Är du fattig?
Och jag visste ju att jag skulle hamna här någon gång under pojektet "Ta hit dansare från Togo". Att inte ha en kväll ledig på flera veckor. Att försumma jobbet ibland. Att bli sur för att jag måste väcka dansarna och se till att de är i tid. Att jag måste laga mat och tvätta åt dem. Att köra runt i bilen till förbannelse. Att mötas av smygrasismen hela tiden där alla tackar Julien och Maurice för att kommit men ingen tackar mig som bokat upp och arrangerat allt och dansat lika mycket som de. Att journalisten på ETC skriver att det är ett inlägg av Julien när det är jag som kommit på tanken, skrivit det, skickat in det och vi båda skrivit under. Att det altid är jag som gör fel när jag och Julien dansar ihop även om det är jag som gjorde så som vi tränade igår men jag är den vita. Att fakturera. Att packa upp allt vi elva på kvällen för att sedan börja med lunchlådor till togoleserna som gått och lagt sig. Jag visst ju detta från början. Ändå står jag här och skriker. Är arg. Men bara i korta stunder. Tio minuter. Ett par dagar. Sen går det över. När jag översätter frågan -Är du fattig, från en mellanstadieelev på en liten lantskola vars föräldrar hade sagt att svarta människor är fattiga och elaka. Julien svarar - Inte fattig men inte heller rik och pojken verkar lättad och säger - Nähä. Ungefär som jag då. Och Julien nickar. När jag ser högstadieelverna som dansar och fnissar och ler. När mellanstadieeleverna spelar trumma och skriker så att taket lyfter och ser på Julien med beundran. Han är man, han är cool och han dansar. Vi gör så mycket nytta och sprider så mycket dansglädje. Jag skulle vara tokig om jag inte gjorde det här när jag kan. Sen är det ju i grunden ren och skär egoism att jag tar hit dem. Jag vill ju dansa men kan inte vara i Togo hela tiden. Ur egoism kan det komma mycket gott.
Fredagkväll. Regn. Svara på jobbsamtal på toa, i bilen, i tvättstugan och i trummornas dån på Järnboås skola. Dansens dag på Tullängskolan. Vi är de isärklas mest orepeterade. Men ändå. Kul. Julien vill att vi ska skaffa sådana dräkter som discotjejerna har. När vi åker hem framemot tio är vi tio glada dansare på väg hem.
Lördag
Vi är dansglada i Karlskoga med Kulturskolan klockan tio på morgonen. en Svullar i oss munkar och kollar på racerbilar. Dansar utomhus i solen med massor av folk! Energikick! Sedan åker vi vidare till Örebro och Kulturhuset där vi jammar i en timme med The Splash. Street, popping, break, trummor och afro. Barn och vuxna. Killar och tjejer från olika kulturer, både i världen och i samhället. Dansen gemensamt. Min första streetworkshop någonsin.
Nu har jag lagt barn och eldat och pratat med Maria och allt man måste göra som människa här i livet. Nu är jag så oändligt trött. Har glömt att köpa torrjäst och majonnäs men går och lägger mig ändå.
/Jenny (snart i en afrikansk discodräkt)
En liten karusell
Fredag
På morgonen ligger Myra med fötterna uppe på soffkuddarna i vardagsrummet.
-Mamma, jag är ingen människa längre, säger hon allvarligt.
-nähä...
-Jag är en karusell.
Jag skjutsar en karusell till dagis. Sen är det prova-på dag med ös på habiliteringen i Nora, workshop med en massa fritidsbarn i Hällefors, thaimat och kvällskurs. Godnatt.
Lördag
Vi råstädar. Jag och alla barn. Julien står med sin förbannade manliga stolthet och ser ut genom fönstret. Jag ber barnen ta hand om alla flaskor oc burkar som julien och maurice lämnat på bänken. Det är svårt att acceptera en del sidor av andra kulturer när man lever ihop. Jag hade aldrig accepterat samma beteende hos någon svensk. Dricka upp vårt spritförråd, lämna burkar och flaskor på bänken och sedan stå och se på när barnen plockar undan. Men jag vet att julien är uppväxt med detta. Att han har plockat undan efter sin pappa när han var liten. Det är ingen ursäkt. Det är en förklaring.
Maurice lagar mat hela dagen. På kvällen dansar och festar vi med glada människor i järlegården tills fötterna blöder och jag känner mig glad över att bo här på landet.
Söndag
Jag bakar glutenfritt bröd till Nancy. Vi slänger i oss kaffe och macka och sladdar in vid Nora kyrka två minuter efter utsatt tid. Sen blir det drag i kyrkan. Vissa ser saliga ut. Andra dödsförskräckta. Vi dansar fort och spelar hårt på trummorna. Sen lyssnar vi på predikan om gud som är en höna. Det regnar lätt när vi lastar in alla trummor i bilen.
