Jenny Starfighter

Vår katt är liten, vit, mager och heter Miffo Jansson Berra. Det är en hona. Hon älskar att ligga invirad i myggnätet och sova. Myra bär runt henne som sin bebis. Familjen har också utökats med tre höns till. Marie åkte till marknaden själv igår för jag behövde plugga. Utöver handlelistan så sa jag till henne att köpa om det var något mer hon tyckte behövdes. Tydligen behövde vi höns. Nu har vi åtta hönor och en tupp. Jag har vingklippt dem med häcksaxen :) 

   

Idag har jag suttit två timmar i "väntrummet" på kirurgen för att få mitt sår omlagt. Om det är något de är bra på Togoleserna så är det att vänta! Där har jag mycket att lära.

Ja Ingrid, det har regnat mer än vanligt här. Vårt hus står torrt men vägarna i Aného är sämre än på länge. Många gårdar i Lomé går inte att bo på däribland Maries gård. Härom veckan körde William, Tontonvi och Hubert ner i ett vattenhål så att bilen fick bärgas och repareras. Det är svårt att få hit cement för förrådet i Tagbligbo kommer man bara till med fiskebår numera. Vägarna runt floden är översvämmade. Global uppvärmning?

Fredag 23/10
Vi har försökt förklarat för Algot vad ”nytta med nöje” innebär. Alla har olika exempel. Att dansa med Julien & co är nytta med nöje. Det är fantastiskt vad glad man blir i kroppen av det. Fullkomligt slut. Julien är en fantastisk pedagog och vi har roligt. Vi ser ut över havet och han ropar simma, och vi simmar med danssteg. Kotoka dansar och ler. Gilbert trummar. Jag är som hemma. Ture springer ner och köper glass till alla. Bernard är med och dansar i dag.



Lördag 24/10
Nu är Komlan begravd. I ett dygn drygt har trummorna och psalmerna och popmusiken dunkat mellan vår och Komlans gård. Hela natten har de vakat intensivt. Vi saknar honom. Även om han inte direkt var någon säkerhetsvakt att tala om. Men han har jobbat här i 15 år. Han kom varje kväll. Hälsade, tände ytterlamporna, öppnade dörren när man kom med bilen, hjälpte till att bära in varor när man handlat. Vi hade inget gemensamt språk. Ibland betalade vi skolavgiften för hans son Amen. (Han har funnits jämt och nu finns han inte…) I dag har jag börjat gräva en paillot inne på gården. Den ska gjutas. Sand är tungt, svetten rinner och Togoleserna skrattar. Högdjuren har varit här hela helgen. Vi har konverserat lite och blivit bjudna på mat av grannarna (vi betalade hela begravningen). Vi har diskuterat Anehos sophämtningssystem, valen i Abidjan, Europas konsumtionshets och sociala problem med Eric, hans kusin från Cote Ivoire, borgmästaren i Aneho och regionchefsläkaren i Prefectures de lac. Sedan har vi fnissat lite och ätit kakor och druckit cola. Tontonvi har kommit hit med två små cyklar.

Söndag 25/10
Idag har vi varit på utflykt till lagunen. Där ska vi bygga ett hotell med bungalows och centre culturelle. Men inte just i dag. Bernard, Sanna och Amen var med. Vi åt pannkakor och apelsiner. Badade. Söndag. Jag har skyfflat sand från ena sidan gården till den andra. Det är ett drygt och otacksamt jobb. Vi gräver och fixar och rensar och planterar och vattnar och kapar och så. Det kommer bli fint här.  Fjärilarna och fåglarna tycker om att vi planterar. William har byggt en spalje till vårt träd med lila blommor.

Om kroppen är 37 grader, varför trivs då inte min kropp i 37 gradig värme? Vi har AC i sovrummen i lägenheterna nu. Det tar sig sa hon som började bygga 1999. Jag har tyckt att det har gått bra utan hittills. Men det är skillnad att bo här ett år. Man har vardag. Man behöver sova gott. Myra är alldeles prickig av värmeutslag och finnar så det är skönt att kunna ställa ACn på 26 grader på kvällen och dra över sig ett lakan och veta att hon sover gott. Nåja… hon har ju aldrig sovit så där jättebra men hon är i alla fall inte mer prickig när hon vaknar än när hon gick och la sig.

