Jenny Starfighter

I morse när jag vaknade låg Tage och grät i sängen. Jag kommer att sakna katterna när vi åker härifrån sa han och låg och gosade med Miffo. Armand såg ut som ett frågetecken när Tage försökte förklara att han skulle ta hand om katterna ordentligt och gosa med dem när vi åker. Men Marie förstår. Jag berättade för Tage om kattungarna i Ihanja som var det bästa på hela min afrikaresa när jag var nio år.

 

Myra öppnar choklad!

I går var vi i Lomé. Uträttade ärenden med 6 barn i jordens varmaste väder. I dag är vi hemma. Dagen har kantats av att Mawuli och en annan kille i kvarteret var nere och tvättade sig i havet i morse men bara Mawuli kom upp. Den andra killen drunknade. Mawuli blev slagen. Fiskarna har fiskat intensivt hela dagen och deras sång har blandats med Abba från baren där vi säljer öl och mandelkaka. Vi har grävt upp en buske och tagit det lugnt. Barnen har öppnat fler paket från Sverige. Tack så mycket Sven och Christina och Sanna och Kerstin! Vi har ett paket kvar. Det har stått uppe i vårt skåp sedan vi kom hit. Det är en överlevnadslåda som vi skulle öppna när den behövdes. Än så länge har vi klarat oss bra. Men nu är det de varmaste dagarna i mannaminne. Puh. Får se om vi överlever. För en timme sedan fick de upp pojken i näten. Han blev 8 år.

Alla överlever inte. Några dör mitt i sina liv. En av våra små kycklingar har varit misstänkt försvunnen sedan några dagar. När jag torkade golvet hittade jag något som luktade gammalt kadaver under soffan. Den söta oskyldiga katten är misstänkt. Men igår kläcktes en ny liten alldeles vit och dunig kyckling. Myra berättar att det har kommit nya kattungar på dagis. Jättesöta. Fast kattmamman har någon stulit för att koka sås på säger hon glatt.  Va, säger ja. Jo säger Algot bekräftande, så är det. Jag dubbelkollar med Solange och det stämmer.



Jag sitter på marknaden och tänker på det här med att laga kattsås. Tar bara ett ägg till riset. I dag är solen obarmhärtig mot oss när  vi köper socker, skruvar och fyra liter palmolja. Mer citronjuice! Siva möter upp oss på marknaden och handlar bastmattor som vi ska ha som innertak på terrassen. Jag står och ser fascinerat på när lilla späda Siva slänger upp tio bastmattor på huvudet. Bon travaille säger jag och han vinkar när han går. På eftermiddagen klättrar han upp på en stol uppe på bardisken och börjar fästa upp dem. Myra berättar för Siva att någon har tagit hennes lilla gummibåt som hon fick i present. Siva blir vansinnigt upprörd och säger att den som gjort det är ett yxskaft och att gud ser allt och ska straffa de som straffas bör (så tolkar jag honom men han är svårtolkad. ) Sen går han. Algot ser efter honom och funderar länge. Ser gud allt frågar han mig sen. Då kommer Siva tillbaks och öser en lång harang till över tjuven och så går han igen. Jag tänker prata med Algot om gud men Algot har redan tänkt klart. Det klart han ser allt, han bor ju i himmelen säger han och så visar han med händerna jorden och himmelen och blinkar till mig och stjärnorna strålar ur hans ögon för han har kommit på något.



Myra har också kommit på något. Hon har lärt sig simma enligt henne själv. Hon fick en Aha-upplevelse när jag frågade om hon kunde doppa huvudet under vattnet och simma som Algot gör. Undervattenssim. Hon dyker ner under vattnet och ”simmar” där nere med armar och ben åt alla håll en lång stund . Hon tittar under vattnet som Algot gör. Sen kommer hon upp och ser överlycklig ut. Ture har också passerat en gräns i dag. Vi satt på sängen och boken om flodhästarna som Myra tittat i låg bredvid oss. Han tog upp den och började läsa. Den är på franska. Han läste hela boken högt för oss. Och det är ingen sådan där fyra-ord- på-varje-sida-bok. Den boken har stått hemma i bokhyllan i Sverige länge och varit omöjlig. Och nu förstod han den. Jag såg vilken känsla det var.



