Jenny Starfighter

Mawuli gråter. Jag gråter. Ali gråter flera gånger.

Det är jobbigt med farväl. Fan vad jobbigt det är.

Klockan tre på natten och flygplatsen är full av folk. Människorna viftar och skriker och de två bussar som ska ta oss få passagerare de 75 metrarna ut till planet får backa och vända och tuta och cirkulera och i gryningen står en paradorkester uppställd och ett privatplan och en röd matta väntar på någon viktig person. Vi är också lite viktiga. Vi får åka i den första 75-personers bussen ut till planet. Vår familj och en man i rullstol. Besättningen pratar arabiska med oss och vi andra pratar svenska och mina och franska och Kabye. Kläderna blir ett snäpp mindre färgrika för varje mellanlandning. Lomé – Casablanca – Heathrow – Stockholm. Vi är sist av planet ett dygn senare med sovande barn och går genom de ödsligt tomma flygplatslokalerna. Allt är så enkelt här. Så tyst. Så välförpackat och välorganiserat. Är man ett par så har man kläder som matchar varandra på midsommarafton. Och smörgåsarna på pressbyrån skulle aldrig drömma om att ligga nakna i kyldisken. Allt är så tydligt. Allt är så enkelt. Är det bra?

Jag försöker se allt med Maries ögon. Hur hon skulle upplevt det här landet om hon kunnat åkt med. Det är svårt. Även om jag känner mig lite utifrån. Det är omöjligt. Det sommarvackra huset i gryningen, prästkragarna på grusgången, tystnaden och daggen när vi går upp mot vårt hus för första gången på ett år. Jag och Marie är mil ifrån varandra och ändå så nära ibland.

Ture och Tage cyklar runt gården varv efter varv tillsammans med Hannes. Algot sitter vid vårt köksbord och tittar ut i den kalla midsommarmorgonen.  – Det blir nog snö i dag mamma, säger han. – Det känns i luften. Och jag håller med honom. Fryser om tårna och går och drar igen dörrarna hela tiden. Men det är en skön springluft. Jag ger mig ut och märker att mina springkläder är för varmare klimat. Minimala hotpants och linne gör att jag både fryser och känner mig naken. För en vecka sedan skippade jag nästan alltid linnet och sprang i bara träningstopp. Men lungorna fylls lättare med luft nu och jag kan hänga upp d minimala kläderna på en krok utan att tvätta dem igen. Använda dem till en springtur till.

Men vad spelar det för roll… jag kan ju ändå köra sju tvättmaskiner på en dag! Allt är uppackat ur resväskorna.  Tvättat på ett vips så där bara. Vad ska man göra sen då?

Ingen mobil, ingen bil, ingen dator, ingen klocka. Edwards mamma sa att hon skulle hämta honom klockan fyra. När vi precis ska äta lunch kommer hon. Det är bra för då vet vi vad klockan är. Jag är längre från alla här på Bröstorp än i Aného. Inte ett sms. Inte ens någon moppetaxi hur länge man än väntar.

Jag har fått lånat en telefon och en datorskärm av mamma, en bil av Elin och internet på minnepinne av Helena. Men i morgon ska Helena på kurs med sin minnepinne och snart börjar Elin jobba så nu gäller det att ta tag i sitt liv.

1)      Ringa och kolla om det finns återbud på besiktningen

2)      Beställa ny PIN och PUK-kod till telefonen

3)      Hämta ny dosa på banken och hälsa på dagis

4)      Köpa ny router och datorskärm

5)      Öppna dörren till rummet där vi magasinerat alla våra saker i ett år och titta på dem.

6)      Leta lite efter tandborstar, deo, varma skor och en bra popcornskastrull.

Resten kan vänta. Till sen. Senare. En annan dag. En annan dag i det här välorganiserade effektiva landet. Och jag längtar till tisdag. För då är det marknad. I Aného.

