Jenny Starfighter

Tack Evy och Lars för skivan. Tack Siv för Änglaspelet. Tack Stefan, Elisabeth o Frida för Rockan. Tack Gun för ljusen. Tack Siv, Gunhild o Nisse, Elsa o Morgan, Ammi och Inger för alla tomtekort. Tack Emma o Lisa för filmen. Tack Elin för alla presenter och pepparkakor. Tack Sanna för julklapparna. Tack Sven för alla cfa. Tack fam Ardeby och Inger för paketen ni skickat som inte kommit fram. Tack alla andra!

Torsdag 23/12
Jag fyller år i dag säger Armand på förmiddagen. Tjohejsan. Där sprack den dagens planering. Vi bakar rulltårtor och slår in presenter och har kalas. Sedan kommer Julien. Tjohejsan. Då blir det juldans. Vi dansar Zondede, Saba, Fume fume, Kpalongo och egenkoreograferade juldanser. Men inte blev det någon julstädning gjord. Kvällen innan julafton är lång i Togo precis som i Sverige. Akpe Mawu för att det finns rödvin och facebook och trevligt sällskap i julstöket.

   

Julafton
Det var en spik som bat mig säger Myra och gråter hejdlöst. Kanske var det en spik om bet henne, jag vet inte. Eller så var hon bara väldigt väldigt trött som man kan bli framåt tio-tiden på en julaftonskväll.

Jag vaknar vid soluppgången av att Tage drar i mig och vill att vi ska upp och göra klart hemlisen. Jag var uppe till tre och rostade jordnötter, gjorde bisapsaft, vörtbröd, köttbullar och nöttoscarutor med Marie. Jag vägrar att gå upp och göra hemlis i soluppgången. Efter frukost är det vattning sedan var min tanke att vi skulle lämna hela lägenheten i totalt kaosostädat skick och hänga i poolen hela dagen… julefrid. Men Tage vill slå in dockskåpet han byggt och sen kommer han på att vi måste skörda majsen, så det gör vi och sedan börjar Algot och Tage riva ur alla sängkläder och plocka fram borstar och skurhink och slänga in alla skitiga kläder i garderoben så då blir det julstädning i stora mått i alla fall. Sen kokar vi risgrynsgröt på kolgrillen och äter den med vörtbrödet till lunch. En man som köpt nya byxor och hittat en svensk 500-lapp i fickan på dem kommer förbi och vi köper 500-lappen för 25 000cfa. Sedan drar vi till Aného och kompletterar upp med ölbackar till baren, juläpplen och två Whiskeyflaskor som julklapp till murarna. Kan de inte bara sluta att lasta lastbilarna så himla högt tänker jag lite västerländskt när vi kör förbi en nytippad lastbil. Vi hämtar ut en skiva med ny musik från Togo och Cote Ivoire som Marie har beställt och svänger förbi skräddaren och hämtar upp myggardiner. Sedan blir det poolhäng och mitt i poolhänget kommer jultomten. Klockan blir sex och vi börjar laga julmat… Det blir en alldeles för sen kväll med god julmat och julkakor. Algot bara skriker när han får en transformers, de andra blir helt uppslukade av sina julklappar i säkert en timme. Myra av dockhuset, Tage av sin korsordstidning och Ture av en ny bok om andra världskriget. Vi skypar med Hannes och med Sven. Det är för sent att dansa runt granen säger jag till Algot. I morgon säger han utan protest och stänger ögonen.

Juldagen
Det är en slående hetta i kyrkan på julottan. Luften står stilla i dag. Även här vid havet. Men mässan är inte alltför lång och pastorn tar en del av den på franska. Vi slänger oss i poolen när vi kommer hem. Akpe Mawu! Jag ligger flera minuter på en stor grön rocka i plast med fötterna i vattnet. Jag klipper bouganvillea och rosa blommorna och alla andra blommor. Tittar man på högen som blev kan man tro att vi knappt har någon trädgård kvar. Tittar man på trädgården syns det knappt att jag klippt hela eftermiddagen. Vi har sett vår första melon på melonplantorna, häftigt! Jag har fiskfjäll på hakan och nya örhängen på mig. Kökshäng på kvällen med Marie, kaffe och goda julkakor. Marie tar ur fisken vi köpte på stranden i dag. På julafton och juldagen och söndagar fiskar de. Men på tisdagar är det marknadsdag, då står fisket stilla.

Luften är full med trollsländor som ofta när det är så här kvavt. Trollsländor är som chips för katterna. De krasar och mumsar och springer i väg med dem.  Tre kattungar springer och jagar varandra här ute i natten. De är underbara att titta på.

Jovisst kommer vi åka hem. Men Aného blir också mer och mer hemma för varje månad. För varje upplevelse man är med om här, varje människa man lär känna, varje detalj man lägger märke till och varje ord man lär sig förstå blir man mer bunden hit. Två väldigt olika verkligheter. Hur många verkligheter kan man ha och må bra av det? Få ihop dem i sin tid på jorden och sitt sinne. Och hur ska man få ihop det bästa av dessa världar. Vad ska jag ta med mig hem?