E-post i dag: Ingrid kommer. Härligt! Nu är det fullbokat över nyår. Men det är aldrig för fullt för att få in någon mer! Kom och fira nyår med oss!

Måndag 26/10
I morse vaknade jag utvilad vid sextiden. Trots den ofrivilliga sovmorgonen hann barnen till skolan i tid och jag satt på kirurgen kl 7.15. Jag kände mig hemma när jag körde längs vägarna i Aneho en tidig måndagsmorgon och spelar fotbollslåten på bilstereon (fortfarande Erics skitdåliga bil). 

Vi ska till  Kpalimé och lämna Sanna i dag. Hon ska vara där några dagar eller veckor och se och arbeta och lära sig lite om odling här i Togo. Eric har hjälpt mig att ordna det. När vi kommer till Lomé har Eric väntat och är lite sur men han mjuknar innan vi hunnit ur Lomé. Vi spånar på att starta en chokladfabrik och allt är möjligt. Väl i Kpalimé äter vi lunch hos Fanny och språkar med fanny själv som håller på att plantera teak på ytterligare 6 hektar mark och inte låter oss betala notan eftersom Eric ska hjälpa henne med ett problem. Spagetti med räkor och grädde hos Fanny går inte av för hackor. Sanna hamnar hos Gabriel. Landshövding, handelsman och tillika en av Togos mest välbeställda. Där går det ingen nöd på henne. Risken är bara att hon inte vill komma tillbaks till sitt lilla cementrum hos oss utan Ac. För det första, En stor fin hund som ville kela och såg glad ut kom och mötte oss på gården. För det andra, hennes rum var större än vår lägenhet med en gigantisk säng, stora garderober, sidengardiner överallt och eget jättestort badrum. För det tredje fanns det på gården ett gäng män och kvinnor som ville prata med henne, köra henne dit hon ville, visa odlingar och turistmål och lära henne franska. Det blir nog bra.

Jag sitter i Erics stadsjeep som svischar förbi allt på väg hem. Hemma men ändå inte. Lever flera liv. Fram sitter Yakobo, Erics tjänare sedan många år tillbaks och Erics chaufför. Jag tänker på vad sant det är att vi blir till i mötet med andra människor. Eric presenterar mig som mamman till hans son och genast har jag en status i mötet med andra. När jag sedan säger att jag har fyra barn som går i skolan i Aneho växer min status ytterligare. Alltid när jag säger det får jag en oerhört positiv respons här. När jag sedan sitter i en taxi på väg hem från Lomé till Aného med en kvinna som säkert är tio år yngre än jag,  tio centimeter längre och med tio gånger mer kvinnliga former förändras min status. Visserligen får jag sitta fram för att jag är vit och de kan säkert dra ur mig ett par hundra cfa mer än från de andra passagerarna men jag sitter bokstavligt talat under den andra kvinnan (och hon är mer än tio kilo tyngre än jag). I mötet med dem i taxin blir jag vit. Punkt. Väl hemma möts jag på gården av murare som är här och tillverkar lersten till pizzaugnen. Jag blir emottagen som husets fru och ägarinna. Vänligt och som om jag vore deras ”patron”. Vilket jag i och för sig också är just då, och blir i mötet med dem. Det är jag som har betalat maten de sitter på trappen och äter. Hälsar dem på éwé och känner mig hemma igen. En form av hemma.

Har vansinnigt ont i huvudet. Annalkande migrän. Letar efter huvudvärkstabletter. Vår ”sjukhink” är fylld med kompresser, kanyler, diarrétabletter och sådant viktigt som vi alltid måste ha med oss. Kan man inte lära sig av sina misstag och låta bli allt det där till förmån för vanliga huvudvärkstabletter och lypsyl. Och inget glas. Och inget vatten. Hittar till slut en panodil som ska lösas upp i vatten som jag blandar ut i brunnsvatten i degbunken som står på bänken. Dricker det medan jag tittar ut på gården genom vårt rostiga ”köksfönster” (vi har egentligen inget eget kök). Där ute blommar det stora rosa blommor som hänger ner över bouganvillean. Jag vet inte vad de heter men de är vackra. Nästa torsdag ska jag få hortensiaskott av Fanny.

