Jenny Starfighter

Sitter i soffan med en stor bit prästost och en kopp thé i handen och barn som ska somna runt fötterna. De har hämtat täcken och ligger i en hög på mattan. Doris ligger en bit bort från högen och är nöjd med det. Alice doppar tassen i vattenkannan på bänken och dricker. Det är så mörkt ute och varje lite vardagsrum som det här är en egen liten bubbla i mörkret. Jag ska ut från min bubbla och resa igen så jag packar om. Byter ut solskyddsfaktor 20 mot en varm tröja och ett par strumpor. Åker till Eskilstuna i morgon. Men först ett stopp vid Born för fransklektion. Marie ringer i min kvällsbubbla. Bonsoir. Lantmätaren är klar med sitt jobb och bilen är ännu inte såld meddelar hon. Jag tror på Marie. Jag tror att det var tur att vi sa ja den där varma dagen för tio år sedan när Marie kom till Villa Suédoise iklädd oklanderligt vacker vit klänning av silkigt gardintyg och sa att hon kunde laga mat åt oss om vi ville. Att vi vågade bara säga ja utan att veta något vem hon var. Jag tror också att Marie kommer att få pass en dag. Även om det kan verka hopplöst. Men man får förlora hoppet ibland. Och lusten att försöka. Så att man kan deppa ihop och sedan få lust på nytt. Nu sova. Tappa hoppet ner i sängen. Så att jag får lust att åka till Eskilstuna i morgon bitti.