Jenny Starfighter

Jag gillar att jag har en dotter med afrikanska perspektiv. Här om dagen hittade jag en ljuslila tyllkjol i begagnathögarna på Anéhos marknad. Jag tänkte att det var en sådan kjol som alla fyraåringar önskar sig och köpte den för 1,50. Myra tittade skeptiskt på den. Men när hon fick på sig den sken hon upp.

- Ja mamma, det är ett myggnät för att inte myggorna ska bita mig i snippan på natten. Så nu har hon den på sig varje kväll. Jättepraktiskt.

Ture får Myra att äta hönsbajs. Han säger att det är choklad som vi brett ut på sanden. Tage har bakat en kaka till kvällen helt själv med ett helt paket smör i, tre dl grädde och massor av kanel. Algot och jag lyssnar för femtioelfte gången på gubben i lådan med gullan på spotify.


I går längtade jag så vansinnigt efter Sverige. Efter att ha tvättmaskin och svala sommarmornar och att inte bo bland människor som tror att man har en massa pengar. Efter att inte vara så vit med allt vad det innebär. I dag undrar jag hur vi ska klara av att komma till Sverige igen och framförallt varför. Jag ser på Myra som står i högen med hönsbajs och hoppar och dansar. Hon har ett togolesiskt kroppsspråk. Hon äter med fingrarna, retar sina kompisar högljutt och bär kaninerna i öronen. Hon ljuger alla rakt upp i ansiktet och slänger sig runt Alis hals och ropar mon Ami när hon kommer hem. Hur ska hon klara av att passa in på dagis i Sverige igen? Men det är väl kanske allt det som bevisar att hon kommer klara det galant. Att hon på några månader anpassat sig så totalt. Hon kommer anpassa sig igen. Och vi andra med. Det är det jag är rädd för.

Men även Myra fick ett stråk av hemlängtan idag. Vid kvällsmaten berättade hon att hon hade sett sån där skinka som man har på mackorna i Sverige (leverpastej) när hon var med William på Supermarket och att hon längtade efter den. Åsas påsksill klarade inte en vecka i den togolesiska värmen. När vi öppnade burkarna var de totalt upplösta. Sillvälling. Inte aptitligt. Men på påskbordet blev det i stället tomtegröt som var vansinnigt god. Vi åt alla flera portioner. Och vi hade mer påskfjädrar och äggvästar och färger och servetter än vad vi brukar ha i Sverige ;)


Om jag bara hade haft mitt eget liv att ta hänsyn till så hade jag nog stannat ett år till. Ett år är så svindlande kort. Idag har jag suttit på marknaden med Marie. Systern till vår ristant säljer plasthinkar där. Hon hade sett om plasttanten i Benin på Tv. Vi pratade om att starta ett kooperativ och be borgmästaren om en lokal och dra igång verksamhet. Kanske kan verksamheten gå hand i hand med någon lite studiecirkel också. Ja jag vet. Oförbätterlig. Jag tycker om att starta upp verksamhet men är inte lika bra på att slutföra den. Men bara en liten studiecirkel. Marie och ristantens syster håller hur som helst redan på att samla ihop kvinnor. Kanske måste jag åka tillbaks och vara med lite i deras kooperativ sen.


Nu har det regnat tre tillfällen under april. Varje gång ungefär 30 minuter. Det här kallar de lilla regnperioden. Det är torrt ute och saltvattnet börjar tränga upp i våra ledningar och i brunnen.  Växterna gulnar. Bara den stora busken över parkeringen ser fortfarande lika glad ut. Jag klipper den flera meter i veckan men den växer fortare än vad jag hinner klippa. Den ska inte få något mer hönsbajs. Bättre då att ge det till Myra.

  

Här är 100-års-tårtan.
Fler bilder från kalaset på Simons fotoblogg.

Jag och Simon sitter ensamma på taket mitt i  natten. Egentligen packar Simon och jag skriver projektansökan. Men vi är för trötta. Lyssnar på fotbollslåten och tänker på allt vi borde gjort. Simon borde verkligen packa för han åker hem i morgon bitti. Jag borde ha: Skrivit en uppsats om pessimismen, städat lägenheten, gjort klart projektbeskrivningen, fixat papper till visumansökan för Marie, börjat göra reklam för dansturné till hösten, gjort klart en annons och packat för utflykt klockan sex i morgon bitti. Känner mig efter. I morgon är det påsklov och vi ska till floden och träffa flodhästarna.