Vid middagsbordet sitter vi hela familjen samlade. Det känns som om vi är nedsläppta här i Aného och vi pratar om att vi ska åka hem. Det kommer kännas så vemodigt att lämna allt det här. Även om vi kommer tillbaks så kommer vi aldrig tillbaks på det här sättet. Tage säger att han kommer sakna Ali, Manana, Bernard och Armand och den goda salladen på skolan. Algot kommer sakna huset och baren och poolen. Jag kommer sakna Siva. Och katterna. Och att stå och baka pizza i bikini. Och väldigt mycket annat.



På kvällen kommer regnet. Och ovädret. Jag virar om mig en panj och springer ut för att ta in tvätten. Några dör mitt i sina liv tänker jag när jag stegar upp för trappan till terrassen. Blixtarna lyser upp havet. Marie, Ali och jag staplar madrassen uppe på bord och stolar. Vi plockar undan leksaker och böcker och binder fast poolkrokodilen så att den inte ska smita över till grannen. Sen ligger jag nere i sängen och lyssnar på ovädret. Det regnar lätt över mitt ansikte genom en millimeterstor glipa i fönstret. Jag vill inte stänga ovädret ute helt. Det är skönt med lite oväder i livet ibland. Det fyller sin funktion.

Prospère kom klockan elva. Förra gången vi hade födelsedagskalas här så var det klockan elva. Nu hade vi sagt eftermiddag men klockan elva prick var Prospère här i lackskor, finkläder och med ett inslaget paket. Så han väntade till klockan halv tre då Tage gick runt och hämtade upp Anna och Kodjo och Adjo hemma hos sig. Gräddtårtan fick vi garnera nere i sovrummet där vi satte AC:n på 16 grader. Vispad grädde trivs inte i +35. Barnkalas blir jag aldrig klok på. Barnen fikar i tio minuter sedan far de runt som tokiga i tre timmar och sedan är alla, både föräldrar och barn trötta så att de stupar. Vi fick besök av en dansk familj mitt i kalaset. En av dem jobbade i hamnen med ett stort betongprojekt. I gårkväll höll de på att bannlysa alla danskar från Togo för all framtid genom att deras kran på betongponton med en totalvikt på 1200 ton höll på att tippa rakt ner i Togos största oljeledning. Det hade varit trist. Hans son var fd pojkvän till en kompis hemma i Örebro. Sedan blev det poolbad och fiskedamm och fotboll och skype och telefon med de från Sverige. Nu är det bara kvällsris och godnatt som väntar. I morgon är det måndag och skola.

  

Vi har haft en liten storm här på morgonen. En liten alltså. Frukosten blåste av bordet och barnen blev alldeles upprymda. Armand hävdade bestämt att det var alldeles för kallt för att gå till skolan. Sedan när blev 25 grader plus för kallt att gå till skolan undrar jag och tog fram termometern och visade att i Sverige går barnen till skolan när det är trettio grader. Minus. Armand tittar på mig med frågande blick och jag inser att han aldrig sett en termometer förut och kanske aldrig upplevt kallare än 20 plus. Jag hämtar en fleecetröja åt honom och så får han varm choklad. Marie och William är på passmyndigheten i Lomé och förlustar sig sedan klockan halv fem i morse så jag är ensam hemma med barnen. Men alla kommer i väg trots stormen. Och trots att moppetaxin är på verkstaden och det är kallt och Algot har tappat bort sina lunchpengar och katten har tagit en mus som vi måste titta på och lärarens penna som Tage lånat är borta. Tage hittar en annan penna till läraren (kommentaren; Man vill ju överleva!). Myra och Algot går till Solange med ett chinaschack, lite mindre lunchpengar och en jättesöt snigel som Myra hittat i rabatten.

 
Jag joggar och vattnar och tvättar tre kissiga lakan och Ali sopar gården.

