Jenny Starfighter

Det blir mycket soppa på olika bönor nu. Omelett. Bröd med konstiga pålägg. Hemgjord pizza med aiolirester och mycket svarta oliver. Pasta, ris och potatis är slut. Marmeladen slut idag. 

När vi var borta hittade w en hushållsost som jag gömt i ett skåp för att lagra. Kanon. Utan den hade pizzan inte varit hälften så god. Tyvärr är den nu ordentligt lagrad så att alla barn utom Tage vägrar äta av den.

Ikväll har vi ätit couscous från sekelskiftet, bufffelost från Togo och uppvärmd omelett från förra veckan. Tur att syrran kom förbi med två sockerkakor på eftermiddagen.

Veckans utmaning är sillen (fem burkar inlagd och två burkar inläggningssill) tillsammans med kidneybönor, vildris, en bit gammalt kalvkött, spenat och fisk. Ok, det låter väl som goda grejer tänker ni och inte så svårt att laga!? Nej, men det blir svårare och svårare när saker som potatis, mjölk, grönsaker, matfett, buljong, och tomater på burk börjat ta slut.

På fredag blir det sedan tacos har jag lovat barnen! Vi får se hur rensaskåpentacos ser ut. 

Ingen speciell dag. Efter joggingturen börjar jag klippa bouganvillean vid trappen. En timme höll jag på. Det syns knappt. Den är ett monster till blomma. Läxdag med barnen på taket. Sen, i den tropiska värmen skickar jag barnen till grannen för att köpa jäst så vi kan baka kanelbullar. Lite tokigt, jag vet, när man kan ligga vid poolen med en bra bok. Jag springer mellan köket och tvätten och terassen mellan jäsningarna. Men det är fint när Mawuli står bredvid och talar om hur mycket han gillar kanelbullar och undrar om alla bullar ska med till Lomé i kväll. Och det är härligt att sitta på en moppetaxi genom Lomés gator i rusningstrafik med folk och musik och skratt och matdoft överallt och hålla en form med kanelbullar i ena handen och med andra handen försöka ta kort på barnen som åker på en moppe bredvid. Och man lever lite extra när man får bjuda kvinnan som sopar utanför vår gård varje lördag för 7,50 och som sitter på vår garageuppfart på en bulle. Hon väntar på Marie. Marie är i Lomé på passmyndigheten för att försöka få ett pass. För femtitolfte gången inom loppet av sju år. Så kvinnan på garageuppfarten får vänta. Vi träffar Fifi i Erics hus i Lomé på kvällen. När hon åker hem för att sova stoppar hon ner två extra kanelbullar i ett hushållspapper i handväskan och ler. Eric har redan ätit tre och frågan är om Sofia, Tures lillasyster som kommer med planet från tyskland ikväll får någon bulle alls.

 

 

Hela dansgruppen byter om på en bakgård i Lomé. Sedan väntar vi där i två timmar. Sen blir det karnevalståg genom stan. Femton grupper är samlade + styltdansare och cavalleriet. Stora vägen är avstängd och vi dansar ett par kilometer i ett långt tåg. Det är lite svårt att veta vilka rytmer man ska följa emellanåt för varje grupp har sina egna slagverkare som kör sin egen rytm högra än alla andras. Innan vi åker tillbaka till Aného får vi hälsa på alla kungar och äta pate och sås och sötpotatis och dricka sött nescafé.

 

Vi sitter i pailloten vid köket och väntar på Maries goda pizzor och pratar om gud. Det är barnen och jag och lite folk som passerar då och då. Det blir som en övning i kritiskt tänkande vilket barnen i Togo knappast övar på i skolan! Mawuli hävdar bestämt att gud finns med motivationen att hur skulle vi annars kunna skicka sms till Sverige och få reda på på en sekund vad det står i matchen mellan Portugal och Sverige. Jag har inget att säga. Jag sitter och ser upp i pailottaket som är flätat av gröna växter som slingrar runt varandra. Eukalyptus, bouganvillea, passionfrukt och många andra som jag inte kan namnet på. Genom springorna ser jag natthimlen och stjärnorna. Jag vet att bokstäverna omvandlas till signaler men hur ett helt meddelande ska hitta ut mellan alla blad och upp till en satelit utan att något trillar bort på vägen och sedan sändas vidare tusentals kilometer och veta var just någons telefon är just då är helt omöjligt att fatta. Någon gud måste helt klart vara inblandad. Säkert lite vodou också. Gud gör ju också så att tuppen vaknar så att den kan väcka dig säger Bernard som ytterligare ett belägg. Sen övergår vi till att diskutera varför man då offrar tuppar till gud. I den frågan blir jag inte lika övertygad. Bättre att lära sig simma än att offra en tupp om man inte vill drunkna i havet.

