Jenny Starfighter

Har du aldrig varit i Afrika?
Är du sugen på det?
Det kommer aldrig ett bättre tillfälle.

 

Internet funkar och jag har därför:
Firat med rödvin från corsica
varit på FB
Hängt på högskolan i dalarnas webbplats
Bokat en enkelresa  hit till Sanna på lördag

Barnbidraget kom inte den 20:e. Det kan bero på att de inte fått intyget om studier. Champagnen står kvar i kylen. Det kan bli många champagneflaskor samtidigt om det tar lång tid innan det ordnar upp sig...


   

 
19/ 9
Vi har varit och fyllt på förråden av europeiska varor i Lomé. I kväll ska vi laga köttbullar och potatismos med Marie som vill lära sig göra svensk mat. ”Ca, c’est votre pate?” frågar hon och menar potatismoset. Ja, det är vår ”pate” kan man väl säga. Riktig mat för oss som pate är för en togoles. Mat och potatis. Sen är det strömavbrott och vi är glada att ha kolgrill och inte elspis. Elspisen vi köpte ägnade frigoristen två timmar åt men lyckades inte få den ickeströmförande. Vi sitter i fotogenlyktans sken och äter köttbullar med potatismos och brunsås på terrassen. Det är bara lingonen som fattas. Be din kusin ta med säger Marie men jag vet inte… vår lista till Sanna är redan alltför lång och innehåller viktiga saker som en bra såg, luftmadrass till poolen, räkost, våra datorhögtalare, chokladpuddingfrön och choklad. (Två dagar senare gör Marie själv Köttbullar och potatismos till oss. Köttbullarna är runda och små och lagom stekta. Potatismoset är luftigt och brunsåsen är något tjock men smakar… brunsås. Barnen äter tills de stupar och somnar på varsin stol.) Jag har bakat bröd också. Och brödet jäste trots att det blåser ordentligt på terrassen. Och jag fick inte en enda stöt av elugnen. Kanske vågar jag använda den igen så slipper vi vitt bröd ”Sakomi” varje morgon i ett års tid.

 
Igår hade vi varit mer betjänta av en båt än en bil på vägarna. Det regnar hela dagen och man kan simma från Lomé till Aného (nästan). Myggorna frodas och Myra har ropat att det kliar hela natten igenom. Vi klagar över regnet och kylan. Vi köpte en termometer i går och nu vid tiotiden på kvällen visar den 28 grader i skuggan på terrassen. Det är ju faktiskt rätt så svalt. Frukosten idag efter en Lométur är fantastisk; Papaya, grape, passionsfrukt, melon, mango, annanas, banan, avokado och tomater. Och så nescafé och ett pain au chocolat med nutella på det. Men då kostade handlingen på supermarket i går 130 000cfa. I det ingick en 4,5liters whiskeyflaska till Eric som fyller år på torsdag. Idag ska jag göra en kompost. Vi odlar smörgåskrasse. Det står på påsen att den är färdig att äta efter 10 dagar. Men nu är den klar efter två och en halv. En del saker går snabbt i Togo även om det inte är internet och arbetet med poolen. Flugorna mumsar på överbliven annanas, jag luktar sursvett och ser ut som Sue Ellen med min nya frilla. Nu går jag ner och duschar och sätter igång med komposten.

 

20/9
Sammanfattning av sommaren: Det regnade allvar och var den bästa och värsta sommaren. Hittills. Sammanfattning av Togo. Här lever vi och alla andra lite närmare inpå verkligheten. Närvarande i nuet mer än i det som varit eller ska vara eller kunde ha blivit eller kanske kommer att bli. Jag är ambivalent. Jag tycker om att vara här och nu. Jag tycker också om att analysera, filosofera och dagdrömma. Jag tycker om när elektrikern tänker längre än vad näsan räcker. När han gör jobbet så att det ska hålla i morgon och även i övermorgon ;) Jag gillar ISO-arbetet hemma.

I morgon är det måndag. Den 20:e. Då ska jag ge mig i kast med den franska grammatiken igen och så ska jag kolla om jag fått barnbidraget. I så fall gäller det att hålla på rutinerna. Jag har köpt hem en flaska champagne för om i fall att allt funkar och försäkringskassan har skickat barnbidraget ända till Aného. Försäkringskassan + det togolesiska systemet måste vara den ultimata kombinationen!

