Jenny Starfighter

Fredag

Vi leker vita turister i Erics stora svarta jeep och drar över savannen mot bushen. Till lunch soyaspett med chilikrydda i Agou innan vi ger oss ut på den röda vägen mot odlingarna. Om man vill uppleva Afrikas alla sorters olika dåliga vägar på en enda sträcka så är vägen mellan Agou och Agotime Koumassi den ultimata sträckan. Först är det röd väg med jättedjupa fåror där vattenet runnit nerför sluttningarna, sen är det steniga vägen som håller på att skaka sönder bilen. Efter det kommer det som egentligen ska vara asfaltsväg men är mest hål och av asfalten är det bara hårda kanter kvar och så sist kommer lervägen med vattenhål djupa som badkar.

 

Marie gör kladdig avokadosallad till kvällsmat som vi äter med händerna i ficklampans sken.på farmen Kekeli där vi sover fyra personer i samma förråd som förra veckan.

 

Bara när jag går ut på toa mitt i natten tänker jag på att ormar sägs trivas i de hoprullade vissnade bladen på bananplantorna. Annars tänker jag på annat. Jag tar lite toapaper och kryper in under kakaoträd och bananplantor till hålet i marken med maskar längst ner och två stenar att stå på. Jag skriker inte högt när en höna flaxar ner från den lilla palmen rakt ner i huvet på mig. Folk sover ju och jag är ju van vid Afrika gudbevars.

 

 

 

Lördag

Jag vaknar av att det stinker av jästa otorkade kakaobönor. Klockan är sex och utanför i gryningen står Kolgrillen och brinner. Tupparna har galt i två timmar redan och Myra har hög feber och har varit vaken halva natten men sover just nu vidare på cementgolvet när jag smyger ut. Springkläderna luktar flerdagarssvett och är fuktiga från gårdagens regn.

Liten vit sjukling sitter och kliar sig på benen på en stock vid vägen när jag kommer joggande tillbaks. Gråtande tar hon min hand och vi går ner till duschen och sköljer bort myggbett, kiss, svett, banankladd och lite feber. Sen får hon vara som en afrikansk bebis och åka på min rygg runt på markerna under dagen. Hon sover på en bastmatta när vi kapar bambu på kakaomarken, när vi skördar kakao på ett annat ställe och när vi röjer gräs med machete där den nya kakaoplanteringen ska kompletteras med trehundra kakaoträd och trehundra bananer.

 

Vi leker taxi och skjutsar gamlingen som har stått och väntat på moppetaxi hela förmiddagen till Nyaite precis vid Ghanagränsen och tar en läsk vid den enda baren i byn. Sen tar vi med svärdottern till vakten på gården där vi bor och hennes maniocsäck till Agou.

En kort sväng på Kpalimes handelsträdgård där vi köper fruktträd och äter stjärnfrukt direkt från trädet och så buffelost med chilikrydda till lunch.

 

Vi vaknar i Kouma Konda, en liten by. Där kan man springa upp till en bergstopp och se ut över Kpalime, Chateau Vialle på en av de andra bergstopparna och små röda byar i de gröna Ghanabergen. Där är det svalt när man vaknar av fåglarna och man kan ha avocadokastning på det lilla hotellets tak efter frukost. På centre artisanal hittar vi en man som har en bror som ska komma dit efter morgonsporten och som har en påse med ebenholtsfrön hemma som vi får köpa för 15 000cfa. Vilken tur man kan ha!

 

Klockan är tre och vi sitter i Agotime Koumassi igen och väntar på Koko. Det är 42 grader i skuggan vid vägkanten och Myra är varm som ett element på min rygg. En halvtimme senare står vi ute på marken med våra nyinköpta mango- och avokadoplantor. Regnet öser ner. Det åskar och blixtrar och genomvåta söker Lena, Myra, jag och Kokos barn skydd under en palm. Myra gnäller och gråter och skakar tänder av feberfrossa och kyla och blåst medan Marie och Koko klafsar runt på den nyplanterade jordnötsåkern och planterar ut träd på vad jag tycker verkar vara helt fel ställen. Men inte orkar jag bry mig. Vi markerar ut platsen för en brunn och så klafsar vi hem och vrider ur våra kläder och äter avokadosallad med fingrarna i ficklampans sken. Överallt hänger genomblöta kläder och handdukar och kakaobönorna luktar ännu mer än i går. Dripp-dropp.

