Jenny Starfighter

Torsdag

Jag sitter på trappen och tar på mig de fuktiga träningskläderna som doftar sur svett. Jag lyssnar på dånet från havet, syrsorna, tuppen, fåglarna och ljudet från sopkvastar. Morgonljud. Klockan är kvart i sex som de flesta joggingmornar den här semestern. Idag är det ”assamption”. Kristi him. Det betyder att det är dagen då vi ska flyga hem i kväll. Om jag har ett pass. Det betyder också att det är en helgdag så alla passkontor och ambassader är väldigt stängda. Nu ska vi se vad det berömda togolesiska korruptionssystemet går för!

 

Det är också idag som det togolesiska turistministeriet ska komma på inspektion. Marie har full aktivitet för at fixa brandvarnare, numrera rum, städa och sy upp uniform till vakten. Det är idag Villa Suédoises eget fotbollslag ska spela turnering i Habitat och dagen då vi ska göra ett danspass med Zondede till Hjulsjökunteras musik. Alltså – ”Egbe Nye Egbe – Esso mulemo” som man säger på éwé (typ i dag är idag, imorgon räknas inte, det är i dag det gäller).

 

Vi äter pate med dansgruppen för sista gången, köper våra sista mango, åker vår sista moppetaxi för den här gången och äter hejdåmiddag ihop med alla i huset. Vi dansar till Hjulsjökunteras musik i flera timmar och vårt lag förlorar finalen på straffar. Och jag provar alla tänkbara vägar och kontakter. Chefen från turistministeriet är väldigt förstående och deltagande och prickar av brist efter brist som vi har åtgärdat. Snart får vi ett kvalitetsdiplom att rama in och hänga upp på väggen säger han. Jag ringer och sms:ar och flirtar med tulltjänstemän klockan fyra på morgonen och lägger fram pengar och ser ledsen ut och förklarar situationen en miljard gånger men förgäves.

 

 

Fredag

När solen går upp i Togo sitter Lena på flyget, Myra sover fortfarande hemma hos Marie i Aneho och jag sitter rätt trött och osoven på en cafeteria utanför passmyndigheten i Lomé och väntar på audience hos chef monsieur Akakpovi. Exakt två och en halv timme efter att flyget har lyft har jag alla mina papper med mitt provisoriska pass i handen och efter en halvtimme till har jag fixat nya flygbiljetter med Royal Air Maroc på måndag med en övernattning i Casablanca. Hepp.  Men lite dyrare än beräknat blir det ju. När jag sover i en taxi på väg hem till Aného ringer Julien och säger att det är dansuppträdande i morgon i Kpalimé. Bon! Je serai là! Jag har ju ändå inget inbokat i morgon. På kvällen ger jag mig ut och springer. I hotpants, rosa träningstop, finörhängen och rosa pärlarmband. Så det så. Ayi följer med och Bernard på cykel. 12km blir det. Nästan till fosfatfabriken. Sen får jag håll. Jag har ätit för mycket kokosnöt. På kvällen ser Myra och Afrikabrorsorna på film med en jättebunke popcorn och jag sover i en trasig solstol och får tusen myggbett.

 

 

Lördag

När jag och Myra kliver utanför dörren på morgonen kommer störtskuren. Så vi blir fast i köket en timme och dricker choklad och äter muffins med killarna. Sen tar vi oss med taxi hit och dit och fram och tillbaka till begravningen som ligger i en lite by vid en dålig väg långt lång utanför Kpalimé. Och vi dansar till den dödes ära. Och alla skrattar och skriker och har kul. När vi bytt om och tvättat av oss ansiktsmålningarna så blir det pate och rökt fisk under ett mangoträd. Nydansad, nyäten och solen tittar fram efter regnet sitter jag en stund med barnen i dansgruppen på busstaket och mår gott. Sen bussas hela gruppen hem med sång och sodabi hela vägen. Ett enda stopp för att proviantera frukt till alla barnen i Agou. När vi kommer hem möter alla killarna oss vid vägen och Marie har lagat pinot och pizza och vi äter i köket tillsammans och pratar strunt med småmango till efterätt. Och Afrika har verkligen greppat mig i dag för jag går och lägger mig oduschad. Efter regn, tio timmar i svettig afrikabil, ett danspass i hettan och sanden och så promenad genom lervattenpölarna hem. Så kan man göra. Jag kommer ju ändå duscha efter morgonjoggen i morgon bitti.