21/9
Jag blir aldrig en av dem. Togoleserna. Man bär panj, man lär sig språket, man hinkar upp vatten, förhandlar, lagar maten på kolgrillen och bär sakerna på huvudet. Man lägger sig till och med till med deras små ljud och sätt att posera och skratta och så här efter 15 år kan jag deras traditionella danser bättre än många av dem själva. Sen ser man sig själv utifrån ändå ibland och ser hur fånigt neger-wannabe det ser ut. Då åker man till supermarket och frossar i ost och duschgele och struntar i att ha majonnäs på brödet och hemgjorda tvålar. Köper pringels. Men andra dagar är känslan rätt schysst av att vara en ibland alla andra här. Även om man är lite av apan när man gå på marknaden så finns det en skön känsla i att kunna glo och skratta precis som de gör. Att kunna vara lika fräck i förhandlingarna och veta vad det ska kosta. Att bita i tygerna, smaka på tomaterna och förstå vad de säger om en i ståndet bredvid även om det inte alltid är något positivt. Även om de pratar om mig för att jag inte är en av dem.

I dag stod jag med alla barnen på marknaden strax innan solen gick ner när allt är som hetsigast. Alla barn hade fått veckopeng och skulle välja godis och mjukisdjur och halsband och fan och hans moster och jag skulle hålla reda på hur mycket var och en hade kvar att handla för och vem som skulle ha vad och hur mycket växel de skulle ha tillbaks och vi står i ett kexstånd och mamman som säljer där har två barn som just kommit från skolan som bokstavligt talat hänger henne i kjolen och hon bara suckar och jag bara suckar och de andra kvinnorna tittar på mig och jag förstår inte allt men vi förstår varandra. Jag förstår ”enutchikone” som betyder att man blir trött och ”Yovono” som betyder vitingmamma och lite ord däremellan. Jag lyfter upp Myra. Vi vinkar och banar oss ut mellan alla moppetaxis och skrikande försäljare. De vinkar.

22/9
Magrutormålet går sådär. Magrutor rimmar dåligt med de afrikanska kvinnornas kroppar. Biologin har gett dem stora härliga äppelrumpor. Sedan är det ofta ganska rejäla magar och hängbröst. Och så vältränade ryggar och armar så att man knappt tror att det är sant. Rumpa här anses sexigt. Det där med toppiga bröst och magrutor är inte så viktigt. De får barn och då ser magar och bröst ut som de gör efter det. Visst känns det smartare att låta biologin styra idealen än tvärtom?

Jag har så mycket jag vill säga och skriva. Tänker så mycket. Känner att jag på något sätt under många år ändå redan berättat för alla där hemma om allt med Togo och livet här som nu är vår vardag. Som Mariah skrev häromdagen på Fb; var tar dagarna vägen? De läggs till varandra här också precis som hemma. Skillnaden är att även om man har fullt upp precis som hemma så går allt man gör långsammare så man får tid att tänka en massa (Till långsamhetens lov av Owe Wikström? läste på ett långsamt tåg på väg till Outo Kumpu för nio år sedan, kan inte någon skicka ner den? 130 BP 311, Aneho, Togo) Pernilla skrev häromdagen att man lever så mycket mer intensivt i ett u-land. Här lever man på gränsen mellan paradis och soptipp. Kan sitta på terrassen och se ut över havet och palmerna och höra fiskarnas sång och få maten lagad. Man äter underbara frukter och har råd att sy upp dubbla uppsättningar skolkläder till barnen. Men det är soptipp runt omkring, fiskarna får dåliga fångster i sina nät, vi längtar alla hem ibland, allting går sönder och det är hett och bakterierna frodas, jag förstår inte allt jag vill, blir inte förstådd, saknar att dela allt detta med fler och allt kostar för mycket. Så går dagarna förbi. Vad lär man sig egentligen med dagarna och åren? Att acceptera och trivas med sig själv? Att man alltid har sig själv det är det enda man vet? Att vänta tålmodigt? Att njuta av det man har? Att se det fantastiska i det som finns runt en? Att bättre bearbeta allt som händer i livet?

Jag tycker jag har tålamod ibland. Nu är mitt toalett-tålamod slut. I tre veckor har rörmokaren varit här med jämna mellanrum och jobbat med vår toalett och den fungerar fortfarande inte. Det är ju så skönt med en fungerande toalett! Men den som väntar på något gott… Letar efter klorin. Jag har ett vitt snyggt linne från kaffe. Nu är det som mer kaffefärgat än vitt. Jag har hittat en snygg kjol som jag tycker mycket om. Den köpte jag för två år sedan på myrorna i Örebro men har aldrig använt. Nu är den perfekt. Lagom lång, lagom sval, lagom snygg, lagom mycket paljetter på. Lagom vuxen och lagom ungdomlig. Lagom smutsfärg från början så att skiten inte syns. Var sak har sin tid.

