Jenny Starfighter

Jag ligger i morgonsängen. Klockan är fem och utanför faller ett stilla försommarregn. Det är så olikt Aného på alla sätt. Jag öppnar sovrumsfönstret och andas in den rena tysta, svala luften. Inget salt. Ingen svett. Inga myror eller kackelackor eller sand i sängen. Inget hav som dånar oavbrutet. Bara tystnad och drippdropp. Jag tänker mig hur jag ligger på magen naken i gräset och  och hur det regnar på min rygg och mitt hår. Jag älskar Sverige.

 

 

En lätt stresskänsla infinner sig när man kliver in på kontoret i Örebro efter fem veckor i Togo. Högarna väntar. heldag. Tur att jag har ståskrivbord. Jag försöker hitta någon slags struktur. På mitt jobb. På mitt liv. Lönlöst. Bara att le och glida med.

 

Det är ett magiskt ljus över perongen när jag kliver ut från styrelsemötet kl 22.30 med en banan i munnen och en lång arbetsdag i kroppen. Sebastian står kvar i köket och diskar kaffemuggar och godståget gnisslar och rullar långsamt förbi. Bussarna är lila och det är alldeles för sent att gå till Ali Baba och handla. En fantastisk dimma sveper in husen och långtradarna på hemvägen och vemodet från styrelsemötet skaver. Hemma maler chokladmaskinen på högsta voym. Det finns inget magiskt alls över att veta att jag måste ta hand om chokladen efter en lång arbetsdag. På bänken står en tallrik med fisk och löskokt ägg.

 

Jag står i sena försommarnatten med choklad på fingrarna. Jag slickar malstenarna som gått i melangern i tre dagar helt rena från ljummen criollochoklad. Om det är att jag gjort en bra rostning, att det är jag själv som plockat bönorna på min egen mark och torkat och jäst dem eller om det bara är vetskapen om att det är criollobönor enbart som gör smaken extra fyllig och len spelar ingen roll. Kanske är det den ljumma sommarnatten som inte är för varm och inte för kall. Kanske är det en lång arbetsdag

 

 

 

Jag skulle lätt vinna tävlingen världens sunkigast, äckligaste, skitigaste, trasigaste micro som ändå används och fungerar. Om det var en vettig tävling som fanns. Men jag värmer ändå brödet i den på tidiga morgonen. För barnen klagar att det var bakat igår. Och att det inte finns någon god ost hemma. Bortskämda ungar.

 

När jag kliver in på kontoret tidigt ringer Marie från Aného. Jag har nästan glömt bort att Togo existerar. Nu för tiden går anpassningen så fort att den inte ens existerar. Jag är båda länderna. Marie låter stressad. Det ska komma folk från Coutounou senare på dagen som har beställt kanelbullar och hon har glömt bort hur hon ska göra med smöret i bullarna. När ska det i? Jag försöker lugnt och metodiskt gå igenom receptet steg för steg väl meveten om att Marie inte kan skriva ner det. Jag avslutar med att hon kan röra ner ett ägg i smeten på slutat om hon vill men det är inte nödvändigt om hon inte har ägg hemma. Och jag har redan blandat fem ägg med smöret så nu fortsätter jag svarar Marie och skrattar. Sen lägger vi på. Så är det att driva en restaurang på distans. Jag sätter på kaffe. Saknar dansen. Jag älskar Togo.

 

 

Jag sprang runt Norasjön igår igen. Det är inte så himla peppigt med massa asfalt och backar och inga människor som står och hejar i hitorpsbacken. Men måndagar blir aldrig roligare än vad man gör dem. Så idag har jag testat en roligare träning.

Intervallträning för husmödrar som kombinerar nytta med nöje: (vilket som är nyttan och vilket som är nöjet kan man välja själv).

 

1. Mät upp sträckorna dagen innan.

2. Små barn sätter man med fördel framför en film som är en och en halv timme lång (Inte SAW eller När lammen tystnar, det gör dem oroliga, inte heller Bamse som är alldeles för korta avsnitt)

3. Byt om och gör några enkla stretchövningar (eller låt bli) medan du berättar vad som gäller för barnen.

4. Klara färdiga gå! Sätt en deg.

5. Medan degen jäser gör en god vegetarisk soppa av alla halvdåliga grönsaksrester som finns i kylen och tillsätt linser och massa vitlök. Låt puttra på låg värme jättelänge.

6. Baka ut degen till bullar och sätt på jäsning.

7. Jogga första rundan 30 min.

8. Sätt in första plåten.

9 Jogga andra rundan 12 minuter (Här kan äldre barn med fördel vara med och tävla, kan de duka/plocka ur diskmaskinen el dyl på 12 minuter?)

10. Ta ut första plåten. Om du har joggat långsamt är de mörka. Sätt in andra plåten.

11. Försök springa 12-minuters-rundan snabbare än första gången.

12. Ta ut andra plåten.

13. Stretcha lite medan brödet svalnar.

Punkt elva kan .med fördel hoppas över till förmån för en dusch.

 

Grattis, du har nu gjort ett roligt utmanande intervallpass på närmare en mil samtidigt som du bakat bröd och lagat en god vegetarisk middag! Och huset ser ut som ett bombnedslag. Eller två. Hepp.

 

 

 

 

 

Torsdag

Jag sitter på trappen och tar på mig de fuktiga träningskläderna som doftar sur svett. Jag lyssnar på dånet från havet, syrsorna, tuppen, fåglarna och ljudet från sopkvastar. Morgonljud. Klockan är kvart i sex som de flesta joggingmornar den här semestern. Idag är det ”assamption”. Kristi him. Det betyder att det är dagen då vi ska flyga hem i kväll. Om jag har ett pass. Det betyder också att det är en helgdag så alla passkontor och ambassader är väldigt stängda. Nu ska vi se vad det berömda togolesiska korruptionssystemet går för!

 

Det är också idag som det togolesiska turistministeriet ska komma på inspektion. Marie har full aktivitet för at fixa brandvarnare, numrera rum, städa och sy upp uniform till vakten. Det är idag Villa Suédoises eget fotbollslag ska spela turnering i Habitat och dagen då vi ska göra ett danspass med Zondede till Hjulsjökunteras musik. Alltså – ”Egbe Nye Egbe – Esso mulemo” som man säger på éwé (typ i dag är idag, imorgon räknas inte, det är i dag det gäller).

