Jenny Starfighter

Här är vi nu igen och har upplevt att få ett nytt liv. Att ha skapat, burit och fått se det.

Myra är här, nummer fyra med tre oerhört stolta och glada
storebröder. Ture har idag föreslagit att de ska kalla henne "gullet"
eftersom de tycker att hon är så gullig!

Hon har blivit en månad nu och jag försöker hänga kvar lite i den här
första tiden. Antagligen sista barnet och jag vill inte riktigt släppa
bubblan. Att vi är centrum av världen ett litet tag. Den helt
överrumplande känslan av att hon faktiskt finns här och är en människa
bland oss som är helt splitter ny. Hon har inte funnits någonsin innan.
Efter nio månaders förberedelse och tre tidigare barn är det
fortfarande som om man ändå inte förstår att det verkligen ska bli en
liten människa till förrän sekunderna efter hon kommit ut. Jag har fått
upplevt fyra sådana gånger nu. Den oerhörda lättnaden när hela
graviditeten är över. All spänning både psykiskt och fysiskt inför
förlossningen som jag tänkt på tjugo gånger om dagen i flera månader är
som bortblåst och istället finns en ny liten människa som skriker och
luktar fostervatten. William är rörd, jag är helt slut och fullkomligt
lugn. Kan det bli bättre?