Ibland gör man fel

Ibland gör min man fel. Ganska ofta faktiskt. Han lägger barnens kläder i fel korgar i garderoben så att Algots tröjor ligger i Tages hög. Sen glömmer han vattna blommorna fast han lovat och ibland köper han bara köttkorv och glömmer den vegetariska. Själv gör jag också fel. Allvarligare saker. Jag glömmer barnens matsäck på friluftsdagar, jag glömmer signera lönerapporter så att anställda inte får någon lön. Jag har faktiskt också glömt att hämta mina barn från fritids så personalen fått ringa hem. Då får man skämmas och be om ursäkt. Det är ok att göra fel.

Mitt äldsta barn kom ensam hit från Somalia när han var tretton år. I tio år hade hans familj flyttat runt i södra Somalia för att undvika kriget, han såg självmordsbombare spränga sig själva på marknaden, fick inte leka fritt av rädsla för soldater och efter hot från Al-shabab om att gå med dem eller dödas så flydde han. Ensam. Utan pengar. 13 år. Till slut kom han till Sverige. Sen han flydde för ett och ett halvt år sedan har han inte haft någon kontakt med sin familj eftersom de inte har telefon eller fast adress och än mindre någon smartphone.

Nu efter ett år har han fått avslag på sin ansökan om asyl i Sverige och ska skickas till Somaliland. Migrationsverket anser inte att han ”kunnat göra sin hemvist i södra Somalia trolig”. Men det beslutet kan man överklaga. Eftersom det begåtts misstag i utredningen och vårt barn fått kunskaps- och språktestet som en vuxen man skulle ha så finns det goda skäl att överklaga. Migrationsverket ska ju som andra myndigheter se till barnets bästa och intervjua med ett barnperspektiv, tillämpa bevislättnader med tanke på barnets ålder osv. Man kan till exempel inte begära att ett barn som inte kan klockan eller metersystemet, växt upp i krig och bara gått sporadiskt i koranskola ska kunna ange hur långt det är mellan olika platser eller hur stadsdelar eller byggnader ligger i förhållande till varandra

Nu är en överklagan inte längre möjlig. Någon ha nämligen gjort fel. Det kan vara barnets offentliga försvarare eller det kan vara posten eller Migrationsverket. Överklagan har i alla fall inte registrerats hos Migrationsverket i tid. Så de tänker inte behandla den. Även fast det står svart på vitt i deras papper att språk- och kunskapstesten han gjort var avsedda för en vuxen. Och även fast det finns en väl underbyggd överklagan som de har fått några dagar för sent. 

I Somaliland har han aldrig satt sin fot vårt äldsta barn och än mindre har han släkt eller familj där. Här däremot har han en ny familj där han tvingas städa på helgerna, som han delar pizzarester med till söndagslunch och åker på utflykter med. Syskon som han kollar på highschoolfilmer med på lördagskvällen och ska åka till västkusten med i sommar. Om två veckor fyller han femton år. Han önskar sig en kamera och besök på vattenland i Kumla.






Posten och juridiska ombud gör fel. Det är mänskligt att det någon gång ibland händer. Men att Migrationsverket då säger:  –Någon har missat ett mycket viktigt papper. Ett så viktigt papper att du, barn i Sverige, inte får den process du har rätt till utan avvisas till Somaliland. Det är ett allvarligt fel. Det är inte en rimlig konsekvens. Och dessutom en konsekvens för fel person. Så viktiga papper och stelbenta system borde inte få finnas. Vart tog barnets bästa vägen?

Nu lever vi på hoppet om att det inte finns något barnhem i Somaliland som kan ta emot honom eller att Migrationsdomstolen ändrar Migrationsverkets beslut. Och vi hoppas innerligt att inga mer fel begås. Att tvätten hamnar i rätt korg och barnen får bo kvar där de bor.