Efter omläggningen av såret på sjukhuset i dag (ja, jag blev faktiskt lite besviken över att läkaren som opererade var där och tittade på såret och sa att det såg bra ut och det skulle nog dra ihop sig av sig självt, behövdes inget socker) så blev det lyxlunch = hemgjorda pommes och sallad. Sedan blev det helt stilla i vår lilla värld här på terassen. Det är inte ofta det blir det. Vi blev som tvungna att hitta på något. Vi tog fram alla saxar vi hittade och började klippa varandra. I slutändan var det bara jag som blev helt skonad (jag har ju en stor kompress på det halvrakade huvudet så klippning eller rakning får vänta tills den är borta, Gunilla säger ju att det är hippt med asymetriska frisyrer i Sthlm). Sanna fick en spännande ny frisyr. William, Algot och Tage blev riktigt kortklippta. Myra fick luggen tuktad och Ture klippte dreadsen för första gången sedan han gjorde dem (snart fyra år sedan). När det roliga var slut hade Marie poppat popcorn. Jag och Sanna tog de två minsta barnen med oss och åkte på taxiutflykt till Baguida. Där köpte vi pringels och en massa plantor av olika sorter. De enda som jag kan namnet på är gullranka och hibiskus. De sålde två små granplantor för 120kr styck men vi köpte ingen. De skulle ändå inte hinna bli stora till jul. I morgon ska vi plantera och vattna! Fiskarna hade fått räkor i nätet i dag så till kvällen blev det couscous med räkor. Mycket gott. Ture och Tage fick äta nere i köket på en pall för sedan skulle de med Ali till någon fotbollsbar i kvarteret för att se Inter och Barcelona vinna. Bernard kom förbi tidigare idag och berättade att det var fotboll i kvarteret kl 15.00 så killarna har sett fotboll för hela slanten. Trötta. Tage kom hemburen. I morgon är det skola igen. Ture och Tage har börjat åka moppetaxi till skolan i stället för skolbuss. Det är mycket oansvarigt av oss säger rektorn. Det finns ingen försäkring som täcker. Nej kanske inte. Men det är underbart svalt att åka moppetaxi i stället för att samsas med tjugofem skrikande barn i en folkabuss som kör runt halva Aného i värmen. Idag har vi haft ström sedan klockan fyra men inget rinnande vatten på fyra dagar nu. Dålig tajming att köpa plantor och plantera om buskar. Eller bra tajming om man vill ha en undanflykt i pluggandet och bli lite stark i armarna.

  

Allt är salt. Saltigt. Det kommer in salt i datorn. USB-portarna går snart inte att använda längre. Datorn konfigurerar och visiterar och memorerar som den vill och idag blir jag inte stressad alls av det. Jag kan sitta här och tänka. Jag tänker att det är så enkelt att tycka saker om hur andra människor väljer att leva sina liv. Det är så mycket svårare att leva sitt eget så som man verkligen vill. Eller överhuvudtaget veta hur man leva det. Vad som är viktigt. Det kanske är därför man tar till att tycka om andras liv. För att det är enkelt. Mer om enkelhet en annan dag. Ibland känner jag mig isolerad här på terrassen. Ibland känner jag att det är tur att vi har den här terrassen där man kan gå upp och se ut över livet som pågår nere på marken men utan att behöva delta. Jag orkar inte alltid. Ibland är man för känslig. Ibland är det för mycket intryck. Ibland är det helt enkelt för varmt. Ibland behöver man lite distans. Måste skapa en mental sådan terrass när jag kommer hem till Sverige. Där man kan kliva upp ibland och se ut över sitt liv. Och andras.

Måndag 18/10

Andra saker blir viktiga. Hela tiden. Olika saker är viktiga i Togo och Sverige. Olika saker är viktiga olika veckor. Olika perioder i livet. Och i olika liv. Är så ebarmeligt trött på att ha hantverkare i huset. Ordning och reda och lite rent vore schysst. Och ström och rinnande vatten och en pizza hemlevererad till lunch J Aného är inte ens en håla. Åtminstone inte med svenska mått mätt. Det finns inte en enda butik som säljer mjölk, smör eller choklad. Det finns inget torg att cruisa runt och det finns inte en enda pizzeria. Däremot finns det en 7-11 i kvarteret (bilden)som säljer ägg, kex, ris, tvättmedel och rom i plastpåse för 100cfa. Vi har olika prioriteringar för vad som är viktigt att kunna få tag på.

