Jenny Starfighter

Nu är vi verkligen på väg. Det är lite som att vänta på förlossning. Alla frågar om man är redo. Allt är planerat sedan länge och man känner sig ändå oförberedd. Man lever i ett vakum - i väntan på. vill iväg nu.

Alla har frågat vad vi ska göra i Togo. Jo jag ska plugga och så ska vi undervisa barnen och lära oss franska och éwé. Men jag börjar fundera på varför jag vill åka egentligen? Gjorde en "funderarövervarförlista" som blev så här.

Det är coolt att åka till Afrika med fyra barn och jag vill vara cool.
Flykt från Sverige, jobbet och vardagen.
För att jag vill dansa.
För att bota rastlösheten.
För att umgås med familjen.
För att jag söker något nytt.
för att hinna tänka och hitta mening.
För att lära mig språken.
För att bättre förstå kulturen.
För att hinna skriva och läsa som jag älskar.
För att bara vara. 

Satte också upp några mål med resan för mig själv (Det är lätt att bli rastlös annars):
Ska skaffa magrutor (Jenny starfightermålet, Yeah!)
Ska skriva mycket (blogg, en bok, dagbok eller det jag får lust till)
Ska läsa massor.
ska dansa mycket.
ska jobba på att hyra ut vår villa Suedoise.
Ska lära mig bättre franska och éwé
Ska klara franskkursen på högskolan.
Ska anställa en snygg poolskötare
Ska skaffa en kaffemaskin till nya baren
ska ordna en pizzaugn på tomten
ska undervisa barnen och det ska bli jättekul

En kärnfamilj är i strikt mening en familj som endast består av en man, en kvinna och deras gemensamma barn. Kärnfamiljen har kommit att bli motsats till alla familjeformer där barnen inte lever tillsammans med båda sina biologiska föräldrar, till exempel ensamstående förälder med barn, styvfamiljen och stjärnfamiljen.
Wikipedia



Är så in i bomben kärnfamiljstrött!!! Visst, det är inte första gången men nu är det värre... Brottas med tankarna om vad ett bra liv är? vem har bestämt hur den drömmen ser ut? varför gör jag så här, är det andras förväntningar på hur jag ska leva eller är det vad jag själv vill? Hur tar jag emot när andra bryter mönstret?

Som tur är så är det inte mina egna barn och min man jag är trött på (förutom vissa dagar då;)) utan strukturen, idén och verkligheten. För bara ett och ett halvt år sedan var jag i det stadiet att jag önskade att jag kunde få vara hemmafru ett tag. Jag längtade till att få spendera förmiddagarna med att fixa inför eftermiddagarna och kvällarna med familjen. det måste ha varit en svacka för nu är jag här igen! Drömmer om en annan värld av mer frihet och mindre mönster att passa in i eller bryta mot. Vill vara stark i mig själv och vara nära mina kära men vill inte vara begränsad av en struktur med mamma, pappa, barn.

Känner mig mera hemma i den självklarhet som är i Togo att alla släktningar är ens familj. Tillsammans med de man växt upp i samma kvarter som och de som råkar vara nära på något annat sätt. Med svenska ögon är det lätt att tänka att Tures pappa bor i Togo. Punkt. Men det är ju lika självklart där att vi allihop är släkt. Alla Tures syskon i Togo, frankrike och Tyskland kallar ju även Algot, Tage och Myra för sina syskon. Och Tures farmor ringer och frågar om alla barn och oroar sig för Myra som är sjuk och undrar hur det är med tant Bettan.  Tänker på kvinnorna i Togo som kan dra iväg till Sverige ett par månader utan problem fast de har småbarn för barnen vänjs tidigt att även deras farmor och mormor och moster och pappas brors granne kan ta hand om dem några dagar eller veckor eller år... Tänkte på det härom dagen att inga hus/gårdar har postlåda. Men varför skulle man ha det? Det finns ju alltid någon hemma. Någon i den stora familjen att vara hos. Och ansvaret då... för barnen. Barnen har många att vara trygga hos och det finns många som lägger sig i hur du tar hand om dina barn och som delar ansvaret och bryr sig. Här kan man känna sig mycket ensam med sina barn ibland.

Har varit på Tages fotboll i dag och kom en halvtimme sent med fyra söta barn som tjatade om fika och korv och glass och godis... Var enda mamman i killarnas omklädningsrum. Är så less på alla familjer som kommer till fotbollsmatchen och är välplanerade. Filtarna är med och pappan går in och knyter sonens skosnören i omklädningsrummet och mamman står med lillasyster utanför fiket och allt är som det ska. Sen tar man sina fällstolar och sätter sig på rätt sida planen. Alla föräldrar är mellan 28-38år och har lagom varma lite sportiga kläder på sig. Och jag står där när jag kommer en halvtimme för sent och undrar VARFÖR i hela friden alla sitter på ena sidan planen? Letar febrilt efter någon liten skylt där det står "var vänlig och nyttja inte södra sidan av planen som läktare under söndagsförmiddagar i augusti - jämna datum!" Men det finns ingen skylt. Och Algot vill sätta sig på den helt tomma sidan för där ser man jättebra. Men jag viskar att vi sätter oss här borta hos de andra och drar med mig honom under protester... Det är det där att det ska vara på ett visst sätt i kärnfamiljen som jag inte orkar med. Moget? Nja... men jag orkar inte vara mogen. Två barn och villaträdgård. Inte kan det väl vara så att allas önskningar är så lika?!?! Men mallen ser ju ut så och det är jobbigt att sticka ut. I andra halvlek satte vi oss på fel sida. Det gick bra men vi blev tittade på som om vi stack ut. vi var inte en bland de andra. Och det vill man ju vara ibland. :)

Men sen då när man inte passar in i mallen. ska man behöva känna sig konstig då. När man skiljer sig - från mängden. när man inte vill ha barn. när man skiljer sig - från varandra. när man har två fruar, eller män för den delen. Eller när man inte har någon. Eller om man lever i andra mönster som man skapat själv. Eller om man bara har ett brunt och tre vita barn... Jag riktigt såg hur det gick runt i skallen på folk när vi kom i somras med familjen. Jag, Tontonvi (Tures farbror som är i min ålder), Tures Togofarmor, William, Bettan och barnen... familjen ser inte ut som den ska!!! Alla barnen kallar den svarta kvinnan för farmor och mulattpojken kallar den vita mannen för pappa men det finns ingen svart kvinna som kan vara mamman. hm... kanske får vi lov att adoptera en liten eskimå för att göra det hela ännu roligare. Jag och tontonvi alltså... ;)

vilket brandtal det här blev då... Jenny Starfighter slår in öppna dörrar! För alla är så liberala i teorien och sedan anpassar man in sig i mallen ändå för att det är enklast så. Och så är man nöjd...

... nej idag är jag inte nöjd. Känner mig instängd. Det blir dock lite bättre av att Simon är här och är inneboende några dagar och att mamma ätit middag här i kväll och att Lena Josefsson på afrikamanér kom och spontanhälsadepå mitt i sena kvällen. Familjen sjuder av liv! 


På samma tema se: Revolutionary road!

Familj