Jenny Starfighter

Lördag
Vi sitter i Erics hus i Lomé. Eric dyker in en kvart i svart kostym och ber så mycket om ursäkt. Han måste åka till Accra och signera några kontrakt. Så är det när man är en viktig person. Och vi hänger ensamma kvar. Ture, Algot o jag promenerar en sväng i kvarteret. Vi köper mintkarameller och telefonkort och går in på en gård och dricker vatten. Tant Grace friterar Ignam och kyckling åt oss. Sedan våldgästar vi Erics privata svit där han har satelitkanaler. Efter en halvtimmes pickel får vi in en fransk kanal som visar Eurovision songcontest. Vilken bonus i den togolesiska kvällen. Vi sitter i Erics säng och ser Azerbadjan vinna. Killarna hejar på Sverige och jag är så barnslig att jag tycker att män i långa strutar är rätt roliga och hejar på Moldavien.


Söndag
Eftermiddag och vi kommer till Agotime Koumassi där marken pappa köpt ligger. Vi frågar om husrumm på närmaste gården och det finns. Alla barn har fortfarande feber och vi tar det lite lugnt.



Måndag
I dag har vi gått runt hela marken. Den är 7,5 ha. Vi tittar, diskuterar och förhandlar. Sedan äter vi bananer och bröd innan vi börjar arbeta med hackor och machete i hettan. Efter två timmar har vi fullt med blåsor i händerna, svetten rinner och barnen gnäller, kliar och är i upplösningstillstånd. Vi vadar hem med baljor på huvudet och barn på ryggen genom det afrikanska träsket. Myra somnar på min rygg.

Konsten att sitta under ett träd. När det kommer främmande tar man fram en stol och så sätter man sig under mangoträdet. Det är något lite norrländskt över det hela. Nu sitter jag under ett mangoträd. Klockan är fyra på eftermiddagen och jag har blåsor i händerna. Vi har tvättat dagens alla svettiga kläder från fältet och nu inträder en stunds stillhet innan vi ska börja med kvällsmaten. Algot sitter mitt emot mig i en stol mot husväggen och läser bamse omgiven av bräkande getter och kacklande hönor.


Marken
Det är Svens mark. En del av marken är skog. Gammelskog med gigantiska träd och djungel. Regnperioden har börjat så där är det blött. Där finns det olika trädsorter och krokodiler och boaormar. En annan del är lågland med högt gräs och lerjord. Där går det att odla tex bananer, kakao, liljor, avokado, ris och mahogny. En tredje del är torr även under regnperioden. Bördig svart jord. Där kan man odla nästa allt (utom jordgubbar och dill). Teak, ebenholtz, jaccaranda, manioc, majs, Ignam, tomater, bönor, ananas, chili, lök, citrus, mango, oljepalmer, carambole… För att komma ut till vägen från marken måste man vada genom ett litet träsk och gå genom en palmskog och över några åkrar. Vägen som ligger där går via Adame och en mängd småbyar till Agou. Det kanske är en och en halv mil men det är badkarsväg och tar en timme att köra. I Agou finns det el. Om man åker åt andra hållet så är det en mil till Ghanagränsen. Där har de bygt en stor ny bro som tar en över Volta. Vägen ska göras om och breddas under 2012 sägs det. Från Agou är det tio minuters bilfärd till Kpalimé eller knappt två timmar ner till Lomé.