Det är gryning när jag går upp till vägen. Det känns lite som att gå till bussen hemma i Sverige. Fast annorlunda. Jag har bara en handväska och är läskigt ensam och fri. Efter ett par minuter kommer det en taxi som ser full ut. Men en taxi är inte full förrän det ramlar ut folk genom fönstren. När jag kommer till Lomé tar jag en söt thé på en thévagn och sedan en moppe vidare till taxistationen för taxibussar mot Kpalimé. Innan klockan är tio står jag vid monumentet i Kpalimé. En Toyota med tre män i min egen ålder rullar förbi och plockar upp mig. Det är Max, Tontonvi och David. Vi kollar på mark. Hela dagen. Jag söker efter mark som förutom en bra jordmån även är lite pitoresk och charmig men förgäves. Men vi hittar ett stycke land på 6ha som ändå verkar rätt bra. Det blir nog affär i morgon om allt vill sig väl. När jag kliver ur taxin i Aného igen är det mörkt. Ju närmare huset stegen tar mig desto mer försvinner ljudet av lastbilar från stora vägen och ljudet från havet blir tydligare. Cikadorna är överallt. Utanför seven-eleven står ett par coola killar och röker och hänger. I baren sitter två sällskap och dricker öl. Jag hälsar och går in. Max sms:ar sitt kontonummer. Jag har ont i huvudet. Äter överbliven korvgryta och ris och tar en kaffe. Det är lite som att komma hem efter jobbet hemma i Sverige. Fast annorlunda.

ps. simon har dragit iväg för att arbeta på sockerrörsplantage så bilderna på 100-års-tårtan kommer sen. När han tröttnat på att vara bonde. ds

Sitter på en bänk i köket. Köket består av tre cementväggar och ett plåttak. Mitt i ryker en kolgrill som jag och Mawuli tänt. På den kokar potatissoppa. Det regnar och blåser. Barnen springer dyblöta i regnet. Mörkret sänker sig. Golvet i köket är fullt med sand och blötlera. Ingen ström. Det har väl blåst ner en gran över nån kraftledning. På hela gården blåser det ner russinlöv och palmboss. Vi har tänt i pizzaugnen för vi vill ju ha nybakt bröd till potatissoppan. Jag sitter på muren och dinglar med benen och smuttar på en ljummen liten baileys medan William diskar upp. Mawuli plockar ur de sista små degkluttarna ur bunken och formar sig en egen bulle av det jag tänkt kasta. Han får en plåt och lite mer vatten och mjöl att baka med och oj vad han bakar med sin lilla lilla bulle. Han gör små små bullar och pizzor som skulle vara lagom stora för en kackelacka. Jag häller upp en mugg soppa och en bulle till honom innan jag går upp. Där uppe står Armand och Bernard och vill ju också ha. De får potatissoppa och bröd med sig ner till köket för Marie har inte kommit hem ännu.


Maries mormor är nu hundra år. Vi har sjungit, dansat, ätit, bett och svettats på hennes kalas i dag. Över hundrafemtio personer var vi. Efter mässan i kyrkan äter vi tårta som jag har bakat. Hon har discjockey som påannonserar tårtan och det är verkligen party. Ännu roligare blir det när ljusen tänds om igen hela tiden fast hon har blåst ut dem. Marie envisas med att jag ska servera tårta till alla och sjunga ”Ja må hon leva” och servera champagnen. Jag är lite motvillig för jag tycker att vi som knappt känner henne inte behöver ta så stor plats. Sedan ser jag plötsligt hur det förhåller sig. Det är ju lite snitsigt att ha en viting som passar upp på en och serverar. Det är något lite extra. Så jag bjuder på min blekfishet och serverar som bara den till hundraåringen och hennes åttioåriga döttrar och sextioåriga barnbarn och fyrtioåriga barnbarnsbarn… Ska starta en klubb. Eller en facebookgrupp. Vi som har bakat våningstårta åt hundraåringar i Afrika. Ja, jag är lite mallig, men visst är det coolt. Måste nästan ha en bild på tårtan på mitt CV. Och den höll hela vägen ut fast den stod och väntade en timme i fyrtiogradigt cementrum. Och Simon har fotat den men det är för mycket salt i datorn för att bilderna ska komma in genom USB-sladden. Följande saker blir helt förstörda och rostar av saltet och fukten: Bestick, örhängen, bilen, kameran, datorn, knappar på kläder, spännen på resväskor, sladdar, kontakter, rakhyvlar, potatisskalare, kylskåp, hårspännen, pennor, dragkedjor, kolgrill, Cd-skivor, hårmousseflaskor, handtag på hinkar och dörrar, låskolvar, duschslangen, kranen, telefonen… inte konstigt att det används mycket plast!

