Jenny Starfighter

Chokladpuddingen stelnade inte. Så i dag tog Marie ner den till köket och kokade den. Den blev stel och full med klumpar. Vi har ätit den till kaffet. Magen är full! Full med ris, chokladpudding, fettbollar och mango. Överfull.


Kanske kan man ställa in tomatplantorna i sovrummet med AC på. Vad tror du Ammi? Varken svenskar eller svenska tomatplantor är alltså gjorda för den här värmen. Inte broccolin heller. Det blev bara blast så jag drog upp den idag. Slut på tålamodet. Men busken som står inne hos hönsen trivs. Den klipper jag, liksom bouganvillean, flera meter i veckan. Och ändå blir de bara större och större.


Jean Mermoze vill göra dunderfest här och jag är dunderskeptisk. Sex helstekta getter och jazzensemble.  Kanske blir det kul men just nu känner jag att jag hellre lägger min energi på plantering i Kpalimé, plastprojektstankar, universitetskurserna, barnen och så tvätten så klart.


Jag hör att någon sitter ute på trappen och försöker stava i första läseboken som de använder i CP 1. Jag kikar ut. Det är Mawuli. På marknaden i dag köpte jag honom tre t-shirts, ett linne, två par shorts och ett par kalsonger. Han har gått omkring i sina kalsonger i en vecka här nu. Allt som han tar hem till sin pappa försvinner så nu har han och jag gjort i ordning en låda i förrådet där han har alla sina kläder och skolsaker. Jag har förklarat att han måste tvätta själv så nu har vi tvättat tillsammans han och jag. Och nu sitter han i sina nya kläder på trappen och stavar i läseboken.


Nu längtar vi lite efter Maria, Edvin, Elom, Åsa, Johanna och Henning. Snart är vi åter en brokig skara människor här, precis som vi var runt nyår. Eller det är vi egentligen hela tiden. Men brokigare. Tokigare. Det ska bli kul.

Fredag
Det är fredag och dansklass. Idag är taket fullsatt. Fyra i batteriet och tolv som dansar. I en dans delar man upp sig mitt i killarna och tjejerna. Gör olika steg. Då slår det mig att jag är ensam tjej bland sexton killar. I en dansklass. Det är bara att njuta för det lär jag aldrig få uppleva igen ;)

Vad gör det med en människa att ägna två timmar om dagen åt tvätt. Det ger en tid att tänka. Man blir svettig och blöt, får skrynkliga händer och blir onekligen brun på ryggen och axlarna av att sitta böjd över en tvättbalja.

Tage och jag torkar fröer som ska till Borns friskola. Eftersom vi redan har en papayaskog här på gården och sju grapefruktträd måste vi börja exportera kärnorna från alla frukter vi äter. Och här kommer adressen igen för er som vill skicka fröer eller brev hit, speciellt til Karl: Jenny Eknor, 130 BP 311, Aného, Togo. Det är dags att skicka påskkort!


Lördag
Det är lördag och vi far en sväng till Aného. Köper läsk, refillkort till baren och grönsaker. När vi kommer tillbaks är hela stranden full av högstadieungdomar, de har kopplat in en megastereo utanför muren och alla dansar och har värsta mitterminspartajet. Tete säljer tillgång till poolen på taket för 500cfa åt dem. Poolen är full. Fifi har kommit från Lomé. Det går inte att prata med varandra hemma hos oss. Jag knäskurar golvet till en hysterisk blandning av senaste partymusiken från Cote Ivoire och fiskarnas koklocka och rytmiska sång sedan flyr vi bort till en bar i kvarteret. På vägen hem stannar vi vid Sivas ateljé. Han har gjort två små bord åt oss till rummen. Vi pratar med Siva och köper minianannaser av en jättetrevlig tant för 75 öre stycket som hon skalar och vi äter som klubbor på plats. I morgon måste vi tömma och skrubba poolen.