Ett kort inlägg från Togo


Myra älskar alla djuren här. Kycklingarna hos Tanti som man inte får hålla i förrän man ätit upp maten. Alla katter vi har i huset som ingen har ätit upp ännu. De små söta getterna. Soptippsgrisarna som springer iväg om man närmar sig. Ödlorna i taket. Hon tycker inte att man ska offra djur på vodoualtare. När jag väcker henne för att vi ska åka till bergen en morgon så mumlar hon om att vi inte får glömma att ge minsta katten mat. Sedan vaknar hon.
- Mamma varför väckte du mig, jag hade en sådan bra dröm.
- Jaha vad drömde du om då?
- Den där med långt svart hår och skägg som är bak på alla bilar är det en tjej eller en kille?
- Det är Jesus.
- Jag var med Jesus. Och så kunde vita människor få svarta barn och svarta människor få vita barn. Det blev liksom en överraskning.


När jag har morgonjoggat några kilometer så ser jag allt på ett lite bättre sätt.
Alldeles nyss var jag irriterad på att Marie inte ordnar det som behöver ordnas. På att hon sitter i baren eller på en stol och hänger, på alla presenter som alla förväntar sig, å att jag inte kan språket bättre och på att allt i huset är skitigt och trasigt, att gångjärnen rostar och Ac:n behöver renoveras, att människor ser mig som vandrande pengar, att allt som behöver renoveras hela tiden kostar för mycket och att barnen här inte har något hyfs.Efter joggingturen står jag i uteduschen som vi har konstruerat helt genialiskt så att man ser allt som händer på gården samtidigt som man helt ifred kan stå utomhus under stekande sol och ösa över sig kallvatten. I bortre änden av gården står Marie i dörren till sitt rum och borstar håret. Några kunder sitter och dricker öl vid ett bord borta på parkeringen. Hela gården som för några år sedan bara bestod av sand och sand är nu en oas av bouganvillea i tre olika färger, massor av hibiskus av alla sorter och nyanser, gräs, träd och buskar jag inte har en aning om namnet på. Med blommorna kommer även småfåglar som kvittrar och fjärilar i olika färger som fladdrar förbi. Utanför muren brusar havet och från duschen där jag står ser man toppen på vågorna. Jag ser också barnen som spelar fotboll i sanden på stranden med palmerna som mål, mina egna och andras och fiskarna som drar nät och sjunger sin entoniga sång. Snart är det för varmt för att göra något alls.

Det är en vanlig kväll i vårt hus i Togo. Fast den sista för den här gången. Men ändå vanlig. Klockan är nio. Vi har lagat mat och pratat och svettats och gnabbats i tre timmar i uteköket. Nu är vi mätta på hemgjorda pommefrites, akoume, gbomadesi, avokadosallad, kyckling och kanelbullar. Barnen sitter på pallar vid köksbänken med en gammal dator som man bara kan se på halva skärmen på och ser på mister Bean. När Marie kom till huset för tretton år sedan för att hjälpa till att se till det när vi var i Sverige så var det bara hon. Men det har förändrats. Barnen i huset är just nu Ayi och Estelle som är Maries vuxna barn, Ayis flickvän Cristelle och deras ettåriga dotter Emmanuela, Mawuli mer eller mindre föräldralös och som bor här ganska permanent nu, Bernard som är femton år, föräldralös och bor här, Armand som är fjorton och som är Maries lillebror men är föräldralös och uppfostrad av Marie, Dede nio år och Sisi 6 år, Maries brors två döttrar som är här på en månads påsklov eftersom deras mamma lämnat pappan och barnen och åkt till Benin, José som är en flicka i femtonårsåldern som följt med Marie ifrån Agootime-Koumassi för att jobba lite här i huset och så Tage och Myra.