Fick se mitt sår idag på sjukhuset. Det är inte snyggt men efter att de plockat bort varklumpar såg det rent och fint och inte alls svullet ut. Jag frågade om de behöver sy igen det nu snart när det varat klart. Nej nej nej svarade sjuksystern, vi häller i lite socker så drar det ihop sig. Hon höll fram en nescafé-burk. Jaha och så blandar ni i lite nescafé också sa jag och försökte skämta tillbaks. Nej, vi tar milo (oboy) sa den andra systern, det är godare. Asflabb. De har humor. Men de tänker faktiskt hälla socker i såret på onsdag. Är det bra? Jag bara undrar… Sanna vill att jag klipper henne. Kort. William också. Själv har jag att välja på att snagga mig helt eller börja kamma det ”långa” håret över flinten när jag tar bort bandaget. Vilket tror ni blir snyggast?

Söndag 17/10

Togoleserna är galna! Mannen som håller takten när fiskarna drar upp näten har täckjacka och öronlappsmössa. Han drar ju inte i och för sig utan står bredvid i solen och klingar i en koklocka oavbrutet i flera timmar. I skuggan är det 32 grader på förmiddagen.

Det är alldeles svart. Ingen ström på hela eftermiddagen. Så löser de enkelt strömförsörjningen här. Elbolaget stänger ner. Vilken tur att jag och Marie varit så förutseende att vi bakat hamburgerbröden redan på förmiddagen. Hamburgarna steker vi på kolgrillen. Idag har jag grävt upp en buske och grävt ner en buske. Jag har vattnat och plockat undan skräp, cement och trasiga eternitplattor från gården. Rensat ogräs och vattnat igen. Grävt upp stolparna till tvättlinan och grävt ner dem på ett annat ställe. Flyttat på alla krukor. Spenaten och ärtorna växer inte alls. Solrosorna och bönorna växer jättebra. Blomkål, timjan och tomater verkar också ta sig men inte sallad och dill. Efter tvätten har jag suttit i eftermiddagssolen utanför muren medan Sanna, William, Tage och Algot var nere och badade i havet. Jag har ett sår på huvudet och satt med en machete i handen och hackade och åt  kokosnötter så att jag har säkert fått i mig min fettranson för en månad framåt. Ture åkte med Marie och hennes syster in till Aneho. Marie skulle handla och Ture ville se Barcelona mot vilka det nu var. Myra sprang in till Adjo.  Jag tänker på hur roligt det vore om mormor och morfar kom hit och på vad jag skulle visa dem.  Tontonvi hade priser på lertegel i dag när han kom förbi. Vi kan ta lera på stranden. De bränner den här på plats. 35cfa per sten ska det kosta. Jag tycker att det verkar misstänkt billigt. Det blir ju typ 100kronor för att de kommer hit och tillverkar 200 stenar. Vi får se.

Pengar är makt. Jag tänker på Marie. Hon kom ju inte hit för att hon tyckte vi var så himla trevliga från början. Hon hade klätt upp sig i vita snyggkläder och vit turban med glitter en dag för ungefär tio år sedan och kom hit och frågade om vi behövde någon som hjälpte till. Lagade mat och så. Vi är vita och alltså har vi pengar. Alltså behöver vi inte jobba själva utan kan ha folk som gör allt åt oss. Numera är hon van vid att vi jobbar. Att vi gräver upp buskar och snickrar en hönsgård. Men oj vad många som kommit förbi under årens lopp och som tycker att vi är för roliga som arbetar. Så klart är Marie här för att vi har pengar. Och för att vi erbjuder en möjlighet för henne till kontakter och kanske en dag få se Europa. Men vid sidan av det så trivs vi väldigt bra ihop. Vi är mer beroende av henne än hon är av oss. Inte så att vi inte kan tända kolgrillen själva eller handla på marknaden och pruta på tomaterna och leta på en rörmokare eller kommunicera med grannarna utan henne men hon gör allt lite tryggare. Och många gånger lite enklare. Och roligare. Men det som jag inte är van vid från hemma är att det är jag som bjuder in henne till när hon ska äta med oss, det är inte självklart. Det är jag som bestämmer vad hon ska laga och hur mycket. Sedan är det oftast hennes förslag i alla fall. Vi gör inte potatisgratäng ihop för att vi måste ha svensk mat utan för att både hon och vi tycker att det är roligt. Vi trivs ihop helt enkelt. Och även om jag tycker att det känns jobbigt ibland när jag sätter mig med mina franska verb så diskar hon upp efter middagen igår så lär man sig att hitta ett bra sätt att hantera känslan av att pengar är makt. Att man kan köpa sig vänner. Vill visa Marie Sverige.