Det är lätt att tro att det stora äventyret är gjort nu. Men vi är ju som mitt i vardagen hela tiden och man drömmer hela tiden vidare. Nya planer. Vi ska odla jodnötter, ordna danskurser, starta ett supermarket och en chokladfabrik, en ekoby med lerhyddor och ett plastprojekt. Men först ska vi beställa besiktningstid för bilen via internet och sedan ska vi ta flyget hem och äta sill, snaps och potatis på midsommar.

   

Det är sista kvällen och vi sitter i lägenheten och skojar. Tänk om vi kommer fortsätta bete oss i Sverige som vi och andra gör här… När vi kommer hem kommer vi ropa, - hallå svarting till människor på gatan, -ge mig hundra spänn. Tänk om Myra skulle äta med händerna på dagis, när kassörskan på Coop säger  -Det blir 1200kr, så säger vi – Ok, då ger jag 800. När barnen kommer till skolan så skulle läraren sitta och leka med sin mobiltelefon halva lektionen och han skulle säga tjockis till barnen, ta fram några till katedern som dåliga exempel så att de får skämmas och när det kommer en svarting på gatan skulle taxichaufförerna börja tissla och tassla och fnissa och så skulle de erbjuda dubbla priset. Och när svartingen frågade om det var för att han var svart skulle de helt ogenerat säga –Ja.


Vi har haft ett litet avskedskalas tillsammans med Marie, Tete, Mawuli, Ali, Bernard och Armand samt Maries andra barn. Djenkoume, vin och Pannacotta. Och Marie lagade en hel stor påse pommes på barnens begäran. Tete tog foton av alla. Det blev en trevlig kväll. Nu är det morgon och en del ärenden kvar och alla jobbiga avsked.

I förrgår tog vi en skrammeltaxi till Lomé och handlade några småpärlor och dansade på Centre culturelle francais på en festival mot nedskräpningen från plastpåsar och plastförpackningar. Då fick vi säga hejdå till hela dansgruppen. Sen fick vi ta en skrammeltaxi tillbaks.

Det har länge varit upprivna vägar under arbete i hela Lomé. Nu har turen på allvar kommit till Aného. Hela huvudgatan är avstängd. Stans enda bensinmack är riven och restauranger och barer och affärer har fått stänga eller flytta. De har lett om trafiken så att den går mellan vårt hus och stranden. På vägen med dubbelbadkarsstora hål som övergavs av bilar för många år sedan. På den har de fylltupp med röd lera. Och nu är det regnsäsong. Så hela vägen genom Aného är lervälling med badkarsstora hål. Överallt står bilar som fastnat eller fått för mycket vatten och lera i systemet. Alla bilar är röda. Vår bil är trasig så vi får åka moppe och uträtta alla ärenden. Vanligtvis är det underbart men nu är det bara kladdigt. Dessutom skulle vi ju sälja bilen. Vi får leta på en skrammeltaxi till flygplatsen i dag. I eftermiddag åker vi till Loméför att säga hejdå till familjen där. Sedan klockan tre i natt ska vi vara på flygplatsen för att bege oss med Royal Air Maroc via Casablanca och London mot Arlanda.

Och inte en enda trästaty eller elefant eller djembetrumma har vi med oss hem. Vi har packat handtvättmedel, tandborstar, billiga huvudvärkstabletter, tomma miloburkar och torkad småfisk. Och så myggkjolen till farmor.

Att göra innan vi åker lista:
Köpa tio hibiskusar
Extern hårddisk till alla foton (datorn och skrivaren får stanna)
Sälja den trasiga bilen för minst två miljoner
Köpa choklad, annanas, våtservetter och flygplantuggummi
Kräva 10 000 av Tures lärare
Kräva 30 000 av Julien
Kräva 35 000 av Jean Mermoze
Åka till borgmästeriet och boka en marknadsplats nummer H01
vinka och gråta lite
Tvätta
Ta ett sista dopp
kopiera alla papper som Marie behöver för sitt visum.