Tisdag
Det är tisdag och jag är inte på markanden i Aného. I ena hörnet av en tagelmadrass i ett cementrum på en liten gård i utkanten av ingenstans ligger jag och försöker sova. Min febriga dotter ligger klistrad vid min sida. Ett stearinljus. Dieselverket har slutat gå för ett par timmar sedan. Jag läser Leo Tolstoy om livets absurditet. Utanför bräker en get oavbrutet. En bebis jollrar glatt i rummet intill. Ljuset flammar till varje gång en insekt flyger in i det och brinner upp. Cikadorna bräker i kapp med geten.  Myra har jagat och fångat och hållit de minsta getterna i dag. Marie och William åkte iväg och kollade lite plantor. Jag blev kvar här och duschade sjuka barn i en hink, plockade mango och tvättade kläder. Sedan duschade jag själv i utkanten av gården. När jag kom tillbaks till rummet så sitter Tage, Algot och Myra runt kolgrillen som de har tänt. De håller på att skala och mala lök och vitlök och har tänt en liten fotogenlampa för det börjar bli mörkt. De är händiga. Vi kokar ris. Sedan steker vi krabelurer  på kolresterna i kvällen och vänder dem i socker. Det är mysigt. Nescafe och vilda diskussioner. Mörkret gör sandplanen framför vårt rum till ombonad. Det känns som vi är hemma i vardagsrummet säger Algot. Hos främlingar. Under ett mangoträd. I utkanten av Agotime Koumassi. Dieselverket surrar i bakgrunden. Kvinnorna pratar, Tv:n pratar, vi pratar. Vi funderar på om Azerbadjan är närmare än Växjö, vilket som är upp och ner på jorden och om de afrikanska kvinnorna jobbar mer än männen. Vi har olika uppfattning.


Onsdag
Teaken blir billigare och billigare. Från början 1000cfa per planta. Nu är vi nere på 15 cfa för lokal teak och 50 för östafrikansk. Man får inte ha bråttom. Det tar tre timmar att laga middag.Alla jättehungriga och vi lagar spagetti och tomatsås på blötkolgrill. I dag en timme på Svedjebruket i gummistövlar. Bränt det mesta av första röjda hektaren för teak. Vi har planterat lite småträd som vi köpt i Kpalimé. Citron, apelsin, mandarin, mango, carambole, flamboyant, kakao, accacia, mahogny, ebenholtz. Det är vasst och mycket aska och rök. Tur att vi har gummistövlar. Men mot boaormar hjälper inga gummistövlar.

Skogvaktaren bär Algot hem. Han tycker Algot är rolig. J’ai six ans säger Algot självsäkert, Je suis plus fort que toi! Skogvaktaren har ingen förståelse för vackra vita liljor som växer på marken. Han kapar dem som om det vore vilket ogräs som helst.

Det är natt. Jag vaknar av att det är getter i rummet som äter upp vårt bröd. Myra har feber och snurrar och skriker mellan mig och Ture på den lilla tagelmadrassen. Vi är uppe och kissar och dricker vatten med olika barn stup i ett. Myra är lös i magen och bajsar i rummet innan vi hinner ut. Det är bäcksvart. Vi har inget vatten. Ficklampan är trasig. Vi är svettiga. Det är det här som är det stora Afrikanska äventyret. 


Torsdag
På förmiddagen köper vi teaksticklingar i Avetounou. 2500st. Vi köper bananer och ananas och mango av några tanter längs vägen. När jag blir stor vill jag bli en afrikansk tant med blommig klänning och respekt och sälja lök, popcorn, avokado, spik, socker, okra och sodabi i ett stånd längs vägen.

I dag gör vi bara en timme på fältet. Det börjar bli vardag och barnen börjar bli friskare. Vanans makt är stor och det som för ett par dagar sedan var ett läskigt afrikanskt djungelträsk vadar vi nu barfota genom utan eftertanke. Barnen hugger ner småträd och planterar apelsinträd. Myra har fortfarande lite feber och sover på en panj bland stubben.