1)     Effektiviteten som ingentings motor

2)     Marie

3)     Poolen

4)     Solen

5)     Icke-byråkratin

6)     Sitta o titta o vänta

7)     Frukten

Måste jag välja så väljer jag Marie. Akpe Mawu för Marie! I dag har målarna gjort klart skylten vid vägen så nu hittar ni hit om ni har vägarna förbi. Från Lomé: Tag dig till havet. Åk vägen längs havet öster ut i ungefär fem mil. När du kommer till vägtullen betalar du 300cfa och sen är det bara att hålla utkik efter vår skylt som pekar ner till höger efter några hundra meter. Enkelt va!

Akpe Mawu betyder Tack gud.

 God julhälsning här!

Tisdag
Jag har en son som gråter sig till sömns för att han är orolig över betygen i morgon på skolavslutningen. Orolig för att han ska få dåliga betyg och för att det ska gå bättre för Ture. Efter en all-inclusive-marknadsdag gör vi marsipantomtar efter kvällsmaten. Jättekul. Det ballar ur totalt… julpyssel när det är som bäst.

Dan före dan före dopparedan.
Vad ska man doppa?  Jag och grabbarna åkte till skolan klockan sju i morse. De skulle få reda på resultatet på sitt slutprov och sedan gå hem och ta jullov. Vi = Jag och ett hundra skolbarn och fem lärare, satt på skolgården i en timme, två timmar, tre timmar, fem timmar. Sen kom rektorn och sa att vi väntade på fotografen som skulle plåta tillställningen. Vi väntade en halvtimme till , sen kom han och allt kunde börja. Alla barn fick varsitt litet kexpaket och en karamell. Sedan började lärarna med högsta klassen. De talade om hur många som skrivit slutprovet och hur många som fått godkänt. Sedan ropade han upp den som kommit etta först och han/hon fick gå fram och ställa sig. Sedan tvåan, trean osv… de fem första applåderade alla sedan fick resterande gå upp utan applåder och sist de som inte fått upp fick en tillsägelse av läraren inför alla och så var det nästa klass tur. När turen kom till CP1 så blev Ture nummer ett och Tage nummer fyra av femtio elever. All Tages spänning släppte och han grät så att tårarna strömmade för att Ture var bättre. Nu tror jag han förstått att vi är mäkta stolta över honom som kom fyra i sin klass och som bara varit i Togo tre månader och knappt förstod ett ord när han började.

Julavslutning på film!

Vi åt fisksås till lunch och sedan bakade vi pizzadeg , poppade popcorn, kokade bisapsaft och blandade palmsprit med potensgivande rötter och ingefära. Allt till baren. Jag och Marie skällde ut Siva för att han inte lyssnar på vad vi säger. Jag lät alla kvarterets barn bada i poolen och började sedan tappa ur vattnet. I morgon ska jag julskrubba poolen. Sen kom dansarna. Vilken glädje det är att dansa! Man blir så… glad. Julien sover över så kanske får vi dans i morgon också! I tankarna planerar jag dansworkshops i April. Anani sms:ar att våra vykort är färdiga och att han kommer hit med dem i morgon. Spännande! Sedan gör vi pizza. Det går bra. Det är inte varje jul man bakar pizza i bikini. Kanske once in a lifetime känner jag när jag och Marie lyssnar på julpsalmer, dansar lite, plockar färsk basilika och garnerar femton pizzor med Mozarella. Vi julpyntar baren. Den vegetariska pizzan var nog god för Tage och Susanne-Mie åt två var. Belgiskan och hennes man gav pizzorna godkänt med marginal. Mannen tyckte det var lite mycket sand i dem och de båda tyckte att de kunde varit lite mer kryddade. Barnen äter pizza i baren till kvällsmat och är nöjda med det stupar sedan i säng! I morgon måste vi baka alla julkakor och julgodis, koka knäck, städa hela huset, sätta upp gran, laga julmat och allt vad man nu ska ordna med. Jag får nog lov att göra upp en lista. I morgon. Kanske. Om vi inte tar siesta hela dagen…

       

Tage och jag bygger ett dockhus till småsyskonen i julklapp. Det ska vara tre våningar och gult och grönt med tyg som tapeter. Det är inte min idé.

       

Jag tänker på hur annorlunda livet är hela tiden. Oftast märker man ju inte förändringarna. Det sker petit à petit så att säga… Sen om man packar ihop hela sitt hem och flyger 800mil eller får barn så är det ju väldigt tydlig förändring. Men små vanor som ändras hela tiden och som tillsammans gör livet väldigt annorlunda. Och man vänjer sig. Det tänkte jag på i dag när jag sopade stranden. Julstädade. Jag orkade inte hela. Jag får ta det petit à petit. Det är ju flera dagar kvar till jul.