 

 

Söndag

Jag joggar mina vanliga sju kilometer. Idag i lera. Precis när Myra kommer och möter mig vid huset hör jag att det kommer en riktig jogginggrupp bakom mig. Med femtio personer i och trummor och koklocka och sång och likadana dressar. Gula och blå. Och han som springer längst fram med deras fana har en dress som det står Sweden på. Då måste jag ju bara hänga på. Tre kilometer till bort till borgmästeriet. Och sen tre kilometer tillbaka. Och sen blir jag medlem i deras förening ”association des jeunes togolais sportif” och köper deras joggingdress. Och sen blir det världens underbaraste dusch.

Jag och Myra har fruktätartävling så här sista dagen. Vi klämmer tillsammans en monsteravokado, två grapefrukt, fyra bananer, fem mango och lite ananas. Till frukost.

Fjärilssöndag. Hela trädgården är full med fjärilar. Blåa, röda, vita, svarta, stora och små. Vackra. Barnen springer först och fångar fjärilar, sen fångar de krabbor som de bryter benen av, sen plockar de ner kokosnötter och skalar dem. Till mina barn i Sverige. Och till Hannes säger Mawuli när han kommer ner från palmen. Et pour mormor. Et morfar. Jag och Bernard tvättar poolen. Vi äter ris & bönor hos Tanti. Jag, Myra och Mawuli promenerar till Aného och handlar glass och tomater och två väskor. Jag tänker på Mawulis liv,hur himla mycket mer ansvarstagande han blivit och hur det skulle bli om han kom till Sverige. Marie surar för att barnen inte hjälper till hemma så hon, jag och Myra äter ihop på terassen medan killarna får laga spagetti själva i köket. Sen tittar alla barn på Kirikou och klockan tolv går vår taxi från Aného.

 

 

Måndag

Alla kontroller tar dubbelt så lång tid utan pass. Jag fixar lite Euro. Vi mutar oss till sist förbi visakontrollen eftersom jag inte har något visum och Myras gick ut i fredags och vi är med på planet som lyfter 4.25.

Planen var att strosa längs strandpromenaden i Casablanca i dag, bada lite i havet, sitta på någon uteservering och dricka mintthé och jobba lite på distans på hotellets WiFi eftersom jag skulle varit tillbaks på kontoret idag. Istället sitter vi i ett klaustrofobiskt litet cementrum utan dusch och toalett i källaren på Casablancas flygplats och får inte gå ut. Hepp. Ingen Tv, radio, väckarklocka, internet, telefon, sängbord eller något mer än en säng och en spegel. Flygplatspolisen tyckte inte att det var bra att jag hade ett papper från den togolesiska passmyndigheten när jag inte är togoles. Men det verkar som de tänker mig låta mig åka vidare i morgon bitti till Sverige i alla fall. Och det lät som om vi får gå ut på flygplatsen och köpa mat i kväll. Då måste jag försöka hitta en väckarklocka så att vi inte missar Stockholmsflyget i morgon bitti. Men det blir två dagar utan morgonjogg.