Söndag
Nu har vi halkat efter Sverige ännu mer. Två timmar efter igen. Jag står med datorn i köket och förundras över livet och var det kan föra en. Marie, Simon och Fifi lagar tagliatelle med kyckling och soltorkade tomater. I dag blir det inte ris och bönor! Jag leker matlagningslärare. Ali står i baren och spelar Ghanagospel på högsta volym. Dagens gäster har precis åkt. Fyra vegetarianer. En belgisk yogalärare vid namn Eva som har en kundalinistudio i Lomé. En hjälpmedelskonsulent vid namn Bettina som har lekt krokodil med Myra och arbetar i Lomé. En Ghanesisk/tysk danslärare som heter Jenny och åker till Hamburg om en vecka och slutligen en fransk barnhemsföreståndare vid namn Ben.  De är trevliga och har handlat goda sallader och svenskt kaffe med Kanelbullar. Jag är på bra humör och svettig som en togolesisk räka! (Ni kommer väl ihåg the räka!)

Ikväll ska vi äta jambes de kyckling säger Ture. Kyckling och pasta för att fira att barnen gjort klart mitterminsproven i dag. På fredag kommer resultaten. Vi har just haft Ewe med monsieur Amematron och lärt oss månaderna. I Togo finns det tretton månader. Mellan september och oktober finns det en extra månad för alla fester. Det är så livet är. Om man ser möjligheterna och inte ifrågasätter allt så kan det finnas en extramånad. Om man har tur. Här ifrågasätter man inte.

 
Vi har varit i Kpalime i helgen. För att titta på mark. Det betyder gupp-gupp-färd i varm bil i två dagar.

 
Vi åker klockan sex på morgonen för att slippa den värsta hettan. Men det är egentligen bara att lura sig själv. Hettan slipper man aldrig. AC:n är trasig men drivknuten som gick sönder har mekanikern limmat ihop och satt tillbaks. Vi ta en sväng upp på mont Agou på vägen. Det är Togos högsta berg. Vägen är sämre än sämst. Vi stannar på toppen och kollar på fröer, gräshoppor och så utsikten så klart. Vid lunch är vi i Kpalimé. Till lunch äter jag fem friterade bananer, tre hårdkokta ägg med peppar och en läsk. De andra äter mest pasta. Jag vet om det är åldern men jag tycker mindre och mindre om överkokt spagetti. Sedan träffar vi en lös främling som vi tar med i bilen och han visar oss lite mark som finns i Kpime. En teakodling och en ananasodling. Frampå eftermiddagen träffar vi Justino och Tontonvi som har varit och rekat lite mark och vi börjar med att se ett ställe utanför Agou. Vi passerar byar och farmar och många barn och skolor och bananplantor. Vägen mer hål än väg. Ett stycke mark utan större charm men med stor potential vad det gäller teak, ogräs och fruktträd.

Sen är det kväll. Mörkret har lagt sig när vi åker från Agou och det blåser en skön vind genom de öppna fönstren. Klibbiga är vi. Inte ens ljudet från den trasiga drivknuten kan överrösta de Afrikanska cikadorna som hörs från gräset längs vägen där vi susar in mot Kpalimé. Vi bor på hotell och äter lyxig middag och frukost. Lyxig med togolesiska mått mätt. Hotellet har varmvatten, spagetti som inte är överkokt och på morgonen får barnen choklad i små söta kannor med vitt bröd och marmelad.

 
Klockan åtta är vi klara för utfärd mot nästa mål – ett stycke mark i Lavie. Men Tontonvi och Justino har varit ute och partajat så de är disponibla att visa marken först efter lunch. Marken ligger minst sagt mitt uppe i bergen och efter en timme på läskigt vackra serpentinvägar kommer Tontonvi på att vi nog har kört lite fel. Så vi ska vänta på en guide. Vi kliver ur bilen. Svetten dryper och alla börjar bli hungriga och trötta på bilåkande. Djungel. Det doftar av vita liljor. Vi går lite längs vägen och plockar kaffebönor och lime. Tage och Algot åker rutchkana på de röda sluttningarna och plockar fröer. Det är varmare än någon annanstans på jordklotet. En moppe stannar. Han som kör moppen är lärare. Han har en plastpåse med svamp i på styret. Vi pratar lite om vad som växer här och han säger att här är det kallt, här kan allt växa. Det är så varmt att ingen av oss orkar diskutera om det är kallt här eller inte. Vi går en bit fram och han visar oss sin skola av lersten som ligger vackert på höjden. Han säger att det saknas pengar och det syns. Sen kommer guiden och vi får se marken. Den ligger vansinnigt vackert. Hela marken är full med tvåårspalmer. Jag och Algot hittar något som smakar lite som mynta. Det är persilika ropar Algot när han tuggar på den. Om det nu är persilika så mättar den i vart fall inte särskilt och magarna skriker efter mat när vi beger oss till tredje marken. Ture och Algot roar sig med att kasta ner omogna mango med småsten medans Tage och Myra följer med och tittar på mer mark. Sedan åker vi hemåt. Vi hittar lite bananer och äter dem i bilen. Bananskalen kastar vi ut genom fönstren när vi ser en bananplanta så att de ska komma hem till sin mamma igen och bli glada. Vad många ledsna bananskal det måste finnas i Sverige. Vi stannar till vid en i Tontonvis ögon undermålig restaurang vid vägen och får lite spagetti och hårdkokt ägg. Tonton vägrar äta. Sen frågar han efter läsk i bilen. Vad säger man? Han är 33 år.