Jag längtar inte hem. Inte till snö eller julmys eller pepparkakor. Men jag längtar lite efter känslan av att ha en plan. Det är skönt att ta dagen som den kommer men ibland får jag lite organisationsabstinens. Konstigt vore det väl annars.

Man vänjer sig. (Kjell Höglund. Finns inte på Spotify.) 23 grader på AC:n är alldeles på tok för kallt. Då fryser man om tårna på natten. 25-26 är alldeles lagom, då slår en härlig kall fläkt emot en när man kommer in i sovrummet på kvällen.

Jag längtar efter just precis nu: Tove, Tobba, laxsmörgås och den fantastiska tystnaden en vinterkväll när man går ut klockan tio och ska elda, knarret av snön och stjärnorna.

Algot ligger på en solstol på terrassen och sover. En mellandag i dag. Skurat och plockat ur smårummen under trappen. I morgon kommer målaren och ska måla upp dem inför svenskarnas ankomst. Tvättat snäckor. Tänkt. Söndag. Det ska bli trevligt med vardagsmåndag i morgon. Joggingtur, vattning, gräva sand, kontakta högskolan i Dalarna. Känna sig lite mer organiserad. Med Afrikamått mätt. Nu ska jag leta på alla julkorten och gå ner och svalka mig i AC-rummets 25 grader. God natt!

Alla som orkar läsa två veckors bloggande i worddokument, varsågoda! Nu är vi  uppkopplade igen! För alla er som inte orkar... jag förstår det. (ObS! Det finns en länk till ett Youtube-klipp en bit ner)

   


Måndag 6/12

Så fort man vänder ryggen till internet för att man tycker att man inte har så mycket att skriva (eller för att internet inte funkar) så händer det massa spännande saker i ens liv. Nu har följande spännande saker hänt:

1)     Pastorn har tagit bort allt cementskräp från baren. Halleluja.

2)     Marie har åkt till Lomé på ledighet i tre dagar.

3)     Linserna som jag planterat har kommit upp.

Dessutom har vi sett farliga djur som man bör göra i Afrika. Vi har städat undan allt skräp som legat och skräpat på garageuppfarten och Willliam hittade en Skorpion under en grushög. Under allt cementskräp utanför baren såg jag en orm.

Jag och William har varit i Lomé i dag och julhandlat. Först hamnen. Vi missade avtaget och tog en annan väg. Att säga att hålen i vägen var som badkar var en underdrift, de var pooler med lervälling! Men vi körde och vi kom ur dem. (Jag menar Vad ska man göra med marginalen om man hade någon?) Jag önskar jag hade filmat för hur ni än tänker så tänker ni för fint… Efter den vägen stod vi en timme mellan tutande stillastående lastbilar och skrikande gestikulerande människor på en annan väg. Vad vi hittade i hamnen; En stereo till baren, en plastgran, pizzatallrikar, en väska åt Sanna, en brödkniv, en elvisp och en stor röd emaljgryta. Det härliga med hamnen här är att det är som en jättestor loppis med massor av lastbilar och väsen men det som hemma är coolt och trendigt är inte alls högt värderat här. Vad vi glömde köpa; Gräsklippare och glögg. Sen hamnade i på supermarket där vi köpte en jultomte att ha utanför baren, pastis, massa pizzaost, smör, bakchoklad på 2,5 kg och julklappar till barnen. Förutom chokladfabrik, kulturcentrum, pizzeria och bar så ska jag också starta supermarket i Aného så att man slipper åka till Lomé för att köpa mjölk, choklad och smör! (Betänk att en pool på taket bara var en galen idé för ett år sedan!!!)

Musse, vår togolesisk-svenske vän som hade satt up en svensk flagga vid vägen hade fått bannor av något ministerium för att om man inte är konsulat får man inte ha bara en svensk flagga vid vägen. Nu jävlas han med dem. Han har satt upp sex stora flaggor längs vägen. En svensk, en norsk, en dansk, en finländsk, en isländsk och togolesisk. Jag tycker han är rolig.

Vi har varit på ett cartonnerie för att beställa pizzakartonger och vykort till vår nya business. Cartongeriet var en stor mörk hangar med maskiner från 1800-talet. Efter ett tag hittade de ett  måttband för att kunna se vilka mått vi ville ha… på torsdag ska vi få en offert! Spännande.

När vi kommer hem från Lomé står barnen i en liten klunga på garageuppfarten. (Tänk att jag har så många barn så att de kan stå i en klunga!) De har duschat och tagit på sig pyjamas. Myra står längst fram iklädd spindelmannenbyxor och David Villa tröja med tofsar åt alla håll. Algot förklara stolt att han både tvålat Myra, rakat henne och haft på henne deodorant över hela kroppen och så vill han att jag ska lukta på henne!