Det är kväll. Marie lagar mat. Vi bor i samma hus som mannen på gården. Han har redan fått sin mat. Jag går bort mot den andra delen av gården där brunnen ligger. Siluetter av kvinnor mot lerhuset i lysrörets sken. Elverket är igång nu mellan 18.30-21.00. Alla fruar har varsitt rum i lerhuset. Runt de glödande resterna på deras kolgrill har getterna samlats och njuter av värmen. Tokiga getter. Jag hinkar upp vatten och går och duschar. Under bananplantorna till fåglarna och grodornas sång. I Agotime koumassi  som ingen av mina bekanta vet var det ligger. Här är till och med domherrarna svarta och när elverket är på och alla samlas och ser på tv på kvällen så finns inte norden ens med på europkartan när de visar vädret. Jag tropiktvättar mig. Alltså inget blaskande med ljummet vatten i en halvtimme utan tre skopor kallvatten sedan grundlig skrubb med tvål tills skinnet rodnar och så några skopor kallvatten till. Totalt tio liter vatten på en dusch.


Marken 2
Ingenting är som vi tror med marken. Det finns inget köpekontrakt. Ritningen stämmer inte. Lantmätaren har inte markerat ut den ordentligt. Den är inte 7,5 ha och delen som vi har börjat röja är inte på vår mark. Skogen som ligger på marken hör inte till gamlingen som säljer utan till hans son. Dessutom ligger det ute en hel del osäkra fordringar om man säger så… Blä vad trött man blir på det afrikanska systemet. Tillbaks på ruta ett. Vi blir nog kvar här ett tag. Jag försöker samla tankarna.

1)      Vi har börjat röja en mark vi ännu inte har köpt.

2)      Vi har inget kontrakt.

3)      Arbetarna jobbar för en och dricker sodabi för fyra och har ingen organisationsförmåga.

4)      Någon  har för mycket pengar och det är inte jag.

5)      Inget är mitt fel och jag undrar varför jag aldrig lär mig att inte lite på någon.

6)      I morgon ska vi lösa allt

Vi tar en time-out från bush-livet och åker in till Kpalimé och äter mat på restaurang. Det är supergott och skönt.

Fredag
Det vita morgonljuset ger mig ingen ro. Det gnager i mig tillsammans med allt som nu ska redas upp. Jag joggar förbi en kokospalm med minst hundra fågelbon i. Vi snackar höghus. På joggingturens tillbakaväg brukar jag få sällskap med skolbarna. Det kommer ut barn från alla små stigar och klungan blir större och större ju närmare skolan vi kommer. Vi joggar tillsammans och de skrattar. Jag flåsar.

Algot har en lös tand, hans första. Barnen springer hem från fältet i dag för att de ska få 500cfa (7kr) var om de tvättar bilen ut- och invändigt. Perspektiven ändras. Meningen med livet kan vara att stå i en kissluktande dusch och tvätta sig under bananplantorna medan man hör hur kvinnorna på gården lagar Akoume och skrattar och barnen är sams och tvättar bilen ihop. Vi åker till bychefen i Adame i nytvättad bil för att snacka med honom om marken. I två timmar sitter vi baren utanför hans lerhydda och väntar på honom. Jag får i alla fall en date med honom i morgon klockan fyra via hans sekreterare (granne). Då ska vi ta en fika. Eller kolla på marken ihop. Eller kanske grilla en get och dricka sodabi.  


Det brinner ett stearinljus i varje rum i den gula fula cementbyggnaden vi bor i. Marie tar med en machete och går bakom huset för att kvällsbajsa. Jag borstar tänderna och och tittar på lysmaskar som flyger och jag funderar. Jag tänker att kanske är det inga lysmaskar eftersom de flyger. Det är omöjligt att se. Jag tänker att en kvinna som kan hantera sin machete måste väl vara en riktig kvinna. Macheten är bästa verktyget. Den är lie på fälten och yxa i skogen. Den är räfsa bland torrt gräs och spade när man ska plantera. Den är oumbärlig när man ska öppna kokosnötter eller när man ska ut och kvällsbajsa, både för att göra ett bajshål men occkså som försvar mot boaormar och getter på toaletten. Den fungerar även bra att stå och posera med för att se cool ut på foton. I dag har jag huggit ved med den för att ta hem till pizzaugnen. Jag övar mig på att vara cool med en machete.