 

Vi äter pate med dansgruppen för sista gången, köper våra sista mango, åker vår sista moppetaxi för den här gången och äter hejdåmiddag ihop med alla i huset. Vi dansar till Hjulsjökunteras musik i flera timmar och vårt lag förlorar finalen på straffar. Och jag provar alla tänkbara vägar och kontakter. Chefen från turistministeriet är väldigt förstående och deltagande och prickar av brist efter brist som vi har åtgärdat. Snart får vi ett kvalitetsdiplom att rama in och hänga upp på väggen säger han. Jag ringer och sms:ar och flirtar med tulltjänstemän klockan fyra på morgonen och lägger fram pengar och ser ledsen ut och förklarar situationen en miljard gånger men förgäves.

 

 

Fredag

När solen går upp i Togo sitter Lena på flyget, Myra sover fortfarande hemma hos Marie i Aneho och jag sitter rätt trött och osoven på en cafeteria utanför passmyndigheten i Lomé och väntar på audience hos chef monsieur Akakpovi. Exakt två och en halv timme efter att flyget har lyft har jag alla mina papper med mitt provisoriska pass i handen och efter en halvtimme till har jag fixat nya flygbiljetter med Royal Air Maroc på måndag med en övernattning i Casablanca. Hepp.  Men lite dyrare än beräknat blir det ju. När jag sover i en taxi på väg hem till Aného ringer Julien och säger att det är dansuppträdande i morgon i Kpalimé. Bon! Je serai là! Jag har ju ändå inget inbokat i morgon. På kvällen ger jag mig ut och springer. I hotpants, rosa träningstop, finörhängen och rosa pärlarmband. Så det så. Ayi följer med och Bernard på cykel. 12km blir det. Nästan till fosfatfabriken. Sen får jag håll. Jag har ätit för mycket kokosnöt. På kvällen ser Myra och Afrikabrorsorna på film med en jättebunke popcorn och jag sover i en trasig solstol och får tusen myggbett.

 

 

Lördag

När jag och Myra kliver utanför dörren på morgonen kommer störtskuren. Så vi blir fast i köket en timme och dricker choklad och äter muffins med killarna. Sen tar vi oss med taxi hit och dit och fram och tillbaka till begravningen som ligger i en lite by vid en dålig väg långt lång utanför Kpalimé. Och vi dansar till den dödes ära. Och alla skrattar och skriker och har kul. När vi bytt om och tvättat av oss ansiktsmålningarna så blir det pate och rökt fisk under ett mangoträd. Nydansad, nyäten och solen tittar fram efter regnet sitter jag en stund med barnen i dansgruppen på busstaket och mår gott. Sen bussas hela gruppen hem med sång och sodabi hela vägen. Ett enda stopp för att proviantera frukt till alla barnen i Agou. När vi kommer hem möter alla killarna oss vid vägen och Marie har lagat pinot och pizza och vi äter i köket tillsammans och pratar strunt med småmango till efterätt. Och Afrika har verkligen greppat mig i dag för jag går och lägger mig oduschad. Efter regn, tio timmar i svettig afrikabil, ett danspass i hettan och sanden och så promenad genom lervattenpölarna hem. Så kan man göra. Jag kommer ju ändå duscha efter morgonjoggen i morgon bitti.

 

 

Söndag

Jag joggar mina vanliga sju kilometer. Idag i lera. Precis när Myra kommer och möter mig vid huset hör jag att det kommer en riktig jogginggrupp bakom mig. Med femtio personer i och trummor och koklocka och sång och likadana dressar. Gula och blå. Och han som springer längst fram med deras fana har en dress som det står Sweden på. Då måste jag ju bara hänga på. Tre kilometer till bort till borgmästeriet. Och sen tre kilometer tillbaka. Och sen blir jag medlem i deras förening ”association des jeunes togolais sportif” och köper deras joggingdress. Och sen blir det världens underbaraste dusch.

Jag och Myra har fruktätartävling så här sista dagen. Vi klämmer tillsammans en monsteravokado, två grapefrukt, fyra bananer, fem mango och lite ananas. Till frukost.

Fjärilssöndag. Hela trädgården är full med fjärilar. Blåa, röda, vita, svarta, stora och små. Vackra. Barnen springer först och fångar fjärilar, sen fångar de krabbor som de bryter benen av, sen plockar de ner kokosnötter och skalar dem. Till mina barn i Sverige. Och till Hannes säger Mawuli när han kommer ner från palmen. Et pour mormor. Et morfar. Jag och Bernard tvättar poolen. Vi äter ris & bönor hos Tanti. Jag, Myra och Mawuli promenerar till Aného och handlar glass och tomater och två väskor. Jag tänker på Mawulis liv,hur himla mycket mer ansvarstagande han blivit och hur det skulle bli om han kom till Sverige. Marie surar för att barnen inte hjälper till hemma så hon, jag och Myra äter ihop på terassen medan killarna får laga spagetti själva i köket. Sen tittar alla barn på Kirikou och klockan tolv går vår taxi från Aného.

 

 

Måndag

Alla kontroller tar dubbelt så lång tid utan pass. Jag fixar lite Euro. Vi mutar oss till sist förbi visakontrollen eftersom jag inte har något visum och Myras gick ut i fredags och vi är med på planet som lyfter 4.25.

Planen var att strosa längs strandpromenaden i Casablanca i dag, bada lite i havet, sitta på någon uteservering och dricka mintthé och jobba lite på distans på hotellets WiFi eftersom jag skulle varit tillbaks på kontoret idag. Istället sitter vi i ett klaustrofobiskt litet cementrum utan dusch och toalett i källaren på Casablancas flygplats och får inte gå ut. Hepp. Ingen Tv, radio, väckarklocka, internet, telefon, sängbord eller något mer än en säng och en spegel. Flygplatspolisen tyckte inte att det var bra att jag hade ett papper från den togolesiska passmyndigheten när jag inte är togoles. Men det verkar som de tänker mig låta mig åka vidare i morgon bitti till Sverige i alla fall. Och det lät som om vi får gå ut på flygplatsen och köpa mat i kväll. Då måste jag försöka hitta en väckarklocka så att vi inte missar Stockholmsflyget i morgon bitti. Men det blir två dagar utan morgonjogg.