 

Måndag

Den lilla vitingen ger sig ut på landsvägen och springer och rätt vad det är så möter hon den första svartingen som är på väg till sin farm med en spade på huvudet. -Yovo yovo, fikolleio (Lilla viting, viting var är du på väg) ropar svartingen och den lilla vitingen svarar -Ma podo vide (Jag är bara ute och springer lite). Svartingen skrattar och vinkar och den lilla vitingen fortsätter. Snart möter hon den andra svartingen som bär en balja med majskolvar och en machete på huvudet. Yovo yovo, fikolleio (Lilla viting, viting var är du på väg) och den lilla vitingen svarar Ma podo vide (Jag är bara ute och springer lite). Svartingen skrattar och vinkar och säger -du courage! och den lilla vitingen fortsätter. Snart möter den lilla vitingen den tredje svartingen som inte bär på någonting. De utbyter morgonens artighetsfraser och svartingen säger till vitingen att jogga hem till sitt barn eftersom svartingen ska ut och promenera lite och att snart kommer lantmätaren och de ska räkna på vad det kan kosta att bygga sig ett litet hus som inte vinden kan blåsa och flåsa sönder där de kan sitta och se solen gå ner efter dagens arbete på fälten…

 

 

Och inte startar den lilla vitingens stora svarta bil mitt i den Togolesiska bushen heller. Efter  puttande och frustande åker några iväg på sin moppe för att hämta hjälp. Men när bilen har fått vila en halvtimme i solen så går den som en klocka och de små vitingarna kan åka hem till Aneho igen. Vilket är mördande varmt och svettigt mitt på dagen med lantmätare och bambu och bananer och plantor och svettkläder och smuts överallt.

Hemma på gården väntar alla barn som får bröd från Lomé och småmango och varsin banan. Vi fyller på fruktförrådet med bananer, apelsiner och avokado som vi plockat på marken.

 

Tisdag

Trädgårdstisdag. Allt klipps och ansas och binds upp. Bouganvillean vid brunnen blir det inte mycket kvar av. Ebenholtsfrön läggs i blöt.

Tvätttisdag. Allt blir rent efter en halvliter klorin och två timmars tvätt i solen. Bilen med.

Skrubba-poolen-tisdag.

Marknadstisdag. Hela familjen (just nu Marie, Jag, Lena, Armand, Bernard, Myra och Mawuli) drar på marknaden och strosar och handlar fettbollar och rödvin på tetrapack.

Internet-funkar-inte-som-vanligt-tisdag.

På kvällen sitter vi nere vid köket och Marie, Ali och Antoinette gör med gemensamma ansträngningar Irish coffee. Riktigt god. Efter det att vi visat hur elvispen fungerar.

 

Onsdag

Inget internet.

Marksnack med en potentiell skogvaktare från Afagnan till frukost. Sen kommer Madame från hotell Safari och Monsieur från Prince Noir. De är ute och tar uppanmälningar till festen som vi i hotellägarnas intresseorganisation i Aneho ska ha den 1 maj. Klart vi ska gå. Knallar ner för trappen med kolonialpelare och ser ut över huset och känner mig igen som den vita kolonialmadamen. Hackar rost från gångjärnen på huset med machete.

 

Torsdag

Vi äter papaya och dricker druvjuice hemma hos Eric i Lomé när vi lämnar tillbaka bilen. Chauffören som skjutsar oss till Aného petar öronen med vägtullsbiljetten och släpper av oss vid vägkanten. Vi tar vår halvtinade kyckling från supermarket och knallar den röda vägen ner till huset vid havet.

Jag står i uteduschen. Skymning. Jag öser solvarmt vatten över mig med en plastskopa och gnuggar skinnet med kokosnötshår som Mawuli köpt hos Tanti. Runt omkring mig är det folk. Gilbert ber mig om pengar till fisk och majsmjöl. Vi har dansat och kroppen är skönt trött. Antoinette serverar öl till några gäster på terassen. Myra och Adjo far runt och Marie tvättar lakan till gäster som ska komma i helgen. Här är jag i duschen mitt i livet.

Pommes, vitkål och rödvin till kvällsmat nere i köket. Myra och afrikabrorsorna kollar film. Dansarna lagar akoume. Anani kommer förbi med ännu en potentiell skogvaktare.

 

 

Fredag

Regn.  Åtta kilometers klafsmorgonjogg i leran. Jag möter massor av glada människor jag känner längs vägen och någon har tappat okra med tio meters mellanrum som ett spår att följa. Tjipp-tjipp-dans på den blöta terassen. ACn i andra lägenheten är ”grillé” och måste lagas. Varmt kaffe. En vecka utan internet i huset. Jag åker in till Aneho för att jobba lite på internetcafe. En sval dag. I eftermiddag ska vi dansa igen och sen ska vi laga fredagspizza och njuta av den och kanske en Awoyo i pailotten vid köket. Fredagsmys i Villa Suédoise.

Jag sitter i gryningen i ett litet förråd i närheten av Agoutime Koumassi och försöker få ut snöret som åkt in i linningen på mina springshorts. Jag har verkligen ingen säkerhetsnål till hands. Och inget lyse. Lena och Myra ligger på tvärs över sängen och Marie ligger på bastmattan på golvet. Sex kilometer på den röda lilla vägen mot Ghana. Jag möter män och kvinnor på väg mot sina odlingar med machete och korgar. Nästa vecka ska jag upp igen hit och plantera. 