Sanna har klippt vår häck. Kakelläggarna har hackat sex fina hål i garageuppfarten. Där har vi planterat fina bouganvilleasticklingar som vi köpte från en man när vi var på frukostfik (läs världens varmaste barställe där en trettonåring serverar varm nescafé ur aluminiumskålar och vitt bröd med ägg och de visar Kirikou på en miniTv med en mottagning som är helt tokig). Sanna har bestämt sig för att åka hem massor av gånger. Nu kommer hon snart hem! Snart med afrikansk tideräkning. Vi har ett jättefint träd med massor av lila blommor vid husknuten. Det som vi har satt upp spalje åt på väggen. Nu har det klättrat ända upp till terrassen med råge på två veckor. Så i kväll har vi byggt ett träd av pinnar som vi satt på terrassen där det får fortsätta klättra. Tvåvåningsträd!!! Vi sitter och tittar och tittar och tar två och tre kaffe och tycker att det växer jättelångsamt. Så vi går och lägger oss.

Om effektivitet har vi en diskussion.

Tisdag 7/12

Inget internet. En förmiddag på olika handelsträdgårdar. Sedan har Sanna och jag legat i poolen på varsin badmadrass och funderat och känt oss som om vi hade semester. Till och med i morse när vi joggat och sedan tog ett dopp i havet kändes det som semester för det var sånt där skönt badväder när man kan gå i och stå en bit ut i vattnet och kasta sig bakåt i vågorna. Så som det är på turistställen. Inbillar jag mig. Vet inte om jag varit på något eller bara sett charterkatalogerna. Laddar upp inför eftermiddagens marknad. Vi fick tag på det mesta utom korgar och socker. Murarna har gjort en trapp utanför baren i dag. Den blir fin. Jag och Sanna har öst bort skräp och planterat två träd. William har monterat upp stereon. På marknaden i dag har vi köpt tetrapck med vin till baren. Rhum och gin på påse, tio-öres karameller, saft som ska bli isglass och popcorn… Vilken bar va! Jag har fått prata en massa Mina eftersom Marie är kvar i Lomé. Nu sova för i morgon har vi supermycket att göra inför baröppning och mamma som kommer på torsdag. Det är första gången hon kommer hit på de femton år jag varit här. Gjorde ett överslag och räknade på att ungefär 50 personer följt med mig till Togo genom åren i olika projekt och på semester. Det är coolt!

Ligger på golvet i sovrummet och räknar karameller och dividerar för att få fram styckepriser.

Onsdag 8/12

Har inte ens provat om internet funkar. Skitinternetföretag! Kom just på att jag skulle ha haft ett samtal om en artikel med min lärare på dalarnas universitet i måndags. Är glömsk men kan ju skylla på att internet funkar dåligt.

Torsdag 9/12

Inget internet. Förmiddagen sopar, skyfflar, tvättar och vattnar vi. Sedan in till Lomé för att hämta mamma och Susanne-Mie. Vi passar på att uträtta saker i Lomé. Först tryckeriet -  ingen offert, inga prototyper på varken vykort eller pizzakartonger. Marie blir arg på sin bror som lovat att fixa det. Nästa stopp Supermarket – Glass och prickig korv och julklappar. Sedan kryssar vi oss igenom getmarknaden i Tokoin för att hamna på en bakgård där de väger upp batikfärg i småpåsar. Vi köper. Det luktar skumt. Efter det ut långt bort i Lomés utkanter för att hämta Maries symaskin hemma hos en ”syster”. På vägen dit beundrar vi Adebayors hus som är ett gigantiskt komplex med frihetsgudinnan som håller en fotboll på taket. Sedan kör vi vilse genom smågator ända till flygplatsen. Vi är en halvtimme försenade. Air France är tre timmar försenade men till slut anländer mamma och får massor av kramar och med 10 personer, fyra resväskor, en trampsymaskin med bord, tre bambuhyllor och supermarketkassar anländer vi till Aného mitt i natten. Voila, c’est l’Afrique!

Fredag 10/12

Grand opening day. Vi vaknar sent och äter frukost och tittar på alla exotiska varor som mamma haft med sig från Sverige. Bullformar, pizzaspade, dvd-film från Emma och Lisa, räkost och vårtmedel. Chefen för internetföretaget kommer förbi och säger att vi inte har internet för att vi inte betalat. Jag hävdar att vi inte fått någon räkning och han säger att man ska komma till deras kontor i Lomé och betala. Fine! Det visste jag inte. Nej säger han, det är ett nytt system. Han säger att han ska släppa på internet och jag betalar honom 36 000cfa på plats. Sedan bakar mamma kakor, Sanna skriver skyltar, William handlar mat och jag går runt och styr och ställer. Och vi öppnar baren. Allt är inte tipp topp men det är trevligt och funkar. Öl och dricka är kyld och säljs till inköpspris. Gården är sopad. Sodabi (palmspriten) står i gamla ginflaskor med plasttratt och grogglas på en hylla bredvid baren. Den exotiska spriten från Sverige på hyllor på väggarna tillsammans med snidade elefanter och snoppar i trä. Högtalarna med Mory Kante. Ljusslingor i palmerna. Inplastade menyer med ris och sprit och kanelbullar och pizza. En blinkande jultomte i massor av färger på ebenholtsdörren. Bord och stolar snart färdiga… Och gästerna kommer. Fredagsklädda fiskare och alkoholister och vänner köper öl och sodabi och hänger på det nya stället i kvarteret. Det är väldigt nice. William och Sanna serverar. Marie poppar popcorn. Och jag hänger i baren som den vita kvinna och ägarinna jag är. Barnen har party och dansar. Strax innan stängning kommer vår belgiska väninna med sin man och kompisar och barnen sover och vi tar ett par öl i vår egen bar och diskuterar det komplexa ämnet Afrikas fattigdom och framtid medan vågorna rullar in. I morgon är en ny dag och vi har en bar och restaurang i Togo.