 

 

Jag skippar joggingen för en dansträning i Lomé klockan sju. Tage hänger på. När vi avslutat repetitionen inför kvällens föreställning får han prova ett par små styltor. Lycka. Trots punka är vi hemma igen innan tio och väcker Ture. Kom och kolla ropar Tage, det finns en sån här cool spak på toaletten längst upp som man kan dra i så kommer det vatten utan att man behöver hämta. Alla samlas och säger Wow! Från och med idag har vi vatten i kranarna. Det är häftigt faktiskt. Svider lite i plånboken bara. Vi får skjuts av rörmokaren till Aného för att ta ut pengar och äta pate.

 

På kvällen är det den stora kvällen. Festivalen. LE spectacle! Vi hyr en taxi så alla barn i huset får följa med in till Lomé och titta. Det är stort. Mawuli och Bernard kommenterar varenda sten vi kör förbi. Det är lätt att glömma att det är häftigt att få åka bil ut i världen när man får göra det kanske en gång per år. Vi värmer upp i fyra timmar innan vi får gå på scenen och vi var inte direkt kalla när vi kom. Det är tre grupper innan oss och en pastor och en komiker och en känd sångare från Benin. Kvinnan som arrangerar hela festivalen ger oss sju budord vi ska respektera. Det första är gud, det andra är presidenten i det landet vi bor, det tredje är vår mamma. Jag blir fotad med alla och sist med en clown i blöja och kroppsmålning på en liten rolig cykel. Sen är det vi. Det filmas och fotas och hejas. Julien och batteriet håller ett bra tempo och det funkar. I sista dansen när jag kryper in på scenen under ett skynke medan killarna dansar ovanför mig sitter jag där inne under och pillar på den röda heltäckningsmattan som täcker scenen och är fullkomligt närvarande. Jag är klädd i ett vitt lakan, råsminkad med ett band gardinfransar för ögonen och sitter mitt på en scen mellan två dansare med paraplyer i händerna mitt i den afrikanska natten och syns inte för någon. Snart ska jag dansa. Jag hör hur Sena viskar bakom Gilberts kjol att jag ska hålla i det vita tyget när de drar upp det andra och jag gör det. Julien har präntat i mig att jag måste lyssna på signalen. Det är en ny och svår signal men jag lyssnar. Det här är livet.

 

Efter dansen köper Ture tre varma pain au chocolat åt oss och vi får sött gratiskaffe. Julien bjuder på sallad och pate och vi sitter i en ring och äter i mörkret. Bortifrån scenen skrålar nästa dansgrupp från Nigeria. Vi kommer hem klockan tolv. March i säng. I morgon är det packningsdag.

 

 

Jag vaknar av att någon luktar svett. Det måste vara jag. Det är ljust i rummet och klockan är redan sju. Ligger och funderar en stund på gud och dansen och om jag ska springa ändå. Jag tvättar ansiktet i rinnande vatten ur kranen. Jag springer. Det enda bra med att springa efter klockan sju är att man svettas så att det liksom blir som bubbelplast på armar och ben. Små bubblor av svett som man kan smälla.

 

Vi åker omkring och handlar souvenirer. Vi hittar sockerrör, buffelost, ficklampor, cashewnötter, minneskort till jobbets kamera och ananas. Ali kommer förbi med citrongräs  och pratar om gud och kokospalmerna och Kotoka kommer med skor till barnen. Man kommer och säljer en gädda från dagens fångst. Eller, gädda och gädda men den har samma form och jag blir aldrig klok på de togolesiska fiskarna.

