Jenny Starfighter

Torsdag

Jag sitter på trappen och tar på mig de fuktiga träningskläderna som doftar sur svett. Jag lyssnar på dånet från havet, syrsorna, tuppen, fåglarna och ljudet från sopkvastar. Morgonljud. Klockan är kvart i sex som de flesta joggingmornar den här semestern. Idag är det ”assamption”. Kristi him. Det betyder att det är dagen då vi ska flyga hem i kväll. Om jag har ett pass. Det betyder också att det är en helgdag så alla passkontor och ambassader är väldigt stängda. Nu ska vi se vad det berömda togolesiska korruptionssystemet går för!

Det är också idag som det togolesiska turistministeriet ska komma på inspektion. Marie har full aktivitet för at fixa brandvarnare, numrera rum, städa och sy upp uniform till vakten. Det är idag Villa Suédoises eget fotbollslag ska spela turnering i Habitat och dagen då vi ska göra ett danspass med Zondede till Hjulsjökunteras musik. Alltså – ”Egbe Nye Egbe – Esso mulemo” som man säger på éwé (typ i dag är idag, imorgon räknas inte, det är i dag det gäller).

Vi äter pate med dansgruppen för sista gången, köper våra sista mango, åker vår sista moppetaxi för den här gången och äter hejdåmiddag ihop med alla i huset. Vi dansar till Hjulsjökunteras musik i flera timmar och vårt lag förlorar finalen på straffar. Och jag provar alla tänkbara vägar och kontakter. Chefen från turistministeriet är väldigt förstående och deltagande och prickar av brist efter brist som vi har åtgärdat. Snart får vi ett kvalitetsdiplom att rama in och hänga upp på väggen säger han. Jag ringer och sms:ar och flirtar med tulltjänstemän klockan fyra på morgonen och lägger fram pengar och ser ledsen ut och förklarar situationen en miljard gånger men förgäves.

Fredag

När solen går upp i Togo sitter Lena på flyget, Myra sover fortfarande hemma hos Marie i Aneho och jag sitter rätt trött och osoven på en cafeteria utanför passmyndigheten i Lomé och väntar på audience hos chef monsieur Akakpovi. Exakt två och en halv timme efter att flyget har lyft har jag alla mina papper med mitt provisoriska pass i handen och efter en halvtimme till har jag fixat nya flygbiljetter med Royal Air Maroc på måndag med en övernattning i Casablanca. Hepp.  Men lite dyrare än beräknat blir det ju. När jag sover i en taxi på väg hem till Aného ringer Julien och säger att det är dansuppträdande i morgon i Kpalimé. Bon! Je serai là! Jag har ju ändå inget inbokat i morgon. På kvällen ger jag mig ut och springer. I hotpants, rosa träningstop, finörhängen och rosa pärlarmband. Så det så. Ayi följer med och Bernard på cykel. 12km blir det. Nästan till fosfatfabriken. Sen får jag håll. Jag har ätit för mycket kokosnöt. På kvällen ser Myra och Afrikabrorsorna på film med en jättebunke popcorn och jag sover i en trasig solstol och får tusen myggbett.

Lördag

När jag och Myra kliver utanför dörren på morgonen kommer störtskuren. Så vi blir fast i köket en timme och dricker choklad och äter muffins med killarna. Sen tar vi oss med taxi hit och dit och fram och tillbaka till begravningen som ligger i en lite by vid en dålig väg långt lång utanför Kpalimé. Och vi dansar till den dödes ära. Och alla skrattar och skriker och har kul. När vi bytt om och tvättat av oss ansiktsmålningarna så blir det pate och rökt fisk under ett mangoträd. Nydansad, nyäten och solen tittar fram efter regnet sitter jag en stund med barnen i dansgruppen på busstaket och mår gott. Sen bussas hela gruppen hem med sång och sodabi hela vägen. Ett enda stopp för att proviantera frukt till alla barnen i Agou. När vi kommer hem möter alla killarna oss vid vägen och Marie har lagat pinot och pizza och vi äter i köket tillsammans och pratar strunt med småmango till efterätt. Och Afrika har verkligen greppat mig i dag för jag går och lägger mig oduschad. Efter regn, tio timmar i svettig afrikabil, ett danspass i hettan och sanden och så promenad genom lervattenpölarna hem. Så kan man göra. Jag kommer ju ändå duscha efter morgonjoggen i morgon bitti.

Söndag

Jag joggar mina vanliga sju kilometer. Idag i lera. Precis när Myra kommer och möter mig vid huset hör jag att det kommer en riktig jogginggrupp bakom mig. Med femtio personer i och trummor och koklocka och sång och likadana dressar. Gula och blå. Och han som springer längst fram med deras fana har en dress som det står Sweden på. Då måste jag ju bara hänga på. Tre kilometer till bort till borgmästeriet. Och sen tre kilometer tillbaka. Och sen blir jag medlem i deras förening ”association des jeunes togolais sportif” och köper deras joggingdress. Och sen blir det världens underbaraste dusch.

Jag och Myra har fruktätartävling så här sista dagen. Vi klämmer tillsammans en monsteravokado, två grapefrukt, fyra bananer, fem mango och lite ananas. Till frukost.

Fjärilssöndag. Hela trädgården är full med fjärilar. Blåa, röda, vita, svarta, stora och små. Vackra. Barnen springer först och fångar fjärilar, sen fångar de krabbor som de bryter benen av, sen plockar de ner kokosnötter och skalar dem. Till mina barn i Sverige. Och till Hannes säger Mawuli när han kommer ner från palmen. Et pour mormor. Et morfar. Jag och Bernard tvättar poolen. Vi äter ris & bönor hos Tanti. Jag, Myra och Mawuli promenerar till Aného och handlar glass och tomater och två väskor. Jag tänker på Mawulis liv,hur himla mycket mer ansvarstagande han blivit och hur det skulle bli om han kom till Sverige. Marie surar för att barnen inte hjälper till hemma så hon, jag och Myra äter ihop på terassen medan killarna får laga spagetti själva i köket. Sen tittar alla barn på Kirikou och klockan tolv går vår taxi från Aného.

Måndag

Alla kontroller tar dubbelt så lång tid utan pass. Jag fixar lite Euro. Vi mutar oss till sist förbi visakontrollen eftersom jag inte har något visum och Myras gick ut i fredags och vi är med på planet som lyfter 4.25.

Planen var att strosa längs strandpromenaden i Casablanca i dag, bada lite i havet, sitta på någon uteservering och dricka mintthé och jobba lite på distans på hotellets WiFi eftersom jag skulle varit tillbaks på kontoret idag. Istället sitter vi i ett klaustrofobiskt litet cementrum utan dusch och toalett i källaren på Casablancas flygplats och får inte gå ut. Hepp. Ingen Tv, radio, väckarklocka, internet, telefon, sängbord eller något mer än en säng och en spegel. Flygplatspolisen tyckte inte att det var bra att jag hade ett papper från den togolesiska passmyndigheten när jag inte är togoles. Men det verkar som de tänker mig låta mig åka vidare i morgon bitti till Sverige i alla fall. Och det lät som om vi får gå ut på flygplatsen och köpa mat i kväll. Då måste jag försöka hitta en väckarklocka så att vi inte missar Stockholmsflyget i morgon bitti. Men det blir två dagar utan morgonjogg.