 
Vi anländer till Aného sent på kvällen helt slut. Alla barn och Simon sover. Gilbert och Pascal är här. De har åkt moppe till Aného för att be om pengar för Gilberts dotter. Hon har blivit offer för tårgas när några poliser skulle stoppa demonstranter som kom in på hennes skola. Nu behöver han 15 000cfa till medicin. Jag är helt trött och sur och går bara därifrån. Orkar inte med fler som vill ha av vårt barnbidrag. William är diplomatisk och säger att de kan sova över på terrassen.

 
Nu äter vi jambes de kyckling på terrassen och Mawuli äter upp alla ben och allt som blir kvar. Han bor inte här men han är här hela den tid han inte är i skolan och han äter det han får här på gården. Vi försöker hålla middagarna för bara oss i familjen. Det är lite svårt. Tage och Ture pratar om hur det kommer att bli när Myra börjar skolan och hon har tre brorsor som går där. Kontroll! säger Tage och skrattar. Kontroll? säger Algot, Qu-est que c’est? (Vad är det). Tage försöker förklara för Algot på franska.

Kontroll är när man har tre storebrorsor på skolan menar Tage. Eller när man tror att året har tolv månader medan det i själva verket har tretton.

Sitter på en bastmatta och skriver. Datorn på en stol lutad mot bardisken. På bardisken ligger Lionkiller och kikar surt på mig. Kanske undrar han varför jag inte sover eller varför han inte får kliva i datorn, varför vi vitingar inte äter katt… vad vet jag. Mest troligt undrar han inget alls. Bara ligger och funderar på livets mening i allmänhet utan att ställa frågan.

Alltså, så här ligger det till, William har mer av magrutor än jag. Men jag tävlar faktiskt inte med honom. Han har gått ner tio kilo i vikt på tiden vi varit här = magrutorna syns. Mina kanske bara är mer gömda. Jag kan ju inte hjälpa att jag gillar choklad och avokado. Sedan har han inte fött fyra barn heller vilket man väl måste räkna till hans fördel i en sådan här intetävlan. För övrigt kan jag bara nämna att jag, Ture, Tage, Algot och Myra är alla närmare 10 än 60. William är närmare 60 än 10.

Gilbert ringde innan vi skulle åka i morse och sa att det var upplopp i Lomé och att vi borde stanna hemma. De kastade sten mot poliserna och tågade mot l’assamblé national sa han. Men vi såg inte till något upplopp. Vi såg Harry Potter på franska, en grammatikbok på éwé och chokladpudding på supermarket. Sedan lämnade vi av alla trummor hos Julien och hälsade på hans mamma. Vi hann med att köpa afrikansk marmor och friterad njam och mango på vägen och ändå vara hemma innan Algot och Myra kom från dagis. Ture och Tage är lediga från Togolesiska skolan i dag och i morgon. De ska förbereda sig för mitterminsproven som är på måndag. Men egentligen tror jag att det är lärarna som måste förbereda sig. Tage har i alla fall skrivit en lång saga i dag i bilen med tillhörande frågor. På franska. Algot hade bjudit in Solange (dagisfröken) på kvällsmat här. Vi har ätit hamburgare men Marie får nog träna lite mer på hamburgerbröd. Solange är förundrad över att en katt kan bli åtta år som Doris. Till slut kommer hon på varför katter kan bli så gamla hos oss, Ah! Vous ne les mangez pas! Nej vi äter ju inte upp dem. Algot och Myra älskar sin dagisfröken.

