Höstnostalgi

Det är en blåsig söndagsmorgon ute. En lugns söndagsmorgon inne. Så där lugn som den bara kan vara när det är lite trist väder ute så att man inte är på väg ut utan har ro i att mulla omkring i pyjamas rätt länge. Jag tar mig tid att frisera Tures dreads en hel timme. Det blir frunch och långpromenad. Algot far omkring och ska ordna med picnic för en långpromenad låter långt. Till slut får han med sig två äpplen som han hittar på lekstugetaket och en ringblomma från landet. Ifall att man blir hungrig. Sen blir det kojbygge i halmen på fälten och korv med bröd ute på fårskinn i lövbädden nere vid containern. Mamma och Hannes kommer förbi. Barnen springer runt och fångar fallande asklöv och vi planterar jordgubbar och vitlök. När skymningen faller är luften så klar att man nästan blir hög av att andas in den och ändå ligger dimman trolsk över åkrarna bort mot sjön.


   

Och ändå står jag i duschen på kvällen när alla har somnat med en alldeles ny sommardoftande tvål i handen, omgiven av rosa mosaik och med gråten i halsen. Att man kan ha allt och ändå längta så mycket. Jag längtar efter duschen i Aného. Med stenarna på golvet och bouganvillean som hänger över kanten och skräpar ner med sina skira vita blommor. Solen som bränner mig. Den sunkiga plasttunnan som är full med soluppvärmt vatten. Att se ut över havet, skräpstranden och vägen där grannarna går förbi och höra männen som sitter alldeles nära under russinträdet prata. Där står man i duschen knappt skild från alla andra. Sinnligheten. Släng er i väggen Henrik Schyffert och Fredrik Lindström. Vem vill ha det ljust och fräscht när man kan få hinka upp vatten och duscha ihop med mygglarverna?


Sen blir det Kill Bill volume 2. Den första filmen jag inte har somnat till på länge.


Dagens spar: Lyfter gammalt järnskrot och boss och hönsbajs istället för att ha ett gymkort. Återanvänder känslor. Lika nostalgisk varje höst. Just när det gäller känslor är det två helt olika saker att spara och att återanvända. Sparar lite på bananflugorna. Det är skönt med lite extra sällskap så här i höstnostalgin.


Kommentarer
Postat av: William

Underbart fint skrivet Jenny. Tack för upplevelsen!

2011-10-04 @ 01:13:39
Postat av: Pernilla

Jenny, när jag läser om din gråtfärdighet bland rosa mosaik blir jag oxå gråtfärdig, både av Togoempati o vetskapen att jag kommer stå i vårt lyxiga badrum om ett drygt år o längta till vårt grönludenmögliga duschrum här...Att bo i ett uland, ett närvaro o relationsland innebär oxå att en bit av hjärtat stannar där föralltid...

kram

2011-10-05 @ 20:48:09

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0