Sitter i en minibuss tillsammans med arton andra på väg till Lomé och grämer mig över att jag hade passet i handväskan. Hämtar ut ”attestation de declaration de vo”l som är klar hos ”gendarmerie national” och sitter resten av förmiddagen på Tyska ambassaden och väntar på min tur bara för att få veta att de inte kan utfärda något resedokument åt mig. De råder mig att kontakta franska ambassaden när de öppnar i morgon bitti. Jag, Lena, Mawuli och Myra går till marknaden. Africa-chop! ropar en man efter mig och Lena när vi går längs vägen och äter rykande färska Ablo ur en åse med jättestark sås till i den jättevarma afrikanska solen och är jättesvettiga. Lämnar in ett tyg med tuppar på hos skräddaren för att han ska sy mig en ny afrikapyamas. Det blir nattliv i Lome med dansgruppen. Vi dansar rumporna av oss både på Lomés finaste nattklubb där alla uppklädda människor står och dansar framför en spegel och en cola kostar 60kr och ute på boulevarden i vimlet där en cola kostar 6kr. Att festa loss med dansgruppen är som fem träningspass efter varandra och kroppen blir glad och vi somnar på golvet i ett rum när klockan är halv fem på morgonen.

 

 

Klockan sex är det morgonjogg i regnet i Lomé. Ensam. Sen joggar jag och Julien hem till hans mamma och pratar om stulna saker. Snabbdusch, på med gårdagens utekläder igen och så åker jag och Pascal till franska ambassaden. Som har stängt. De firar segern i andra världskriget. Hepp. Så det blir service de passeports istället. Man går in på bakgården, förbi militärerna, upp tre trappor och letar på dörr sjutton. Där inne sitter sekretararen och studerar sin kalender. En man i lång grön skjorta sitter och läser en tjock bok om olika fiskar och nickar medhållande för sig själv varje gång han vänder blad. En annan man sitter och skriver upp utvalda siffror ur sin telefonbok på ett papper. Till slut har chefen tid att ta emot och vi får följa med honom till ett kontor på andra våningen där vi får en ny man at hänga på. Han skäller ut sin sekreterare och vi väntar. Han är barca-fan och vi får gå med honom ner till första våningen och fylla i papper och betala böter och så fortsätter det i ett par timmar med frågor av typen varför tjuven inte tog Myras pass också, varför jag inte hade min mamma med mig och varför jag måste åka hem på fredag morgon och vad jag använder för tandkräm. Vi betalar mutor i flera omgångar för att de ska göra klart papprena under dagen eftersom det är ledig dag i morgon. Sen åker vi moppe genom hela Lome i ösregnet. Jag Pascal och Julien. När det regnar som värst stannar vi och tar en sötkaffe och väntar ut störtskurarna. När jag kommer hemvandrande längs den röda vägen droppande blöt och ganska trött och tomhänt möts jag av Armand på en cykel med bara ett handtag (det andra har rostat bort), Mawuli som tar mig i handen och förklarar att han behöver nya skor och en liten vit tjej som sitter i köket hos Marie och äter pommes med ketchup och säger att jag aldrig är hemma. Må så vara. Myra spelar fotboll med Prospere och kompisarna i vattenpölarna länge. Jag tar en huvudvärkstablett och gå till Tanti och äter ris och sen sopar jag och väntar och mal majs och väntar och försöker ordna ner kakaobönor från Agou och väntar… Om de ringer och säger jag får ett tillfällig pass i dag ska jag också fira andra världskrigets slut i kväll.

Efter en hel förmiddag av ihållande regn, flera koppar värmande nescafe, plaskjoggingtur och stötar från alla eluttag drar hela familjen (Marie, Jag, Lena, Bernard, Armand, Mawuli och Myra) till hotelleriorganisationens förstamajfest på hotell miss. Vi äter couscous, dricker Whiskey och sjunger togolesiska arbetarsånger. Vi går hem i högklackat genom den röda leran och Mawuli ropar ”hejdå” och ”sluta gnälla” efter varenda moppetaxi.

 

 

Redan efter morgonjoggen tar vi en taxi in till Lomé och hänger med dansgruppen hela dagen. På eftermiddagen dansar och spelar vi tillsammans på en folkbildningseftermiddag där läkare kommit till kvarteret för att berätta om familjeplanering, visa bilder på äggstockar och trä kondomer på en träpenis. Alla som är där får ställa frågor och svara. En riktigt rolig tillställning. Jag får mer danskomplimanger än vad som är nyttigt för en liten viting och Julien är stolt som en tupp när han håller koreografens tal efteråt till gruppen på bar New Harlem. Vi äter Djenkoume och dricker billig Whiskey med gruppen. Myra och jag leker kurragömma och engagerar hela gårdens barn och vuxna fram till på sena kvällen. Det är varmt att sitta under plåttaket på en hög med kolsäckar alldeles stilla. Sen går vi ut och tittar på godnattbrasor när kvarterets barn eldar skräp och brasorna speglar sig i vattenpölarna. På natten sitter vi på New Harlem och pratar dansminnen och gör upp planer för framtiden.

 

 

När solen går upp ger vi oss av mot Kara med postbussen. Hettan i bussen går att skära med kniv och ett par timmar får vi sitta bredvid vägen i väntan på en ny buss och mekaniker. Några korta stopp för att proviantera bananer, friterade bönbollar, läsk och avokado och efter elva timmar på röda vägar, genom små byar, berg, svett och savann är vi framme.