Sitter i en minibuss tillsammans med arton andra på väg till Lomé och grämer mig över att jag hade passet i handväskan. Hämtar ut ”attestation de declaration de vo”l som är klar hos ”gendarmerie national” och sitter resten av förmiddagen på Tyska ambassaden och väntar på min tur bara för att få veta att de inte kan utfärda något resedokument åt mig. De råder mig att kontakta franska ambassaden när de öppnar i morgon bitti. Jag, Lena, Mawuli och Myra går till marknaden. Africa-chop! ropar en man efter mig och Lena när vi går längs vägen och äter rykande färska Ablo ur en åse med jättestark sås till i den jättevarma afrikanska solen och är jättesvettiga. Lämnar in ett tyg med tuppar på hos skräddaren för att han ska sy mig en ny afrikapyamas. Det blir nattliv i Lome med dansgruppen. Vi dansar rumporna av oss både på Lomés finaste nattklubb där alla uppklädda människor står och dansar framför en spegel och en cola kostar 60kr och ute på boulevarden i vimlet där en cola kostar 6kr. Att festa loss med dansgruppen är som fem träningspass efter varandra och kroppen blir glad och vi somnar på golvet i ett rum när klockan är halv fem på morgonen.

 

 

Klockan sex är det morgonjogg i regnet i Lomé. Ensam. Sen joggar jag och Julien hem till hans mamma och pratar om stulna saker. Snabbdusch, på med gårdagens utekläder igen och så åker jag och Pascal till franska ambassaden. Som har stängt. De firar segern i andra världskriget. Hepp. Så det blir service de passeports istället. Man går in på bakgården, förbi militärerna, upp tre trappor och letar på dörr sjutton. Där inne sitter sekretararen och studerar sin kalender. En man i lång grön skjorta sitter och läser en tjock bok om olika fiskar och nickar medhållande för sig själv varje gång han vänder blad. En annan man sitter och skriver upp utvalda siffror ur sin telefonbok på ett papper. Till slut har chefen tid att ta emot och vi får följa med honom till ett kontor på andra våningen där vi får en ny man at hänga på. Han skäller ut sin sekreterare och vi väntar. Han är barca-fan och vi får gå med honom ner till första våningen och fylla i papper och betala böter och så fortsätter det i ett par timmar med frågor av typen varför tjuven inte tog Myras pass också, varför jag inte hade min mamma med mig och varför jag måste åka hem på fredag morgon och vad jag använder för tandkräm. Vi betalar mutor i flera omgångar för att de ska göra klart papprena under dagen eftersom det är ledig dag i morgon. Sen åker vi moppe genom hela Lome i ösregnet. Jag Pascal och Julien. När det regnar som värst stannar vi och tar en sötkaffe och väntar ut störtskurarna. När jag kommer hemvandrande längs den röda vägen droppande blöt och ganska trött och tomhänt möts jag av Armand på en cykel med bara ett handtag (det andra har rostat bort), Mawuli som tar mig i handen och förklarar att han behöver nya skor och en liten vit tjej som sitter i köket hos Marie och äter pommes med ketchup och säger att jag aldrig är hemma. Må så vara. Myra spelar fotboll med Prospere och kompisarna i vattenpölarna länge. Jag tar en huvudvärkstablett och gå till Tanti och äter ris och sen sopar jag och väntar och mal majs och väntar och försöker ordna ner kakaobönor från Agou och väntar… Om de ringer och säger jag får ett tillfällig pass i dag ska jag också fira andra världskrigets slut i kväll.

Efter en hel förmiddag av ihållande regn, flera koppar värmande nescafe, plaskjoggingtur och stötar från alla eluttag drar hela familjen (Marie, Jag, Lena, Bernard, Armand, Mawuli och Myra) till hotelleriorganisationens förstamajfest på hotell miss. Vi äter couscous, dricker Whiskey och sjunger togolesiska arbetarsånger. Vi går hem i högklackat genom den röda leran och Mawuli ropar ”hejdå” och ”sluta gnälla” efter varenda moppetaxi.

