Jenny Starfighter

Fredag 23/10
Vi har försökt förklarat för Algot vad ”nytta med nöje” innebär. Alla har olika exempel. Att dansa med Julien & co är nytta med nöje. Det är fantastiskt vad glad man blir i kroppen av det. Fullkomligt slut. Julien är en fantastisk pedagog och vi har roligt. Vi ser ut över havet och han ropar simma, och vi simmar med danssteg. Kotoka dansar och ler. Gilbert trummar. Jag är som hemma. Ture springer ner och köper glass till alla. Bernard är med och dansar i dag.



Lördag 24/10
Nu är Komlan begravd. I ett dygn drygt har trummorna och psalmerna och popmusiken dunkat mellan vår och Komlans gård. Hela natten har de vakat intensivt. Vi saknar honom. Även om han inte direkt var någon säkerhetsvakt att tala om. Men han har jobbat här i 15 år. Han kom varje kväll. Hälsade, tände ytterlamporna, öppnade dörren när man kom med bilen, hjälpte till att bära in varor när man handlat. Vi hade inget gemensamt språk. Ibland betalade vi skolavgiften för hans son Amen. (Han har funnits jämt och nu finns han inte…) I dag har jag börjat gräva en paillot inne på gården. Den ska gjutas. Sand är tungt, svetten rinner och Togoleserna skrattar. Högdjuren har varit här hela helgen. Vi har konverserat lite och blivit bjudna på mat av grannarna (vi betalade hela begravningen). Vi har diskuterat Anehos sophämtningssystem, valen i Abidjan, Europas konsumtionshets och sociala problem med Eric, hans kusin från Cote Ivoire, borgmästaren i Aneho och regionchefsläkaren i Prefectures de lac. Sedan har vi fnissat lite och ätit kakor och druckit cola. Tontonvi har kommit hit med två små cyklar.

Söndag 25/10
Idag har vi varit på utflykt till lagunen. Där ska vi bygga ett hotell med bungalows och centre culturelle. Men inte just i dag. Bernard, Sanna och Amen var med. Vi åt pannkakor och apelsiner. Badade. Söndag. Jag har skyfflat sand från ena sidan gården till den andra. Det är ett drygt och otacksamt jobb. Vi gräver och fixar och rensar och planterar och vattnar och kapar och så. Det kommer bli fint här.  Fjärilarna och fåglarna tycker om att vi planterar. William har byggt en spalje till vårt träd med lila blommor.

Om kroppen är 37 grader, varför trivs då inte min kropp i 37 gradig värme? Vi har AC i sovrummen i lägenheterna nu. Det tar sig sa hon som började bygga 1999. Jag har tyckt att det har gått bra utan hittills. Men det är skillnad att bo här ett år. Man har vardag. Man behöver sova gott. Myra är alldeles prickig av värmeutslag och finnar så det är skönt att kunna ställa ACn på 26 grader på kvällen och dra över sig ett lakan och veta att hon sover gott. Nåja… hon har ju aldrig sovit så där jättebra men hon är i alla fall inte mer prickig när hon vaknar än när hon gick och la sig.

E-post i dag: Ingrid kommer. Härligt! Nu är det fullbokat över nyår. Men det är aldrig för fullt för att få in någon mer! Kom och fira nyår med oss!

Måndag 26/10
I morse vaknade jag utvilad vid sextiden. Trots den ofrivilliga sovmorgonen hann barnen till skolan i tid och jag satt på kirurgen kl 7.15. Jag kände mig hemma när jag körde längs vägarna i Aneho en tidig måndagsmorgon och spelar fotbollslåten på bilstereon (fortfarande Erics skitdåliga bil). 

Vi ska till  Kpalimé och lämna Sanna i dag. Hon ska vara där några dagar eller veckor och se och arbeta och lära sig lite om odling här i Togo. Eric har hjälpt mig att ordna det. När vi kommer till Lomé har Eric väntat och är lite sur men han mjuknar innan vi hunnit ur Lomé. Vi spånar på att starta en chokladfabrik och allt är möjligt. Väl i Kpalimé äter vi lunch hos Fanny och språkar med fanny själv som håller på att plantera teak på ytterligare 6 hektar mark och inte låter oss betala notan eftersom Eric ska hjälpa henne med ett problem. Spagetti med räkor och grädde hos Fanny går inte av för hackor. Sanna hamnar hos Gabriel. Landshövding, handelsman och tillika en av Togos mest välbeställda. Där går det ingen nöd på henne. Risken är bara att hon inte vill komma tillbaks till sitt lilla cementrum hos oss utan Ac. För det första, En stor fin hund som ville kela och såg glad ut kom och mötte oss på gården. För det andra, hennes rum var större än vår lägenhet med en gigantisk säng, stora garderober, sidengardiner överallt och eget jättestort badrum. För det tredje fanns det på gården ett gäng män och kvinnor som ville prata med henne, köra henne dit hon ville, visa odlingar och turistmål och lära henne franska. Det blir nog bra.

Jag sitter i Erics stadsjeep som svischar förbi allt på väg hem. Hemma men ändå inte. Lever flera liv. Fram sitter Yakobo, Erics tjänare sedan många år tillbaks och Erics chaufför. Jag tänker på vad sant det är att vi blir till i mötet med andra människor. Eric presenterar mig som mamman till hans son och genast har jag en status i mötet med andra. När jag sedan säger att jag har fyra barn som går i skolan i Aneho växer min status ytterligare. Alltid när jag säger det får jag en oerhört positiv respons här. När jag sedan sitter i en taxi på väg hem från Lomé till Aného med en kvinna som säkert är tio år yngre än jag,  tio centimeter längre och med tio gånger mer kvinnliga former förändras min status. Visserligen får jag sitta fram för att jag är vit och de kan säkert dra ur mig ett par hundra cfa mer än från de andra passagerarna men jag sitter bokstavligt talat under den andra kvinnan (och hon är mer än tio kilo tyngre än jag). I mötet med dem i taxin blir jag vit. Punkt. Väl hemma möts jag på gården av murare som är här och tillverkar lersten till pizzaugnen. Jag blir emottagen som husets fru och ägarinna. Vänligt och som om jag vore deras ”patron”. Vilket jag i och för sig också är just då, och blir i mötet med dem. Det är jag som har betalat maten de sitter på trappen och äter. Hälsar dem på éwé och känner mig hemma igen. En form av hemma.

Har vansinnigt ont i huvudet. Annalkande migrän. Letar efter huvudvärkstabletter. Vår ”sjukhink” är fylld med kompresser, kanyler, diarrétabletter och sådant viktigt som vi alltid måste ha med oss. Kan man inte lära sig av sina misstag och låta bli allt det där till förmån för vanliga huvudvärkstabletter och lypsyl. Och inget glas. Och inget vatten. Hittar till slut en panodil som ska lösas upp i vatten som jag blandar ut i brunnsvatten i degbunken som står på bänken. Dricker det medan jag tittar ut på gården genom vårt rostiga ”köksfönster” (vi har egentligen inget eget kök). Där ute blommar det stora rosa blommor som hänger ner över bouganvillean. Jag vet inte vad de heter men de är vackra. Nästa torsdag ska jag få hortensiaskott av Fanny.