I morgon är det söndag. Vi ska upp tidigt. Först ska vi till Glidji och baka en tårta. Sen ska vi till kyrkan på mässa. Sedan börjar själva hundraårskalaset. Ture och jag konstaterar att hon är gammal Maries mormor. I Togo är hon liksom ännu äldre än i Sverige eftersom kvinnor i genomsnitt blir strax över femtio år här. (Det är ungefär som Åsas slutsats om att kaffet är varmare här. Först kokar det precis som i Sverige, men sen måste man ta med i beräkningen att vattnet i kranen är fem grader varmare än i Sverige och att det kanske är tjugo grader varmare i luften.) När Maries mormor föddes var min gammelmormor och gammelmorfar inte ens påtänkta konstaterar Ture. Hon har ju levt i historieböckerna säger han fascinerat och tänker på att hon levt under både första och andra världskriget. När Togo blev självständigt var hon fem gånger så gammal som Ture är nu. Och i morgon blir det party! Vi ska stå för både tårtan och sången. Estelle och Raoul, Maries stora barn har kommit i kväll och vi har kylt öl och bakat bottnar. Just nu har båda våra två kylfrysar gått sönder så vi använder en liten begagnad frys från hamnen för alla pizzagrejer, all fryst mat till baren, all vår egen mat och all öl och vatten. Sen drar vi ur den på natten för att inget ska frysa. Lite krångligt. Tänk vilken lycka att leva på istiden säger Algot, då behövde man inge frys. Det säger Elom att han också vill för då fanns ju både Jesus och dinosaurierna.

Anmäler mig till en högskolekurs halvfart i fårskötsel. På Sannas initiativ. Kollar på studera.nu in mina totala högskolepoäng som tills dagens dato består av följande: Digital mediedesign 30hp, kulturantropologi 15hp, franska 15hp, livets mening 3hp, rytmik 30hp. Samt påbörjade kurser i fem andra ämnen. Man skulle kunna sammanfatta det med varken hackat eller malet. Dessutom hoppas jag på att räkna in några poäng i kreativt skrivande till våren och har sökt fårproduktion och företagande till hösten… knappast några vuxenpoäng här utan mer av en magisterexamen i velighet.


I kväll har vi haft pizzaparty på taket. Eller party och party… pizza i alla fall med kvällens gäster Maria, Elom, Edvin, Åsa, Henning och Johanna. (Simon har åkt till Ghana med Fifi) Jag har kört in bussen till Lomé men jag orkade inte vänta på den… den skulle ju bli klar om en timme eller i kväll eller någon annan kväll.


Vi tar ett glas vin till pizzan och pratar om projektet och jobbet. Sedan söker jag högskolan och tänker på allt som vi påbörjar här, stort och smått. Funderar på åt vilket håll jag ska. Finns det någon mer som är osäker på åt vilket håll han eller hon ska?