 

 

 

Joggar förbi togolesiska kommandostyrkans fallskärmsjägare utanför Kara på tidig morgonjogg. Ett par timmars väntan på marknaden innan en taxi till Sarakawa äntligen är full och ger sig av. En av de bättre taxibilarna med spräckt framruta som man får putta igång. Sen köper vi parkbiljetter och två saftiga mango direkt från trädet och så får vi åka Safarijeepsflak genom parken och ser zebror, antiloper, gnuer och sköldpaddor. Guiden har varit skogsvaktare i Agotime Koumassi och har en brorsa som nog vill börja jobba på vår mark. Eftersom det inte går någon taxi tillbaka får vi åka fyra personer på en moppe i 35 km. Vi handlar kalsonger, godis och buffelost på marknaden och hänger med personalen utanför Togotelecom i tre timmar för att få komma in till direktören en lördagkväll och konfigurera det nya modemet jag köpt för att få internet. Vi får ångkokta ablo och chili-ingefärsås på en bar som serverar tetrapack med rödvin i svarta plastpåsar och Myra sover i mitt knä. Vi knallar runt på Karas gator mitt i natten och lyckas flirt-prata oss förbi militären utan att varken behöva muta oss fram eller gifta bort vare sig Myra eller Lena. Somnar gott på ett sunkigt hotellrum vid tvåtiden. Vi är på semester.

 

 

Jag får väcka hotellvakten som sover på soffan för att komma ut och jogga vid femtiden. Det är oväder ute och regnar när vi tar oss till busstationen. Bussresan är helt oafrikansk och tar bara åtta timmar till Lome i en buss som inte pajar en enda gång. Vi handlar mango och grönsaker av trevliga kvinnor längst in på marknaden. En kille försöker rycka min väska. Han rycker och rycker och jag håller i. Sen håller jag i honom en stund och sen i väskan igen innan den går sönder och innehållet ramlar ut på marken. Trettio personer tittar på men har efteråt inte sett någonting. Tjuven får inte med sig fettbollarna, grapefrukten, de nya kalsongerna, buffelosten, Tures nya nationalitetshandlingar, min hårklämma, Myra och Lenas pass. Men han lyckas ta mitt pass, mitt körkort, mitt visakort, min svenska telefon, min togolesiska telefon, mitt nya internet på usb som jag satt tre timmar i går för att få konfigurerat och så alla mina pengar. Hepp. Marie gör världens godaste Irish coffee i baren på Villa Suédoise på kvällen och vi sitter och lyssnar på havet. Kara var trevligt men Aneho är hemma.

 

 

Morgonjoggar och grämer mig över att jag inte sparkade ficktjuven i magen. Vad ska han med mitt pass till? Nu får jag sitta av förmiddagen på gendarmerie national, togocel, togotelecom och service de passeports. Roligare kan man ha. Och inga bilder från danseen och semestern i Kara får ni se heller. På kvällen dansträning, Djenkoume och regn som hänger i luften.

Fredag

Vi leker vita turister i Erics stora svarta jeep och drar över savannen mot bushen. Till lunch soyaspett med chilikrydda i Agou innan vi ger oss ut på den röda vägen mot odlingarna. Om man vill uppleva Afrikas alla sorters olika dåliga vägar på en enda sträcka så är vägen mellan Agou och Agotime Koumassi den ultimata sträckan. Först är det röd väg med jättedjupa fåror där vattenet runnit nerför sluttningarna, sen är det steniga vägen som håller på att skaka sönder bilen. Efter det kommer det som egentligen ska vara asfaltsväg men är mest hål och av asfalten är det bara hårda kanter kvar och så sist kommer lervägen med vattenhål djupa som badkar.

 

Marie gör kladdig avokadosallad till kvällsmat som vi äter med händerna i ficklampans sken.på farmen Kekeli där vi sover fyra personer i samma förråd som förra veckan.

 

Bara när jag går ut på toa mitt i natten tänker jag på att ormar sägs trivas i de hoprullade vissnade bladen på bananplantorna. Annars tänker jag på annat. Jag tar lite toapaper och kryper in under kakaoträd och bananplantor till hålet i marken med maskar längst ner och två stenar att stå på. Jag skriker inte högt när en höna flaxar ner från den lilla palmen rakt ner i huvet på mig. Folk sover ju och jag är ju van vid Afrika gudbevars.

 

 

 

Lördag

Jag vaknar av att det stinker av jästa otorkade kakaobönor. Klockan är sex och utanför i gryningen står Kolgrillen och brinner. Tupparna har galt i två timmar redan och Myra har hög feber och har varit vaken halva natten men sover just nu vidare på cementgolvet när jag smyger ut. Springkläderna luktar flerdagarssvett och är fuktiga från gårdagens regn.

Liten vit sjukling sitter och kliar sig på benen på en stock vid vägen när jag kommer joggande tillbaks. Gråtande tar hon min hand och vi går ner till duschen och sköljer bort myggbett, kiss, svett, banankladd och lite feber. Sen får hon vara som en afrikansk bebis och åka på min rygg runt på markerna under dagen. Hon sover på en bastmatta när vi kapar bambu på kakaomarken, när vi skördar kakao på ett annat ställe och när vi röjer gräs med machete där den nya kakaoplanteringen ska kompletteras med trehundra kakaoträd och trehundra bananer.

 

Vi leker taxi och skjutsar gamlingen som har stått och väntat på moppetaxi hela förmiddagen till Nyaite precis vid Ghanagränsen och tar en läsk vid den enda baren i byn. Sen tar vi med svärdottern till vakten på gården där vi bor och hennes maniocsäck till Agou.

En kort sväng på Kpalimes handelsträdgård där vi köper fruktträd och äter stjärnfrukt direkt från trädet och så buffelost med chilikrydda till lunch.

 

Vi vaknar i Kouma Konda, en liten by. Där kan man springa upp till en bergstopp och se ut över Kpalime, Chateau Vialle på en av de andra bergstopparna och små röda byar i de gröna Ghanabergen. Där är det svalt när man vaknar av fåglarna och man kan ha avocadokastning på det lilla hotellets tak efter frukost. På centre artisanal hittar vi en man som har en bror som ska komma dit efter morgonsporten och som har en påse med ebenholtsfrön hemma som vi får köpa för 15 000cfa. Vilken tur man kan ha!