Nu i kväll kommer besked per mail;  Vi får pengar till en förstudie kring att starta ett plastprojekt i Togo. Ansökan skrevs förra vintern men då hade forum syd inga pengar kvar… Men nu! Studiefrämjandet ska tillsammans med naturskyddsföreningen och ”Amis de le nature” och ”Afrique secours” se om vi kan starta upp kollektiv kring plaståtervinning i Togo med folkbildning som metod. Så snart bär det av på en del studiebesök. Spännande. Och som inte det skulle räcka så fick jag VG på min första uppsats om meningen med livet. Det måste väl betyda att jag är meningen med livet på spåret…

Dzoda (Måndag).



Ewelektion med monsieur Amematron just avslutad men tangetbordet inbegriper inte Gbe-språkens alfabet. Tage ska läsa sagor för småsyskonen och Ture skriver ett porträtt av en fotbollsspelare, vet inte vilken. Jag är helt matt i själen efter att ha skrivit essä vid datorn hela förmiddagen, nästan. Vi har varit förbi borgmästeriet och betalat 60 000cfa för bartillstånd och lämnat in bilen på verkstan också. William har köpt ett dieselverk. Det måste man ha. Nu har vi det. För strömavbrott. Nu väntar tvättbaljan full med härlig tvätt! Och mekanikerna ringde just och vill att jag kommer förbi så vi kan titta på bilen. Fifi sms:ar och undrar om vi ska gå på konsert på fredag på centre culturelle francais. Simon är trött efter lördagens uteliv, förkyld och dålig i magen efter att druckit brunnsvatten. Jag längtar efter min kamera och kycklingen ser halvtaskig ut för de hade glömt att ta ur gallan… ska man kasta hela då eller kan man äta den?

Det första jag ser när vi rullar in på gården är kon som står bunden under det stora mangoträdet. Den är mager och vit och ser ensam ut. Jag hade hoppats att vi skulle slippa kor och getter. Att de skulle han nöjt sig med någon gammal halvdöd höna. På gårdsplanen finns en enda cementbyggnad som är målad med lejon, kungar, kedjor, änglar och sjöjungfrur i en tilltalande blandning. Det finns tre dörrar mitt i målningarna. Den mittersta är öppen och man kan skymta offerstenar och kadaver. Ett femtiotal män med höftskynken har samlats. De tittar på oss i bilen. Vi är väldigt vita. Vi är inbjudna av Skolläraren att delta i familjens vodouceremoni men skolläraren själv syns inte till. Han skulle möta upp oss i Glidji klockan nio men inte var han där. Så vi åkte upp till kyrkan där ANC (Jean Pierre Farbres nya parti) höll valmöte. En lillebror av något slag följde med oss i bilen en bit till ett hus där det bodde en annan lärare och han hade numret till rektorn på barnens skola. Vi väntade. Rektorn kom åkande på sin moppe och förklarade vägen hem till Skolläraren som gick via Bar ”Show me the way” och Afoin.

 
Så småningom kommer skolläraren. Och de trummar och trummar och rensar getskallar i en bunke och sjunger och spelar marengue och dricker palmsprit och offrar palmsprit till gudarna och målar varandra med kritfärg och prästerna ger förlåtelse och de röker ut alla onda demoner. Kycklingarna springer omkring en stund när de välsignats och fått ett snitt i halset på offerstenen. En liten grabb i Myras ålder står och servar prästerna med småkycklingar på löpande band. Simon tar kort för brinnande livet.

 
Jag känner mig hemma i rytmerna i människornas gester, i språkets melodi, i dansen, i sättet de rör sig på. Allt det rinner in i mig som intryck varje varje dag. Det känns konstigt när jag ser mig själv i deras ögon och kan utläsa hur vit och konstig jag fortfarande är. Det känns ju inte så. När de börjar binda kossan och lossa getterna går jag och Tage en sväng i byn.