Tisdag
När vi varit hemma i huset en dag så ger vi oss ut på nya äventyr i jakten på det perfekta plastprojektet. Men först tar vi fyra härliga timmar i hettan på den lokala marknaden. Sedan sätter vi oss i en stekhet buss och gasar på mot Lomé och Lussosime där vi tankar och hämtar upp Max och Carol. Efter en stärkande glass är vi sedan på väg mot Atakpamé. Det är några timmar i buss. Precis när mörkret faller kör vi in i en liten by innan Notse. Där brakar bussen ihop. Vi ordnar en mekaniker från närmsta by, springer och köper en ficklampa, ris och lite smågodis att fördriva tiden med. En moppetaxi åker till nästa by och hämtar en domkraft. Jag säger redan när vi stannar att det är bakre drivknuten. Mekanikern vägrar tro på den vita snorkiga människan som tror att hon vet något om bilar. Visserligen har han helt rätt i att jag inte vet något alls men efter att ha kollat växellåda och bromsskivor och det mesta får han ge sig och monterar bort drivknuten. Mekanikern åker med drivknuten till Lomé, bilen får stanna i byn över natten och vi får till slut tag på en taxi till Atakpamé. Där sitter vi sedan mitt i natten på folktomma California Auberge och äter pommes frites och dricker cola innan vi stupar i säng. De har AC från 60-talet som låter som ett tröskverk men jag har inga som helst problem att somna. Kan man ha det bättre än att få duscha av sig dagens svettfloder och stupa i säng?


Onsdag
Morgonjogging. Det är faktiskt vansinnigt mycket plast i Atakpamé.  Klockan elva har vi ett möte med de viktigaste personerna från tre miljöorganisationer i Atakpamé som tillsammans har bildat ett nätverk. De representerar även tre gymnasieskolor som tillsammans har sju tusen elever. Ett bra underlag för att få spridning på idéerna i projektet. På eftermiddagen väntar vi på att få en taxi till Kpalimé. Vi väntar så länge att vår buss hinner bli lagad och kommer i kapp oss. Kodjo kör oss till Kpalimé. Vägen mellan Atakpamé är… dålig. Vi kommer fram sent. Där sitter vi mitt i natten på folktomma Nectar Auberge och äter pommes frites och dricker cola innan vi stupar i säng.


Torsdag
Morgonjogging. Det är faktiskt vansinnigt vackert i bergen på morgonen. Tre bananer, bröd och mängder av sött thé. Vi är på banan igen. Åsa, Johanna och Henning går med en guide på fjärilstur i bergen medan jag och Max åker i en stekhet bil i fem timmar på små gropiga Togolesiska vägar. Vi korsar en flod och vandrar genom djungeln och kollar på kakaobönor på tork och manioc i baljor. Efter flera timmars åkande utan mat sitter vi plötsligt fast med bilen i en majsåker flera kilometer från närmsta by och med tre svartingar i gummistövlar och  machete i baksätet. De skulle visa vägen och nu förstår de inte alls varför jag och Max inte vill åka längre. För att det här är en åker och inte en skogsväg säger Max irriterat. Svetten rinner längs benen och ryggen. Solen bränner. Jorden är röd och vi har för länge sedan passerat de sista byarna där barnen ropade viting efter oss. Egentligen är det Max som är mer viting än jag men det kan de ju inte se för han är ju svart. Vi äter varsin banan medan männen i gummistövlar glor på oss. Sedan puttar vi. När vi är loss från majsåkern kokar motorn i en uppförsbacke så där blir vi stående ett tag medans någon gå till närmsta by och hämtar vatten åt oss. Vi kokar också och åker tillbaks till Kpalimé och hämtar fjärilsfantasterna som är rätt möra i värmen. Vi åker och tittar bara på en liten mark till. Den är helt ocharmig men bra för teak. Sent på kvällen kommer vi hem. Där sitter vi mitt i natten på folktomma Villa Suédoise  och äter pommes frites men dricker ingen cola innan vi stupar i säng. Imorgon ska jag åka tidigt till Lomé för att montera ett nytt kugghjul i bakre drivknuten och hämta Maria & söner i Agbalepedo. God natt.

En mellandag i plastprojektet. För att tvätta kläderna och rensa tankarna. Träffa barnen. Prata, skriva, maila, räkna ihop, sms:a och planera resten av tiden. Resten börjar i morgon. Först banken och Marknadsdag.  Sedan hoppas vi att komma iväg mot Lomé för att hämta upp miljömuppar och vara i Atakpamé innan natten. Vi får väl se.

