Jenny Starfighter

Fredag

Det är mitt på dagen. Solen steker. Armand, den latmasken, har gömt sig bakom en madrass för att slippa gå till skolan idag. Mawuli har precis kommit hem för siesta och tagit av sig skoluniformen. Han sitter i sina megaskitiga kalsonger bredvid mig i trappen där vi sökt skugga. Han har griffeltavlan i knät och en liten krita. Papa plitar han med mycket möda och med vackra franska skrivstilsbokstäver. Han tittar på mig och jag nickar. Mama skriver han sedan. Jag nickar. Papa William, Mama Jenny säger han och lyser som bara solen i Afrika kan. Sedan räknar vi matte. Un plus un egal a deux. Siffrorna hamnar bakåfram och tecknen på alla möjliga ställen. Maria får komma så att vi har lite fler fingrar att räkna på. Han tycker att det är roligt. Han har en omättlig nyfikenhet. Det hade varit så härligt att kunna skicka honom till en skola där man visste att han kunde få utlopp för den. Men en sådan skola finns inte i Aného. Och i Aného finns allt han har. Tillhörigheten till ett kvarter, en syster och en försupen pappa. Inte kan man ta ifrån honom allt han har.

Vi sitter i bilen i mörkret. På väg till Kpalimé. Vi har pratat om Sverige och barnen funderar på hur det ska bli att komma hem. Nu sover de. Jag nynnar på en låt och tänker på Mawuli och undrar vad som får honom att kliva upp och duscha och ta på sin skoluniform varje morgon.


How can you tell me you’re lonely
And say for you that the sun don’t shine
Let me take you by the hand and lead you through the streets of London
I’ll show you something that make you change you’re mind



   



Lördag
Det är skönt att vakna upp utan att vara saltig. Känslan för mig tillbaks till Sverige. Klockan är sex och jag, Ture, Max och David åker längs de fantastiskt vackra bergsvägarna för att titta på mark. Vägen är röd och smal och i gräset vid sidan av vägen står muskliga män med machete och gummistövlar och vackra kvinnor med vattenbaljor på huvudena (rätt muskliga de med). Vi susar förbi i bil i deras lördagsmorgontillvaro och de stirrar på oss. Några ropar Yovo, andra ropar Woezo men de allra flesta bara glor. Fyra marker hinner vi besöka innan våra magar skriker efter frukost. Vid den sista marken sitter det en farbror i ett träd och kastar ner en avokado i huvudet på mig. Sedan får vi med oss en säck med avokado och en balja med bananer och hans två barn till nästa by. Det är en fin mark med fantastisk utsikt. Lite brant bara.


Det finns en markbit som jag tycker om. Den är på 11hektar och ligger ovanför Lavie. Vägen dit är smärtsamt Afrikavacker och marken ligger inte så långt från vägen. Marken börjar vid ett gigantiskt träd. Första delen är på en höjd och där odlas tomater och palmer och teak. Sedan går marken över en liten dal med en flodfåra och vidare till en lite lummigare del som passar för bla ebenholtz och kakao. Där ligger ett par små lerhyddor och det odlas just nu kakao, kaffe, majs, manioc, mango, citroner och apelsiner. Säkert fungerar marken där även för andra träslag som accacia, jakaranda, avokado och ananas (även om ananas inte direkt är något träd…). Det som vi är mycket tveksamma till är om det fungerar med jordgubbar och körsbär. Men vi får nöja oss med den ändå för annars får vi nog leta…


På eftermiddagen åker vi och tittar på den mark som vi redan bestämt oss för att köpa. 6ha vid Lavie. Vi möter Lantmästaren från lomé som har varit där i två dagar för att mäta upp marken. Vi hälsar och han åker. När vi går ut på området ser vi att han mätt upp helt fel mark. Varför blir man inte förvånad. En tur till nästa by för att fixa till ett familjeråd med gamlingen och hans barn som säljer marken.  Gamlingen blir lovad en get och ett par flaskor sprit och jag tror vi är överens när vi åker. Men lantmästaren måste komma igen. Och ingen har gjort felet. Tage är redan inställd på att åka till bergen och plantera i nästa vecka. Han vill campa bland ormar och ödlor och grilla på kolgrillen och röja ogräs och sätta upp staket. Det riktigt lyser i hans ögon. Jag tror nog att det kan dröja lite till…



Söndag
När vi åker ner från bergen ligger fallfrukten i drivor. Mangosäsongen lider mot sitt slut. Vägen kantas av små gula mango på marken så långt ögat når och vackra mangokorgar med stora mango i alla färger till salu. När vi kommer ner mot Agou kantas vägen av förstamajtåg  med trummor och trumpeter och nere vid havet i Lomé har folk samlats i tusentals för att fira, dansa, demonstrera och festa. Kyrkor, fackföreningar, företag, rotaryklubbar… De har burit ut bord, stolar, stereoanläggningar och serveringsvagnar i sanden. Barnen klagar inte längre över att det är varmt längs vägen. Det klagar när de behöver ha säkerhetsbälte. Anpassning.


Det är skönt att komma hem. Mawuli och Marie ser alltid så glada ut när vi kommer.  Katten har bajsat på madrassen. Kylen i baren har gått sönder. En stormby har dragit ner tomatplantorna och Mawuli har lagt ut sin tvätt på det nya schackbrädet. Algot slår sönder Tages saker. Jag och Tage tvättar upp efter resan och vi äter ris och kyckling. Sovdags. Jag sänder en bukett blommor via nätet till Ulla som har mist sin livskamrat och jag tänker på vad lite jag vet. Om hur det känns att vara Ulla eller Mawuli.