 

Jag sitter en stund på terassen och blir nostalgisk. Jag vill vara kvar här. Jag åker gärna hem men jag vill inte åka härifrån. Jag vill få det här stället att rulla. Marie har massa idéer på vad vi ska göra. När vi renoverat upp alla möbler och satt nya lås på dörrarna ska vi köpa in ett nytt dieselverk, måla om huset och börja visa storbilds-TV på muren och sälja fryst fisk och starksprit i baren. När jag ska packa hittar jag malariatabletterna längst ner i resväskan. Just ja. Undrar just om det är någon idé att börja ta dem nu. Tio timmar kvar i landet.

Ingen speciell dag. Efter joggingturen börjar jag klippa bouganvillean vid trappen. En timme höll jag på. Det syns knappt. Den är ett monster till blomma. Läxdag med barnen på taket. Sen, i den tropiska värmen skickar jag barnen till grannen för att köpa jäst så vi kan baka kanelbullar. Lite tokigt, jag vet, när man kan ligga vid poolen med en bra bok. Jag springer mellan köket och tvätten och terassen mellan jäsningarna. Men det är fint när Mawuli står bredvid och talar om hur mycket han gillar kanelbullar och undrar om alla bullar ska med till Lomé i kväll. Och det är härligt att sitta på en moppetaxi genom Lomés gator i rusningstrafik med folk och musik och skratt och matdoft överallt och hålla en form med kanelbullar i ena handen och med andra handen försöka ta kort på barnen som åker på en moppe bredvid. Och man lever lite extra när man får bjuda kvinnan som sopar utanför vår gård varje lördag för 7,50 och som sitter på vår garageuppfart på en bulle. Hon väntar på Marie. Marie är i Lomé på passmyndigheten för att försöka få ett pass. För femtitolfte gången inom loppet av sju år. Så kvinnan på garageuppfarten får vänta. Vi träffar Fifi, Tures storasyster i Erics hus i Lomé på kvällen. När hon åker hem för att sova stoppar hon ner två extra kanelbullar i ett hushållspapper i handväskan och ler.

Tisdag

Marknadsdag. Fettbollar, småfisk, frukt, smuts och en olidlig värme. Hålla koll på arbetarna som gräver ner elledning för sötvattnet. Köpa kalsonger hos Tanti. Sen åka med killarna på tennisträning efter det.

 

På kvällen sitter jag helt trött i en stol vid köket och ser på när Marie lagar hamburgare av köttet jag köpte hos slaktaren. Inte lätt. Dålig köttkvarn och segt kött med senor och ben. Barnen far runt på gården. Armand bor ju här med sin mamma, Mawuli bor också nästan enbart här och äter här varje dag och har sina saker här. Bernard har också flyttat hit. Hans pappa dog för ett år sedan. Han har hela tiden bott hos sin farmor i en hydda här bredvid men pappan har kommit och hälsat på då och då. Nu lagar hans farmor ingen mat längre och har inga pengar så han har hamnat här. Och så mina två äldsta. Det är fem pojkar mellan 10-15 år som jag och Marie försöker hålla styr på. De dansar till Togos nya trendigaste musikvideo runt oss i köket och ber om läsk. Hamburgerbröden jäser inte och hamburgarna blir sega. Jag är seg. Jag och Marie ger dem läsk idag och tar varsitt glas vin. Godnatt.

 

 

 

Onsdag

Ture och Tage har klätt upp sig i nya dressar som Virginie har sytt. Eric och hans chaufför hämtar upp oss tidigt och vi åker till Afagnan. Uppåt landet på de röda vägarna. Genom majsåker efter majsåker och förbi röda små byar. Eric har ett hus i Afagnan. Vi äter bönor och kokoskex på hans terrass och pratar om familjen. Om Erics farfar som slogs i första världskriget och om Erics pappa som slogs i andra världskriget. Om alla tråkigheter som varit de senaste tre åren och om varför Ture inte får träffa sin farmor just nu. Sen åker vi och tittar på skulpturer och träffar landshövdingen och dricker läsk på ett solenergimöte innan vi åker tillbaka hem igen.