När jag går längs stranden här med mötande på  moppe eller till fots är det så lätt att zooma ut inne i huvudet ända tills jag har Afrikakartan eller hela världskartan framför mig och se hur jag går längst ner på guldkusten, längs Afrika, i skärningspunkten mellan hav och land. Där den afrikanska kontinenten möter havet som räcker ända ner till Antarktis. Här möts vi ”on the edge” så att säga. På många sätt. Svindlande tanke.

23/9
Internet funkar dåligt i typ… hela Togo. De har för tillfället något generellt problem. Så internet är lite nedstängt i hela Togo sedan… en tre fyra dagar.  Det innebär att mina internetbaserade studier inte längre bara funkar halvtaskigt utan också är nedstängda.

Nu haglar det uttagsautomater över Togo. Ecobank har etablerat sig. När jag var här första gången var det in på banken som gällde för att ta ut pengar. Nu finns det till och med en uttagsautomat med AC i Aneho. Från Bergslagens sparbank ringer de för att kolla att det är jag som tar ut pengar i Aneho med mitt kort och inte någon annan. Det är sånt som är bra med en lokal bank, att de har koll på en. Jag har inte hittat något enda ställe där man kan betala med kort i Togo ännu. Och inget Mc Donalds. Är det två tecken på u-land?

Algot kommer in och säger Mamma,  det är en räka som har bitit mig i nacken, med ett tonfall som om han tycker att jag borde gå ut och säga ifrån… till räkan ;) det ska jag göra, på skarpen.

Myra längtar hem till Doris har hon gråtit hela kvällen. Första attacken av riktig hemlängtan. Det här är sista dagen säger hon hoppfullt. Jag måste ju säga att det är många många dagar kvar… Myra sitter i killarnas klassrum för andra veckan i rad. Vägrar gå till dagisrummet och fröken Edem. Hittills har de inte gjort så mycket i skolan mer än drillats i att sitta stilla och vara tysta. Men Tontonvi säger att brukar det vara de första veckorna. Vi får väl se. En del dagar undrar jag om det här är vettigt för våra barn. Och andra dagar vet jag att det är det.

  

24/9
I dag är en… halvbra dag. Blandningen av champagne, rött vin, cognac och sodabi från Abidjan och Lomé på Erics födelsedagsfest känns mindre lyckad i dag än i går. Ovanpå det kan jag lägga till andra halvdassiga saker. Tage har spytt i Tontonvis bil. Vi har åkt bil i ett varmt Lomé i fyra timmar. Det har regnat. Internet fungerar fortfarande inte. Bussen vi skulle titta på för att köpa var skitdålig. Tontonvis bil gick sönder så vi fick ta taxi till Aného. Tage spydde i Taxin. Vi missade dansträningen. Vi har 8000cfa (=120kr) kvar och får inte ut något mer på varken williams eller mitt kort. Vi har varit lite halvsura på varandra hela dagen. Men positivt var att vi har hälsat på farmor. Hon är härlig. Hon bjöd på godis och lastade bilen full med Njam och Akpan. Sedan hade hon en jättesöt kattunge och lovade Myra att hon skulle få en likadan med sig till Aného nästa gång vi hälsade på. Sedan hälsade vi på Tures farfars bror Atavi. Där fick vi thé och Cola och satt i hans kvava rum och pratade släktingar som dött och fötts och så fick barnen ett gäng barnböcker han köpt för att de skulle lära sig franska.

