Det här med demokrati
Tanken: Jag har en ny grym idé på ett träningsupplägg!
Kroppen: Åh nej…
Tanken: Jo alltså, vi kör hela veckans träning på måndagarna den här terminen.
Kroppen: Va?!?
Tanken: Jo vi kör alla pass på måndagen och sen är vi helt fria att bara träna om vi vill resten av veckan. Skitbra när det är kvällsjobb och skjutsa ungar och resdagar och så.
Kroppen: Skitbra? Nu har du väl ändå tänkt lite tokigt...
Tanken: Alltså först tänkte jag ”morning bake run”, bara en kortis medan brödet jäser på morgonen, sen blir det lunchträning och så danskurs tidig kväll och sist ett boxpass.
Kroppen; Va!?!?
Tanken: Och sen om vi inte fått nog så kan vi springa hem efter det.
Kroppen: Hallå, du är fyrtio, inte tjugo.
Tanken: DU är fyrtio, inte jag.
Kroppen: Alltså... Jag kommer vägra!
Tanken: Det kommer du inte alls, jag känner dig.
Kroppen: Jag kommer vägra!
Tanken: Inte heller. Och på tisdagar när du kliver ur sängen och känner stelheten kommer du vara så himla nöjd!
Kroppen: Du kommer vara nöjd. Jag kommer vara… stel.
Tanken: Bra. Då bestämmer vi det.
Man vänjer sig
Ett nytt land. Den första förälskelsen. Nya färger, dofter, blommor, vanor och mat. Allt är potentiellt underbart. I varje möte bor en ny reflektion över dig själv.
Och sedan, det är charmigt och roligt men bara i begränsad omfattning och lite längtar jag faktiskt hem till det riktiga landet där allt är som det ska. Där folk inte skrattar åt mig på gatan, jag förstår hur jag ska bete mig för att inte sticka ut och jag kan sitta och fnissa åt outtalade saker med mina kollegor. Där inte allt behöver förklaras.
Efter det kommer nyfikenheten. Jag vill förstå allt, lära mig allt, komma under huden på kulturen.
Och sedan vanan. Man vänjer sig så smått vid än det ena än det andra. Petit a petit. Man gör landet till sitt. Bit för bit. Maträtt för maträtt. Ord för ord.
Och en dag slår hopplösenheten i projektet till. Sorgen och insikten om att jag aldrig någonsin, amen, kommer att tillhöra HELT. Och sen acceptansen över det och med den friheten. Friheten att välja vad jag tycker om. Att använda den dubbla identiteten till sin fördel.
Praktiska tips till dig som får små djur som kryper under huden:
1. Bli inte hysterisk. Allt blir jobbigare då. Använd någon form av positiv tankekraft för att tänka dig att djuren och du lever i skön symbios md varandra.
2. Gå inte till sjukhus eller vårdcentral. De kommer skratta åt dig. Det är ungefär som om du skulle gå till akuten i Sverige med skavsår. De skickar dig till apoteket för att köpa skavsårsplåster. Gå istället direkt till närmsta basthydda och köp en burk Aloe Vera salva om du inte har det själv i trädgården. Eller använd limejuice. Ögonfluss - bada i havet. Malaria - drick några stora öl. Alla andra tillstånd - tillbe Vodouandarna.
3. Vänta inte tills du kommer tillbaka till Sverige. Här vet de flesta läkare inget alls om parasiterna under huden. Man kan få vilken konstig diagnos som helst. Ringorm, allergi eller eksem.
4.Se till att be någon vattna din Aloe Veraplanta när du är i Afrika.
5. Man vänjer sig. Jag trodde ett tag att det fanns saker man aldrig skulle vänja sig vid. Som gryta lagad på kotunga. Som att vakna helt svettig på ett cementgolv av att en get nafsar en i tårna. Eller vetskapen om att det bor små djur innanför ditt skinn...
världens mest egoistiska kukmänniska
Han sitter uppe på sitt rum och skriker alla de värsta ord han kan komma på. Jag behöver inte återupprepa allt för ni kan säkert tänka er de värsta orden en tolvåring vet. Jag är härdad. Och jag vet att han kanske menar det just då men inte jämt. Ändå svider det lite att höra i en halvtimme att man är världens sämsta och mest egoistiska kukmänniska. Ibland ryker tio tvålar, en murstock, några leksaker eller en hög böcker. Han gråter och skriker. Han häver ur sig allt. Han somnar så småningom under biljardbordet, hulkar fortfarande lite i sömnen, helt utmattad.
