Jenny Starfighter

Jag tänker på Anders. Det är tre år sedan han dog. Tynade bort. Långsamt. Plågsamt. Men med en sjuhelvetes glimt i ögat.

Mina bilder av Anders:
Första gången jag träffade honom på julmiddag med Orgelbyggeriets alla anställda. Jag, hans sons nya flickvän, gravid i åttonde månaden med en annan man. Han smal, grånande och skämtsam företagsledare med alla sina anställda runt omkring sig.

En tidig morgon. Morgonen efter den stora flytten från Norrbotten hem till oss som alla sa att Anders var alldeles för sjuk för att genomföra. Klockan är halv sex och Anders står i dörren till vårt sovrum. Han skulle hjälpa oss ut och elda. Nästa dag när jag gick upp vid nio-tiden sitter Anders och hans assistent i varsin fåtölj och väntar på morgonkaffe. Assistenten berättar att de väntat i tre timmar. Vid den här tiden kunde Anders inte gå själv utan att ramla. Han fick åka på flaket på packmoppen ner till sjön.

En kall vinterdag fem månader senare har vi varit ute i snön och kommer in. Anders sitter och ser på Tv. Han kan inte tala längre. och inte gå eller röra sig särskilt mycket. Men han tar mina händer och värmer dem. Länge.

Tage kommer in med tummen i blodigt bandage.
- nämen Tage, har du sågat av dig tummen
-Nähä... inte hela. Och det är i alla fall samma tumme som redan var trasig av yxan.

Jag och Tage gör egen senap och lemoncurd till julfrukosten som Tage fått i julklapp att få GÖRA. Vi tycker nog båda att det är lika mysigt. Han ska baka allt bröd och jag ska fixa pannacottan. Funderar på om sparivern gått för långt när barnen önskar sig att få åka i en biltvätt i julklapp. Men i går bröt jag faktiskt mot tredje sparbudet som lyder " du ska köpa bara kläder som är nödvändiga och då endast second hand". Men det var nödvändigt. Barnen kan gå i de mest udda och trasiga strumpor men nu packar jag för att åka till svärmor. Då går det ju inte an. Jag slängde en hel hög med stora hål och så fick det bli nio par nya strumpor, tre till varje pojke. Strumpor är näst intill tandpengar den största kostnaden för barnen. Tandfén har bosatt sig hemma hos oss och barnen kan snart köpa ett nintendo för pengarna de fått av tandfen. Ibland är det bra med syskon.

Julljusen på landet fyller sin funktion. De är rent av en nödvändighet tycker jag. När man åker genom det kompakta mörkret på landet på väg till och från jobbet så blinkar det till lite här av var. Utmarkerat mänskligt liv i skogarna med ljusslingor och ljusstakar. De är av helt annan nödvändighet än under gatlyktorna i stan. Åker till Norrbotten i morgon. Rullar i på stationen i boden klockan 06.48 på årets mörkaste dag. Ljust från elva på förmiddagen till två på eftermiddagen.
Ute är mörkt och kallt, i alla husen, lyser nu överallt, de tända ljusen...
Vi tänder ett ljus för Anders. Och för att vi inte vet när det tar slut för just oss.