Lördag
Klockan är fem på morgonen. Vi sitter alla i bussen redan. 10 personer från olika miljöorganisationer i Sverige, Togo och Benin. Chauffören slänger in den sista väskan, fäster sin sovmatta i taket och tittar frågande på Max. Max sluter ögonen, gör korstecken över bröstet och släcker den enda lampan. Chauffören trycker in ett kassettband med fotbollslåten från VM på högsta volym och så rullar vi igång dagen. ”When I get older I will be stronger…”  Redan vid Beningränsen skingras mörkret och när vi kliver ur för passproceduren och alla stämplar andas vi gryningsljus. Värmen är redan påtaglig. Grabbarna fnissar i baksätet och de nyanlända svenskarna tittar ut över landskapet.
Jag passar på att fundera över vad det är som gör att det okontrollerbara är så lockande.

Vi åker genom Benin och straxt innan lunchtid är vi i Porto Novo. Vi besöker en kvinna med pondus som har fått FNs miljöpris 2008 för att hon startat en plaståtervinning där ett kvinnokollektiv virkar saker av plastpåsar från gatan. Ett enkelt men genialiskt initiativ. Vi ägnar ett par timmar åt besök på en kretsloppstänkande jordbruksutbildning där vi fick se metangastillverkning, bageri, fiskodling, lerfiltertillverkning, uppfödning av höns och skogsråttor, odlingar av frukt och omvandling av hönsfötter till maggot.


Resten av dagen tillbringar vi i bussen med tio välutbildade diskussionslystna unga människor på väg mot vår lunch. Diskussionerna är livliga och roliga och allvarliga och alla är djupt engagerade i de afrikanska diktaturernas fall, vad man kan göra och tillåta i demokratins namn, Europas export till Afrika av såväl socker och kaffe som demokrati, jämställdhet och homosexualitet. Vi har också hunnit med en ganska djup analys av förhållandet mellan kvinnor och män, förhållandet mellan Togo och Benin, dödshjälp, pressfrihet och korruptionen i Västafrika.  Ingen brådska hade vi heller i diskussionerna eftersom vi var ute och åkte i Cotonou samtidigt som den årliga halvmaran sprangs på gatorna framför oss. Långa timmar. Fulla med avgaser, cashewnötter och spännande politisk analys kom vi fram till vår lunch klockan 17.30.


Söndag
Idag har vi ätit riz au gras på stranden i Cotonou, klappat heliga pytonormar (Inte Johanna) och sett slavutskeppningsplatsen i Ouidah. Vi har pratat franska, svenska, éwé, engelska, tyska, fon, mina och esperanto för att förstå varandra. Och så har vi åkt bil och diskuterat. Mina öron är alldeles trötta av intellektuellt snack. När vi kom hem fick vi köttbullar och potatismos av Marie. Det är fint att vara hemma i Togo igen.

I dag har vi fått installerat trefas i huset. Jag märker ingen skillnad. Förutom att AC:n i vårt rum inte ger någon kyla alls. Typ livsviktigt. Det var inte så det var tänkt.


Johanna, Åsa och Henning är här. De tycker att det är varmt. De har haft med sig sill, snus och Marabou choklad. Nice. Vår familj har aldrig någonsin ätit så mycket Marabou choklad som under det här året i Togo.


I går var vi på delegationsbesök hos borgmästaren. Det gick bra. I dag har vi haft Open Space seminarium med fem miljöorganisationer från södra Togo samt Studiefrämjandet och Naturskyddsföreningen. Vi har pratat plastproblem på många olika nivåer och jag tycker att det har flutit på bra även om köttgrytan tog slut, språket är ett hinder, Open Space är en okänd metod här och plasten fortfarande är kvar på stranden.


Barnen med Simon och William har varit förvisade ur huset i dag. De har varit på marknaden i Vogan och tittat på döda djur och köpt en levande kameleont som de har i ett snöre i köket. De tänkte smyga in till Johanna i natt och lägga den i hennes säng. De tycker det är jätteroligt att det har kommit hit någon som är rädd för ormar, ödlor, spindlar och möss och till och med flygmyror.


Myra och jag gör en tandborstsång och när vi ska duscha säger Myra med andakt i rösten att tvålen är hennes bästa kompis. Barnen har verkligen lärt sig hur man duschar och tvålar in sig av de togolesiska barnen här. Tage har tagit ett steg. Han leker med kvarterets barn här varje dag men i går kom han för första gången i Togo hem med telefonnumret till en kompis på en livsviktig liten lapp. Sedan har han ringt och pratat i telefon med kompisen och hans mamma och bestämt träff och lekt två dagar i rad.