 
Offerhuset är det enda som är gjort i cement. Skollärarens by är gjord av lera. Lerhus ska vara det bästa mot både värme och kyla. Vi kollar in en gigantisk bananplanta och går runt de fina röda husen på den varma röda jorden. Tage klättrar i ett mangoträd en stund och jag står under i skuggan och konverserar så gott jag kan med kvinnorna som vilar sig därunder på väg ut i maniocodlingarna. När vi kommer tillbaks håller de på och flå kossan. Vi köper bananer och åker med skolläraren till en bar där vi äter lite ris. Simon har köpt en ANC-tröja och när hela karavanen med ANC-anhängare åker förbi med orkestrar på flaken och tutor och sång blir han hyllad. Vi orkar inte åka tillbaks till ceremonin efter det. Det är varmt och vi har fått nog med söndagsutflykt för i dag. I går var det fotbollsmatch, i dag vodouceremoni. Nu måste vi hem och vila en stund och smälta både fotbollsvinsten för grabbarna i går på straff, allt som offrats till förfäderna och Magnaus kloka ord. Vi ska blanda det med spagettikvällsmat och se vad det kan tillföra tankarna om livets mening.

Kolla Simons blogg. Nu är han trött och förkyld men snart kommer det nog både fotbollsbilder och vodoubilder. Vår kamera är fortfarande på lagning. www.undersammamane.blogg.se

Ungefär trettiofem år är väl svaret. Rent biologiskt  ;)

 
Dagens fråga på kursen ”meningen med livet” är om jag är något annat än biologiska processer. Svaret blev nej (i dag). Men att säga att jag BARA är biologiska processer är missvisande. De biologiska processerna, allt som händer i min kropp när jag känner, väljer och tänker är helt fantastiskt stort. Det är gudomligt fiffigt funtat och mer avancerat än jag någonsin kan förstå. Någonsin. Det innefattar alltså även sedan när jag blir närmare fyrtio. Alltså är jag själv mer än vad jag någonsin kan förstå. Hur ska jag förstå andra runt omkring mig, världen och meningen med livet?

 
Läser Schopenhauer, Kant, Kekes, Tolstoy… Det måste finnas fler än präster, filosofer och poeter som har svar på meningen med livet. Ge mig några från ”vanliga människor”!

Huset är tomt, tvättkorgen är tom, poolen är tom, hjärnan är tom…

 
Äter Carambole, oliver, paprika, morotskaka, morötter och ost till lunch. Kylskåpets möjligheter som man bara hittar när man är själv hemma och det är för varmt och för jobbigt att sätta på kolgrillen. Jag förundras fortfarande över de lokala priserna på frukt. Carambole (stjärnfrukt) är inte så vanligt här men på marknaden i tisdags fanns det bredvid lime och apelsiner. Jag vet att lime kostar ungefär 5 kr för 40 st. Jag frågade om priset på carambole för jag tänkte att det kunde vara fint på en födelsedagstårta. 7,50. Jag tyckte det var dyrt och såg tveksam ut så hon förhandlade till 6 kr. När hon började plocka i en påse förstod jag att det priset också var för fyrtio stycken. nu äter vi dem som man äter äpplen i augusti i Sverige.

 
Förbereder mig mentalt för att skrubba poolen med småbarna och ha skola med Ture och Tage i eftermiddag. William är i hamnen med Cyril och köper begagnad frys och kyl. Rena nödvändigheterna i dessa dagar av omänsklig värme. Jag håller mig på terrassen tills barnen kommer hem för att inte rinna bort. Njut, säger alla blåtåade frusna svenskar. Hur i hela friden ska man njuta av 37 grader i skuggan? Synd att mina biologiska processer är så stelbenta, annars hade jag flugit bort till horisonten och dragit hit regnmolnen som hänger ute över havet dag och natt och bara retas.

Semmeldagen
Vi bakade härliga semlor. Grädden smälte ner innan de kom upp på terrassen.

 


Internationella kvinnodagen

    


Tures födelsedag

Eric, farmor, Fifi, Tontonvi, Simon, Monique, Bernard, Marie, Armand, Giles, Kevin… och så poolen, halloncheescake, tacos, fotbollspresenter, popcorn, presenter från Sverige och framförallt… böcker!
Det finns ingen bättre plats att spendera internationella kvinnodagen än på Anéhos marknad. Kvinnorna regerar här! Dessutom hade Eric med sig en flaska champagne till mig och vi bjöd alla kvinnor på godis i baren.

      

Och i morgon är det onsdag.