En chokladsockerkaka står på bordet. Jag dricker en öl. Maurice Nancy och Tage leker med lego på övervåningen så att de missar middagen. Julien lagar en trumma. Myra begraver vitsippor och filosoferar:
-Innan man föds då har man inget liv. Se får man ett. Leannes familj har nog haft en bilolycka i sitt liv för hon har inga brorsor alls.
Måndag
Gör om allt jag gjort fel på jobbet. Det tar tid. Matlåda som smakar sand. Hem sent på kvällen. Maurice stupar i säng. Jag steker några champinjoner och ägg. Bara till mig själv. Julien står bredvid och tittar på. Jag sätter mig och äter mina ägg på bänken. Julien hittar ett par gamla pannkakor i kylen som han äter med majonnäs emellan. Du är afrikan säger jag. Verkligen, flinar julien och tar en bit leverpastej.
Smörj
Vi jämför fötter jag och Julien. Svullna , ömma fötter med sprickor och sår av dansen. Vi langar ut de sista trummorna till parkeringen i snögloppet och snålblåsten. Det är råkallt i Hällefors ikväll och oset av thaimat ligger tung över det lilla torget. Vi har dansat sen tio i morse och alla dagar och alla kvällar sen tidernas begynnelse. Typ. Bilnyckeln är borta. Men vi kan väl gå hem säger jag glatt. Det är ju bara 5-6 mil. Vilken tur att vi inte ska ända till örebro. Ja! och vilken tur att det är så härligt väder fyller Julien i ger mig en mörk blick och går in på thaigrillen och värmer sig. När vi kör förbi Nora vaknar Maurice till och frågar på ewe om vi är trötta. Aldrig trötta svarar vi, som frågan kräver. Bon travaille aujourd'hui! Nu ett glas vin och smörja fötterna i sängen. Och imorgon bitti är det smörj för de barn (eller danslärare) som väcker mig innan åtta!
Svinkallt
På migrationverket lämnar vi in pappren med alla bilagor. Tar ett foto och fingeravtryck. Betalar och går. Tre minuter tar det. Julien skrattar när vi går ut. På ambassaden i Accra fick vi vänta tre dagar för att göra en intervju.
När klockan är ett ringer Maurice hemmifrån och talar om att diskmedlet är slut. Han ber mig köpa diskmedel och cigaretter när jag åker hem.
Två tuppar rikare och och mätt på pannkakor med äppelmos åker vi in till stan för att se premiären på Riskzon III. Det är en fantastisk produktion med elva dansare från hela världen. Julien tycker att det är för lite fart i den och jag och Maurice blir danssugna. Skriver ett debattsvar till ETC när jag kommer hem. Om modern kontra traditionell afrikansk kultur. Det är varmare i huset nu. Någon har ju eldat i dag. I morgon blir det dans från kvart över åtta till kvart över åtta. Med en paus för pappersarbete och mat mitt i. Vi lär inte frysa i morgon.
Man måste älska våren
Det är sextio elever redo när vi kommer in i idrottshallen på Risbergska. Intensivdans. Tre danser på en timme och sedan ett seminarium om genus och dans. Vi äter vegetarisk lasagne i matsalen, dricker kaffe och gör en liten föreställning i Aulan. Jolie!
Effektiv eftermiddag. Tolkar en Intervju för Latte åt Julien.
-Vad tycker du om den svenska våren?
Julien skrattar.
-Den lurar mig hela tiden. Man måste älska den när det snöar. Man kan ju inget annat göra åt vädret än att tycka något. Bättre att älska än att hata om man kan välja.
- Men ni har ingen vår i Togo.
Julien skrattar
- Nej!
Hänger upp gardinerna i danssalen. Hittar en lösning tillsammans med en svetsare. Rapporterar kurser. Bär ner fällborden från vinden. Bollplankar en affisch. Mailar scheman. Allt i folkbildningens tjänst.
Det blir kväll så fort. Solen skiner. Jag vill vara som våren. Algot säger att ska bli inbrottare när han blir stor. Jag avråder. Maurice diskar, Ture kokar ris, Tage är ute och springer av sig och Algot skär upp korv. Vet inte vilket som ser äckligast ut. Korvstroganoffen eller kotungegrytan. Julien har lagt de nyuppackade getskinnen från Aného i blöt i badkaret. Det ser äckligt ut. I kväl ska vi tillverka en Doun-Doun av ett gammalt oljefat vi hittade i slänten bakom magasinet. Återvinning. Vi häller curryn från Lomé i små burkar och hänger upp tyger och dricker inte upp all palmsprit. Nu snöar det igen. Barnen ser film och Maurice torkar disk och sjunger. Vi är konstigt nära Togo och så långt bort med en gång. Som så många gånger förr.