Det är roligt men påfrestande att ha ett helt projekt och ett halvt barnhem boendes i huset. Sovandes på taket. Jag och William flyr ner i baren en stund där Marie, Ali och Tete hänger och ordnar en minipersonalfest med varsin absolut peppar och en bit citronkaka. En skön stund av samförstånd.  I vår lägenhet är allt upp och ner, i barnens rum luktar det kiss och i vårt rum är prylar, böcker och rena kläder staplade i osorterade högar. Jag ligger i sängen och badar i svett fast fönstren och dörren är öppna. Jag kollar min mail men har inte fått något svar från Forum syd om den nya budgeten. Jag är lite trött och skulle gärna sova med AC. I morgon klockan fem bär det av mot Benin och studiebesök tillsammans med en representant från varje miljöorganisation i minibuss. utan AC. Jag tänker i alla fall stanna och köpa lördagsgodis längs vägen.

I dag hände det igen. En man som jag inte känner och som presenterar sig som Wilson står i porten. Han berättar att hans dotter blivit påkörd av en moppe, brutit benet och nu behöver en skena på benet för att det ska läka. Han har knallat runt i kvarteret och fått ihop 15 000 från grannarna. Nu står han och skäms och gråter och ber om de resterande 4 500 från oss. Vad gör man?


Vi har köpt en dansk köttkvarn i hamnen. Det är smart. I stället för att köpa köttfärs från frankrike på supermarket i Lomé till hamburgarna kan man köpa av slaktaren på marknaden och mala själv. Marie har malt både död ko, lök och tomater i kväll. Det blev köttfärssås och spagetti = köttkvarnsmiddag.


Aného ändrar sig. Många gamla fransmän från kolonialtiden som hade tittat för djupt i glaset börjar försvinna. (Tage har tittat för djupt i popcornskastrullen. Han har popcornsmärken av varm olja i pannan. Man ska stryka motorolja på brännskador säger moppeförarna. Kan det verkligen stämma? Motorolja?) En ny tid med entreprenörer från Europa och Asien är här. De bygger en ny bro i Aného. En symbol för en ny tid. Men också en nödvändighet för att man inte ska ramla ner i lagunen med bilen. Långtradarna välter. Överlastade. Kanske borde man verkligen starta ett supermarket här. I den nya tiden. Om man hade lite mer pengar. Marie åker till Lomé för att hälsa på sin dotter som fyller år. Typ nitton. Vi sopar hela stranden fri från plast i dag för att plastprojektet ska dra igång. En symbolisk handling. Med hela stranden menar jag den biten som är framför vårt hus.


Jag har deklarerat. Beskattningsbar förvärvsinkomst 2010 blev 89 600kronor. Punkt. En symbolisk summa. Det blir inget Supermarket just nu i alla fall.


Och inte kom presidenten till Aného för att inviga den nya bron i dag heller. Fast alla skolbarn var lediga och marknadskvinnorna hade stängt hela förmiddagen och jag och Marie var i stan för att vinka.

I går var vi på indisk restaurang i Lomé och lyxade. I dag plockar vi bort cementklumpar  utanför huset och stämmer av målen med barnen i den svenska skolan. Alla barn är lediga från skolan i dag och går man ur huse för att se Faure Gnassingbe (PRESIDENTEN) som ska komma till Aného. Jag och Marie ska till marknaden och vinka till honom. Algot surar och vägrar gå till dagis. Luften är full av små svarta fjärilar och tjock av fukt. Rabatten är full av sniglar. Känner mig oplanerad inför resten av veckan.

Fredag morgon. Jag beger mig av till Lomé utan frukost. Brödcykeln har blivit totalt opålitlig. Klockan åtta ska jag träffa Yakobo för att gå på inrikesministeriet ihop. Fredagsnöje. Yakobo, Erics tjänare med kulmage och hjälm möter upp mig på sin moppe utanför parlamentet och så åker vi till ministeriet och knallar rakt in till chefen som är en kvinna. Vi pratar om språk och makar och söner och helstekt gris och födelsedagar och togolesisk mat. Jag har tur och lyckas pricka in rätt svar på de flesta av hennes frågor på Éwé. Till sist gratulerar hon mig till det jag lärt mig och så ringer hon på översättaren och säger att pappren ska vara klara om ett par veckor och så får jag åka.