Elise har en tröja där det står Shopping is my salvation med guldbokstäver. En tisdag lånade jag den när vi skulle till marknaden. Armand tog kort på mig och Marie. Vi stod framför slaktarens stånd och var så svettiga man kan bli. Tänk dig bilden av hur du tror slaktarens stånd på en lokal marknad i västafrika ser ut och du kommer nog ganska nära verkligheten. Jag hade en svart plastpåse som fastnat under min flip-flop. Marie hade en korg full med kött och tomater på huvudet. Jag hade en papplåda full med dagligvaror som vi handlat hos vår vanliga tant. Tvättmedel, vin, toapapper och konservburkar av olika slag. På huvudet. Stora svettringar på tröjan. Shopping is my salvation. Samma dag lyckades jag filma en snutt på kolmarnaden. En tjej i tjugoårsåldern står mitt i en gigantisk kolhög och bossar. Grabbarna på tio tolv som bär bort kolsäckarna till kunderna. Stojet och skriket och alla färgglada tuffa kvinnor. Förut bruna- nu svarta av kol. Tjejen vikarierar för vår vanliga koltant och är västerländskt klädd med jeans och topp som lämnar magen bar. Hon har en I-phone och står och pratar i den och skrattar samtidigt som hon härjar med kunder och anställda och tar emot pengar och lämnar ut växel.

 
Jag börjar få lite marknadsabstinens. Tur att det är tisdag. I eftermiddag blir det shopping! Nu blir det Epicuros och Seneca och en kopp sött thé till.

Fredag
Mellan vårt hus och havet går västafrikas fd Autobahn. En numera rätt sliten väg som fått vila till förmån för en ny väg femhundra meter längre från stranden. Mopparnas mecka men bara en och annan vilsen bil som kryssar sig fram mellan badkarsstora hål.

Fredag morgon och på Borns friskola i Sverige har de elevens val. Tage föreslår att vi ska gå jättelångt längs stranden. Ända bort till fosfatfabriken som är vår horisont västerut. Först säger vi nej, inte i dag, kanske i morgon… Sen säger vi JA. Barnen gör fika. Och så beger vi oss.

Tage hittade kottar av olika mognad. Ett hål där det kan bo en igelkott. En nyckelpiga som såg ut nästan som den i Sverige. En båt att klättra i. Gräset i skogen hade blivit brunt. Vi såg skräp och diskuterade hur det tas omhand. Vi såg vodouplatser och fiskare och båtar. Algot och Myra hittade massor av lila blommor att plocka. Vi undersökte en ruin. Vi träffade en familj och några andra. Ture läste Harry Potter på alla ställen vi stannade. Vi såg lastbilar med sand och hur kvinnorna bar upp sanden på huvudet. Vi fikade vid ett stup. Så blev vår elevens val-dag. Och exakt den turen springer jag fyra gånger i veckan men inte ser jag allt detta.

   

Murarens fru dog i veckan. Hon var 38. Sjuk sa de. Men ingen vet i vad. Där är den stora skillnaden. Den som gör att jag vill bo i Sverige.

Lördag
Idag är det skräddarnas festdag i Togo och har vi varit till posten. Oj vilken lycka! Hela boxen var fylld med paket och brev. Från Ammi och Sanna och Christina och morfar och fam Hällström. I kväll ska vi öppna – men inte det som är födelsedagspresenter så klart! Men en sak stack ut lite extra direkt. Klassfotona från Sverige. Alla barnen inklusive Armand och Bernard satt som klistrade vid dem en lång stund på posten. Och då menar jag en lång stund. Det är inte gjort i en handvändning att hämta ut brev och posta vykort! Vi åt ris hos en ristant. Jag och William och våra numera sex barn. Varannan ljus varannan mörk, alla med ris och krydda i en plasttallrik på en lång bänk under ett basttak. Åh vad jag ville haft kameran med mig.  Nu kommer de fyra äldsta hem från fotbollsträningen och Armand och Bernard och Ture och Tage ropar alla tjenare med norrländsk dialekt. Nu ska vi äta Hamburgare som Marie och jag har gjort. Och sedan blåbärspaj som Algot och Myra har bakat – en till oss och en att sälja i baren! Det är ju bara lördag en gång i veckan.