Myra har flätat sig. Det gör ont i hela huvudet säger hon. Hon ser ut som en blandning mellan Kristina Lugn och ett penntroll. På frisersalongen sitter marknadstanten och äter Pate med frisörskan när vi kommer. Hennes frisyr är ett under av svart och rött yvigt löshår som står en halvmeter rakt upp. Hon är en av dessa starka marknadstanter som domderar sig genom tisdagarna med ganska bra förtjänst som resultat. Hon har en liten man som hon skickar på ärenden och som sitter i bakgrunden och packar upp flaskor med olja och kartonger med tvål. De männen är ganska sällsynta i ett samhälle där alla fortfarande accepterar mannen som familjens överhuvud. Ett samhälle där kvinnan får finna sig i sin lott, där man har tio gånger mer förtroende för gud än för staten, där sjukdomar oftare orsakas av vodou än av bakterier och där nya hits fortfarande ges ut på kassettband.


När jag och Myra tar en moppe hem kör marknadstanten förbi oss i sin vräkiga bil med mannen på passagerarsidan och vinkar och skvätter ner oss med rödlera.


Detta lilla äventyr är snart över. Det stora äventyret är livet.

Nu har jag varit off i en vecka. Snart två. Det blir liksom ett vakuum när man snart ska åka. Ganska snart men ändå inte i morgon typ. Sedan har jag varit sjuk, det har regnat och internet har funkat dåligt. Jag har blivit seg och inte orkat jogga eller dansa. segt.


Men nu har jag äntligen friserat mig hos frisör så att jag ser ut som nidbilden av en amerikansk hemmafru från 60-talet. Dessutom har frisörskan flätat så hårt att jag haft huvudvärk och knappt kunnat sova på två dagar. Men vill man bli fin får man lida pin. Måste bestämma mig om det blev fint eller om det åker ur innan hemresan. Det schyssta med Kenny Starfighter är att man ser hur cool han känner sig. Det är få förunnat att kunna känna sig så coola. Vi är vita och o-coola. Vitare än när vi kom hit. De sista tre månaderna har ju varit regnsäsong. Dessutom har vi verkligen lärt oss konsten att alltid vistas i skuggan. I början svettas man och står ut. Sen söker man skugga som om den vore vatten i öken. Men i dag har jag och Ture solat en stund för att det är så man gör innan man åker hem. Puh vad varmt det var. Vi har lekt lite med Viktor också. Ture och jag tyckte det var jättemysigt men Viktor som bara är tre veckor orkade inte leka så länge.




Vi har testat en tredje skräddare eftersom han som skulle sy upp barnens skolskjortor i september inte har hunnit färdigt med dem ännu. Den nye har sin atelje lite längre bort i kvarteret. Några shorts och byxor skulle vi sy upp. Mest kläder till barnen. Det verkade lovande, han märkte upp tygerna och skrev ned måtten. Jag räknar hans anställda och slutar på 9 unga killar och 5 tjejer. Förundrat försöker jag förklara för honom att det finns ingen kvartersskräddare i hela Sverige som kan ha 14 anställda. Det är för dyrt. Det finns kvappt ens kvartersskräddare alls. Han ser oförstående på mig och undrar var folk då syr upp sina kläder. De har inte kläder, de går nakna, säger jag skämtsamt. Jag tror inte han förstår det roliga. På kvällen kommer Patrice, borgmästaren, förbi och tar en öl. Han ursäktar sig för att han inte kommit förbi tidigare men han har haft för mycket att göra. Vägbygget, bron och nyintagandet av marknaden… allt ligger på hans bord. Han tycker att vi behöver försöka få hit lite svenskar nu som kan bo i huset när vi åker. Jag säger att vi försöker men det är lite svårt. Svenskar kan inte franska och så är de rädda för att åka till Afrika. Patrice skrattar gott. Men vi är inte farliga säger Patrice. De är nog rädda för sjukdomar och fattigdom och vilda djur säger jag. Patrice skrattar igen. Men sen förstår han att jag menar allvar. Hm. Det är som om tanken aldrig slagit honom förut. Han har ingen lösning. Fattigdom smittar ju inte säger han innan han går.