 Kolla klippet från vår bar här!

Lördag 11/12

Sanna åker till Sverige på morgonen. Snart är hon hemma. Konstigt. Men hon förlorade vadet; baren öppnade innan jul så hon får komma tillbaks och baka. Dessutom har hon lovat att göra skyltar till vår trädgård. Träet och alla mejslarna ligger kvar och väntar. Glömde hon dem med flit? Vi ska städa hennes rum. En annan dag. Vi åker till Aného och handlar mer öl till baren. Vår belgiska granne kommer förbi och tar en öl. Vi skyfflar grus och vattnar. Inget internet.

Söndag 12/12

Vi åker till Aného och handlar öl till baren. Jag har alldeles svullna lymfkörtlar. En hel rad med röda svullnader. De ser ut som sådana där parasitäggssvullnader som jag haft på foten och halsen.  Läser i läkarboken om en massa parasiter och hur de lägger ägg och förökar sig inne i kroppen. Bestämmer mig för att det nog är ganska ofarligt och nog går över av sig självt. Någon har bajsat i poolen så vi tappar ut allt vatten. Men innan dess simmar vi som tokiga. Tage och jag gör 40 längder var. Och poolen är minst fem meter lång. Baren måste öppna tidigare säger Marie. Jag tycker att det räcker med att vi öppnar tio på en söndag och har öppet till tio på kvällen. Marie säger att vi måste öppna klockan åtta och ha öppet till tolv. Jag undrar om inte folk ska hem och sova på en söndag kväll. Det är bara ministrarna som tänker så säger Marie. Vi spelar cornelis och Springsteen och Abba och grannen kommer över med nya afrikanska skivor som han tycker vi ska spela. Jag bakar lussebullar. Saffranet som jag köpt på supermarket är värdelöst. Jag har i gurkmeja för att få det lite gult. Sen bullar vi lussekatter jag och Algot och Myra. Kvällsmaten blir sen. Barlivet tar mycket tid. Inget internet.

Måndag 13/12

Lussebullar till frukost. Barnen har glömt alla luciasånger. Vi gör ett halvhjärtat försök att sjunga några men jag tror att alla känner att det inte är så viktigt. Vi kan ta det nästa år. På med skoluniformer och iväg till skolan. Idag ska Maries bror komma hit med offerten på pizzakartonger och vykort. Vi åker till Aného och handlar öl till baren. William ringer Internetleverantören. Direktöversatt säger han så här; Heter du jag? Heter du jag? Heter du jag fem samma? Fem samma. Fem samma. Jag är inte mitt nummer. Undrar just varför vi inte får något internet? På morgonjoggingen springer vi förbi en man i sjuttioårsåldern, tunn och kutryggig med afrikadress, ljusgul stickad toppluva i bebisgarn och en svart plastpåse i handen. Han går längs stranden i morgonsolen och pratar för sig själv. Han flinar mot oss när vi springer förbi. Det är det här som är äventyret tänker jag. Mer exotiskt än så här blir det inte.

Tisdag 14/12

Sanna, jag har vattnat gräsmattan och bundit upp tomaterna på nya pinnar och pollinerat dem med varandra. Algot har dessutom suttit en halvtimme i dag med Miffo sovandes i sitt knä. Mamma säger att jag ser ut som Jenny Starfighter i Sannas avlagda baddräkt och armarna lite spännigt utåt som om jag hade så stora muskler att jag inte fick in dem till kroppen (svullna lymfkörtlar). Internet!! Haha… jag skojade bara…

Onsdag 15/12

Växlar pengar vi gränsen till Benin. Köper Lionkiller och telefonkort. Kollar till Marie och Susanne-Mie som är hos frisören och blir flätade. Gilbert kommer på moppe från Lomé. Vi tar en öl och pratar om Sverige. Om Alicien och Florice som hoppade av förra projektet. Vi kommer fram till att man måste vara sann. Det är viktigt. Sen lämnar Gilbert en påse sallad o rödbetor från Julien och åker hem. Ingen dans. Inget internet. Men leverans av två världssöta kattungar från 7-11 som just nu sover i vår garderob.