José som inte säger mycket och fortfarande är främmande i gänget skrattar så att hon gråter och lägger sig ner bland lökskal och smuts på cementgolvet och vrider sig av skratt åt mister Bean. I den nyrenoverade pailotten vars runda pelare inte räckte ända upp till taket så man fick skarva med lite plankbitar och där Marie investerat i en ny lampa som ger discoljus hela tiden precis bredvid köket sitter Marie och jag med varsitt glas vin och en stor väggalmanacka och räknar på vad barnens mat och skolgång kommer att kosta från mars och fram till examen i juni. Det är Sju barn i kvarteret som vi betalar skolgång för just nu varav Bernard och Mawuli är två. Vi räknar på ungefär 4500kr totalt. Vi smaskar lite choklad. Sisi har somnat ovanpå den gamla rostiga frysboxen. Bernard räknar ut att vi har druckit tjugofem liter vatten i dag. Det har varit varmt. Som vanligt.

Lite tankar från Togo i april...

Jag flagar på magen efter två härliga baddagar i Togo den här resan. Det är inte alltid man får det eftersom det inte är någon badstrand direkt. Nu var den full av tång men med lagom stora vågor två av dagarna. Och Myra var tillräckligt stor för att våga bada själv. Och Tage hade tusen kompisar. Och de två dagarna ville vi aldrig gå från stranden.

 

Det är så svårt att fatta rätt beslut. Allt handlar om pengar när man kommer till Togo i två veckor. Nya gångjärn till dörrarna och fönsterluckorna, bord och stolar som behöver repareras, belysningen som är trasig ute och inne, nya fläktar, kylskåp och duschar, huset behöver målas, sötvatten behöver ordnas, hur många barn ska få gå med till Tanti och äta lunch varje dag eller få åka med till marknaden, hur ska vi ordna en billigare strömförsörjning som ändå kan palla både lampor och en stereo och vattenpump och kyl samtidigt, kostnader för skogsvaktare – kommer det bära sig i längden, ska vi bygga ett hus till skogsvaktaren eller hyra ett rum, ska Esta som inte är ett dugg tacksam för bidraget till sina barn ha rätt till bidrag när hon bara pratar bakom ryggen på alla och varför… och tusen andra frågor som kommer upp när man är i ett U-land. När man hjälper barn. Och när man har en sommarstuga som behöver ses över. Man behöver en stund på stranden ibland.

 

Jag läser Erica Bjerströms bok ”Det nya Afrika” och häpnas över hennes träffsäkra beskrivningar av hur biståndet och kolonialismen skapat ett Afrika som som står längs vägen och ropar ”viting viting ge mig hundra franc” och inte själva är sina egnas lyckas smeder. Det känns som om Togo till största delen fortfarande befinner sig där vid vägkanten (även om medelklassen ökar) medan andra afrikanska länder blomstrar. Jag tänker på Ayi som vi nu tillsammans hjälper med utbildning. Naturligtvis är det bra. Men biståndet som institution? Det villkorade biståndet som kräver att länderna anpassar sig utifrån våra principer om vad som är gott och demokratiskt? För ländernas självstyre, utveckling och kraft på sikt? Jag blir bara mer och mer skeptisk.  Men som människa måste man tänka på andra människor och inte bara på nationer.

 

Det är svårt att göra rätt hela tiden. Kanske var det lite omoget av mig att kasta en mango efter mannen som hade lovat mig ebenholtsplantor för ett år sedan och nu inte hade planterat några och kanske borde jag varit hårdare mot Marie och de andra i huset med allt som inte funkade och mot Kokou som inte gör ett dyft på marken och bara väntar på betalning. Det är inte lätt att göra rätt.

 

Ett tag kände jag att jag kom ett steg närmare Togo varje gång jag var där. Det gjorde jag väl också och gör fortfarande. Jag har kommit nära. Jag är hemma där liksom här. Men jag kommer aldrig vara en av dem. Det vet jag förstås sedan länge eftersom jag aldrig till fullo kommer förstå och vara helt en del av kulturen så som man är när man är född där. Men ibland blir det extra tydligt och det är när man ser sig själv tillsammans med dem på kort. Jag är så vit. Och 95% av befolkningen behandlar mig som vit. För 95% av alla vita man ser i Togo bor inte där. De är på resa. De kan resa och de har pengar. Om än aldrig så lite i sina egna ögon så ändå. Och det påverkar hur nästan alla ser på mig. Även de som i någon slags politisk korrekthet försöker behandla mig precis som alla andra. Jag är vit i deras ögon också. Och det får jag leva med.