Söndag
Efter frukost sitter jag i en vit stol med flagnad färg på terrassen. Kaffe med lite grädde i. På madrassen bredvid mig sitter Tage, Ture, William och Bernard och läser. Myra och Algot leker bakom bardisken. Armand åker runt runt på en skateboard. Jag bläddrar i en tidning från apoteket för tredje gången. Ser ut över poolen. Inte badsugen fast det är 32 grader i skuggan. Ser ut över havet. Känner mig lös i kanten. En helt fri söndag. Ingen som väntar på mig någonstans. Det känns som om huset här i Togo är en ö avskuren från allt. Vi kunde åka en sväng till Lomé och hälsa på farmor. Men det är för varmt. Läser om Apotekets honungssenap och ser en annons om rockringar för 299kr och sportBH för 399. Ser det med togolesiska ögon och det är ju helt enkel inte klokt. Sitter här i en snygg blus som jag köpt på andrahandsmarknaden i Aného för 1,50. När jag åker tillbaks till Sverige ska jag köpa med mig begagnade kläder från Europa åt barnen för ett år framöver. Läser om kylan och mörkret och hur man ska bli vän med dem. Längtar efter skogen hemma. Ser ut över havet. Får Janis Joplins rad ”Freedom is just another word for nothing left to lose” i sinnet och tänker på det en stund. Zoomar in vågorna och tänker att det kunde lika gärna varit Råssö. Vet inte var jag hör hemma. Vad jag ska göra med min söndag eller vad meningen med livet är. Mål-lös. Sedan kommer Cyril och bjuder in oss till sig där de ska fira hans nyfödda dotter i dag. Vi har ett mål med dagen. Bildspel.

På kvällen gör Marie potatissoppa och vi grillar marshmallows som var i paketet från Sverige över kolgrillen. Kanske är jag på Rpssö i alla fall.

Myra smetar ut riset över magen, dunkar pannan i tallriken och trycker in tummen genom köttet. Jag är säker på att det här köttet kommer från en snigel säger hon.

 
Varför skaffar man barn? Egoistiska skäl. Ja, det måste väl vara så för inga barn lider ju av att inte bli födda. Eller så är det bara en djurisk instinkt som vi försöker medvetandegöra och sätta orsaker och förklaringar på varför vi gör.

Mina barn är väldigt olika. Så tycker kanske alla, vad vet jag. Ture skulle helst räkna ut och läsa sig till hur saker och ting ska vara och ska göras. Sedan när han visste allt skulle han göra det och vinna. Tage vaknar på morgonen och så kör han ett hundratio procent till han somnar, först av alla. Om man ber Tage att göra saker och sedan säger till honom en gång till som man ofta får göra med barnen så är Tage för det mesta redan klar. Algot är sin egen. Hur andra ser på honom bryr han sig inte stort om och han funderar mycket och har svårt för när saker inte blir som planerat. Myra är en livsnjutare. Hon kommer att glida omkring i livet på ett bananskal och klara sig bra. Minsta möjliga ansträngning mesta möjliga glädje och så gärna en massa choklad och falukorv på det.

 
Balans är svårt. Det mesta i livet handlar om balans. Att hitta balans mellan att vara nöjd med det man har och det man får och att vilja något mer och att arbeta för det man vill ha.