Torsdag 16/12

Igår skulle internetteknikerna kommit. I dag ska de också komma. Vi tvättar snäckor. Planterar gräsmatta och andra träd. Det tar hela dagen. Jag skrubbar poolen och börjar fylla den. Vi badar efter dagens slit. En skön kväll. Sätter på mig pyamasbyxor vid fem. Jag står vid datorn i baren med vitt vin och en svensk pepparkaka från syster Elin och gör inbjudningskort till nyårsfesten. Vi bjuder 35 personer. Med afrikamått mätt blir det 45. Snittar måste vi ha och bubbel säger jag. Djenkoume och kyckling säger Marie, och öl. Godis, musik och raketer. Fine! Gilbert ska prata med sin kompis om på Guiness för att se om de kommer hit och gör promotion så att baren går bra den kvällen. Köper man en guiness så får man en på köpet. Och så får vi provision på deras förtjänst. Marie ska åka till Cotonou över helgen så Rose, hennes kusin, är här och ska hjälpa oss med baren. Hon verkar schysst. I dag har Mawuli hjälpt mig att köra sten och tvätta snäckor halva dagen. Förr gången han gjorde det fick han hundra cfa. Mawuli är sju-åtta år och bor i kvarteret. Hans mamma är psykiskt sjuk och har flyttat härifrån. Hans pappa är vår bars trognaste kund. Jag har aldrig sett honom nykter. Man kan verkligen inte ge alla barn som vill jobba lite men mest är i vägen hundra cfa varje dag. Man kan inte hjälpa alla fattiga barn man ser här. Dessutom är jag inte den blödiga typen. Men ibland måste man. I dag ger jag Mawuli ris och grönsaksröra. Sen går jag in och hämtar shorts, kalsonger och linne i barnens hylla. Jag tar tre hundra cfa. Marie hjälper mig. Hon säger till Mawuli att äta upp, gå hem och duscha och sätta på sig de nya kläderna (i hans gamla shorts sticker snoppen ut) och komma tillbaks hit och hämta pengarna. 150cfa ska han använda för att gå till frisören och klippa sig och resten får han göra vad han vill för (= godis såklart!). Helt plötsligt vill både Tage och Algot också klippa sig. En halvtimme senare springer tre glada och rena killar i väg till frisören med 150 cfa var. När de kommer hem är Mawuli och Tage klippta och strålar. Algot gråter. Frisören hade inte den frisyren han ville ha. Papiljotter. Så i morgon ska vi gå till en annan frisör.

Fredag 17/12

Internetkillarna har varit här. De arbetade fem timmar. Sedan fungerade internet ett ögonblick på jorden. Medans jag var nere och köpte fisk av två fiskare som hade varit ute på havet. Nu funkar det inte. Jag hann inte ens titta på datorn när den hade anslutning. Men vi har dansat och lagat en trumma och ätit äggsås och ris. Suttit ute med Dansgruppen och tagit en öl. Sämre kan man ha det. Vi har ätit upp alla pepparkakorna som Elin skickade med hit.

Visst spelar det roll var man befinner sig. Vi bor i ett fiskarkvarter. Här fiskar man. Sex dagar i veckan. Den sjunde dagen säljer man fisken på marknaden och lagar näten. Man äter sin lunch av ris och bönor på 7-11 och sen när näten är i hamn unnar man sig en sodabi (också det på 7-11 så klart).

  

Jag lyssnar på Östen med resten.
”Det är lika bra att sluta drömma. Det går åt helvete i alla fall. För om man drömmer om Paris hamnar man på någe vis lik förbannat i Hudiksvall.”

I dag klocka kvart i åtta befinner jag mig utanför Borgmästeriet för att göra riksprovet i Franska på Dalarnas högskola. På distans. Det ska inte spela någon roll var man befinner sig.  Vaktmästaren möter mig och visar in mig till sekreteraren som visar in mig i ett litet rum med lysrör och AC och ett bord och en stol. Hon har en mapp och i den ligger provet som hon dragit ut från mailet hon fått från högskolan. Hon delger mig instruktionerna och säger att jag inte får ha några hjälpmedel och jag visar att jag har choklad och penna och sudd. Hon fingrar på provet och säger att klockan är sju minuter i åtta så om jag vill börja nu så får jag lov att sluta sju minuter i tolv. Jag fnissar inombords och säger att det blir bra. I Svhon och meddelar borgmästaren att jag är färdig och sedan får jag gå hem och hon ska gå och skanna in provet och maila det till Högskolan i dalarna. Jag är lite paff. Så kan det också gå till i Togo.

Jag befinner mitt i sandskyfflingen när jag hör hur Tage, Algot och Myra som är utanför på vägen och leker börjar skrika och tjoa. Jag går dit för att se vad som står på och möter dem på halva vägen. Mamma mamma kom och titta, en Yovo! Dagens händelse i fiskarsamhället. De börjar assimileras i de togolesiska barnens verklighet.