Du måste säga åt lejonen att vara tysta mumlar Algot när jag bär in honom till madrassen på kvällen, och jag lovar. På natten vaknar Algot flera gånger och är säker på att det är en get i rummet.


Lördag
Tage har ont i pungen. Den är stor som en mandarin. Läkaren säger att det kan vara en tarm eller en vätskeansamling. Tage blir inlagd direkt och det låter som om vi måste stanna en vecka för operation. Men efter en heldag på sjukhusets galonmadrasser med blodprover, dropp, diskussioner och tio turer till sjukhusapoteket så får  vi åka hem igen. Vi tar farväl av rumskamraterna som består av nyopererade och nyförlösta och så köper vi majskolvar vid sjukhusentrén och beger os mot Agotime. Målet för dagen är nått. Jag har klarat av att hålla barnen borta från teakplanteringen i dag. En hektar är planterad. jippie!


Söndag
En lång förmiddg hos gamlingen som ska sälja marken. Efter lunch lämnar jag av familjen i Agou vid en taxi. Barnen ska hem till skolan. Bara Algot, Marie och jag stannar för att reda upp en del. Det känns lite ensamt men det blir mer plats i sängen på kvällen. Vi dricker Sodabi med bychefen och går tillsammans ut på marken. Han tycker att vi köpt en fantastisk mark och lovar att hitta en bra skogvaktare åt oss. Han pratar om all potatis han stekt under sina 18 år som kock i Nigeria och säger att skogvaktaren behöver en cykel och att vi ska ses på tisdag. Sen steker Algot krabelurer på kvällen och njuter att vara ensambarn. Inte en enda get i rummet i natt.


Måndag
Joggingtur. Vi åker runt och gör undersökningar om marken vi ska köpa och pratar med alla vi träffar. På eftermiddagen bestiger vi ett berg som är till salu. Mina skor går sönder så jag får gå barfota genom djungeln. Jag tappar min maskintvättade mobiltelefon som jag haft i fem år. Skitdag! Jag är ledsen. På kvällen kommer militären och vi blir häktade. På sannolika skäl misstänkta för att inte ha anmält vår närvaro i omgivningarna till militärkontoret i Adame. De har sett vår bil passera. Hur ska de kunna skydda oss om de inte vet att vi bor här? Vi ska infinna oss hos dem i morgon klockan åtta. Vem bryr sig.  Jag vill hitta min telefon. Tack och god natt.


Tisdag
Tidig joggingtur och jag berättar för alla jag ser om telefonen. Frukost. Tre bananer, en grape och två mango. Närproducerat = max 50 meter från frukostbordet. Vi åker till militären och de ställer tusen frågor. Att de orkar engagera sig i vad jag jobbar med i Sverige och om jag tycker om Akoume och varför jag inte har några skor på mig. Jag ger dem min mammas flicknamn och telfon numret till min arbetsgivare i Sverige och mina barns personnummer och allt allt allt skrivs ner i en stor svart bok som de först gör prydliga tabeller i med linjal och röd kulspetspenna. I dag kommer den nya lantmätaren som vi engagerat och jobbar hela dagen med att mäta mark och sätta ner långa cementpålar i gränserna. Cementpålar med mitt namn och telefonnummer på som vi köpt i Kpalimé. Frågan är om det är bra eller dåligt att vi valt en enögd lantmätare? Avståndsbedömning. tur att han har instrument med sig.  Vi träffar på hembrännarna ute på fältet i dag och får oss lite lokalproducerat palmvin och sprit. Vi äter sallad till kvällsmat och pratar skit med Pierre som vi bor hos. Pierre lyser med ficklampan vid husknuten. Aglan ropar han och tittar på krabban. Den har inga klor. Pierre skakar på huvudet. Han där har problem säger Pierre och för händerna till munnen som för att äta. Sedan skrattar han och släcker ljuset. Det är den mest fantastiska stjärnhimmel i kväll. Över oss vakar miljoner stjärnor och militären i Adame.