Det är ganska sent och har blivit mörkt när jag och pojkarna ska ta en taxi till Lomé. Man ska inte åka taxi när det är mörkt som ensam tjej sägs det. Redan när vi förhandlar blir jag misstänksam. –Vad vill du betala, frågar chauffören. -2500cfa säger jag. Han nickar och så hoppar vi in. Alldeles för enkelt. Det här är ingen riktig taxi. Han har en ung manlig kompis med sig som sitter fram. Han tutar inte längs vägen för att ta upp några andra och han har ingen skrålig afrikapop ur spruckna högtalare. Det är helt tyst.  Allt är fel. –Luta dig tillbaka mamma, säger Ture. När vi närmar oss Lomé stannar han till och pratar med några killar vid vägkanten. Det kommer ut några fler från en mörk bakgård och de mumlar. Han vänder sig mot mig och säger att han måste ta ur lite bensin ur bilen, pardon, det tar bara sju minuter. Och så kör vi in på den mörka bakgården som är en bilskrot helt utan lysen så när som på en glödlampa i ena hörnet. I glödlampans sken sitter en tjock kvinna med tre pojkar vid ett litet träbord och äter pate med fingrarna från ett gemensamt fat. Bakom dem fladdrar ett blommigt tyg för dörröppningen in till deras rum. Den yngsta och den äldsta pojken syskonbråkar hela tiden medan vi sitter i bilen och blir dränerade på bensin. Det tar mer än sju minuter. Ture och Tage läser, vår medpassagerare där fram snarkar högljutt och jag börjar känna mig mer och mer bekväm med situationen. Den lilla familjen har ätit färdigt och pojkarna sträcker ut sig på en bastmatta medan mamman sitter och petar tänderna och slötittar på oss i bilen. Sen åker vi. Vi blir avsläppta vid ”Chez Alice” i Baguida och chauffören får 2500cfa och kör vidare.

 

Det blir en dundershow på ”Chez Alice”. Julien verkar vilja imponera på någon för han kör ut oss i varenda dans. Till och med Kotoka grymtar lite. Det blir styltor och nya och gamla danser med pinnar och utan pinnar och ombyte mellan varje och böljande tyger och parasolldansen och till slut är vi helt slut och klockan är elva. Publiken är roade och kastar mynt på oss. Det finns inget som roar togoleserna så mycket som att se en viting dansa. Vi tvättar oss i vattenhinkar och packar ihop på Alice’ bakgård. Hem åker vi återigen med en oriktig taxi. Med några smarta killar som är hur schyssta som helst och vill tjäna lite extra pengar när de ändå är ute med bilen.

Måndag

När vi byggde huset hittade murarna en speciell sten i marken. De gjöt en fyrkant utanför huset och murade in stenen i den så att den står som ett litet monument utanför huset. Nu, 15 år senare har det seglat upp en oro i kvarteret. Vår nattvakt, Man, har talat om för oss på uppdrag av en annan grannes mamma att den stenen är laddad med Vodou och tillhör några familjer i kvarteret. Nu vill de ha stenen. Marie har ringt Eric (den store Eric som man bara ringer när det verkligen gäller;)) och kollat med honom hur hon ska göra. Om ett par månader kommer något att hända säger grannarna. Vi får se. Det är inte lätt att veta hur man ska agera när det är vodou inblandat.

 

Marie undrar om hon ska göra en grönsaksgryta till kvällen. Ture föreslår raggmunk. Jag och Tage tar en sväng upp på stan och köper potatis och ägg. Nu står Marie i köket och steker Raggmunk på nya kolgrillen. Jag har gjort en banankaka på våra egna bananer från Agotime Koumassi som jag ska bjuda på. Kryddad med lite vodou, hehe!

Morgondansträning i Lomé klockan sju. Jag kommer fem över. Julien ger igen för alla gånger jag gnällt på honom. Det är första dagen med bra badväder sen vi kom hit. Vi badar länge och jag och Tage ser nu ut som kokta kräftor. Men det är ju så skönt. Ture är sjuk och håller på att dö enligt honom själv. Det kan vara förkylning, kolera, blindtarmen eller helt enkelt för lite kanelbullar. Vi får se.

 

Vi bakar kanelbullar som inte jäser ordentligt för vi har gammal jäst. Marie har glömt bort hur man gör så hon vill att vi repeterar. Sen har vi ingen pensel. Jag letar överallt. I förrådet efter någon form av målarpensel, i barnens rum efter vattenfärgspenslar. Till slut hittar jag en puderpensel i min necissär. Puder är i alla fall helt värdelöst här och nöden har ingen lag. Bullarna blir penslade och fina om än ojästa och de går åt som smör i solsken.