Marie har åkt till Lomé på två dagars ledigt. Innan hon for lagade hon fufu och deku desi och till det ris, friterade potatisklyftor och en röra med wokade grönsaker och räkor (med skal, man tuggar och sedan spottar man ut skalet). En härlig mix av Afrika och Europa. Nu till kvällen är det vi vitingar som lagar mat och då blev det potatis- och blomkålssoppa med nybakt rågbröd. Det känns riktigt vintrigt. Nog tycker jag att ris och bönor kan bli lite enformigt här. Och nog undrar jag ibland hur de klarar av att äta pate sju dagar i veckan. Men när jag lär Marie laga vår mat blir jag varse hur mycket potatis det är… Hon kan numera göra klyftpotatis, potatismos, potatisgratäng, potatissoppa och pommes frites. Potatis säger hon och skrattar! Pate säger jag och skrattar tillbaks. Samma samma lika fast grymt olika.

Julchecklista:
Julstämning noll
Julstress noll
Julstädning noll
Julbak noll
Julljus noll
Pepparkakor, mandariner, glögg, mandel, ischoklad noll, eller nja… vi åt varsin mandarin för typ en vecka sedan. Nu ska vi plantera mandarinträd…
Adventskalender japp
Lussebullar ska baka… sen…

Visst spelar det roll var man befinner sig. Men det är ju inte det viktigaste. Det är vad man tar sig för i Hudiksvall som avgör hur trevligt man får det i livet.

Här i villa Suéoise håller vi på och öppna en bar. Det kan man alltid ta sig för om man inte har något annat att göra i sitt Hudiksvall. Snart kommer det bilder på hur bra det går för Ammi tror inte på att det kommer vara invigning på fredag…

Vi har haft en lunchdiskussion här och vi är helt överens om tre saker som är en följd av det Togolesiska auktoritära skolsystemet där kritiskt eget kreativt tänkande INTE premieras.

1)     Sanna berättar: På sjukhuset i Kpalimé fick de för några år sedan en ambulans av en tysk samarbetsorganisation. Fine. Då var man tvungen att bygga en port in till sjukhusområdet där ambulansen skulle kunna åka. Men man glömde bort att mäta hur hög ambulansen var. Cementbalken sattes för lågt och sedan dess finns ambulansen inne på sjukhuset och används som förråd.

2)     William berättar: På bygghandeln har de plywoodskivor i fyra olika tjocklekar. Alla ligger i en stor hög med de tjockaste underst. Om någon vill köpa en tjock plywoodskiva så måste de som jobbar på bygghandeln, två man, flytta på tre skivor i taget tills de kommer ner till rätt tjocklek. Sedan lägger man tillbaks dem igen (Jag läste något i min bok om Afrikas sociala och ekonomiska historia att Afrika har en tradition av att ha gott om tillgång på arbetskraft i förhållande till andra produktionsfaktorer som naturtillgångar och jordbruksmark och att det gör produktionen konservativ. Kan det vara så här de menade.)

3)     När jag säger till snickaren att vi vill att dörrarna till förrådet ska öppnas utåt så skakar han på huvudet och ler lite överlägset och förklarar med all sin fackmannakunskap för mig som är vit och tjej och inte snickare att så gör man inte. När jag frågar om man inte kan göra så fortsätter han att hävda att så gör man inte.

Jag har varit på posten och hämtat ut mitt paket med studentlitteratur från franska bokhandeln i Lund. Beställt i september. Skickat 21 oktober. Ankom France 19 november. Ankom Lomé 21 november. Ankom Aného 25 november. Uthämtat 3 december. I morgon ska jag skriva nationellt franskprov på borgmästeriet i Aného 7.45 för att avsluta kursen. Vilken tur att jag fick paketet innan så att jag kan plugga hela natten.

Magrutor eller mockarutor? Inte alls något svårt val.

I dag har vi fyllt poolen igen för första gången på två veckor. Och nej… det är inte helt tätt överallt ännu. Men vi får jobba på det och det var skönt att bada. Jag och Sanna kände oss lite semesterlyxiga och började spåna om att baka något gott… sen kom franskläraren en timme för sent. Han heter monsieur Amematron och tror på allvar att gorilla och schimpans är två olika kön av samma apa. Barnen hade haft prov med honom i skolan i dag. Alla barn som fick mindre än åtta poäng av tio möjliga fick lika många rapp med linjalen som de hade poäng kvar till tio. I dag har jag målat en spånskiva med ”svarta-tavlan-färg”. Inte ens en sån köper man färdig. Det ska bli en svart tavla till fransk-klasserna på terrassen och en tavla med ölpriser till baren. Marie har bakat småkakor som ska hällas upp på tomflaskor och säljas i baren. Titta dit bort säger Myra till Marie och så snor hon åt sig en hel näve med kakor från plåten. Marie bara skrattar.

 

Vi har sett en vacker rosa fjäril i kväll på terrassen. Monsieur Amematron vet inte att man inte ska ta i fjärilar säger barnen. Förvånar mig inte alls.