 

   

 

 

Jag och Myra pratar om larver och maskar under morgonduschen. Det faller sig naturligt när de kryper omkring fötterna på en. Fjärilslarverna är mjuka och mysiga säger Myra. Vi stuvar ner alla svettkläder från gårdagens djungelstrapatser i ryggsäcken och åker på Kokous motorcykel bort till Tsalis gård. Myra köper pärlor av en togolesisk gårdfarihandlare och bönor med olja till frukost av Tsalis första fru. Vi betalar 25 000cfa och två schnapps till den lokala kungen för att han ska skriva under alla våra köpekontrakt på markerna. Sådana är reglerna. Vi har ett långt möte med Tsali och Kouko om palmspriten. Det slutar med att vi får med oss åttio liter som vi binder fast på mopen på smala slingervägarna tillbaka till Agou.

 

 

Vi köper lerbollar på marknaden för att laga pizzaugnen som börjar bli sliten i botten. Den afrikanska solen är obarmhärtig mot oss på marknaden och lyser över kol, ananas, tomater och konserver. Myra åker ensam hem på en moppe när hon inte orkar längre. Hon är stor här i Afrika. På eftermiddagen dansar vi. Efter träningen blir det alla barnens tur. Det är det roligaste på alltihop. Wow vilket drag!!! Kocken från Accra har skickat med kakor med Julien som present och vi har kakor kvar från caféet i Enköping. Så på kvällen blir det kakbuffé med poäng. Accra mot Enköping. Enköping går segrande ur striden med nöttårtan.

 

 

    

 

 

En del onsdagar kräver siesta. Idag är det en sån dag. Dagen efter marknaden. Siesta och skura golv. Rörmokaren har kommit och vi kan fylla poolen. Sen blir det dans också. Och lagning av internet (inte billigt). Och lagning av pizzaugnen. Och har man lagat pizzaugnen så måste den ju provköras direkt. Gilbert ber om tretusen cfa till majsmjöl när han hör att det ska bli pizza till kvällsmat… Det nya fotbolslaget tränar i sina gulblå dressar på stranden. På söndag ska de ha sin första match.

 

    

Vi är i tid, är trötta, har ätit hallonchesecake från Enköping i Casablanca och bara haft ett ordentligt spyanfall på hela resan

 

Anländer Lome kl 03.19 där hela dansgruppen tar emot oss. 27 grader. Inget bagage har kommit. Vi ser solen gå upp i Aneho. Det har regnat. Hela terassen är blöt. Trädgården har verkligen börjat växa igen sen vi fick sötvatten till huset. Gräset tar sig och buskarna och träden är fulla med blommor. Oreganoplantorna är en centimeter, tomater spirar i komposten, vita hibiskusar blommar i skyggan, gullrankan klättrar i trädet.

 

 

Alla barn är här. Vi stoppar brödcykeln och får bröd och nescafe till frukost. Bada, sova middag, åka till Lome och betala interneträkningen. Taxin kokar och vi får ta en ny. Växla pengar på svarta marknaden. Köpa frukt och grönsaker. Laga sallad och dricka öl.

 

   

 

 

 

    

 

    

 

 

 

Jogging. Vi äter all frukt vi kan komma på till frukost. Sen gräver vi ur duschen , tvättar all sten,fyller på med ny sand och får solsting. Ingen el. På eftermiddagen promenad till Aneho genom vägarbetet. Vi tittar på den nya bron, köper mjöl, olja, la vache qui rit och tar en moppe hem. Pluggar med barnen i pailotten. Köper fisk av Esta på taket medan elektrikern lagar routern.

 

 

 

 

Morgonjogg. Mango värd att dö för till frukost. Varje dag ris och bönor hos Tanti. Rörmokarn kommer och vi filosoferar över varför vitingar vill bli svarta och tvärtom. Stor fråga. Marie har använt den franska duschtvålen jag köpte i januari som hudcreme. Hon har blivit alldeles vit om benen. Läskigt. Alltså riktigt vit. Nästan som jag. Jag och Myra mutar ut vårt bagage i Lome. Vi åker på Juliens moppe runt och lämnar av grejer i kvarteren innan vi köper pizzaost på supermarche och far hem. Vi sitter "hela familjen" och sjunger barnsånger, äter pizza och ser My little pony på film ute vid Maries kök. Sen kan vi inte hålla oss längre utan plockar fram fotbollsgrejerna vi har med oss till imorgon...

 

   

 

 

 

Det är uppställning vid köket och utdelning av lagtröjor 05.30. Alla barn är där. Alla blir fina och grymt peppade. En farmor kommer med sin flicka som varit ledsen hela morgonen för att hon också vill vara med så hon får en tröja och får låna Algots gamla badshorts. Sen springer vi sjungande och svettiga sex kilometer. Ali i täten och Marie sist.Däremellan massa barn. Solen stiger. Vi sopar stranden och utanför huset. Alla barn får Djenkoume och läsk och sen blir det fotboll på stranden. Vi badar. Tantis son simmar för långt ut och håller på att drunkna men Ali räddar honom. Han spyr och får åka till sjukhuset. Vi delar ut presenter på taket och sen blir det skola och choklad från Sverige. Lena, Mawuli och Myra lär sig franska, Jag lär mig Mina och Bernard lär sig Svenska.