Onsdag
Jag har fantomhörsel och hör glasscykeln. Men hit ut i obygden kommer ingen glasscykel. vi träffar återigen bychefen och försäljaren och saker börjar klarna. Vi bestämmer oss för hemfärd och att komma tillbaks nästa vecka för kontrakt. Lantmätaren ringer Maries telefon och säger att marken som nu även inkluderar de delar vi börjat plantera på är 11,5 ha.

 
Torsdag
Vi åker tillbaks till Aného. Det tar hela dagen och är skitvarmt. Vi handlar på lokalmarknad på vägen och Algot köper sex små söta ananaser för 100cfa. Det är skönt att komma hem igen.


Fredag
Eftertanke. Vi träffar Tontonvi och får vår dator. Dans och pizza. Det är skönt med rutiner.


Lördag
Vi öppnar överlevnadslådan från familjen arbeby. Hittills har vi överlevt bra  utan den. Myra är hänförd över plåster, godis, pärlor, bamsetidningar. Häftigast var fyra klubbor utan innehåll. Myrorna hade varit där och slickat i sig allt innanför pappret.

Lugnet har vilat över Villa Suédoise i dag. Tre sjuka pojkar har sovit sig genom dagen på varsin bastmatta på terassen. Myra har varit på dagis. Jag har jobbat vid datorn hela dagen och William har satt haspar på fönsterluckorna så att det inte ska regna in och monterat den nya vattenslangen. Sedan har jag ju tillbringat dagens obligatoriska timmar vid tvättbaljan så klart. numera tvättar vi inte bara för hand i kallvatten utan för hand i kallt saltvatten. Ett varningens ord till alla som tycker det verkar vara trevligt med en stor familj. Innan man skaffar (fler) barn så bör man ta i beaktande hur mycket tvätt det för med sig. Räkna noga in att barn älskar saker som inte går bort som typ mango, jordgubbar, blod och choklad och att de kissar i sängen. När jag pratar med Marie om Sverige så förstår jag på hennes sätt att prata att hon inte tror att barnen smutsar ner sig i Sverige... kanske att det inte finns smuts... eller att de inte leker i smutsen... svårt att föreställa sig hennes tankar. Nu ska vi laga hamburgare till kvällsmat, duscha och läsa lite Olof Lagerkrantz som godnattsaga. Vissa dagar i livet är inte mer spännande än så här.

Måndag
Det är farligt att vara i Afrika. Det finns tre farligheter. Den första är de vilda djuren. I vår trädgård finns det krabbor som är stora som hus (nåja, i alla fall över tio centimeter utan benen inräknade). På kvällarna står de och lurpassar på barnen på trädgårdsgångarna så barnen vågar inte gå ut själva. Jag tycker att de är lite roliga så länge de inte gräver upp gräsmattan. Det andra farliga kom nerdimpande i form av ett sms från Sverige i dag när jag stod mitt på Lomés marknad och förhandlade om emaljerade fat hos några tanter. Det har varit storm i Togo hade man hört på nyheterna. Sju båtar har kapsejsat och trettio människor saknas. Det föranleder en vild diskussion bland marknadstanterna. Några påstår att det är på lac Togo som båtarna har gått omkull, andra säger att det är på havet, någon har sett det hända och någon vet någon som är försvunnen. Ytterligare någon tror inte alls att det är sant. Sedan förhandlar vi vidare, köper Yeke-Yeke, hemmagjord kaustiksoda och löshår och någon mer ringer från Sverige för att kolla så att vi inte ligger på botten av havet (eller lac Togo). Visst har det stormat. Glas och stolar och palmblad blåste ner. Hela terrassen är som en mindre sjö och vi har varit strömlösa i ett dygn. Brödet jag skulle grädda fick jäsa i tolv timmar sedan slängde vi det och i morse blev det ingen frukost för kolgrillen var genomsur, bananerna var slut och brödcykeln satt väl hemma i någon hydda och tog skydd för regnet. Den tredje farligheten är poolen. Ture har dykt rakt ner i botten så han har bara halva framtänderna kvar. Så kan det gå.