 

Det här är de två jobbigaste sakerna med att åka till Togo. Att hela tiden behöva prioritera vad man ska lägga pengarna på. Och att vara vit.

 

Jag minns hur jag packade necissären och sjukväskan första resan till Togo. Det finns tusen saker som kan hända och tusen saker man bör ha med sig och oro för ormar, malaria, rabies och diarré. Men inte hade jag en tanke på att det jobbigaste skulle vara att vara vit. Nu packar jag tandborstar, skavsårsplåster, hårborste, solkräm och pincett att plocka ögonbrynen med. Godis. Och så guldsandalerna. Och jag sände inte sjukdomarna som är vardag där en tanke. Alla i kvarteret får sms om Ebola-utvecklingen i Guinea. De vet mycket mer om den än vad vi gör. Såklart. Jag försöker inte längre få med mig gott kaffe utan väntar glatt två veckor på en riktigt god kopp. Två veckor utan kaffe. Det är ju ingenting. Marie har väntat 7 år på sitt pass. Och jag väntar på att hon ska få komma. Naturligtvis för att vi ska åka till Liseberg, baka massor av goda kakor med choklad och grädde i och bada i iskalla Norasjön. Men mest för att vi ska förstå varandra ännu bättre. För att hon ska få en förståelse för varför jag är som jag är och hur mitt sammanhang formar mig. Hur det är att vara främmande och helt vit i ett land utan att kunna göra någonting åt det. Det vill jag att hon ska få uppleva. Det hjälper inte hur bra jag än dansar deras danser, de ser mig ändå som vit och inte som dansare. Och det – är den absolut mest genomgripande lärdomen av mina 19 år i Togo. Att jag vet hur det känns.

 

Sen var det inte därför jag åkte dit. Det var för äventyret. Och det är det fortfarande. Ett fantastiskt äventyr och en fantastisk möjlighet till reflektion. Och jag hoppas att du följer med mig i december, för då åker vi dit på äventyr igen!!! (Sen är det lite äventyr här hemma också som när Myra räddade den svarta kycklingen från att bli uppäten av Oscar i morse eller när jag glömde plånboken på kontoret i eftermiddags. Och så har jag fått en sticka i foten av furugolvet i köket ;))


On Tour


Hållbara familjen firar vår

Jag vaknar klockan sju på lördagsmorgonen av en hel hoper barn spelar fotboll på ovanvåningen. Det betyder att det är dags att fixa frukost.
Myra sitter vid frukosten och suckar lyckligt. Idag är den första vårdagen, säger hon. Jag tittar skeptiskt ut på det tunna lager snö som kommit under natten. Nja... Joho för det säger fröken, att idag är det första dagen på första vårmånaden. Det lilla ljuset Arvid tittar på mig och talar om att fröknar brukar inte ljuga. Så vi bakar en kaka och klär granen med vårblommor och firar första vårdagen! Nu är glada julen slut...




Hela veckans jobb

Det är hela veckans jobb som gör att fredagen är så skön!
Det är att barnen är på skolan hela dagen som gör det så mysigt när de kommer hem.
Det är att jag åt chokladmuffins och morötter till lunch igår och banan till lunch idag som gör att det ska bli så härligt att äta riktig mat hos min syster idag.
Det är att datorn inte fungerat bra på tre veckor som gör att det är så skönt att ha kopplat upp en ny.
Det är att duschen är så vansinnigt skitig som gör att det kommer bli så härligt att duscha ikväll när jag skrubbat den.
Det är att vi har haft skåprensning i ett halvår som gör det så vansinnigt härligt med grönsaker, popcorn, ost och frukt i obegränsade mängder.
Det är en "skitvädersvinter" som gör fem minuter av solstrålar SÅ fantastiskt.
Det är vardagen som gör helgen. Glöm inte bort det.
 
Ja ni har fattat poängen...
 
Och jag rekomenderar inte att äta nästan ett kilo råa morötter på en dag. Man får ont i magen.
 