 

25/9
Lördagsgodis. Tage har tillbringat dagen i sängen och på toa. Han är dålig i magen. Även vi andra är lite slitna just nu. Lite i kroppen och lite i sinnet. Vi har dansat med Julien. Sedan har Marie lagat finmat till Eric som aldrig kom förbi. Det var synd. Vi hade tänkt låna pengar av honom. Vi har tvättat och organiserat med snickerierna. William har klivit rakt genom det nylagda eternittaket. Vår snickare som bor i kvarteret och hjälper oss med mindre snickerier har idag visat oanade talanger. Han är en riktigt duktigt trummis och han pratar bra engelska. Han kommer från Ghana. Nu blir det mycket enklare att kommunicera med honom framöver. Hittills har det mest varit teckenspråk eftersom hans franska är kass. Nu på kvällen har vi promenerat. Tage har använt den taskiga publika toaletten längs stranden. Toapappret han hade med sig tog slut och vi fick använda den enda handduken vi hade med oss så det blev inget bad som planerat. Solen gick ner. Tage, Algot och jag gick hem i mörkret och tog lite thé och vitt bröd med den sista svettiga ostbiten från supermarket på. Myra, William och Ture tog moppetaxi för till Aného för att se fotboll på tv:n på stan.  5185cfa har vi kvar och då har vi länsat alla våra fickor och väskor.

Mycket dålig tajming att åka till Togo. Är mer social än vad jag brukar vara. Känner ett stort behov av att umgås med vänner, spegla mig i andra, diskutera, prata, ha trevligt, gå på fest, ha viktiga, lätta och intressanta samtal. Det är svårare i Togo. En fördel med att åka iväg är att man verkligen får umgås med familjen. Men det betyder ju att man bryter (eller pausar) en massa andra kontakter också…

Vill ha mycket lätta, trevliga och vuxensamtal. Vill dela Togo med alla er där hemma. Så på sätt och vis är det väl det jag gör just nu… fast inte IRL.

  
Vi dansade med Julien och Agbo i går. Pratade om att ordna två dans- och trumveckor i påsk. Sedan duschade vi alla barn, satte på dem fina kläder och åkte till Lomé för att fira att de gått sin första vecka i togolesisk skola med ett restaurangbesök. Först hann vi med att köpa lite kakel till toan och duschen. Vi skulle ha något billigt och vid stängningsdags fanns det 4 kvm rosa och 6 kvm vitt så så fick det bli. Sen fanns det också en trevlig ung kille med en thévagn. Jag och barnen handlade thé  och choklad för 15kr (det blev 10 koppar i slutändan). Det blev en mysig stund att sitta i solnedgången på gatstenen i stängningsdax på byggmarknaden och konversera lite på éwé och dricka skummat thé med sötmjölk. Sedan restaurang Balkan och pizza som barnen sett fram emot. Ingen av dem tyckte att pizzan var särskilt god men det uppvägdes av glass efteråt. Och de vuxna gillade pizzan och fick en flaska gott vin och en kaffe så alla var rätt så nöjda. Sedan hängde vi med Tontonvi hemma hos Eric (Eric är i Abidjan och när vi kom var han i tyskland så vi har inte hunnit träffa honom ännu). Vi såg damernas fotbollskval - matchen mellan irland och ghana. Tage sa att han hejade på Yovosarna (vitingarna på éwé). Pratade med Tonton om att starta ett sophämtningsföretag i Aného och diskuterade olika organisationsformer. Tata hade lagat spagetti åt oss och Myra tyckte det var härligt med rena sängar sa hon flera gånger och hoppade frenetiskt i dem. Vad fort barnen ändrar perspektiv.

 Ihållande regn i Lomé. Sitter på Erics terass och väntar på lite uppehåll för att åka till byggmarknaden.

Har en massa ekonomiska dealer att ta ställning till. Om vi ska investera i Ac i huset, om vi ska köpa en moppe till Julien som han betalar av på under tiden vi är här. Om vi ska starta ett sopsorteringsföretag och om vi ska investera i fast internet i huset. Svåra beslut. Pengar är… tråkigt.

Det är som att tälta i regn. Allt är fuktigt. Sängkläder, joggingskor, alla kläder, handdukar… allt! Vi skulle behöva en heldag med sol nu. I morse fick vi jogga runt i tomat- och maniocodlingarna för längs stranden var det bara gul lera som man halkade omkring i och som fastnade på skorna.

Barnen är tappra med skolan. I morse var Myra trött så att hon höll på att gå av. De är helt slut. I morgon blir det ingen skola. Fyra dagar får räcka. I morgon blir det Sveirgeskola på terrassen, bad, dans med Julien och sedan har vi lovat barnen restaurang i Lomé på kvällen. Det är de väl värda. Lite pizza eller pommes frites eller vad de nu kan vilja ha som komplement till bönor och ris. Har plockat upp alla fröer jag har för att se vad som kan tänkas funka här i Togo…

Rädisor, rödbetor, sallader o spenat, blommor en mängd olika, krasse, persilja, bönor, mangold, ärtor, dill… vad tror du går bra?