 

Klockan är tre och vi sitter i Agotime Koumassi igen och väntar på Koko. Det är 42 grader i skuggan vid vägkanten och Myra är varm som ett element på min rygg. En halvtimme senare står vi ute på marken med våra nyinköpta mango- och avokadoplantor. Regnet öser ner. Det åskar och blixtrar och genomvåta söker Lena, Myra, jag och Kokos barn skydd under en palm. Myra gnäller och gråter och skakar tänder av feberfrossa och kyla och blåst medan Marie och Koko klafsar runt på den nyplanterade jordnötsåkern och planterar ut träd på vad jag tycker verkar vara helt fel ställen. Men inte orkar jag bry mig. Vi markerar ut platsen för en brunn och så klafsar vi hem och vrider ur våra kläder och äter avokadosallad med fingrarna i ficklampans sken. Överallt hänger genomblöta kläder och handdukar och kakaobönorna luktar ännu mer än i går. Dripp-dropp.

 

Måndag

Den lilla vitingen ger sig ut på landsvägen och springer och rätt vad det är så möter hon den första svartingen som är på väg till sin farm med en spade på huvudet. -Yovo yovo, fikolleio (Lilla viting, viting var är du på väg) ropar svartingen och den lilla vitingen svarar -Ma podo vide (Jag är bara ute och springer lite). Svartingen skrattar och vinkar och den lilla vitingen fortsätter. Snart möter hon den andra svartingen som bär en balja med majskolvar och en machete på huvudet. Yovo yovo, fikolleio (Lilla viting, viting var är du på väg) och den lilla vitingen svarar Ma podo vide (Jag är bara ute och springer lite). Svartingen skrattar och vinkar och säger -du courage! och den lilla vitingen fortsätter. Snart möter den lilla vitingen den tredje svartingen som inte bär på någonting. De utbyter morgonens artighetsfraser och svartingen säger till vitingen att jogga hem till sitt barn eftersom svartingen ska ut och promenera lite och att snart kommer lantmätaren och de ska räkna på vad det kan kosta att bygga sig ett litet hus som inte vinden kan blåsa och flåsa sönder där de kan sitta och se solen gå ner efter dagens arbete på fälten…

 

 

Och inte startar den lilla vitingens stora svarta bil mitt i den Togolesiska bushen heller. Efter  puttande och frustande åker några iväg på sin moppe för att hämta hjälp. Men när bilen har fått vila en halvtimme i solen så går den som en klocka och de små vitingarna kan åka hem till Aneho igen. Vilket är mördande varmt och svettigt mitt på dagen med lantmätare och bambu och bananer och plantor och svettkläder och smuts överallt.

Hemma på gården väntar alla barn som får bröd från Lomé och småmango och varsin banan. Vi fyller på fruktförrådet med bananer, apelsiner och avokado som vi plockat på marken.

 

Tisdag

Trädgårdstisdag. Allt klipps och ansas och binds upp. Bouganvillean vid brunnen blir det inte mycket kvar av. Ebenholtsfrön läggs i blöt.

Tvätttisdag. Allt blir rent efter en halvliter klorin och två timmars tvätt i solen. Bilen med.

Skrubba-poolen-tisdag.

Marknadstisdag. Hela familjen (just nu Marie, Jag, Lena, Armand, Bernard, Myra och Mawuli) drar på marknaden och strosar och handlar fettbollar och rödvin på tetrapack.

Internet-funkar-inte-som-vanligt-tisdag.

På kvällen sitter vi nere vid köket och Marie, Ali och Antoinette gör med gemensamma ansträngningar Irish coffee. Riktigt god. Efter det att vi visat hur elvispen fungerar.

 

Onsdag

Inget internet.

Marksnack med en potentiell skogvaktare från Afagnan till frukost. Sen kommer Madame från hotell Safari och Monsieur från Prince Noir. De är ute och tar uppanmälningar till festen som vi i hotellägarnas intresseorganisation i Aneho ska ha den 1 maj. Klart vi ska gå. Knallar ner för trappen med kolonialpelare och ser ut över huset och känner mig igen som den vita kolonialmadamen. Hackar rost från gångjärnen på huset med machete.

 

Torsdag

Vi äter papaya och dricker druvjuice hemma hos Eric i Lomé när vi lämnar tillbaka bilen. Chauffören som skjutsar oss till Aného petar öronen med vägtullsbiljetten och släpper av oss vid vägkanten. Vi tar vår halvtinade kyckling från supermarket och knallar den röda vägen ner till huset vid havet.

Jag står i uteduschen. Skymning. Jag öser solvarmt vatten över mig med en plastskopa och gnuggar skinnet med kokosnötshår som Mawuli köpt hos Tanti. Runt omkring mig är det folk. Gilbert ber mig om pengar till fisk och majsmjöl. Vi har dansat och kroppen är skönt trött. Antoinette serverar öl till några gäster på terassen. Myra och Adjo far runt och Marie tvättar lakan till gäster som ska komma i helgen. Här är jag i duschen mitt i livet.

Pommes, vitkål och rödvin till kvällsmat nere i köket. Myra och afrikabrorsorna kollar film. Dansarna lagar akoume. Anani kommer förbi med ännu en potentiell skogvaktare.

 

 

Fredag

Regn.  Åtta kilometers klafsmorgonjogg i leran. Jag möter massor av glada människor jag känner längs vägen och någon har tappat okra med tio meters mellanrum som ett spår att följa. Tjipp-tjipp-dans på den blöta terassen. ACn i andra lägenheten är ”grillé” och måste lagas. Varmt kaffe. En vecka utan internet i huset. Jag åker in till Aneho för att jobba lite på internetcafe. En sval dag. I eftermiddag ska vi dansa igen och sen ska vi laga fredagspizza och njuta av den och kanske en Awoyo i pailotten vid köket. Fredagsmys i Villa Suédoise.

Jag sitter i gryningen i ett litet förråd i närheten av Agoutime Koumassi och försöker få ut snöret som åkt in i linningen på mina springshorts. Jag har verkligen ingen säkerhetsnål till hands. Och inget lyse. Lena och Myra ligger på tvärs över sängen och Marie ligger på bastmattan på golvet. Sex kilometer på den röda lilla vägen mot Ghana. Jag möter män och kvinnor på väg mot sina odlingar med machete och korgar. Nästa vecka ska jag upp igen hit och plantera. 

