Jenny Starfighter

Torsdag 18/11
Hönan var ute på förmiddagen och åt lavendelfrön i rabatten. William åkte och köpte nytt hönsnät och satte upp mot garageinfarten. Sedan satt hon efter en stund fast mellan nätet och busken när hon försökte fly. Tagen på bar gärning. På eftermiddagen var hon ute igen. Jag satte Algot på vakt. Han säger att hon klättrar upp i buskarna och kliver över hönsnätet. Inget är omöjligt.

Vi har ljusgirlanger i telefontråden över gården som pappa och Micke satte upp. Fint. Det ger lite julkänsla här i värmen. Fattar inte hur de bar sig åt för att få upp den bara men de visste väl att inget är omöjligt.

Melonplantorna som var gurkplantor är nog melonplantor i alla fall. Tror jag. Allt är faktiskt inte vad det synes vara. Det kanske är stora vattenmeloner på dem till jul. Inget är ju omöjligt.

Jag lär mig saker hela tiden. Mest om livet, mig själv och mina egna känslor. Ganska mycket franska och mina också. Även en hel del om trädgårdsskötsel. Plantorna växer bokstavligt talat så det knakar här om man ger dem mycket vatten och lite hönsgödsel. Aldrig förut har jag haft tillfälle att öva mig att klippa bouganvillea. Hade ett praktexemplar bakom brunnen av vitblommande fyra meter hög och fyra meter bred bouganvillea. Det är inte ofta man har en sådan att öva på. Den blev tanig. Men om ett par veckor har det mesta växt ut igen. Vilken dröm att vara trädgårdsmästare här! Eller dröm och dröm… det är ju det jag är! Ibland blir drömmar sanna som man aldrig har ens drömt. Det är väl det som kallas… spänning. Det kan ju vara så att det är bra att visionera och vara målmedveten och se till att man hamnar där man vill. Men livet är ju fullt av överraskningar och inte hade jag tänkt mig att sitta här i mitt egna hus i bästa kolonialstil i Västafrika med fyra barn och vara på väg att starta Anehos första pizzeria när jag funderade på vad jag ville bli i femtonårsåldern och allt bara var möjligt om man gick samhällsvetenskaplig treårig linje och det gjorde inte jag. Ibland tänker livet ut saker som man inte själv skulle kunna komma på i sin egen lilla hjärna. Och tur är väl det. Inget är omöjligt men ibland behöver man lite hjälp.

Impulsshopping. De hade fått in nya kattungar på seven-eleven. Hur söta som helst. Jag har reserverat två. Kanske kan man byta till sig dem mot en uppfinningsrik höna? Inte alls omöjligt.

Möjligen är det omöjligt att få bort cementskräpet som ligger här utanför. Jag börjar nästan tro det. Kanske ska jag köpa en skottkärra och köra det till havet så blir det som en pir. En vågbrytare som stoppar stranderosionen. Aha… det är därför ingen har köpt det ännu. För att jag ska bli lite starkare och för att jag ska bygga en pir av det. Läs Alkemisten av Paolo Coelho.

Fredag 19/11
Det lider mot kväll efter en olidligt varm dag. Vid horisonten inåt land blåser det upp. Solen lyser röd över havet och sjunker fort. Fiskarna forcerar sina sånger och koklockan spelar fortare än vanligt. Kvinnor med baljor på huvudet och barn på ryggen springer för att hinna hem innan regnet kommer. Hundratals trollsländor surrar in från havet och cirklar villrådigt lägre och lägre över vårt hus. -Arga smårobbotar i luften, skriker Algot och viftar med armarna. Jag står med ett glas rosévin i handen i trappen och är lika villrådig jag. Jag går sakta ner mot köket mitt ibland allt som går så fort. Konstigt, det brukar kännas tvärtom här. Vi skulle inviga pizzaugnen i kväll. Marie får ett glas och så sätter vi igång med pizzan. Allt är nytt. Ugnen, att elda med kokosnötter, ny sorts togolesisk jäst som klumpar sig och jäser över alla bredder, Marie är ny på att göra pizza, pizzaspaden är nybeställd hos ferrajören och den väger bly. Inte blir pizzan särskilt bra. Inget är tipptopp. Men vi har i alla fall gjort pizza i den nya fisljumnaugnen. Innan vi är färdiga har en nyfiken Cyril anslutit och kommer med goda råd och sedan kommer även Patronvi och provsmakar. Bra för att vara i början säger han. Det kommer inget regn. Allt bara luras i kväll. Nästa fredag är pizzan ett snäpp bättre. Det var förästen jag som ringde efter Cyril. Hönan var ute och han skulle kanske köpa den för 2000 hade han sagt. Nu ringde jag och sa att han fick den för 1500 om han kom omgående. Han satt och hängde utanför vår mur så han var här på tjugo sekunder. En höna fattigare – en trädgård rikare!

Ture kan sitta mitt i larmet och inte bry sig om något. Som på seven eleven. Där är det folk som kommer och går hela tiden, som pratar, äter och stojar, barn och vuxna och höns och katter och kokosnötter och småkycklingar mellan tårna! Men han kan sitta där i en timme och prata om Real Madrid och olika klubblag. Han distanserar sig totalt. Ligger på rummet och läser timmar i sträck. Denna förmåga till koncentration är väl kanske hans välsignelse (han skulle kunna gå långt om han inte låg så skönt) och hans förbannelse. För visst är det väl så, att vår välsignelse också är vår förbannelse. Jag måste ständigt ha nya projekt. Ge dig, kan jag tänka ibland till mig själv, men inte hjälper det nämnvärt. Jag är ju snart 35 och borde inte vara så engagerat naiv i allt i början… men det är nog min välsignelse och förbannelse…

Vi har dansat i dag. det är en välsignelse.


Hade svårt att somna i natt. Började tänka på framtiden. Det är dumt att börja tänka på framtiden när man ska somna. Det finns ingen ände på de tankarna. Bättre att grubbla över ett misstag man gjort tex då kan man älta det och komma till en slutsats. men framtiden... man kan ligga hela natten...


Marie har bakat piroger med nutella i av den överblivna pizzadegen. I morgon ska vi upp halv fyra för att åka till Lomé och köpa tombuteljer. Låter det vettigt?