“Nothing we do will matter in a million years. But if that is true, then by the same token, nothing that will be the case in a million years matters now. In particular it does not matter now that in a million years nothing we do will matter.”


Jag sitter och försöker förstå den här filosofikursen om livets mening men det känns som om jag har missat något. Kommer nog snart på vad det är.


Jag är lite efter. Allt går ju så fort. Ta livet till exempel. ”Dogbene Tata” säger folk omkring mig till sina barn (hälsa på tant!) Jag menar jag är ju fortfarande närmare trettio än fyrtio. Och min son och jag har nästan lika stora fötter. Det om något är ett tecken på att livet har gått fort.  Snart får de inte plats att göra avtryck på ett A4 längre. Vilket jag i och för sig slutat med för både hans och min räkning. Kanske ska börja med det igen. Då kommer jag ju märka att livet för min del står rätt stilla.

Jag tänker fortfarande att när mars kommer så ska vi åka upp till Kpalimé och plantera teak och åka till Ghana och ordna med visum till Marie. Togo är en timme efter Sverige men ibland känns det som mycket mer. När jag har hunnit samla mina tankar för dagen så sover alla i Sverige. Jag skriver till min släkt om en släktträff till sommaren och vips så inser jag att alla vet vad de ska göra alla helger i augusti redan nu! De är färdigplanerade. Hjälp! Måste nog planera lite…. Men kommer inte på något vettigt att planera in. Fortsatt oplanerad. Jag har svårt att prioritera. Året som förut var så långt är nu knappt en fingertott kvar av. Knappt ingenting om man ska planera eller plantera. Men ändå många långa dagar om man ska sitta och tänka. I dag när jag tänker inser jag det självklara (Ibland kan det tyckas löjligt självklart men på något vis så måste det ju alltid mogna inom en själv tills man är redo för det). Att jag måste lära mig mer Mina de här månaderna jag är kvar här nu. Basta. I morgon fyller sonen med fötterna år så då blir det kalaspyssel men på onsdag bär det av. Mot kunskapens källa!

Armand verkar inte helt övertygad. Barnen gör ändå ALLT för att övertyga.  "C'est vrai, il habite ici!" ropar Tage triumferande. Algot visar honom var tomten gör julklapparna, var han slår in dem, transportbanden där de forslas fram och byggnaden där det tillverkas kläder till alla nissarna. Men Armand är tveksam. Han verkar tro att det är en helt vanlig cementfabrik som ligger på infarten till Lomé.
 

Vi har träffat släkten i helgen. Suttit i Erics hus där Tvn ständigt är på och det är lite för lite av allt hela tiden. En tallrik för lite. Lite för lite mat. En för liten säng för sju personer. För lite toapapper. En handuk. Lite för lite luft och ACn som inte är påslagen. Men jag förstår honom. Har man pengar vill alla ha. Ska man klara sig måste man snåla. Vi har träffat Fifi, Tures syster och hennes väldigt trevliga mamma Monique och så farmor som är lite sjuk och Tontonvi som just kommit tillbaks från en trip till Liberia. Vi har bjudit in hela släkten på poolkalas på tisdag med hallontårta och kaffe.

Det är varmt och skönt säger Simon som kommit hit från Luleå i dag. Jovisst är det varmt. Jag tror varje dag att det är den varmaste dagen, nu kan det inte bli varmare. Men det kan det tydligen. Och regnet ska ju inte komma förrän i april. Bäst står man ut genom att inte åka någonstans mellan nio och fem på dagen utan hålla sig nära poolen i bara bikini. Nu blir ju livet rätt meningslöst om man ska sitta i poolen mellan nio och fem varje dag så man skaffar sig ju grapefruktträd att plantera om, pizzaost att köpa, tvätt som ska tvättas och ärenden i Aného som ska uträttas. Man kanske skulle ta och prova att tvätta i poolen...




På kvällen säger Simon att han redan känner sig hemma. Han har varit här i fyra timmar och vi har redan hunnit äta upp chokladen han hade med sig. Och vi får tacka Sandra så mycket för boken om kronprinsessans förlovning som hon skickat med. Det var omtänksamt. Vi har bett om många saker från Sverige när det kommit hit vänner och släkt. Men vi har aldrig bett om Kalles, det har alla haft med sig ändå. Till och med i paketet från Studiefrämjandet var det med. Vad är det med Kalles som gör den så… oumbärlig? Här äter vi chilipeppar blandat med salt ur en medicinburk på äggen. Det är… starkt. Och jag kommer inte sakna det när jag kommer hem.