 

   

 

 

Jag och Myra pratar om larver och maskar under morgonduschen. Det faller sig naturligt när de kryper omkring fötterna på en. Fjärilslarverna är mjuka och mysiga säger Myra. Vi stuvar ner alla svettkläder från gårdagens djungelstrapatser i ryggsäcken och åker på Kokous motorcykel bort till Tsalis gård. Myra köper pärlor av en togolesisk gårdfarihandlare och bönor med olja till frukost av Tsalis första fru. Vi betalar 25 000cfa och två schnapps till den lokala kungen för att han ska skriva under alla våra köpekontrakt på markerna. Sådana är reglerna. Vi har ett långt möte med Tsali och Kouko om palmspriten. Det slutar med att vi får med oss åttio liter som vi binder fast på mopen på smala slingervägarna tillbaka till Agou.

 

 

Vi köper lerbollar på marknaden för att laga pizzaugnen som börjar bli sliten i botten. Den afrikanska solen är obarmhärtig mot oss på marknaden och lyser över kol, ananas, tomater och konserver. Myra åker ensam hem på en moppe när hon inte orkar längre. Hon är stor här i Afrika. På eftermiddagen dansar vi. Efter träningen blir det alla barnens tur. Det är det roligaste på alltihop. Wow vilket drag!!! Kocken från Accra har skickat med kakor med Julien som present och vi har kakor kvar från caféet i Enköping. Så på kvällen blir det kakbuffé med poäng. Accra mot Enköping. Enköping går segrande ur striden med nöttårtan.

 

 

    

 

 

En del onsdagar kräver siesta. Idag är det en sån dag. Dagen efter marknaden. Siesta och skura golv. Rörmokaren har kommit och vi kan fylla poolen. Sen blir det dans också. Och lagning av internet (inte billigt). Och lagning av pizzaugnen. Och har man lagat pizzaugnen så måste den ju provköras direkt. Gilbert ber om tretusen cfa till majsmjöl när han hör att det ska bli pizza till kvällsmat… Det nya fotbolslaget tränar i sina gulblå dressar på stranden. På söndag ska de ha sin första match.

 

    

Vi är i tid, är trötta, har ätit hallonchesecake från Enköping i Casablanca och bara haft ett ordentligt spyanfall på hela resan

 

Anländer Lome kl 03.19 där hela dansgruppen tar emot oss. 27 grader. Inget bagage har kommit. Vi ser solen gå upp i Aneho. Det har regnat. Hela terassen är blöt. Trädgården har verkligen börjat växa igen sen vi fick sötvatten till huset. Gräset tar sig och buskarna och träden är fulla med blommor. Oreganoplantorna är en centimeter, tomater spirar i komposten, vita hibiskusar blommar i skyggan, gullrankan klättrar i trädet.

 

 

Alla barn är här. Vi stoppar brödcykeln och får bröd och nescafe till frukost. Bada, sova middag, åka till Lome och betala interneträkningen. Taxin kokar och vi får ta en ny. Växla pengar på svarta marknaden. Köpa frukt och grönsaker. Laga sallad och dricka öl.

 

   

 

 

 

    

 

    

 

 

 

Jogging. Vi äter all frukt vi kan komma på till frukost. Sen gräver vi ur duschen , tvättar all sten,fyller på med ny sand och får solsting. Ingen el. På eftermiddagen promenad till Aneho genom vägarbetet. Vi tittar på den nya bron, köper mjöl, olja, la vache qui rit och tar en moppe hem. Pluggar med barnen i pailotten. Köper fisk av Esta på taket medan elektrikern lagar routern.

 

 

 

 

Morgonjogg. Mango värd att dö för till frukost. Varje dag ris och bönor hos Tanti. Rörmokarn kommer och vi filosoferar över varför vitingar vill bli svarta och tvärtom. Stor fråga. Marie har använt den franska duschtvålen jag köpte i januari som hudcreme. Hon har blivit alldeles vit om benen. Läskigt. Alltså riktigt vit. Nästan som jag. Jag och Myra mutar ut vårt bagage i Lome. Vi åker på Juliens moppe runt och lämnar av grejer i kvarteren innan vi köper pizzaost på supermarche och far hem. Vi sitter "hela familjen" och sjunger barnsånger, äter pizza och ser My little pony på film ute vid Maries kök. Sen kan vi inte hålla oss längre utan plockar fram fotbollsgrejerna vi har med oss till imorgon...

 

   

 

 

 

Det är uppställning vid köket och utdelning av lagtröjor 05.30. Alla barn är där. Alla blir fina och grymt peppade. En farmor kommer med sin flicka som varit ledsen hela morgonen för att hon också vill vara med så hon får en tröja och får låna Algots gamla badshorts. Sen springer vi sjungande och svettiga sex kilometer. Ali i täten och Marie sist.Däremellan massa barn. Solen stiger. Vi sopar stranden och utanför huset. Alla barn får Djenkoume och läsk och sen blir det fotboll på stranden. Vi badar. Tantis son simmar för långt ut och håller på att drunkna men Ali räddar honom. Han spyr och får åka till sjukhuset. Vi delar ut presenter på taket och sen blir det skola och choklad från Sverige. Lena, Mawuli och Myra lär sig franska, Jag lär mig Mina och Bernard lär sig Svenska.

 

         

 

 

Lördag

Om det finns något som är sunkigare än att äta nästan en hel påse bearnaissåschips på fredagskvällen så är det att hälla i sig resten direkt ur påsen på lördag morgon.

Tvättmaskinsluckan har hittills gått att öppna med en skruvmejsel. Från och med idag går det inte. Funderar på tvätten när Göte ringer och säger att han fixar in oss på Zenits sista föreställning i kväll. Göte är snäll och tvätttankarna ger vika.

 

Söndag

Roadtrip men Mike & Lena. Allt är såå stockholmigt. Macka & kaffe 102kr. parkering 70kr i timmen. Felkörning runt halva stan. Alla människor är ute och åker skridskor på vikarna i Stockholm utom vi. En fantastisk föreställning och mycket tid för prat. På kvällen kostar en flygbiljett till Togo 5215kr. Ett pris man bara inte kan motstå. Jag köper två.