 
När vi bestämde oss för att skaffa ett fjärde barn så ville vi båda gärna ha en flicka om det var möjligt. Och det var det. Vi förstod att i USA kallas det Family planning och om man redan har barn av det ena könet så är det tillåtet att genom IVF se till att ens nästa barn blir det andra könet. I Moskva är det också möjligt. Allt får man ju givetvis betala själv. Så vi åkte till Moskva. Jag kollade upp annonser på rum i Moskva och svarade på en. Den visade sig ligga 200 meter från kliniken. Hur många miljoner invånare har Moskva? Vi åkte till Stockholm och tog prover och fick recept på hormonsprutor utskrivna. Vi ordnade visum på Ryska ambassaden. Dagen när jag skulle åka blev bestämd på morgonen och jag beställde flygbiljetter samtidigt som jag satt på universitetet och gjorde klart slutarbetet i kursen Digital mediedesign. William åkte runt på apotek. På vägen upp till Stockholm stannade jag på en skogsväg full med gamla ölburkar och använda kondomer och tog en spruta i magen och kände mig ganska underlig till mods. På kliniken i Moskva var man tvungen att ha tofflor stod de på listan jag fick så jag knallade omkring och letade efter billiga tofflor i förorten. Hittade ett par med stora gula solrosor. Sjuksystern bara skrattade åt dem och sa att jag fick gå i strumpor om jag ville. En natt skulle jag ta en ägglossningsspruta i rumpan på mig själv exakt klockan tolv. Det var komiskt. En gång blev jag rädd för ett ögonblick. Sjuksystern som hela tiden var så vänlig förklarade att de skulle ge mig ”a soft little anastasia” men han uttalade det inte ”little” utan ”leathal”. Då kände jag mig hjälplös för en sekund på en klinik i Moskva.  Jag bodde hos en rödhårig karismatisk kvinna med två småpojkar som var hemma med mig på dagarna. Annars var de ensamma. Knappt en vecka var jag där. Långa dagar med många promenader. Så blev Myra till. Det var så mycket som klaffade som kunde gått fel att det nästan är konstig att hon finns. Men hon finns. Och i går klippte hon håret på sig själv så att på halva huvudet är det väldigt kort. Om en vecka fyller hon fyra år. ”Jag ska ha en tårta som ett tåg med massor av rosor på” säger hon. Snart är man inte småbarnsförälder längre. Det känns inte alls så tokigt.

 
Visst hade det ju varit mindre kontroversiellt att köpa en jättestor platt-tv med surroundsystem för sparpengarna. Eller åka på en semester till Mallorca med hela familjen. Det är inget konstigt. Men det var inte det vi ville.   

 

Naturligtvis funderade vi mycket om det var rätt innan vi gjorde det. Valde vi bort en pojke? Vi tycker inte bättre om flickor än pojkar men vi var ju lyckligt lottade att redan ha tre pojkar. Leka gud? Ja kanske. Eller styra sitt eget liv dit man vill ha det. Var drar man gränsen för vad man ska manipulera? Jag vet faktiskt inte. Det är jättesvårt. Men man står ju sig själv närmast. Och visst var det egoistiskt. Helt klart. Egoistiskt för familjen. Varför vi inte berättade det just då? För att vi ville bestämma själva. Vi ville väga argument för och emot och gå på det vi trodde var rätt utan att känna att vi gjorde som den ena eller den andra tyckte. Men nu när vi gjort som vi ville så har vi inget emot att diskutera det. Men gärna med vett och respekt och eftertanke.

Det är lördag och klockan är snart åtta. Idag är det inte olidligt varmt. 27 grader på morgonen när jag kommer upp. Barnen är på granngården där det har kapats en palm på morgonen och nu är de i färd med att dela den på längden. Tage och Armand samlar gamla blad och boss och omogna nötter och bär in det på vår gård. De jobbar på bra utan att ha fått någon frukost.

Idag äter vi lunch hos en ristant på stan. Till efterätt köper Ture varsin klubba till alla. Som färgar på tungan. Det är roligt i en halvtimme. Algot, Amen och Marie lipar åt varandra och skrattar hejdlöst. Vi har inte bråttom därifrån. När vi kommer hem har vi fått vår första pizzabeställning. Allt är klart och vi fuskar och gräddar den i elugnen men det vet ju ingen. Det går strålande. Nu är vi en riktig pizzeria!

Det är bara jag och Algot och en liten cola på poolkanten. De andra är på fotboll allihop. Han tittar på mig och på colan och runt omkring sig som om han inte tror att det är sant. Vad mysigt vi har det säger han sen, tre gånger. När vi suttit så en stund och pratat om palmerna och hur långa och hur gamla de är blir det tyst och vi ser bortåt vägen där brorsorna snart ska komma gående. Finns det inga mer växter vi kan prata om säger Algot. Och så pratar vi om melonerna i trädgården och om hur liten han var när han var här första gången och om de rosa blommorna vid trappen och papayaskogen vid brunnen och mangoträdet och limeträdet och grapeträdet vi just planterat.