Tage har skrubbsår. Inget konstigt med det, han är ju överallt. Men nu sitter de inte på knäna eller armbågarna. De sitter på magen och stora blödande skrubbår på insidan av låren. Han lär sig klättra i palmer. När han kommer från den Togolesiska skolan om dagarna måste han bara ut och röra sig för allt vad tygen håller.

I morgon är det måndag igen. Även i Aného. Men i morgon är det tårt- och semmelbak som gäller och en tur till borgmästeriet. Om det inte är för varmt. Och så stortvätt i poolen.

Fredag kväll. Efter kvällsmaten brer vi ut en bastmatta bredvid bordet uppe på terrassen. På en stol ställer vi datorn och sedan ser vi Sunes sommar på dvd. Myra somnar. Alla andra gillar den, även Armand. Ture och Algot översätter sporadiskt åt honom och berättar om allt på filmen och om det är så i Sverige eller inte. Ibland känns det som om det finns ganska många likheter mellan vår familj och Sunes. Vi äter varsin smal bit av morotskakan jag bakat till baren och är rätt nöjda med kvällen.

 
Lördag morgon. Klockan är sex och bara jag är vaken. Jag har drömt så konstigt och är alldeles melankolisk och tveksam. Sen vaknar Myra och Tage. Myra klär på sig och Tage gosar med katterna. Som det brukar vara. I dag ligger det svenskt lördagsgodis från Kerstin och från skolan i Sverige och väntar på oss på bänken. Vi ska till Lomé i dag för i morgon ska vi hämta Simon på flygplatsen. Nu väntar två månader av besök i huset igen.

 
Själva har vi lite is i magen när det gäller biljetter hem. Vi hade ju tänkt åka med Libyens flygbolag som är både trevligt och billigt men deras flygplats är ju stängd. I april var det en vulkan som gjorde att vi fick tågluffa hem genom Europa en vecka senare än planerat. Nu kanske vi får luffa till Nigeria och flyga via Qatar för att få en billig resa. Det skiljer ju lätt tre tusen per biljett på en billig och en lite dyrare rutt och då blir det tjugoen tusen för oss. Och en spännande tur till Nigeria tackar man ju knappast nej till om man kan spara tjugoen tusen på den.

  


Även om vi inte får mycket nyheter alls så känns det tydligt att de Afrikanska nyheterna är närmast här. Vi är i Afrika och allt annat utanför är Europa och långt bort och rätt så ouppnåeligt och ointressant ur nyhetssynpunkt. Men när Afrikanska ledare störtas så diskuteras det hejvilt om det kommer att smitta vidare från det arabiska Afrika hit ner hit och vilka länder som i så fall kommer vara först ut. Först blir det Kamerun och sedan Senegal och sedan följer alla vi andra trodde Gilbert och Pascal i går. Det blev mycket diskussioner och sång och så lite dans. Juliens moppe hade fått elfel i Gbodjome så han kom aldrig. Det känns som om jag har elfel i hjärnan idag. Måste gå upp och serva den med lite frukost. Vitt bröd, thé och ananas (mangon är slut), och så kanske en liten bit morotskaka på det, jag gjorde två för säkerhets skull, ifall att den skulle vara god.

Trevlig lördag på dig!

Det finns en man i kvarteret som jag aldrig har sett nykter. Hans fru är också alkoholist och inte vid sina sinnens fulla bruk. Men hon bor inte här. En del säger att det inte är droger utan voudou som drabbat dem. Hur som helst har de två barn som heter Mawuli och Chantal. De bor hos pappan och driver runt i kvarteret om dagarna. När pappan kommer springer de och gömmer sig. Barnen ser oftast glada ut och de är bra på att stjäla. Här i huset har de gjort en större stöld och en del småsaker från baren. De skulle nog må mycket bättre om de fick gå i skolan som de andra barnen i kvarteret. Vi tänkte se om vi kan hjälpa dem till det med din hjälp. Kanske finns det några barn som vill skänka en veckopeng till dem. Eller kanske kan du avstå från en fika på stan eller en bunt servetter på Ikea till förmån för dem. Inget bidrag är för litet.