Så går en dag från våra liv och kommer aldrig åter.  I dag dog Komlan, vår nattvakt sedan 15 år tillbaks. Kanske var det Malaria, kanske inte. I går erbjöd vi hans dotter att ta honom till sjukhuset men hon avböjde och i dag var det för sent. Vi lämnade 225kr ikväll till hans dotter för att de skulle kunna ta honom till bårhuset. I söndags avskedade Eric vår andra vakt så nu är vi vaktlösa.

Jag har varit på sjukhuset i dag med mitt sår i huvudet. Efter två och en halvtimmes väntan och runtslussande mellan olika luckor och bänkar hamnade jag till slut på ”Chirurgie”- det var inte där jag hade lust att hamna. Satt där tillsammans med en flicka som grät och hade en stympad tumme och en äldre dam med hela benet brännskadat. Till slut fick jag träffa läkaren som tog sig tid att slå upp orden jag inte förstod i min ordbok. Det var ju inte krångligare än precis vad jag befarade – han ville operera för att få ur allt var ur bölden eftersom den stod upp som ett horn i pannan och någon form av inflamation började sprida sig ner i pannan. Annars blir du förlamad i hela ansiktet sa han. Fine! Vi opererar. Med nedsövning lite större risk med lokalbedövning lite större smärta. Jag valde lokalbedövning och fick ett recept utskrivet på alsolsprit, nålar, plasthandskar, kompresser och sånt. Begav mig till sjukhusets apotek. Tyvärr var det slut på alsolsprit där så jag fick knalla ut på stan till nästa apotek och sedan till nästa. Efter det fick jag ta en moppe till apoteket borta vid gränsen. Där sa de att jag nog kunde få tag på alsolsprit i Benin, på andra sidan gränsen. Jag försökte se så svart ut jag bara kunde och forcera gränsen utan pass men blev stoppad i sista kontrollen. Blev trött och utled. Huvudet bultade och jag riktigt kände hur bakterierna från kringvirvlande plastpåsar, långtradare, grillade inälvor, bananer och njam forsade in i såret och stektes i solen som stod mitt på himlen vid det här laget. När jag kom tillbaks till sjukhuset visade mig läkaren på ett litet apotek som jag inte visste om mitt emot sjukhuset. Där hade de också slut på alsolsprit men innehavaren åkte till lagret och hämtade. Vips så satt jag på en stol i operationsrummet. Läkaren rakade mig med rakblad. Jag kände att det inte blev särskilt snyggt men jag kände ännu mer att jag inte brydde mig just då. De bedövade  och skar upp och hängde på mitt huvud och pressade ut var och blod. Sedan kände jag hur de hällde någon vätska i såret och skakade om huvudet innan de plåstrade igen. På vägen hem på moppetaxin bultade hela huvudet och tårarna rann. Väl hemma var alla rum i huset fyllda med murare som sätter in nya fönster. Jag hatar murare! La mig på sängen på terrassen och somnade. De måste varit ungefär då som Komlan dog. 

Nu är jag fullproppad med läkemedel och ansiktet är svullet som en ballong och påsar hänger över ögonen. Jag har ett stort varigt bandage i pannan och halva huvudet är rakat. Coolt va! ;)

Sanna har blivit av med sin MP3-spelare i dag och fått tillbaks den igen av Ali som säger att det är jobbigt att hans pappa är död och undrar om inte Sanna kan föda honom en son. Hon tackade nej så då tyckte han att han kunde i alla fall få låna MP3-spelaren.

I går köpte vi fyra höns till på marknaden. I dag har vi fått vårt första ägg. En av våra kattungar har rymt men en är kvar och ligger och sover med Sanna i hennes rum. De var nog lite trötta för fast vi ropade flera gånger kom de aldrig upp till middagen. Katten ska heta Miffo som betyder ungefär ”det är bra” på éwé.

