Jenny Starfighter

Vi sitter mitt i skogen i hennes sommarstuga. En vanlig måndagkväll. Helt ovanlig för jag brukar int vara här på måndagskvällar. Vi dricker vin. Rosé och rött. Provsmakar sex olika efterätter och äter fläskkotletter som är svarta och goda. Cyklar till sjön och pratar om livet. Om tiden som var på jobbet och hur det är att bo utomlands. Hon pensionär på cypern och jag fyrbarnsmamma på Bröstorp.

   

Fyrbarnsmamma i verkligheten. Hur kul är det. Som i dag. Efter jobbet. 1½ timme på Willys. 7 kassar. Kassörskan ser medlidsamt på mig. 1700kr + 500kr lokala grönsaker från kanan. Hemma kvart i sju. Barnen springer och möter mig alla fem! (Hannes också såklart). Nyduschade i pyamasar. Pussas och undrar var jag varit så länge. Jag säger att jag sovit över hos en kompis. Jag får hjälp att bära in all mat. Middag tillsammans och diskussioner om vem som ska göra vad under helgerna framöver. Jag försöker få fram att jag vill ha lite vilotid på helgen när Ture föreslår ett tredagars sovaöverkalas för alla sina kompisar. Måttligt peppad fyrbarnsmamma lite trött. En kopp kaffe i salongen (de två fåtöljerna vid sidan av köksbordet) med femton minuters briefing inför morgondagen. Sedan eldning, upplockning av varor, lägga barnen och koka fem liter god tomatsås efter Maries recept. Sopa undan det värsta från golvet. En stunds dator och dusch och vid tolvtiden vaknar Myra och skriker.

Är det roligt? På eftermiddagen träffar jag Lena Josefsson som förstår mig när jag säger att det faktiskt är tråkigt att komma tillbaks till Sverige. Var är livet? Var är glädjen? Var är all smuts och all oplanerad samvaro i köket, på stranden, i baren? Jag saknar alla överilade beslut och total frånvaro av planering och eftertanke. Elisabeth ringer och ber om receptet på Tages rågbröd. Hon säger att hon tycker att det är kul att vi är hemma. Jag blir glad.

På fredag ska vi servera pizza, pistagesniglar och öl i magasinet till alla som vill samvara. Eller utanför om det blir fint väder. Man kan ju inte bara sitta och vänta på att Sverige ska bli som Togo. Man får ta saken i egna händer.

Inser att jag har en kassettbandspelare i bilen. Ner i källaren och hittar en dammig och småmöglig låda med kassettband från 80-90-talen. Vilken nostalgitripp. Utöver Duran-Duran och Freestyle hittar jag ljudspåren till en massa teaterföreställningar jag jobbat med. Jag förlorar mig i Först föds man ju, Hambo & Adjogbo, Romantisk pastoralsvit, Tommy Sikh Show, Musikallinjen à la 1996 och Ja må jag leva. Jag tänker att det är ju det allt handlar om. Mötena med andra. Jag visste det då, jag vet det nu och redan Sokrates visste det. Togoleserna vet det. Varför är det då så svårt att prioritera det?

En av de två anställda i Villa Suédoise kommer att bli avskedade i morgon. I kväll har jag haft många roliga och jobbiga samtal med de i huset och säkrat upp för eventuella utbrott när han får det trista beskedet i morgon. Stora starka dansarna och mäktiga politikerna ska stå på Maries sida mot knytnävar och annat tok och dator, kamera m.m. ska vara i förvar hos Marie så att han inte råkar få med sig det. Vi är tillbaks på noll. Eller på ett. Det finns fortfarande bara en person som jag träffat under de femton år jag åkt till Togo som jag kan lita på helt och fullt. Jag blir trött. Men jag är väldigt glad att jag har Marie. Om hon någonsin får ett pass och kommer till Sverige så måste vi alla vara snälla mot henne och samvara mycket med henne för det är hon värd. Kan vi vara överens om det?

I morron ska jag samvara, jogga och plocka svamp med Sanna så nu måste jag sova. Gonatt.