Och lugnet lägger sig. Vi går in till syskonen och plockar ut de taggar det sätter i deras hjärtan att höra sin bror så förtvivlad och vi säger att det nog var skönt för honom att få ur sig all besvikelse. De är vana att balansera på slak lina och vet mer än väl hur snabbt stundens harmoni kan skifta till en krigszon. Vi klappar om oss själva som föräldrar och rannsakar oss om vi kunde gjort något bättre. Det vet man aldrig. Men alla situationer går inte att bemöta bort. En del utbrott måste få hända. Lite äter det upp en inifrån och till viss del vänjer man sig.
Morgonen därpå kan det vara som bortblåst. Ibland kan det komma nerhissandes några försonande meddelanden på en surfplatta eller en lapp i en korg från övervåningen redan samma kväll och jag kan få klia honom på ryggen innan han somnar. Någon gång får man till och med en kram. Eller så kan det vara som idag att han straffar ut de allra sämsta kuk- och fittmänniskorna genom att inte prata med oss på hela morgonen, inte äta någon frukost och inte ta på sig jacka till skolan. Och jag vet att några han möter under dagen kommer fundera på vad han har för föräldrar som inte ser till att han har fått i sig frukost och inte har några ytterkläder på sig. Må så vara. För vi vet att vi blanaserar hela tiden så gott vi kan på den där slaka linan.
Lite feedback till polisen
Feedback till polisen
För en vecka sedan var mitt barn hos er på ett ”samtal”. Han var kallad ensam. Vi som familjehem var inte välkomna att vara med.
Efteråt var han helt enkelt inte kommunicerbar. Och när han senare pratade berättade han om två poliser som förhört honom och sagt att han aldrig kommer få stanna i Sverige, att det där med att man inte ska kunna skickas tillbaka till sitt krigsdrabbade land medan man går i gymnasiet bara är ett politiskt förslag som aldrig kommer att bli verklighet och frågat honom flera gånger hur han planerar att återvända till Somalia. De påpekade gång på gång att han inte har rätt att vara kvar i Sverige utan ska skickas tillbaka.
Min feedback gäller att det är ett lite onödigt samtal på många sätt. För det första så är det väl onödigt att neka honom att ha sin tillfälliga ”mamma” och ”pappa” med sig. Lite stöd och kärlek kan man behöva om man är 16 år och rätt ensam i världen. För det andra så är det onödigt att tala om för honom gång på gång att han inte har rätt att stanna i Sverige. När han fick det beskedet för två år sedan mådde han så dåligt att han skar sig, inte åt och var deprimerad i flera veckor. När han nu lyckas ta sig ur det kommer det med ojämna mellanrum liknande möten hos Migrationsverket och polisen och varje gång får han och vi kämpa för att han ska återfå åtminstone lite av livsglädje och vilja. För det tredje så har mötet vad jag kan förstå inget konkret syfte. Och då finns det väl bättre saker polisen kan använda tiden till. För syftet kan väl inte bara vara att skrämmas.
Nu har jag ju bara mitt barns version av mötet eftersom jag inte fick vara med. Stämningen kanske inte alls var förhörslik och poliserna kanske var jättefina mot honom. Han kanske förvrider allt i sin rädsla och sitt ungdomliga oförstånd. Men hans upplevelse var i alla fall hemsk. Han berättar att han under hela förhöret varit livrädd för att bli inlåst i ett rum hos polisen. Kanske finns det något ni kan göra för att han och andra som kommer till er inte ska behöva känna så?
Nu har han knappt ätit på en vecka. Han pratar väldigt lite och isolerar sig i sitt rum. Han har idag misslyckats totalt på det nationella prov som han jobbat för att få godkänt på i tre år så att han kan komma in på barn- och ungdomsprogrammet på gymnasiet och sedan kunna bli förskollärare eller polis. Och nu idag har han skolkat för första gången under hela sin högstadietid och säger att han tänker sluta skolan helt. Och här hemma har han gråtit.
Idag på nyheterna på tv så intervjuade de unga invandrade killar i någon förort till Stockholm som sålde droger på gatan. De berättade att de inte kände att de hörde till. Att de inte hade fixat skolan och att hur de än hade skött sig så gjorde det ingen skillnad. De var ändå ensamma och utanför. Så de blev hårda killar på gatan som aldrig går ut utan vapen.
Han är lite känslig mitt barn. Och det är bra. Men rätt som det är har okänsligheten från de runt omkring honom ätit sig så långt in i honom att han tvingas bli hård. Den dagen kommer närmare för varje känslokallt myndighetssamtal. Den dagen bävar jag för.
Så vad kan vi göra? Vara lite mera mänskliga. Ge de ensamma barnen lite mer kärlek. Det kostar inget. Och om man har råd så kanske även en bulle och en kopp thé.
