Jenny Starfighter

Måndag 18/10

Andra saker blir viktiga. Hela tiden. Olika saker är viktiga i Togo och Sverige. Olika saker är viktiga olika veckor. Olika perioder i livet. Och i olika liv. Är så ebarmeligt trött på att ha hantverkare i huset. Ordning och reda och lite rent vore schysst. Och ström och rinnande vatten och en pizza hemlevererad till lunch J Aného är inte ens en håla. Åtminstone inte med svenska mått mätt. Det finns inte en enda butik som säljer mjölk, smör eller choklad. Det finns inget torg att cruisa runt och det finns inte en enda pizzeria. Däremot finns det en 7-11 i kvarteret (bilden)som säljer ägg, kex, ris, tvättmedel och rom i plastpåse för 100cfa. Vi har olika prioriteringar för vad som är viktigt att kunna få tag på.

Fick se mitt sår idag på sjukhuset. Det är inte snyggt men efter att de plockat bort varklumpar såg det rent och fint och inte alls svullet ut. Jag frågade om de behöver sy igen det nu snart när det varat klart. Nej nej nej svarade sjuksystern, vi häller i lite socker så drar det ihop sig. Hon höll fram en nescafé-burk. Jaha och så blandar ni i lite nescafé också sa jag och försökte skämta tillbaks. Nej, vi tar milo (oboy) sa den andra systern, det är godare. Asflabb. De har humor. Men de tänker faktiskt hälla socker i såret på onsdag. Är det bra? Jag bara undrar… Sanna vill att jag klipper henne. Kort. William också. Själv har jag att välja på att snagga mig helt eller börja kamma det ”långa” håret över flinten när jag tar bort bandaget. Vilket tror ni blir snyggast?

Söndag 17/10

Togoleserna är galna! Mannen som håller takten när fiskarna drar upp näten har täckjacka och öronlappsmössa. Han drar ju inte i och för sig utan står bredvid i solen och klingar i en koklocka oavbrutet i flera timmar. I skuggan är det 32 grader på förmiddagen.

Det är alldeles svart. Ingen ström på hela eftermiddagen. Så löser de enkelt strömförsörjningen här. Elbolaget stänger ner. Vilken tur att jag och Marie varit så förutseende att vi bakat hamburgerbröden redan på förmiddagen. Hamburgarna steker vi på kolgrillen. Idag har jag grävt upp en buske och grävt ner en buske. Jag har vattnat och plockat undan skräp, cement och trasiga eternitplattor från gården. Rensat ogräs och vattnat igen. Grävt upp stolparna till tvättlinan och grävt ner dem på ett annat ställe. Flyttat på alla krukor. Spenaten och ärtorna växer inte alls. Solrosorna och bönorna växer jättebra. Blomkål, timjan och tomater verkar också ta sig men inte sallad och dill. Efter tvätten har jag suttit i eftermiddagssolen utanför muren medan Sanna, William, Tage och Algot var nere och badade i havet. Jag har ett sår på huvudet och satt med en machete i handen och hackade och åt  kokosnötter så att jag har säkert fått i mig min fettranson för en månad framåt. Ture åkte med Marie och hennes syster in till Aneho. Marie skulle handla och Ture ville se Barcelona mot vilka det nu var. Myra sprang in till Adjo.  Jag tänker på hur roligt det vore om mormor och morfar kom hit och på vad jag skulle visa dem.  Tontonvi hade priser på lertegel i dag när han kom förbi. Vi kan ta lera på stranden. De bränner den här på plats. 35cfa per sten ska det kosta. Jag tycker att det verkar misstänkt billigt. Det blir ju typ 100kronor för att de kommer hit och tillverkar 200 stenar. Vi får se.

Pengar är makt. Jag tänker på Marie. Hon kom ju inte hit för att hon tyckte vi var så himla trevliga från början. Hon hade klätt upp sig i vita snyggkläder och vit turban med glitter en dag för ungefär tio år sedan och kom hit och frågade om vi behövde någon som hjälpte till. Lagade mat och så. Vi är vita och alltså har vi pengar. Alltså behöver vi inte jobba själva utan kan ha folk som gör allt åt oss. Numera är hon van vid att vi jobbar. Att vi gräver upp buskar och snickrar en hönsgård. Men oj vad många som kommit förbi under årens lopp och som tycker att vi är för roliga som arbetar. Så klart är Marie här för att vi har pengar. Och för att vi erbjuder en möjlighet för henne till kontakter och kanske en dag få se Europa. Men vid sidan av det så trivs vi väldigt bra ihop. Vi är mer beroende av henne än hon är av oss. Inte så att vi inte kan tända kolgrillen själva eller handla på marknaden och pruta på tomaterna och leta på en rörmokare eller kommunicera med grannarna utan henne men hon gör allt lite tryggare. Och många gånger lite enklare. Och roligare. Men det som jag inte är van vid från hemma är att det är jag som bjuder in henne till när hon ska äta med oss, det är inte självklart. Det är jag som bestämmer vad hon ska laga och hur mycket. Sedan är det oftast hennes förslag i alla fall. Vi gör inte potatisgratäng ihop för att vi måste ha svensk mat utan för att både hon och vi tycker att det är roligt. Vi trivs ihop helt enkelt. Och även om jag tycker att det känns jobbigt ibland när jag sätter mig med mina franska verb så diskar hon upp efter middagen igår så lär man sig att hitta ett bra sätt att hantera känslan av att pengar är makt. Att man kan köpa sig vänner. Vill visa Marie Sverige.