Jenny Starfighter

Efter omläggningen av såret på sjukhuset i dag (ja, jag blev faktiskt lite besviken över att läkaren som opererade var där och tittade på såret och sa att det såg bra ut och det skulle nog dra ihop sig av sig självt, behövdes inget socker) så blev det lyxlunch = hemgjorda pommes och sallad. Sedan blev det helt stilla i vår lilla värld här på terassen. Det är inte ofta det blir det. Vi blev som tvungna att hitta på något. Vi tog fram alla saxar vi hittade och började klippa varandra. I slutändan var det bara jag som blev helt skonad (jag har ju en stor kompress på det halvrakade huvudet så klippning eller rakning får vänta tills den är borta, Gunilla säger ju att det är hippt med asymetriska frisyrer i Sthlm). Sanna fick en spännande ny frisyr. William, Algot och Tage blev riktigt kortklippta. Myra fick luggen tuktad och Ture klippte dreadsen för första gången sedan han gjorde dem (snart fyra år sedan). När det roliga var slut hade Marie poppat popcorn. Jag och Sanna tog de två minsta barnen med oss och åkte på taxiutflykt till Baguida. Där köpte vi pringels och en massa plantor av olika sorter. De enda som jag kan namnet på är gullranka och hibiskus. De sålde två små granplantor för 120kr styck men vi köpte ingen. De skulle ändå inte hinna bli stora till jul. I morgon ska vi plantera och vattna! Fiskarna hade fått räkor i nätet i dag så till kvällen blev det couscous med räkor. Mycket gott. Ture och Tage fick äta nere i köket på en pall för sedan skulle de med Ali till någon fotbollsbar i kvarteret för att se Inter och Barcelona vinna. Bernard kom förbi tidigare idag och berättade att det var fotboll i kvarteret kl 15.00 så killarna har sett fotboll för hela slanten. Trötta. Tage kom hemburen. I morgon är det skola igen. Ture och Tage har börjat åka moppetaxi till skolan i stället för skolbuss. Det är mycket oansvarigt av oss säger rektorn. Det finns ingen försäkring som täcker. Nej kanske inte. Men det är underbart svalt att åka moppetaxi i stället för att samsas med tjugofem skrikande barn i en folkabuss som kör runt halva Aného i värmen. Idag har vi haft ström sedan klockan fyra men inget rinnande vatten på fyra dagar nu. Dålig tajming att köpa plantor och plantera om buskar. Eller bra tajming om man vill ha en undanflykt i pluggandet och bli lite stark i armarna.

  

Allt är salt. Saltigt. Det kommer in salt i datorn. USB-portarna går snart inte att använda längre. Datorn konfigurerar och visiterar och memorerar som den vill och idag blir jag inte stressad alls av det. Jag kan sitta här och tänka. Jag tänker att det är så enkelt att tycka saker om hur andra människor väljer att leva sina liv. Det är så mycket svårare att leva sitt eget så som man verkligen vill. Eller överhuvudtaget veta hur man leva det. Vad som är viktigt. Det kanske är därför man tar till att tycka om andras liv. För att det är enkelt. Mer om enkelhet en annan dag. Ibland känner jag mig isolerad här på terrassen. Ibland känner jag att det är tur att vi har den här terrassen där man kan gå upp och se ut över livet som pågår nere på marken men utan att behöva delta. Jag orkar inte alltid. Ibland är man för känslig. Ibland är det för mycket intryck. Ibland är det helt enkelt för varmt. Ibland behöver man lite distans. Måste skapa en mental sådan terrass när jag kommer hem till Sverige. Där man kan kliva upp ibland och se ut över sitt liv. Och andras.