Hubert, Erics bror som jobbar på BTCI, storbanken i Togo, kom förbi här på kvällen. Han skulle upp till släktbyn och hade lastat bilen full med majsmjöl och en höna och en tupp. Hönan och tuppens räddning blev att det hade regnat så att han inte kunde komma fram. För att ta sig till byarna runt Afagnan måste man numera faktiskt ha båt. Tiden är ur led. Det ska inte regna så här i septemebr-oktober. Så vi fick köpa hönan och tuppen och ge Hubert mat och en sovplats. I morgon får vi bygga hönsgård.

Vi har köpt en moppe till Julien också. Vi äger den och han ska köra Zemijan (moppetaxi) med den i Lomé och betala av 37 000 varje månad + en gratis dansträning i veckan. Låter det vettigt i svenska öron?


Algots utslag och svullnader kanske kan vara psykiska påstår läkaren. Kanske det kanske. Svårt att veta. Eller så är det så att hans mamma är för dålig på att skölja ur tvätten så att det är tvättmedelsallergi. Hur som helst så har jag i dag ordnat en dagmamma till Algot och Myra i stället för den varma skolan med alldeles för många barn och för hög ljudnivå för en speciell kille som Algot som blir aggressiv och arg och ledsen när han inte gör sig förstådd och barnen skrattar åt honom. En yngre kvinna i kvarteret som har gått ut skolan och pratar bra franska ska ha litet dagis på sin gård. Hemma hos sin familj. Hon heter Solange och hon hämtar Algot o Myra här varje dag klockan sju och de knallar hem till henne. Där kommer det att vara två andra barn i Myras ålder som heter Anna och Prospère och så de äldre som bor på gården. De ska få vara med i familjesysslorna där och hon ska lära dem franska och Mina och leka och måla med dem. Vi var och hälsade på där i dag för första gången och Algot var positiv. Myra också eftersom det faller sig så väl att de har fyra kattungar på gården. Marie har poppat popcorn som de ska ha med sig. Vi har haft diskussioner med snickarna. De har levererat bardörrar i Ebenholts fast vi beställt i Iroco. Vad gör man?

Köttbullar och potatismos i gårdshuset, kommer du då Inger? Nu har vi lingonsylt från Ammi och Sanna att ha till. Loméhelg. Vi har köpt en motorcykel. Häng på ”cantine de l’aeroport” med Julien och de andra mitt i natten i väntan på Sanna. Assigame och en massa hibiskusar och frukt och vattenkanna och leverpastej och avocado och stålborste och annat nödvändigt inhandlat. De gula hibiskusarna var slut. Kattungarna också. Värme. Myra har feber och vi har suttit med Algot på sjukhuset i Aného i kväll. Han har svullna händer och fötter, kan inte gå och utslag över hela kroppen. Nässelfeber tror läkarna. Han har fått antiinflamatorisk spruta och medicin utskriven. En liten nyfödd på max ett par kilo fick dropp i samma rum. Mamman fick en utskällning för att hon fött barnet hemma och inte hade utbildat sig. Läkaren var väldigt intresserad av hur våra barn klarade det togolesiska skolsystemet. Vi har badat i poolen och ätit ris. Tontonvi är gäst i kväll. Nu sover alla snart. I morgon är det vardag igen. Två barn ska till skolan med matsäck och två ska var hemma och vara sjuka. Jag ska till högskolan i dalarna.

Och i dag har det varit en lugn dag. En sådan dag som barnen behöver efter fyra dagar i den togolesiska skolan som är högljudd, disciplinär, varm, ny och rätt påfrestande för dem fortfarande. Vaknade mitt i natten av åska, blixtar och spöregn. Vår säng har pajat så vi sover på golvet och det regnade in. Det slutade inte förrän fram emot sju. Och brödcykeln var ändå här vid sex. Fantastiskt! Vi har dansat med Julien och han har lärt Tage laga en trumma. Sen har vi haft pooolinvigning!!! Kolla klippet på youtube! Marie hade gjort Gbotokoin och vi öppnade barnbidragschampagnen (fast barnbidraget inte kommit). Kanske har det varit lugnt också för att hantverkarna lyst med sin frånvaro. Lite skönt men undrar varför. Det är fortfarande mycket som behöver fixas. Men den här helgen blir det inget gjort för vi ska åka till Lomé och hämta Sanna. Jippie!