 

 

Redan efter morgonjoggen tar vi en taxi in till Lomé och hänger med dansgruppen hela dagen. På eftermiddagen dansar och spelar vi tillsammans på en folkbildningseftermiddag där läkare kommit till kvarteret för att berätta om familjeplanering, visa bilder på äggstockar och trä kondomer på en träpenis. Alla som är där får ställa frågor och svara. En riktigt rolig tillställning. Jag får mer danskomplimanger än vad som är nyttigt för en liten viting och Julien är stolt som en tupp när han håller koreografens tal efteråt till gruppen på bar New Harlem. Vi äter Djenkoume och dricker billig Whiskey med gruppen. Myra och jag leker kurragömma och engagerar hela gårdens barn och vuxna fram till på sena kvällen. Det är varmt att sitta under plåttaket på en hög med kolsäckar alldeles stilla. Sen går vi ut och tittar på godnattbrasor när kvarterets barn eldar skräp och brasorna speglar sig i vattenpölarna. På natten sitter vi på New Harlem och pratar dansminnen och gör upp planer för framtiden.

 

 

När solen går upp ger vi oss av mot Kara med postbussen. Hettan i bussen går att skära med kniv och ett par timmar får vi sitta bredvid vägen i väntan på en ny buss och mekaniker. Några korta stopp för att proviantera bananer, friterade bönbollar, läsk och avokado och efter elva timmar på röda vägar, genom små byar, berg, svett och savann är vi framme.

 

 

 

Joggar förbi togolesiska kommandostyrkans fallskärmsjägare utanför Kara på tidig morgonjogg. Ett par timmars väntan på marknaden innan en taxi till Sarakawa äntligen är full och ger sig av. En av de bättre taxibilarna med spräckt framruta som man får putta igång. Sen köper vi parkbiljetter och två saftiga mango direkt från trädet och så får vi åka Safarijeepsflak genom parken och ser zebror, antiloper, gnuer och sköldpaddor. Guiden har varit skogsvaktare i Agotime Koumassi och har en brorsa som nog vill börja jobba på vår mark. Eftersom det inte går någon taxi tillbaka får vi åka fyra personer på en moppe i 35 km. Vi handlar kalsonger, godis och buffelost på marknaden och hänger med personalen utanför Togotelecom i tre timmar för att få komma in till direktören en lördagkväll och konfigurera det nya modemet jag köpt för att få internet. Vi får ångkokta ablo och chili-ingefärsås på en bar som serverar tetrapack med rödvin i svarta plastpåsar och Myra sover i mitt knä. Vi knallar runt på Karas gator mitt i natten och lyckas flirt-prata oss förbi militären utan att varken behöva muta oss fram eller gifta bort vare sig Myra eller Lena. Somnar gott på ett sunkigt hotellrum vid tvåtiden. Vi är på semester.

 

 

Jag får väcka hotellvakten som sover på soffan för att komma ut och jogga vid femtiden. Det är oväder ute och regnar när vi tar oss till busstationen. Bussresan är helt oafrikansk och tar bara åtta timmar till Lome i en buss som inte pajar en enda gång. Vi handlar mango och grönsaker av trevliga kvinnor längst in på marknaden. En kille försöker rycka min väska. Han rycker och rycker och jag håller i. Sen håller jag i honom en stund och sen i väskan igen innan den går sönder och innehållet ramlar ut på marken. Trettio personer tittar på men har efteråt inte sett någonting. Tjuven får inte med sig fettbollarna, grapefrukten, de nya kalsongerna, buffelosten, Tures nya nationalitetshandlingar, min hårklämma, Myra och Lenas pass. Men han lyckas ta mitt pass, mitt körkort, mitt visakort, min svenska telefon, min togolesiska telefon, mitt nya internet på usb som jag satt tre timmar i går för att få konfigurerat och så alla mina pengar. Hepp. Marie gör världens godaste Irish coffee i baren på Villa Suédoise på kvällen och vi sitter och lyssnar på havet. Kara var trevligt men Aneho är hemma.

 

 

Morgonjoggar och grämer mig över att jag inte sparkade ficktjuven i magen. Vad ska han med mitt pass till? Nu får jag sitta av förmiddagen på gendarmerie national, togocel, togotelecom och service de passeports. Roligare kan man ha. Och inga bilder från danseen och semestern i Kara får ni se heller. På kvällen dansträning, Djenkoume och regn som hänger i luften.