Vad övrigt är så har vi tagit Tures lärares mobiltelefon i pant för att han ska få låna pengar till medicin åt sin sjuka fru. Vi har lärt oss göra fettbollar. Kylskåpet, regulatorn, elverket och bilen är trasiga, och vi får inte ut några pengar på banken. Med andra ord, allt är som vanligt. Intet nytt under Afrikas sol.


Tisdag
Regn regn regn marknad och strömavbrott. CEET Togos statliga elbolag har kopplat på massor av el på nollan till vårt hus. Det är inte bra. Så därför har vi fortfarande ingen el alls istället. Jag och alla barnen sitter runt en liten fotogenlykta gjord av en mjölkburk i trappen och äter fettbollar och pratar om hur mycket man kan tänkas tjäna på att tillverka lyktor av urdruckna mjölkburkar. Vi enas om att det nog inte är så mycket.


Onsdag
Regnet och stormen är slut och vi joggar i brännande sol. Fortfarande ingen el. Vi åker till banken och överföringen av pengar till mitt nya konto har kommit. Det är ju kalasfint. För att fira letar vi på en cafeteria där vi dricker ljummet sötkaffe och varsin halv sötlimpa med ägg i. Allt har sin charm. Allt utom CEET. De har missat charmkursen. Nu har de lagat elen men de är riktiga skitstövlar. William ska dit om ett par timmar och spöa skiten ur chefen. Sen ska vi stämma dem på alla apparater som gått sönder i huset för att de har kopplat fel. Eller kanske inte. Att stämma ett statligt bolag i Togo är nog i alla fall mycket svårare än att hitta en nål i en höstack. Slut på gnäll. I kväll är det hamburgerpromo i baren för att fira Bob Marley, snart kommer dansarna, havet är blått och vår bil är hel igen!

I dag är en dansdag. När jag står på terrassen och ser ut över fiskehyddorna ser jag en av våra grannar, en dam i 50-års-åldern som står utanför sin hydda med bar överkropp och skakar loss till tonerna från Zondedes trummor.  Siva, snickaren kan inte låta bli att komma upp och dansa när dansgruppen är här, fast han borde jobba. Ristanten är en upptagen kvinna med många järn i elden. Hon dansar inne bland riskastrullerna. Kunderna på 7-11 dansar. Mawuli dansar när han ser oss på vägen. Ristantens senila beniga mamma som alltid sitter i ett hörn på gården dansar. Banantanten som i dag säljer apelsiner dansar. Alla dansar. Togo är ett dansland.



Skaka rumpa! Ropar Myra och kommer springande naken med byxorna i handen. Hon är en stursk tjej.
-Om du inte hjälper mig med byxorna så dödar jag dig.
-Men Myra, så säger man väl  inte.
-Jo, för när du var liten då lyssnade du inte på mig.
-Men då fanns inte du.
-Vad säger du?
-När jag var liten fanns inte du.
-Vad säger du?
-När jag var liten då var inte du född.
-Om det kommer en jättestor kossa som är större än huset och som är giftig. Då ska jag gräva ur allt köttet. Och sen ska jag döda den i huvet och ge den till Supermarket. Då blir de glada.
-Mm…


Månen ligger ner över hyddorna borta i väster. I Sverige står den upp. Kanske är det för att jag är i Afrika som jag också går och lägger mig tidigare än hemma. Kanske är det för att jag börjar bli gammal. Nu har snaggen gått via monchichi-frilla till tantfrilla. Jag gillar inte min tantfrilla. Den är inte det minsta cool.


Jag, Armand och Tage tar en moppe i skymningen till Aného för att köpa Ananas. Det är fredagsstämning på stan, jag har finklänning och känner mig fri och stark och inte det minsta tantig. Vi enas om att åka moppe längs havet i skymningen är meningen med livet.