  

Och Sanna har klippt mig i dag. Det blev kortare och kortare. Lite ojämnheter måste vi ta i morgon så det blir säkert ännu kortare. Ännu växer håret bara runt såret. Kanske blir det ett hårlöst ärr kvar som ett minne för livet. Strategiskt placerat i pannan.

Ödlorna kryper på väggen här på terrassen och temperaturen faller så här framåt kvällen till runt 30 grader. Står vid bardisken och surfar och internet går inte snabbt men vem bryr sig om det för det funkar. Lyssnar på Patrick Bruel. Så fort jag slår på datorn så handlar allt om snökaos och köldrekord och lussebullar och  julklapppstips och alla brasor som folk tänder på facebook. Vi missade fars dag, Sannas namnsdag, min namnsdag och första advent. Måste måste måste försöka komma ihåg att fira julafton!

Jag ska gå ner och lägga mig och läsa. Det är så fantastiskt att ta sig tid att läsa böcker. Jag pluggar ingen (absolut ingen) franska på kvällarna. Avslutade nyss Sara Kadefors Borta bäst och har börjat på en lovande bok som heter Afrikas sociala och ekonomiska historia, mycket mer spännande än den låter. Jag öppnar dörrarna till garderoben och ligger och tittar på alla böckerna som står där när jag ska somna. Jag har läst flera av dem och har många spännande kvar. Det är en sån skön känsla.

Och mockarutor blev det. Riven kokos skulle man ha. Så då köper man en kokosnöt på gården bredvid för 75 öre som man skalar och hackar sönder och dricker upp kokosmjölken och tar ut kokosen och river den på rivjärn och rostar den i ugnen och vips så har man kokosflingor! Enklare än IKEA.

Magrutorna då? en annan dag bakar vi magrutor...

Idag har jag flyttat runt på krukorna, planterat om melonplantorna och burit sand från ett ställe till ett annat på gården. Det är min absoluta favoritsysselsättning. Skyffla sand. Man blir varm och svettig och får blåsor i händerna. Man känner verkligen att man jobbat. Det bästa är att sanden finns kvar så att man kan bära den till ytterligare ett nytt ställe nästa dag om man inte blev riktigt nöjd!  Knappt varit utanför huset. Kakelläggarna rev upp golvet i badrummet och istället för ”chape” under kakelplattorna var det ett lager med… sand. De tidigare kakelläggarna hade även haft sönder duschavloppet på ett ställe och tätat det med en pappersbit. Vilka nissar! Men de nya kakelläggarna är det tåga i. Den ena åkte i väg och köpte cement medan (hör och häpna) den andra började riva ur kaklet. Maken till effektivitet har jag inte sett på länge!

William och Marie har varit och köpt drickor till baren i dag. Målarna som ska skriva och måla på skylten vid vägen och på huset har varit här med förslag. Det är vansinnigt spännande nu. Snart öppnar vi! (Läs snart Afrikansk tideräkning) Tips på drinkar, tilltugg och enkla rätter emottages tacksamt så det blir lite mer kommentarer här på bloggen… Jag kan redan nu avslöja att en lionkiller kommer kosta 400 cfa (6kr).

Bilder

Du ser ny ut, sa Algot till Sanna när vi hittade henne i Lomé. Jag visste vilken del av Lomé taxibussarna från Kpalimé kommer in i. Nordvästra. Lomé är en miljonstad så det är ju ingen idé att börja leta. Jag Myra och Algot parkerade bilen på en bakgata där de tillverkade likkistor för jag såg att de sålde begagnade barnskor längs vägen. Vi gick ut och började prova skor och efter fem minuter ringde Sanna och sa att hon sett oss längs vägen och hoppat av vid nästa bensinmack. Så enkelt var det. Så enkelt är det. Det är även det hemliga tricket med att orka med marknaden här. Man kan ju rusa runt och försöka hitta allt man ska ha men man blir ju trött. Bättre att sätta sig ner hos en ristant eller tomatförsäljare eller på en bar. Sen väntar man så kommer sakerna vandrande på huvudet på någon svart människa. Visst tycker jag att de ser alla likadana ut här, svartingarna (och de tycker att vi vitingar ser ut som tvillingar allihop) men i dag tyckte jag att jag såg en kakelläggare jag sett förut när jag var ute och joggade och jag hade rätt. Hans kulle komma förbi i eftermiddag och titta på duschen som behöver göras om sa han. Säkert. Ha! Jag vet att jag sålt cementskräpet till honom en gång för 15 000 cfa. Men pastorn har varit här ute och öst bort cement med sin ”crew” varje morgon. Hoppas gud ger honom kraft och uthållighet att fortsätta tills allt är borta för då kan vi öppna baren. Nu ska jag duka fram ris och sås till barnen som kommer från skolan vilken minut som helst. Och vem står här i trappen nu om inte kakelläggaren. (Gillar) Måste gå och konversera honom.