Jag längtar tills Sanna kommer, det ska bli roligt.

Man är alltid vit här. Spelar ingen roll hur mycket man solar. Först när man kommer tillbaks till Sverige blir man brun. Yovo var det ord jag lärde mig först på Mina. Det betyder vit och rör man sig utanför husets fyra väggar så hör man det säkert bortåt femtio gånger om dagen...

Regn hela förmiddagen. Vad gör man en regnig lördagsförmiddag? Hemma stannar man såklart i sängen om man kan ;) Men här…? Sängen luktar svett (och en aning kiss) och man blir mest rastlös av tuppens galande och brödcykelns tuta.

Har joggat i leran, beställt ett lass sand, kollat postboxen, tagit en dricka i baren mitt emot, froterat mig med högdjuren på invigningen av en fotbollskupp (högdjuret på bilden är Patrice, en gammal vän och även Anéhos borgmästare), åkt moppe hem, plåstrat om Myra och knäskurat golven samt varit i Adjido efter mörkrets inbrott och kollat in Real Madrid på Tv i ett bastskjul och ätit mackor med äggsås och chili och popcorn.

Algot säger att jag ser ut som en stressad dinosaurie, må så vara.

Myra undrar var tvålen kommer ifrån, vilken buske? Och vad ananasen är gjord av. Och varför man inte måste ta spruta när man ska till Liseberg. Och om hon ska bli mamma i Togo.

Algot säger att han är solen.

Och Myra undrar vad korna gör när det blir mörkt.

Algot och Kodjo gör upp eld på kolgrillen. Det är inte så lätt. Sedan går jag och Algot till grannen och köper ägg. Vi steker dem. Algot tycker det var kul så han får springa och köpa fyra ägg till alldeles ensam. När han kommer tillbaks reflekterar han över att de skrattar åt honom. Jag säger att det är så i Togo. Man vänjer sig. De tycker om att skratta åt folk, särskilt åt vitingar. Så hade jag inte sagt hemma om han kom och sa att det var några som skrattade åt honom. Men man får ju ta seden dit man kommer. Här kan man glädja många. När jag var här första gången blev jag vansinnigt arg och störd och ledsen över att alla skrattade åt mig. Men man vänjer sig.

Kjell Höglund. ”man vänjer sig” Finns inte på Spotify. Kom hit så kan vi lyssna på den på min skiva=)

Nu har vi varit i Aného en och en halv vecka. Det känns som ett halvår. Jag längtar redan efter alla där hemma. Tiden är relativ. Barnen har sin egen tid. Afrika har en egen tid. Internet har en helt annan tid. Önskar att jag hade Bodil Jönssons ”tio tankar om tid” här, det var länge sedan…

Är kanske lite forcerad men känner att jag måste stämma av målen:

Ska skaffa magrutor (Jenny starfightermålet, Yeah!) hm…
Ska skriva mycket (blogg, en bok, dagbok eller det jag får lust till) Ja.
Ska läsa massor. Två pocket på två veckor ( + bonniers franska grammatik) får väl räknas till lyckat hittills.
ska dansa mycket. Första passet i morgon.
ska jobba på att hyra ut vår villa Suedoise. Ett par veckor till så har vi renoverat upp det så vi kan börja.
Ska lära mig bättre franska och éwé.  Videvide, petit à petit...
Ska klara franskkursen på högskolan. Har skitit sig helt redan. Säger bara skituppkoppling! Är glad om jag fixar två delkurser av fyra. Satsar på fransk grammatik och muntlig franska.
Ska anställa en snygg poolskötare. Först pool, sedan poolskötare;) Har ju redan lovat bort jobbet...
Ska skaffa en kaffemaskin till nya baren. Har redan skaffat en begagnat från hamnen!!! Frågan är fortfarande om det är jag eller kaffemaskinen som är inkompetent. Som Jenny Starfighter säger jag naturligtvis kaffemaskinen ( Men inom mig börjar jag faktiskt tvivla;))
ska ordna en pizzaugn på tomten nej.
ska undervisa barnen och det ska bli jättekul. Nej.

Annars är allt stabilt här. (Utom internet då.) Har köpt fisk på stranden. Fiskarnas sång är det vanligaste bakgrundsljudet här i fiskekvarteren (förutom vågornas ständiga rullande). Sedan kommer brödcykelns tuta. Och efter det tuppen varje morgon vid fem…
Godnatt.