Va! Har vi ljus i badrummet utropar Algot. Vi duschar tillsammans i ljuset. Det är mysigare att duscha med stearinljus men man ser bättre att raka benen i lampsken. 


Vi var på konsert i går. Klockan 14 stod det på affischen. Kvart i två var vi alltså på plats, köpte biljetter och gick in. Vid tre började de soundcheck. Tjugo över fyra började konserten. Ibland tänker man fortfarande så himla svenskt. Barnen höll på att krevera av att sitta stilla innan allt ens börjat.  Vi hängde i nästan till slutet då madame Abitor sjöng. Hon är Togos storstjärna. Spelas i ALLA barer. En pastor i rullstol med vit klänning och hatt med flor som sjunger Jesusafropop. Sen gick vi innan den sista stjärnan började spela.  Vi fick en skön stund för oss själva utanför palais de congres med alla sex barnen uppradade på trappen ätandes varsin bönmacka. Inga mutor viskade jag till William när militären ropade på honom. Men militären ville bara kolla vem som var Tures pappa och vilken klass barnen gick i och tala om att Tage kommer bli lång och säga att de gillade Myra och att vi skulle ordna en svensk fru på 29 år åt honom. Han gav barnen stränga order att lyssna på sina föräldrar och göra som de säger. Vi åker hem på regnvägar som får mig att lova att aldrig aldrig mer klaga på vägarna i Sverige.

Jag har aldrig haft så ont i magen som i natt och känt mig så svag. Jag har aldrig svettats så häftigt som i natt. Aldrig. Jag var tvungen att tända ett stearinljus för det kändes som jag svettades blod. Det var ju en himla tur att så inte var fallet.

I morse när jag kom upp fanns det ingen el (alltså inget thé) och ingen brödcykel (alltså inget bröd). Gjorde en macka på gammalt bröd och la den på bänken att vänta på thé i en och en halv timme. När elen kom hade William ätit upp min frukostmacka. Sånt är svårt att förlåta. Det kom aldrig någon brödcykel.

Jag har fått tillbaks mitt telefonnummer. +228 752 13 94. Skicka gärna ett sms så får jag tillbaks ditt nummer också.

I dag ska jag till marknaden och äta minst tio fettbollar!

Onsdag
Allt går oss emot. För sent beger vi oss mot Kpalimé. Det spöregnar och alla banker är stängda. Vi åker bakvägen genom lervällingen i Lomé till Akif och äter världens sunkigaste, smaskigaste vegetariska hamburgare med HP-sås, Majo, ägg, lök, pickles, tomater, vitkål och pommes. Inte heller särskilt dyr. Efter det mår vi lite bättre. Tontonvi kommerförbi och redogör för sitt möte med David och den gamla skitlantmätaren. Han har tydligen bara fått ett förskott. Något egentligt jobb har han i alla fall inte gjort. Vi dricker varmt libanesiskt mintthé med mycket socker. Efter regnet vadar vi genom vattenpölarna i Lomés teknikkvarter och letar efter min borttappade telefon. Nål i höstack är ingenting. Jag är vansinnigt godissugen och håller samtidigt utkik efter mintkarameller, kolastänger och gelégrodor. Men vid tullen utfrån Lomé finns som vanligt bara rökta sniglar och vitt bröd.


Torsdag
Algot tappar sin första tand. De ringer från passmyndigheten och säger att de hittat Maries passhandlingar (efter tre års letande). Jag och Tage plockar jordnötter på marken.