På kvällen kommer en man förbi i baren och säljer stora krabbor från havet till oss. Han köper en bit mandelkaka också. Sedan får vi bjuda Cyril på en bit och korka upp en flaska champagne i baren. Han har fått en dotter. En till. Vi spelar Bruce och Monika Zetterlund och det är skönt gung i baren i kväll. Myra hackar i krabban och biter i klorna och simmar med krabban över bordet. Sen sätter hon fingrarna i öronen och skriker rakt ut. Fan vad jag är bra säger hon. Vissa saker är helt enkelt inte lika roliga längre när man passerat fyraårsgränsen så det gäller att passa på. Myra äter ögonen på fisken, märgen i kycklingbena, tuggar skalet på krabborna och tjatar om att få smaka på hönsfötter och grillad skogsråtta. Vad ska det bli av henne? Pojkarna vill knappt ta i krabban med gaffeln ens.

Sen på kvällen kommer Amen. Han är son till vår fd nattvakt. Han har med sig ett brev från sin mamma. Hon ber om 15000 till hans skolavgift. Vi pratar fram och tillbaks. Det är 225kr. Inte mycket. Men det är svårt och jobbigt ibland att alltid vara rik. Vi kan ju avvara pengarna. Självklart ska vi hjälpa honom att få gå i skolan. Men sen är det Julien som vi köpt en motorcykel till som han betalar av till oss. Det är Juliens bror som behövde en akut operation av en ven i näsan som vi hjälpte till att betala. Det är Komlans begravning. Det är snickarens pappas begravning. Det är lärarens pappas operation. Det är Esta som behövde låna 5000 till mat. Det är fotbollslaget som kan starta om de bara får pengar till bollar. Det är Tonton som behövde låna 150 000 för att tulla en bil över gränsen… Det är så många här som man egentligen inte kan säga nej till att låna ut eller ge pengar till men man kan inte ge till alla. Sen sitter man på terrassen och äter mandelkaka med familjen och dricker vin med dåligt samvete. Inte för att vi inte hjälper de som behöver, för det gör vi,  utan för att vi har det bättre ställt än de flesta här och för att man måste dra gränsen någonstans och säga nej och just då blir det så fel.


Jag snuddar igen vid tanken på vad kul det vore för barnen att få bjuda med sig Bernard och Armand hem till Sverige till sommaren. Svenska ambassaden i Abuja har i alla fall svarat mig att det nu är danska ambassaden i Ghana som vi bör vända oss till angående frågor om Togolesernas visum till Sverige... Så jag kan ju fråga dem hur de ser på att ge visum till två minderåriga pojkar från Togo som vill åka och hälsa på i Sverige.

Mina barn växer vilt här i Afrikat. På eftermiddagarna är Myra och Algot någonstans i kvarteret. Med Ali, Manana, Solange eller hemma hos Kodjo och Adjo. Eller på 7-11. Man vet aldrig riktigt. Hemma har jag ett större behov av att hålla koll på dem. Kanske för att hemma är det inte så mycket människor. De kan sitta i ett dike och skrika utan att någon hör. Här är barnen allas och det är vuxna som har tid överallt.

Jag ser tre män som är ute och promenerar med sina små. Barn i förskoleåldern. På tisdagar är kvinnorna på marknaden och gör affärer och männen får ta hand om barnen. Men i dag är det inte tisdag. Vad är det som händer? Någon form av öppen förskola eller bara en attitydförändring?

Jag ser Tage högst upp i russinträden. De är läskigt höga. Algot ropar att det sitter en vampyr i palmen hos Kodjo. Ok säger jag och fortsätter med pajen. Efter tio minuter kommer han och ropar att det är en riktig fladdermus. Bra säger jag och sätter in pajerna. Sen kommer Tage och säger att de har en kameleont och då får jag lov att gå och titta. Runt palmen står femton barn och kastar sten på något tio meter upp som kan tänkas vara en kameleont. Sluta säger jag, ni kan ju döda den eller skada den. Skulle ni tycka att det var roligt att få en sten i huvudet kanske. Alla barnen tittar på mig som om jag var ett miffo.
 