Måndag
Ture sitter bakom en grushög på stranden hela eftermiddagen. På hans ben står det ”William=pucko”. Det är inte alltid så lätt att vara lärare till sina egna barn. Jag och William åker till banken. Ecobank. Det är ganska likt en svensk bank med många gubbar i slips och kostym. Skillnaderna är väl att den bevakas av militär dygnet runt, att de har en anställd vars enda uppdrag är att öppna dörren till kunderna och att de har mer glitter och julgranskulor i taket så här års än en svensk bank. Jag har öppnat ett bankkonto. Jo ett par skillnader till. Man måste ha med sig foton och elräkningen till banken när man öppnar konto och så har de konton med 3,65% ränta från första kronan. Efter banken åker vi till salladstanten och handlar. Där träffar vi en rolig man. Han har frack, djungelhatt, fluga, vip-kort med presidenten på och Dame Edna-glasögon. Vi får en idolbild med hans telefonnummer och autograf och han får ett vykort från Villa Suédoise. Jag förstår inte varför han har skidhandskar på sig.


Tisdag
Jag ser Jean-Pierre Farbre (Opositionens ledare) och ANC på marknaden. Han går omringad av supportrar och militärer och vinkar. (När han ser mig ropar han ”Yovo Yovo Bonsoir…”) På kvällen är det jag och Maria som styr och ställer i köket. Det blir pannbiff och potatismos med en vansinnigt god Avocadosallad. Till efterätt kanelbullar från Villa Suédoise bageri. Det blixtrar vackert över havet och luften är förhållandevis sval när vi går och lägger oss. Kanske blir det regn. Marie tror att Jean-Pierre vinner valet 2015 för han är inte ett pucko utan rätt smart. Det kan räcka. Om William verkligen är ett pucko återstår att se.


Onsdag
Jag blir lite osäker men livets mening skulle kunna vara att duscha i vattenslangen. Den hissnande kylan och sprittandet i kroppen. När man är närmare fyrtio än trettio skulle livets mening i så fall vara att se sina barn duscha i vattenslangen.  Det enda som motsäger den här teorin är ju att det finns många lyckliga människor i världen, i fattiga länder eller hyreslägenhet som inte har någon vattenslang men är lyckliga ändå.  Nej jag får nog fortsätta leta…

Idag har Elom varit med hela dagen på barnens dagis. Jättekul tycker Myra och Algot. Alla vuxna som kommer och hälsar på har bara haft ro att stanna en timme. Men Elom är ju fyra år och har en annan förståelse för ankor och kattungar och magiska lekar. 

Små gröna grässtrån börjar spira i den nylagda gräsmattan trots att allt vatten är salt i både brunnen och slangen och havet. Apelsinträden som var grapefrukt har nu blivit Passionfruktsplantor. Vilket trolleri va! Det måste vara för att vi sett så mycket Harry Potter här som allt kan hända. Jag vattnar och rensar och klipper och tvättar. Hur folk i Sverige har tid med ett jobb förstår jag inte. Själva livet tar ju all tid. Där ligger en del av skillnaden. Att i Sverige känns det som om man gör en massa saker som inte hör till själva livet. Man stressar runt helt enkelt. Men det finns en hel del saker jag kommer uppskatta när jag kommer till Sverige:

En toalett med spolknapp
Att ha sötvatten i kranen
Att inte allt går sönder av saltet och fukten
Att jogga i temperaturer under 30 grader
Tvättmaskinen
Lax, broccoli, champinjoner och ostar.
Att varken försäkringskassan, skattemyndigheten eller barnens skola förväntar sig mutor.

En sista lunch hos ristanten med våra åtta barn. Nu har Edvin, Elom och Maria åkt. Algot grät och vinkade. Ensamma här igen. Det var två månader sedan sist. Jag är fantastiskt glad över alla som varit här men nu ska det faktiskt bli lite lite skönt att bara vara familjen här ett tag. Och så Armand, Mawuli, Ali och Marie förståss.