Jag är fågelfri i Lomé utan barn med värmen som enda sällskap. Blir sittande hos en kille som säljer begagnade böcker. Hans kompis drar iväg på moppe och ska leta efter en bok jag vill ha. Jag köper bröd och ägg och sött thé av en förbipasserande. En kvinna tappar hela dagens ranson med Ingefärsdricka på trottoaren. Trist stämning. Jag handlar teakolja på CCT och får gå till fem olika diskar innan jag får ut den. Sedan åker jag till Ablogame och träffar dansgruppen och Simon. De har festat och dansat på likvaka hela natten och nu sitter de på en gård och bjuder på kokosnötter och palmsprit. Gilbert, Simon och jag tar följe till Agbalepedo. Mina minnen från Agalepedo säger mig att det är jordens varmaste plats och fullt av mygg på nätterna. Vi köper varsin glass i plastpåse och åker kilometer efter kilometer på breda röda vägar. Överallt i Lomé är det vägarbeten. Till slut kommer vi fram till Justinos kontor där han och David väntar. Killarna som vet hur man tass med det Togolesiska samhället. Vi pratar om skog och pengar och plast och jordbruk. Vi pratar om Maries pass och planerar resan till Benin där vi ska besöka ett spännande plastcenter. Sen beger vi oss hemåt via Akodessiwa. Jag och Simon är hungriga och stannar till i dammet vid Cementfabriken och äter bananer och spagetti och friterad njam. Sedan på vägen ser vi en blå gammal bil. Det är en citroen med taklucka. Gammal som gatan. Till salu. Vi bara måste stanna och kolla priset. Han ska ha 800 000. Men allt går att pruta på. Han ska komma och käka pizza i morgon då vi ska ha pizzapromo.


När jag kommer hem är jag sur av en dag i svettens tecken och utan dans. Så det blir joggingtur. Längs havet, upp genom kvarteret, genom den lösa sanden förbi odlingarna och kyrkorna och skolan. Den här veckan har vägarbetarna som bygger den nya bron över lagunen upptäckt vår pizzeria och vi har ökat vår försäljning med flera hundra procent. Det är fredagkväll och vi äter kokosnötsrökt pizza. Den luktar gott och är vansinnigt god. Jag blir proppmätt och somnar gott till Erlend Loes tankar om perspektiv. Perspektiv och innerlighet. Balans mellan allt. För mycket perspektiv kan vara förödande. Man börjar ifrågasätta sin existens. Läser INTE om existentialismen. Somnar.

Lördag. Jag bränner mig på en moppe för första gången det här året. Orutinerat. Jag och Marie köper fisk upp emot Vogan och handlar födelsedagsmiddag på marknaden. Det blir pate. Kvinnorna på marknaden har antingen inte hört talas om att man ser tjockare ut i stormönstrade tyger eller så bryr de sig helt enkelt inte. Brösten slänger och magarna gungar i takt med VM i multi-tasking. Systern till vår ristant har tvillingpojkar på några månader. Den ena har hon på ryggen, den andra ammar hon, samtidigt som hon friterar bananbollar i olja och säljer dem i små påsar med krydda. Diskar upp efter de som ätit och äter själv. Jag sitter och glor och tänker att jag lägger ner målet med magrutor. Det känns som ett helt värdelöst mål. Jag köper en friterad banan till med krydda och tänker att jag är ju snart närmare fyrtio än trettio. Det är inte moget att hålla på med sådant där trams. Väx upp.


Mina barn bor i poolen. Men inte Mawuli i dag. Han har stulit en stor mango och är förpassad från huset i dag. På något sätt måste han ju lära sig att inte stjäla. Jag har just kommit hem och ska gå ner till Marie och vi ska börja förbereda pizzapromo. Elda i pizzaugnen, skära grönsaker och koka kyckling. Putsa bestick och bära ut stolar. Tage har vikt pizzakartonger hela förmiddagen. Har du vägarna förbi så har vi öppet till midnatt och säljer pizza för trettio kronor på Villa Suédoise idag. Woezo!