Lite tankar från Togo i april...
Jag flagar på magen efter två härliga baddagar i Togo den här resan. Det är inte alltid man får det eftersom det inte är någon badstrand direkt. Nu var den full av tång men med lagom stora vågor två av dagarna. Och Myra var tillräckligt stor för att våga bada själv. Och Tage hade tusen kompisar. Och de två dagarna ville vi aldrig gå från stranden.
Det är så svårt att fatta rätt beslut. Allt handlar om pengar när man kommer till Togo i två veckor. Nya gångjärn till dörrarna och fönsterluckorna, bord och stolar som behöver repareras, belysningen som är trasig ute och inne, nya fläktar, kylskåp och duschar, huset behöver målas, sötvatten behöver ordnas, hur många barn ska få gå med till Tanti och äta lunch varje dag eller få åka med till marknaden, hur ska vi ordna en billigare strömförsörjning som ändå kan palla både lampor och en stereo och vattenpump och kyl samtidigt, kostnader för skogsvaktare – kommer det bära sig i längden, ska vi bygga ett hus till skogsvaktaren eller hyra ett rum, ska Esta som inte är ett dugg tacksam för bidraget till sina barn ha rätt till bidrag när hon bara pratar bakom ryggen på alla och varför… och tusen andra frågor som kommer upp när man är i ett U-land. När man hjälper barn. Och när man har en sommarstuga som behöver ses över. Man behöver en stund på stranden ibland.
Jag läser Erica Bjerströms bok ”Det nya Afrika” och häpnas över hennes träffsäkra beskrivningar av hur biståndet och kolonialismen skapat ett Afrika som som står längs vägen och ropar ”viting viting ge mig hundra franc” och inte själva är sina egnas lyckas smeder. Det känns som om Togo till största delen fortfarande befinner sig där vid vägkanten (även om medelklassen ökar) medan andra afrikanska länder blomstrar. Jag tänker på Ayi som vi nu tillsammans hjälper med utbildning. Naturligtvis är det bra. Men biståndet som institution? Det villkorade biståndet som kräver att länderna anpassar sig utifrån våra principer om vad som är gott och demokratiskt? För ländernas självstyre, utveckling och kraft på sikt? Jag blir bara mer och mer skeptisk. Men som människa måste man tänka på andra människor och inte bara på nationer.
Det är svårt att göra rätt hela tiden. Kanske var det lite omoget av mig att kasta en mango efter mannen som hade lovat mig ebenholtsplantor för ett år sedan och nu inte hade planterat några och kanske borde jag varit hårdare mot Marie och de andra i huset med allt som inte funkade och mot Kokou som inte gör ett dyft på marken och bara väntar på betalning. Det är inte lätt att göra rätt.
Ett tag kände jag att jag kom ett steg närmare Togo varje gång jag var där. Det gjorde jag väl också och gör fortfarande. Jag har kommit nära. Jag är hemma där liksom här. Men jag kommer aldrig vara en av dem. Det vet jag förstås sedan länge eftersom jag aldrig till fullo kommer förstå och vara helt en del av kulturen så som man är när man är född där. Men ibland blir det extra tydligt och det är när man ser sig själv tillsammans med dem på kort. Jag är så vit. Och 95% av befolkningen behandlar mig som vit. För 95% av alla vita man ser i Togo bor inte där. De är på resa. De kan resa och de har pengar. Om än aldrig så lite i sina egna ögon så ändå. Och det påverkar hur nästan alla ser på mig. Även de som i någon slags politisk korrekthet försöker behandla mig precis som alla andra. Jag är vit i deras ögon också. Och det får jag leva med.
Det här är de två jobbigaste sakerna med att åka till Togo. Att hela tiden behöva prioritera vad man ska lägga pengarna på. Och att vara vit.
Jag minns hur jag packade necissären och sjukväskan första resan till Togo. Det finns tusen saker som kan hända och tusen saker man bör ha med sig och oro för ormar, malaria, rabies och diarré. Men inte hade jag en tanke på att det jobbigaste skulle vara att vara vit. Nu packar jag tandborstar, skavsårsplåster, hårborste, solkräm och pincett att plocka ögonbrynen med. Godis. Och så guldsandalerna. Och jag sände inte sjukdomarna som är vardag där en tanke. Alla i kvarteret får sms om Ebola-utvecklingen i Guinea. De vet mycket mer om den än vad vi gör. Såklart. Jag försöker inte längre få med mig gott kaffe utan väntar glatt två veckor på en riktigt god kopp. Två veckor utan kaffe. Det är ju ingenting. Marie har väntat 7 år på sitt pass. Och jag väntar på att hon ska få komma. Naturligtvis för att vi ska åka till Liseberg, baka massor av goda kakor med choklad och grädde i och bada i iskalla Norasjön. Men mest för att vi ska förstå varandra ännu bättre. För att hon ska få en förståelse för varför jag är som jag är och hur mitt sammanhang formar mig. Hur det är att vara främmande och helt vit i ett land utan att kunna göra någonting åt det. Det vill jag att hon ska få uppleva. Det hjälper inte hur bra jag än dansar deras danser, de ser mig ändå som vit och inte som dansare. Och det – är den absolut mest genomgripande lärdomen av mina 19 år i Togo. Att jag vet hur det känns.
Sen var det inte därför jag åkte dit. Det var för äventyret. Och det är det fortfarande. Ett fantastiskt äventyr och en fantastisk möjlighet till reflektion. Och jag hoppas att du följer med mig i december, för då åker vi dit på äventyr igen!!! (Sen är det lite äventyr här hemma också som när Myra räddade den svarta kycklingen från att bli uppäten av Oscar i morse eller när jag glömde plånboken på kontoret i eftermiddags. Och så har jag fått en sticka i foten av furugolvet i köket ;))