Nedanför pizzaugnen sitter Miffo på helspänn. Den låter konstigt i ugnen. Kanske är det en ödla eller en mus. Det är kokosnötterna som brinner. Två fulla korgar på 7-11 för 9 kr. Alla pizzabottnar har möglat så vi gör nya. Ali står i baren samtidigt som han hjälper Tage, Algot och Myra att tvätta kokos som de ska ha till någon slags fest. Marie gör grillspett. Killen som har beställt grillspett får vänta en timme i köket på att de ska bli färdiga men varken han eller Marie verkar bry sig om det. Då har vi ju någon att skoja med i köket. Den korpulente mannen som har hotell Bella Below ett par kvarter bort och hans fru beställer alltid grillspett hos oss. De är så goda. Marie ljuger honom rakt upp i ansiktet när han frågar vart vi får tag i köttet till så fina grillspett. Det är köpt på Supermarket i Lomé säger hon blixtsnabbt. Vi handlade det bland flugor och koskallar på marknaden i tisdags. Knappast dagsfärskt heller. Öl säljer vi bra, och läsk och kex och palmsprit och äggmackor. Pizzan däremot är det ingen som köpt ännu. Bara vi själva och våra belgiska vänner vet hur god den är. Ikväll serverar vi mandelkaka med vispgrädde i baren. Kanske blir det en hit.

Så mycket grejer man kan göra, så lite tid. Just nu vill jag hinna med både ”Meningen med livet” en filosofikurs på Högskolan i skövde och ”Kreativt skrivande”  på Högskolan i Kristianstad. Sen vill jag passa på att vara närvarande här i Togo, kontakta Omar och köpa mark i Kpalimé och plantera teak där i Mars. Jag vill marknadsföra vår intensivkurs och vårt hus riktigt bra. Jag vill dra iväg och kolla på en chokladfabrik i Ghana. Jag vill dansa riktigt mycket. Och så tar tvätten två timmar om dagen, vattningen en timme och huset  två timmar och så baren och barnen lite tid… Trodde det fanns mer tid i Togo än i Sverige men vad fel jag hade!

Jag är trött i hela kroppen och skinnflådd under fötterna. Vi dansade klockan åtta i morse och sedan igen klockan två. Sen har jag badat i havet och tvättat. Den karl som uppfann tvättmaskinen borde få nobelpris i jämställdhet. När jag kommer till Sverige ska jag slänga in tvätten i maskinen med glädje och sedan plocka ut den en timme senare, ren! Barnen säger att alla kläderna växer här och det kan nog stämma. Barnen ärver kläder uppåt. Så pyamasen som Ture fick när han var tre år och som Myra hade när vi kom hit, den har snart växt på Ture igen.  Jag önskar mig en tvättbräda i födelsedagspresent. Och då tänker jag inte på magen.

Flygfåglarna tjattrar värre än någonsin här. De tjatar och tjatar och frågar hela tiden. Kan vi inte åka tillbaks till Sverige snart? Jag som har internet kollar. Nej ni vänner. Stockholm har +3 grader och mulet, ni får nog vänta lite till. Vi har det bättre här där vi har det lugnt och skönt och kan lukta på blommorna. Än får ni gå utan strumpor och skor, än är det vinter i Sverige säger mor.

Jag har en bok som heter West African Birds och är tjock och var dyr. Ändå vet jag inte mer än att det finns massor av rödbruna duvor här. Några små gråsparvsliknande fåglar. Jättefina grönskimmrande små med långa näbbar som på Kalles jul och gulskimrande stora. Och de små gröna har en väldigt speciell melodi. Men varje gång jag ska spela in dem blir de tysta. Det är som att man alltid tänker de smartaste tankarna när man inte har papper och penna och alltid glömmer bort dem tills man ska skriva ner. I dag har jag i alla fall lämnat in min första uppgift på kursen kreativt skrivande på högskolan i Kristianstad och börjat läsa The happiness hypothesis för kursen på Högskolan i Skövde. Liggandes på poolkanten. Lyssnandes på fåglarna. Letandes efter meningen med livet.