Skolavgift 100kr per barn och år
En skoluniform 75kr (De behöver två var)
Matpengar 3kr per barn och dag (120kr för båda två under en månad)
Griffeltavla, kritor, pennor, skrivhäften, läsebok ca 100kr per barn och år
Ryggsäck 50kr per barn.

Om du vill hjälpa till så sätt in pengarna på Handelsbankkonto 6573-273 804 502. Skriv gärna en kommentar här på bloggen eller på vår Facebooksida om du skänker så kan vi visa barnen vilka som hjälper dem.
Det finns ingen annan garanti för att pengarna kommer fram än att du litar på oss!
Vi lägger ut bilder här och talar om hur det går. Om det skulle bli pengar "över" så ser vi till att det blir någon mer som får gå i skolan.

Lördag
Vi sitter på ett hamburgerhak. Same same. Vissa saker är ingen skillnad. Samma sunkiga känsla som i Sverige, samma fördelar för en storfamilj med barn. Gilbert säger att han ska ta hem hamburgaren som Myra inte ätit upp till sin dotter. Gilbert har en dotter som är snart sju år och som han sedan ett år tillbaks tar hand om själv. Je suis un parent celibataire säger han och ler som bara Gilbert kan. Killen som heter Jean och ska ordna jazzfest här ger ut en tidning till förmån för alla övergivna ensamma mammor. För att belysa frågan. Tage tycker att det är jordens bästa ställe med jordens godaste vegetariska hamburgare.

Söndag
Tage plockar russin och klättrar högst upp i russinträdet. Det är världens bästa klätterträd. Skithöga och med bär man kan äta. det farliga är det roliga. Precis som hemma.

Måndag
Jag gör rätt för mig. I dag har jag suttit på skattemyndigheten. Om det tar fyrtiofem minuter att posta ett brev när man är ensam kund på posten så kan ni tänka er hur lång tid det tar att räkna ut vad jag ska betala i skatt. Klockan halv åtta var jag där. Vid lunch åkte jag hem med en skattenota på 165 000cfa. Och vi som ännu investerat mer än vad vi fått ut från baren. Men när jag tänkt efter ett tag så tänkte jag att det kanske är lika bra att inte bråka. Det är ju fint att betala skatt. 500%. På eftermiddagen åkte jag dit igen. Utan att försöka pruta lämnade jag fram pengarna. Då föreslår han bakom skrivbordet att han ska skriva om notan lite så att den hamnar på 60 000 och så får han sextio tusen i handen. Jag får alltså bara betala 120 000 istället för 165 000. Bra va, säger han och börjar. Jag tänker flera gånger när jag sitter där att jag ska betala hela summan istället. Men jag gör det inte. 40 000 är också pengar. Skitsystem säger jag till Marie när jag kommer hem. Hon skrattar.

Tisdag
Vissa saker vet man. Solen går upp i öster. Man bränner fötterna av sig om man går barfota i sanden mitt på dagen. Om man ser flera män med småbarn i famnen så är det tisdag. I kväll har vi gäster här på Villa Suédoise. Sex personer från Ghana är här och hyr alla rum vi hade lediga. Det är de första fullbetalande gästerna som vi inte dragit hit från Sverige. I går serverade vi kyckling och pommes frites också och i helgen pizza. Det finns hopp om att stället ska börja rulla. Vi säljer nog tio-femton backar öl och läsk i veckan och flera liter sodabi. Och så blir det kanske då jazzfest i April! På kvällen sitter jag utanför baren med vinden från havet. Myra somnar i mitt knä. Tage kommer springandes och ropar. Han har varit med Ali och lånat en tv i kvarteret till våra gäster. Men det är inte Tvn som är så fantastiskt. Mannen som ägde tvn hade kattungar som bara var åtta dagar gamla. Tage fick hålla en i handen. Den morrade säger han och skrattar. Han längtar tills vi ska lämna tillbaks tvn.

Onsdag
Vissa saker vet man. Om man inte betalar interneträkningen så stänger de av internet. Om dansarna inte varit här på ett tag så kompenserar de med att komma en hel drös. Det är lyxigt att vara två elever, tre lärare och tre trummisar  ;) och betalar man räkningen så släpper de på internet igen. skönt med saker man vet.