 

Man vet att det är varmt när… smöret smälter innan man hunnit få i det i kastrullen.

 

 

Jag vaknar av att jag tror att jag är försenad till min trumpetlektion. Det är jag inte. Jag ska bara ut och jogga lite. Längs stranden bygger de fortfarande stenpirar för att skydda byn mot erosion. En enda sak har de skyddat mot grävskoporna med hjälp av avgränsande band. Det är ett litet litet vodoualtare. Man vet aldrig hur förbannelsen ser ut för att köra över ett vodoualtare med grävskopa. Inget man vill prova. Vi har ett eget vodoualtare vid vårt hus där man ibland offrar mindre djur och ber om god fiskelycka.

 

Klockan tio rullar det in en minibuss med sju dansare, fem par styltor och två trummor vid Villa Suédoise. Det bådar gott inför helgen. Vi dansar ett pass innan lunch och efter lunch blir det styltor. Egentligen är det inte så himla svårt. Det krävs lite balans och koncentration. Det som verkligen är det svåra är att släppa tanken på vad som händer om man förlorar balansen. Man har liksom ingen utväg och det är riktigt läskigt. Särskilt om man fortsätter tanken på var man hamnar när man slagit sig här. Togolesiskt sjukhus hehe;) Nej, ska man gå på styltor FÅR MAN INTE tänka på det för då låter man bli. Efter styltorna åker vi iväg på tennislektion med killarna i huset. Och sen blir det pizza och läsk och öl och helg.

 

Man vet att det är varmt när man kan vrida ur benskydden efter att ha eftermiddagsstyltat lite.

 

Jag joggar en mil längs stranden. Det är varmt. Har man tur så går solen ur moln först vid sjutiden. Men man kan inte ha tur alla dagar. På vägen tillbaka möter jag Aladji, Jean och vivi iklädda sverigedressar joggandes. Vi springer runt kvarteret tillsammans. Banan och vatten sen styltor. Blåmärken på benen så jag nästan gråter när jag ska gå. Går runt hela kvarteret. Sitter sen ensam på terassen och äter lokalproducerad frukost. Banan, avokado, grape, kokos och mango. Citrongrästhé. Eller, jag är ju inte ensam direkt. Mawuli, Romain, Abel, Armand och Bernard är också här men Ture och Tage är lite sjuka så de sover.

 

Jag och Marie har ett samtal om hur elaka människorna i kvarteret är. Att allt styrs av pengar och hur småaktiga folk blir. Att vi inte får hotellet att gå runt. Vi tar en moppe till grönsakshandlaren och köper något elakt att spruta bort de små vita flugorna i trädgården med. Vi åker till skräddaren med tyg så han kan sy madrasser till solsängarna och vi handlar ägg, kyckling, bönor, sallad och mango på marknaden. Hemma väntar rörmokaren från Lomé. Han är en stor man och beter sig som sådana ofta beter sig. Jag blir trött. Men jag vill ju att vi ska få vatten i huset så jag är i alla fall acceptabelt trevlig.

 

Sen på eftermiddagen styltor igen. Mina ben dör snart och jag är rädd och grinig men jag går. Och jag stannar och kramar varje elstolpe jag ser.

 

 

Helhelg med alla dansare blev detta. Jag tänkte jogga bara jättekort men sen kom Ali och sprang om mig. Styltor. Jag dansar lite på styltorna idag. Lite.

 

Sen blir det dansträning, Djenkoume med hela dansgruppen. Pumpapaj med pepparkakssmak från kocken i Accra och sen ger vi oss av mot Lomé. Det är begravning idag igen. Stor begravning. Alla gäster vill dansa i uppvärmningsdanserna och vi håller aldrig på att få köra vår show. Efter tre timmar kommer vi tillbaks in på gården där vi byter om. Där mammor badar sina barn inför kvällen, barn mal kryddor, lagar kläder, leker i sanden och hämtar vatten. Kvinnor kokar kvällsmat över sina kolgrillar och vi försöker få av oss de svettiga trasorna till kostymer som var fina och rena för några timmar sedan. Jag och Tage betalar för en extra plats bara för att ha framsätet för oss själva hela vägen till Aného. Sen duschar vi. Det är det bästa som finns. Man vet att det är varmt när man måste ha skor på sig för att inte bränna fötterna av sig i duschen.