 

 

Måndag

Tränar på crosstrainern klockan halv sex på morgonen till morgonandakten med universitetsprästen på Malmö högskola. Han spelar visa från Utanmyra. Jag blir melankolisk. Steker ägg. Eldar.Tvätthögen växer och jag skickar över fem tusen till nya vattenledningar i Togo. Undrar vad en ny tvättmaskinslucka kan kosta.

 

Tisdag

Tvätthögen faller ner på golvet. Ingenstans säljer de black eye-bönor. I Togo säljer de black-eye-bönor i var enda kiosk och affär. Det får bli veggolasagne till kvällsmat istället. Det är ju också gott. Fast det är ju inte black-eye-bönor.

 

Onsdag

Dagen då jag sitter på Järle gård och grottar ner mig i Bergslagsspelen, gör tre-rätters till min familj och får hem den nya tvättmaskinsluckan. Efterätt skulle det inte bli egentligen. Men det blir lisom inten ordning på en tre-rätters utan efterätt. Och sen är det ju samiska nationaldagen i dag. Så jag gör en samsisk pannacotta. Med samiska vindruvor. Och samisk chokladkräm. Inte tokigt alls.

 

Torsdag

Jag vabbar halva dagen. Jag tvättar allt. Och bakar bananmuffins. Diskmaskinen går sönder.

 

Fredag

Diskmaskinen är trasig

 

Lördag

Diskmaskinen är trasig. Åker skidor.

 

    

 

Söndag

Diskmaskinen är trasig

 

Måndag

Vab med Myra:

-Och hur blir det snö då? Ändå ganska lätt att svara på.

-Och hur gjorde gud när han gjorde världen? Gud skapade HELA jorden. Visst är det så!?! Och sen kom Jesus och gav den näring. Och skapade vintern och alla postlådor.  Och nu är han uppe i himlen. Med änglarna. Jag vill bli en ängel. De är så vackra. Som snön på träden. Hur gör man vind? Alltså jag vet hur man blåser en liten liten vind men en sån där jättestor…

 

När mina öron är trötta sätter jag på film. Ägnar sen hela förmiddagen åt att prata med tyska posten, togolesiska ambassaden i Berlin, Ethiopian Airlines och söka efter den lokala passmyndigheten i Adis.

 

Tisdag

Sonen blir bjuden som ensam kille på tjejparty. Han undrar försiktigt om han ska ta det som en förolämpning eller en komplimang. Komplimang skriker alla vuxna. Diskmaskinen är trasig. Jobbar från 08.00-22.00. Plastföreläsning, verksamhetsberättelse och en hel massa mail och samtal och anmälningar. När jag kommer hem är disken ren. Pappa har landat i Lomé utan passet med visum men med tillfälligt pass och en attestation som jag fixat fram om att de får komma in i Togo med massor av stämplar och frimärken. Och ibland ska man vara glad över det afrikanska korrupta systemet. Och jag är avis. Äventyr och värme. Jag har suttit på golvet med datorn i knät och ryggen mot elementet och jobbat i dag.

 

Onsdag

MÅSTE ha grädde i kaffet eftersom mjölken är slut! Myra hostar till hon spyr och blöder näsblod. Vi ser Savannens hjältar och Dora på franska en miljon gånger. Och jag skottar snö och mailar om inställda kurser och nya mötestider medan hon ser Dora en gång till. Jag tittar på den trasiga diskmaskinen. Tankens kraft. Det har hänt att saker självläkt förut.

Söndag

Det finns situationer man aldrig kan förutse. Gänglåsningsvätska och mosade gröna ärtor på min nya nytvättade tröja tex. Visste inte ens att vi hade gänglåsning hemma och än mindre vet jag vad man använder den till. Inget bra att få den på kläderna i alla fall. Sur. Hoppar i overallen och går ut och eldar.

 

Så intensiv och fanatisk. Blir trött på mig själv. Varför måste jag hitta på saker hela tiden och dra dem till sin spets? Varför kan jag inte bara se Tv och vara nöjd? Måste jag starta nya projekt på jobbet innan de gamla är slut, aldrig avsluta en diskussion i tid, alltid baka mer bullar, starta fler kurser, längta efter andra världar, lära mig mer danser, köpa mer mark och alltid vilja ha något annat? En ständig strävan. Välsignelse och förbannelse.

 

 

Måndag

-Varför tar de som jobbar på de här åkrarna inte bort snön?

- Tar bort snön?

-Ja. Så att det växer lite bättre.

-Det kommer ju växa bättre till sommaren.

-Men då är ju jag redan sex år och fastan är över.

Vad får ungen allt ifrån…

 

Kroppen är smart. Känslor är kroppens sätt att få oss att göra det vi borde för att säkra artens fortlevnad. Att vara känslostyrd borde alltså inte vara så irrationellt och flummigt som det har en stämpel av. Att låta bli saker som man är rädd för eller följa sina lustar kanske är bra. Ture undrar om man kan bli filosof. Jag säger att det kan man. Lyssnar på en klok kvinna på P1 som säger att man aldrig ska äta saker för att de är nyttiga. Man ska äta för att det är gott och älska för att njuta. Så enkelt -så genialiskt. Amatörfilosofen Jenny gillar det.

 

När jag kommer hem sent på kvällen efter styrelsemöte på jobbet skriker värmepumpen. Kall Pytt i panna som systern har lagat finns. Fattar inte att hon engagerat orkar laga mat till sina barn på kvällarna efter att ha stått i en skolbespisning hela dagen. Jag orkar ju sällan öppna datorn på kvällarna. Jag tystar värmepumpen och min kurrande mage med pytt-i-panna. Ja eller… ni förstår… inte pytt-i-värmepumpen.

 

Tisdag

Dagen då jag upptäckte att det finns en Facebookgrupp som heter Örebros snyggaste Afrikaner och en Swingersklubb för föräldralediga.

