Ett kort inlägg från Togo


Myra älskar alla djuren här. Kycklingarna hos Tanti som man inte får hålla i förrän man ätit upp maten. Alla katter vi har i huset som ingen har ätit upp ännu. De små söta getterna. Soptippsgrisarna som springer iväg om man närmar sig. Ödlorna i taket. Hon tycker inte att man ska offra djur på vodoualtare. När jag väcker henne för att vi ska åka till bergen en morgon så mumlar hon om att vi inte får glömma att ge minsta katten mat. Sedan vaknar hon.
- Mamma varför väckte du mig, jag hade en sådan bra dröm.
- Jaha vad drömde du om då?
- Den där med långt svart hår och skägg som är bak på alla bilar är det en tjej eller en kille?
- Det är Jesus.
- Jag var med Jesus. Och så kunde vita människor få svarta barn och svarta människor få vita barn. Det blev liksom en överraskning.


När jag har morgonjoggat några kilometer så ser jag allt på ett lite bättre sätt.
Alldeles nyss var jag irriterad på att Marie inte ordnar det som behöver ordnas. På att hon sitter i baren eller på en stol och hänger, på alla presenter som alla förväntar sig, å att jag inte kan språket bättre och på att allt i huset är skitigt och trasigt, att gångjärnen rostar och Ac:n behöver renoveras, att människor ser mig som vandrande pengar, att allt som behöver renoveras hela tiden kostar för mycket och att barnen här inte har något hyfs.Efter joggingturen står jag i uteduschen som vi har konstruerat helt genialiskt så att man ser allt som händer på gården samtidigt som man helt ifred kan stå utomhus under stekande sol och ösa över sig kallvatten. I bortre änden av gården står Marie i dörren till sitt rum och borstar håret. Några kunder sitter och dricker öl vid ett bord borta på parkeringen. Hela gården som för några år sedan bara bestod av sand och sand är nu en oas av bouganvillea i tre olika färger, massor av hibiskus av alla sorter och nyanser, gräs, träd och buskar jag inte har en aning om namnet på. Med blommorna kommer även småfåglar som kvittrar och fjärilar i olika färger som fladdrar förbi. Utanför muren brusar havet och från duschen där jag står ser man toppen på vågorna. Jag ser också barnen som spelar fotboll i sanden på stranden med palmerna som mål, mina egna och andras och fiskarna som drar nät och sjunger sin entoniga sång. Snart är det för varmt för att göra något alls.

Det är en vanlig kväll i vårt hus i Togo. Fast den sista för den här gången. Men ändå vanlig. Klockan är nio. Vi har lagat mat och pratat och svettats och gnabbats i tre timmar i uteköket. Nu är vi mätta på hemgjorda pommefrites, akoume, gbomadesi, avokadosallad, kyckling och kanelbullar. Barnen sitter på pallar vid köksbänken med en gammal dator som man bara kan se på halva skärmen på och ser på mister Bean. När Marie kom till huset för tretton år sedan för att hjälpa till att se till det när vi var i Sverige så var det bara hon. Men det har förändrats. Barnen i huset är just nu Ayi och Estelle som är Maries vuxna barn, Ayis flickvän Cristelle och deras ettåriga dotter Emmanuela, Mawuli mer eller mindre föräldralös och som bor här ganska permanent nu, Bernard som är femton år, föräldralös och bor här, Armand som är fjorton och som är Maries lillebror men är föräldralös och uppfostrad av Marie, Dede nio år och Sisi 6 år, Maries brors två döttrar som är här på en månads påsklov eftersom deras mamma lämnat pappan och barnen och åkt till Benin, José som är en flicka i femtonårsåldern som följt med Marie ifrån Agootime-Koumassi för att jobba lite här i huset och så Tage och Myra.

José som inte säger mycket och fortfarande är främmande i gänget skrattar så att hon gråter och lägger sig ner bland lökskal och smuts på cementgolvet och vrider sig av skratt åt mister Bean. I den nyrenoverade pailotten vars runda pelare inte räckte ända upp till taket så man fick skarva med lite plankbitar och där Marie investerat i en ny lampa som ger discoljus hela tiden precis bredvid köket sitter Marie och jag med varsitt glas vin och en stor väggalmanacka och räknar på vad barnens mat och skolgång kommer att kosta från mars och fram till examen i juni. Det är Sju barn i kvarteret som vi betalar skolgång för just nu varav Bernard och Mawuli är två. Vi räknar på ungefär 4500kr totalt. Vi smaskar lite choklad. Sisi har somnat ovanpå den gamla rostiga frysboxen. Bernard räknar ut att vi har druckit tjugofem liter vatten i dag. Det har varit varmt. Som vanligt.

Kommentarer
Postat av: Petra

Gud vad bra du skriver! Helt fantastiskt! Mera mera!

2015-05-03 @ 11:31:23

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0