Jag ser en havssköldpadda på morgonjoggen. Den är död och har flutit upp på stranden. Kotoka och Julien kommer och Ture får äntligen nya dreads. Sen dansar vi. Det är jag och Kotoka. Ingen pardon. Så fort den andra gör fel skrattar vi åt varandra.

 

Lärarna strejkar för högre löner så det är ingen skola för de flesta barnen. Mawuli och Armand går på privatskola så de har lektioner. Det härjar en koleraepidemi i Togo så inga mattanter är tillåtna på skolan. Matlåda är det som gäller. Mawuli och Armand har med sig ris och fisk från igår kväll. Vivi kommer förbi och mäter upp killarna för de ska få nya Togodressar av Eric. En man som säljer tennisrack kommer förbi. Vi köper två bättre begagnade tennisrack. Barnen spelar på taket.

 

På eftermiddagen kommer de från elbolaget och stänger av elen eftersom vi inte betalt räkningen. Vi får ta en moppe till banken och ta ut pengar och sen direkt till elbolaget och be en sur gubbe snällt eftersom de redan har stängt. Så de kommer förbi och slår på elen på kvällen. Vi måste göra något åt de sanslösa elräkningarna! Lite svårt att veta vad eftersom vi skrivit brev och fått audiens hos el-chefen och gjort vad vi kunnat för att de ska komma och kolla hur vi kan ändra förhållandet mellan trefas och ampère. Men inget händer. Det är ungefär som med Maries pass. Ungefär som med det mesta i Togo. Vänta eller känna något högdjur. Sen åker vi till måndagkvällens förmarknad och köper sämre begagnade skor från Europa och sallad och vinäger och varsin fettboll och majskolvar. Det är dagens lyx.

 

 

Klockan sex sitter vi på garageuppfarten och väntar. Klockan sju kommer Kossi med bilen. Det blir därför ingen dansträning för mig utan vi drar direkt norrut för att hinna till Agotime Koumassi innan det blir varmt (det hinner vi aldrig). Vi köper bensin, fem hibiskusar och hårdkokta ägg längs vägkanten. Och så får vi pangpunka så hela bilen gungar mitt på vägen en gång och får byta däck.

 

 

Det är 39 grader i skuggan i Agotime koumassi. I varmaste laget i solen. Vi ska gräva en brunn. Det är så att marken där all teak vi planterat står härjas av skogsbränder varje år och teaken är dåligt skött. För att det inte ska hända framöver behöver vi en skogsvaktare som bor på marken och jobbar där varje dag. Då behöver hen ett hus att bo i. För att kunna bygga ett hus så behöver man först en brunn. Så vi gräver en brunn. Som tur är har vi hjälp eftersom jag och Marie inte är vana vid att gräva i afrikanska leran i solen och därför inte klarar mer än en timme. Men vi har anställt en brunnsgrävare som tar 150kr per meter.

 

 

Vi går runt och kollar av allt vi planterat. Teak, mahogny, lime, apelsin, mango, ati och kakao. Det mesta är fortfarande litet men papaya, oljenötter, kokbananer och bananer kan vi skörda. En säck majs får med oss från Kokou och grapefrukt och avokado köper vi i grannbyn. Vi lämnar pengar för cement till brunnen och så åker vi förbi skolan och ger pengar till rektorn för att eleverna ska bära ut cementstenarna och vatten till brunnsarbetet och så lovar vi att återkomma om en vecka för att se hur långt de kommit. De kan ju hitta vatten på fem eller tjugo meters djup. Sånt vet man inte i förväg.

 

Vi stannar till på en lokal marknad på vägen hem för att få något i magen. Det blir glass, chilifriterade sojabitar och gula runda brödbullar som är brända under. Sämre kvällsmat kan man få. Vi hittar också en snygg lergrill som vi investerar i. Släng er i väggen Clas Olssons grillhinkar. Bilen stannar ett par gånger till men ingen mer punka i alla fall!

 

Det är kväll. Vi har haft studiestund på taket. De yngre barnen har gjort läxor och Bernard har ritat en Sverigekarta och skrivit brev på svenska. Jag försöker ladda upp bilder på bloggen men det är svårt med världens sämsta internet. Den som vill se bilder får istället göra det på den här länken här.