  

   

Fredag
Allt är inte glasklart. Men klarare. Underskrivet kontrakt på 11,5ha mark. Stolpar runt hela marken. Betalning och underskrift inför vittnen och filmkamera. Kungens stämpel på kontraktet. En schysst ritning på det hela och TVÅ hektar planterade med teak. Och rätt dyrt har det blivit. Skogsvaktaren heter Mayaba och har fått en cykel och två månaders förskott. Vi firara med att äta på restaurang sista kvällen i Kpalimé, hotell Cristal. Jag mår inte bra. Kan vara restaurangens taskiga service, den stekta potatisen eller något helt annat.


Lördag
Jag spyr, kallsvettas och har ont i kroppen. Vi åker hem till Aného.


Söndag
I sängen. Hela dagen. Frossar och sover. Alla säger att det är Malaria. Jag vill inte åka till sjukhuset. Hellre ligga och frossa här i min säng i rum med AC än bli mäten och vägd och utfrågad och skrattad på sjukhuset och sedan hamna i ett myggigt rum med galonmadrass och ligga där med dropp och svettas. Nä jag trivs bra här där jag kan ha det lugn och skönt och lukta på blommorna och knapra Alvedon ur överlevnadslådan från Ardebys. Jag hallucinerar ju inte ännu i alla fall. Om inte den lilla chokladbruna pojken som var här inne nyss med ett ”kryapådig-kort” och en varm kanelbulle var en hallucination. Bullen var i alla fall god. Om jag sedan inte får någon läkares underskrift på om det är malaria eller inte kan kvitta. Det konstiga är att även läkarna säger att man får malaria av att dricka för mycket öl och det tycker jag inte att jag gjort…


Måndag
I dag svag. Men bättre. Jag äter en halv annanas. Barnen äter fyra skålar ris och bönor var till lunch på 7-11. Tage blåser ballonger och ordnar glasslådan i frysen för att i kväll ska det firas nationaldag. Tete spelar Vita rosor från Athen och Jag vill ha en egen måne i baren. Ture (hör och häpna) bygger själv ett par styltor och lär sig gå på dem. Tvätt och sängvila.

Har jag sagt att allt rostar här? Kranarna, gångjärn, dörrhandtag, bestick, pumpar, diskbänken, toalettinsatsen, metallöglorna på byxorna, bilen cykeln… allt. Men det finns alltid ett undantag. Det ironiska undantaget här är varmvattenberedaren. Dörrhandtag har vi säkert bytt tio gånger på tio år men varmvattenberedaren sitter där den sitter. Hel, orostig och fungerande. Hur ofta vill man duscha i varmvatten här? Man vill ju svalka sig.


Men, igen, det finns undantag. Nu har regnperioden dragit igång igen. Togoleserna firar med mössa och dunjacka medan vi nöjer oss med att ta på oss en långärmad på kvällen när det blåser på terrassen. Myra klagade över att hon frös i dag när vi åt. Vi tog henne väl kanske inte riktigt på allvar efter hennes utspel den varmaste av alla varma dagar i Afagnan i inlandet när vi gick på byvägen i middagsstekande sol och Myra som sitter på Williams axlar plötsligt utbrister ”Jag fryser så in i helvete om tårna”. Men när hon ställde sig upp vid matbordet idag såg vi att hon bara hade myggnätskjolen på sig. Utan byxor eller trosor. Snyggt men kanske lite kallt en dag som denna.


Idag har jag suttit från morgon till kväll, eller natt snarare, framför datorn. Jag har skrivit en essä om positiv filosofi. Jag har skrivit en essä om mitt eget skrivande. Jag har författat en ansökan om informationsbidrag till forum syd. Jag har ont i kroppen av allt stillasittande. Och nu har jag njutit av varmvattenberedaren. I morgon bär det av till Kpalimé igen. För att ta foton åt Sanna, köpa några träskålar med hem och fixa det sista med kontrakt på marken. Men vi måste vara tillbaks senast måndag för då smäller det. Då är det (igen) det stora slutprovet i skolan för barnen.