 

 

Onsdag

Visste ni vilken existentiell ångest och ensamhet man kan vakna med kl 5.40 en onsdagsmorgon mitt i livet? Jaha, det visste ni. Alla visste det?! Ja då så. Det är ju ändå en liten tröst. Fumlar runt i köket och sätter en deg. Naken. Tar på mig skoteroverallen utan en tråd under och går ut och matar pannan och hönsen. Att kunna gå naken hemma är något av det bästa med att bo på landet.

 

Att jag glömmer att fylla i fritidsschemat och skicka med barnen skidor till skolan är inte bra. Det kan till och med vara respektlöst mot andra. Men det gör mig inte till en dålig människa. Går på after work och skiter i dagens träning. Det gör mig inte heller till en dålig människa.

Äter ost och vispgrädde ur kylen när jag kommer hem och struntar i att duscha. Det finns inga dåliga människor.

 

Torsdag

Till middagen smörar barnen för att få se James Bond. Efter en lång rolig diskussion om vad som hade hänt om man gjort en precis likadan James Bond-film med en kvinna i huvudrollen och hur det hade påverkat olika scener får barnen se ”Die another day”

 

 

Fredag

Försöker bara förstå världen. Hela tiden. Det är det allt det här bloggandet går ut på. Jag har tur och mitt morgonmöte dyker inte upp. Jag hinner jobba lite. Glada trevliga kollegor på kontoret idag. En hjärnforskare, träffa gamla bekantskaper, anställa en nya ung projektledare, gratis lunch och knäck som Tobba har med sig till fikat. Vad mer kan man begära av en fredag? Vi åker och badar med de små barnen medan de stora barnen och deras kompisar sprayar hela huset med parfym och försöker tända eld på den. Jag pratar med Julien som gjort en ny skiva till mig och med Togolesiska ambassaden i Berlin som varken pratar engelska eller franska och han som vet om det går att få expressvisum jobbar kanske någon gång i nästa vecka.

 

Myra är nöjd och trött i bilen. Jag behöver inte säga ett ord. Hon håller låda hela vägen.

-Men på riktigt riktigt mamma, finns Gud?

-Mamma, vet du att nu är det natt i andra världar.  Det finns skiiitmånga världar. Och solar. Men på de andra solarna pratar de ett annat språk. Vi ligger i rymden. Jorden svävar liksom. Vilken planet ligger närmast solen? Är det Spanien eller Mattias. Eller det var kanske en tjej… Jag ska bli kvinna när jag bli stor. Det ska du med. Kvinna. Det ska alla tjejer. En miljard är mer än tusen. Det är skiitmånga solar. Överallt. Och så deras planeter. Om man sätter ihop alla planeter i en hög så är det mer än hundra. Det vet jag. Det finns rävar i skogen. Men inte björnar. Fast det finns björnar. Ing-Marie säger att det kanske bara var spåren av en stor hund men Leeane och Minne vet att det är björnspår. Det finns skiitmånga björnar och skiitmånga solar…

Aného bjuder på ananas, kokosnöt, stekt ägg, brieost, thé, sol och en fantastisk vit bouganvillea till frukost. Fiskarna ropar Ayele efter mig när vi drar iväg på joggingtur. flera gånger. Ayelevi är mitt togolesiska namn. Om jag vänder mig om kommer de att skratta åt mig och skoja om något som jag inte förstår. De har redan tagit ett par stärkande supar på morgonen. Om jag inte vänder mig om kommer de tycka att jag är en vit snobb. Svårt val. Dagens ordspråk: Det är inte svårare att bära en vattenbalja på huvudet och ett barn på ryggen än det europeiska koloniala arvet på sina axlar.

 

Mina fötter värker av två dagar med dubbla danspass och sår från glassplitter. Mina lår är alldeles stela av Adjogbo och morgonjogg sex dagar i veckan. Dessutom har en av de nyfunna små kattungarna bitit mig i fingret. Nu har vi två tama kattungar och tre vilda. Vi dansar på förmiddagen. Sedan kommer en togolesisk kock som jobbar på en libanesisk restaurang i Accra och lagar fransk partylunch till alla med Djenkoume, kött, fisk, bönor, sallad och tiramisu till efterätt. Vilken fantastisk lyx. Julien bjuder.

 

 

Jag och Marie spenderar eftermiddagen på CEET, elbolaget. Roligare kan man ha. Det är fredagkväll. Och så plötsligt mitt i afropoppen som spelas från elva på morgonen till elva på kvällen och fredagsröjet i baren på Villa Suedoise så bryts strömmen. Det blir tyst. Vågorna dånar och bara en ensam fiol med Kalle Moreus tonar fram från min dator. Jag sitter i paillotten vid köket där Marie eldar pizzaugnen med kokosnötter och bakar pizza för fulla muggar. En stunds overklighet i tystnaden innan CEET slår på strömmen igen.

 

 

Mot Agoutime Koumassi igen. Jag kör en stor svart stadsjeep över den afrikanska savannen i flera timmar och känner mig riktigt cool, miljöförstörande och svettig. Jag och Marie pratar om att bygga oss en lite lerhydda i Koumassi så at vi slipper åka så mycket. Man kan faktiskt göra det om man vill. Dagens ordspråk: Det är inte svårare att bygga en lerhydda i Agoutime Koumassi än att låna pengar till en villa i Nora.

 

 

 

Vi hämtar upp vår lantmätare i Agou och eftersom Tsali är i kyrkan när vi kommer till Koumassi vid tio så provar vi att åka några kilometer till mot Ghana och ta oss över bron utan visum. Det funkar. Vi dricker varm fanta i en liten Ghanaby och åker sedan tillbaks till Togo igen. Hela dagen går åt till att vandra genom djungeln och genom gräs och floder för att kolla till plantor och se på ny mark som Tsali vill sälja och förhandla om ogräsmedel röjning mot skogsbränder, skogsvaktarlön, plåttunnor, plantering och rensning. Ingen kakao får vi med oss hem men några liter färdig palmsprit som råkar läcka ut lite i bilen och massor av god frukt. Dessutom är vi två hektar mark rikare och en massa cfa fattigare. Så kan det gå. Dagens ordspråk: Det är bara lite svårare att impulsshoppa i Koumassi än på Marieberg.