 

Idag är dagen då den minsta kattungen lärde sig klättra ner för kokospalmen (Katterna bor på kökstaket där palmen står). Kattungen är från sista kullen ungar Miffo fick innan hon föll offer för Mawulis pappas hunger. Vi äter kokosnötseldad pizza idag. Lyx. Marie gör en frågesport om vem som ska få den sista pizzabiten och alla barn hoppar runt på varandra i köket och skriker för att hitta svaret på alla svåra frågor. Mawulis pappa kommer in i köket utklädd till vodoupräst, vitmålad över hela kroppen när vi ätit upp pizzan. Han skrämmer nästan livet ur oss och ber om sprit. Han får alla pizzakanter som finns kvar. Barnen bråkar, spelar Uno och äter choklad på taket medan jag och Marie och Ayi pratar och pratar i köket. Sedan badar barnen nattbad eftersom vi har fyllt poolen idag.

 

 

 

Idag har vi haft fullt upp med togolesiska mått mätt. Egbe nye Egbe. Tidig morgonjogg. Vi träffar Eric som kommer förbi och byter bil på väg mot Benin och finpratar med hans vänner. Utflykt till Lomé för att dansa med Zondede på en begravning och köpa citrongräs och mango i Agbodrafo . Vi äter ris hos tanti till lunch och kollar på solförmörkelsen med en man som plockat fram sina solförmörkelseglasögon som han köpte på apoteket 2006 för 300 fcfa. Jag visar Marie hur man gör lemoncurd och vi smaskar i oss hälften i köket. Det blir fotbollsmatch utanför huset. Vi eldar upp all gammal vass från gamla taket och det ryker i hela kvarteret. Tage stylar och visar alla hur man löser rubricks kub och sen badar alla barnen och leker haj i poolen. Jag och Mawuli får gå till tanti och köpa nya kalsonger för han har inga kvar och han kan ju inte bada naken säger de andra barnen.

Fredag

Man kan dela in världen i två delar. Den delen där det är självklart att det finns toapapper på toaletterna och den andra delen där det är lika självklart att det inte finns. Redan vid mellanlandingen i Casablanca har vi bytt värld. Vi blir vitare och vitare, det blir mer och mer färger på kläder och människor och mindre vanligt med papper på toaletterna.

 

 

 

Ladies and gentlemen, we have arrived in Lomé. Local time is 3.30. Outside temperature is 29 degrees. Have a pleasant stay and we are looking forward to welcome you on board on Royal Air Maroc soon again.

 

Erics chaufför dyker upp så vi får åka stor jeep från flygplatsen till Aneho. Kramar, dela ut presenter, gå runt i huset och titta på allt som inte funkar. Samma procedur som vanligt. Framförallt är det nu vattnet som faktiskt inte funkar alls. Det finns inte längre ens saltvatten i kranarna. Vi bestämmer oss för att kolla vad det kostar att gräva in sötvatten från grannen. Vi hänger lite i köket och tittar på en ny kattunge som struttar runt medan det ljusnar. Vi pratar om Alla helgons dag, om att Ture blivit morbror för en vecka sedan och om att Marie ska bli farmor snart. Det finns inget papper alls på toaletten men vitt bröd, socker, thé och avokado på taket.

 

Vi sover en stund. Sen händer det som alltid händer. Varje gång jag vaknar upp efter att kommit hit är det med en stor ångest. Riktig ångest. Över att vara nedsläppt här mitt i ingenting utan mina svenska vänner och sammanhang runt mig. Utan plan. Utan måsten. Jag tar mig ur det på några minuter med hjälp av Tage. Vi har ju en plan faktiskt. Den är att först ska vi bada, sen får vi se…

 

Jag badar med alla barn som vanligt. Men Marie följer med. Efter en stund kommer en till av kvinnorna ner och häver sig i vattnet med alla kläder på och busar med oss andra. Sen kommer Esta också. Det känns som någon slags feministisk revolution. Efter att i många år suttit och stirrat surt på oss vitingar som hänger oss åt meningslöst halvfarligt underbart bad varje dag har någon slags hämning släppt. Det var dags helt enkelt.