 
 

 
 
 

 
 

Kvinnofällan

Idag har jag jobbat på kontoret. Sen efter fem när jag kom hem har jag fixat kvällsmat, bakat, diskat och lagat diskmaskinen (som fortfarande är trasig), tvättat ett par omgångar, hängt och vikt tvätt, städat ur ett par kökslådor, sövt barn, slagit in presenter och förberett matsäck för morgondagen. Och det är ingen kvinnofälla. Min man har idag skjutsat och lämnat barn, matat hönsen och eldat, ordnat lunch, handlat, plockat undan i huset, bäddat, dammsugit och torkat golv. Om det här är en fälla överhuvudtaget så är det en föräldrafälla. (Men man kan också kalla det föräldraansvar.)  Vi får vara försiktiga hur vi benämner saker. För det vi uttrycker blir sanning. Och det är lätt att genusperspektivsgnälla när det är slitigt med barn. För slitigt är det ibland. Och kanske mer än vad vi tänkte oss innan. Och man får beklaga sig. Och man får gnälla. Men kanske är det ibland bara tufft och man känner sig sliten och det har inget alls med kön att göra. Ibland.

Min nakna frys

När jag lägger ut en bild på "så här ser min tomma kyl ut" så tiodubblas antalet besök på min blogg. Vad är fel med folk? Det var ju inget naket liksom. Men som ni vill; Idag lägger jag upp en bild på min nakna frys!
 
Lördag
Rutschar in på den allra sista skåprensardagen. 23 fulla veckor idag. Vi går ut till hönsen för att se om vi fått några ägg till frukost. Isåfall kan vi göra pannkaka. Annars...  får det bli lördagsgodis helt enkelt. Ture hade nog tyckt att det vore coolt att fixa 26 veckor, alltså ett halvår. Det tycker jag med men maten är slut. Det finns inga udda reserver och konserver att blanda i köttfärssåsen och inte heller någon sås att blanda dem i. Inga pastarester i botten på lådan eller knäckebrödsmulor. Det är tomt på mat!!!
 






Förutom krydd och sockerlådorna så blev det här kvar:
 
Frys: ett paket av varje av blåbär, jordgubbar, äppelmos, körsbär, vinbär och hjortron. Med flit.
 
Kyl: inlagd ingefära en burk, tre halva flaskor med obehaglig salladssås, Algots födelsedagsglögg.
 
Skafferi: fem tubar senap. Chokladpudding och maizenamjöl.
 
Sen även hibiskusblommor, citrongräs, majsmjöl och tapioka från Togo (för att det är så dyrt att åka dit för att köpa nytt). 
 
Barskåpet: Baileys, whiskey, café rhum och alkoholfri öl.
 
Godisskåpet: nada, rien...
 
 
Det blir pannkakor till frukost. på sista torrmjölken. Stekta i kokosolja. Vääldigt speciella men inte otäcka. Sen blir det godislunch. Och sen blir det avslutningsmiddag hos mamma. Här hemma finns ju ingen mat.
 


 



Sammanfattning:
Livet handlar om att skapa meningsfullhet. Utmaningar gör det meningsfullt.
 
Vi har inte lagt tid på att handla. Det tar annars ganska mycket tid. Vi har istället lagt tid på att planera ihop maten. Vad går ihop med vad och hur ska vi äta för att det ska gå jämt ut.
 
100kr varje vecka har gått allra mest till: smör, olja, mjölk, tomater, vispgrädde och popcorn.
 
Det svåraste har varit utflyktsmat.  Att få slut på burkar med märkliga saker i kylen. Och att det inte funnits olja, mjölk och tomater som behövs som bas i det mesta.
 
Jag längtar efter rött vin, färska kryddor, grönsaker, ostar och hårt bröd. Det kommer bli en härlig sportlovsvecka!
 
Söndag
Det känns faktiskt lite slösaktigt och obehagligt att gå in på affären utan begränsningar. Lite som när man kommer hem från Afrika. Vad är meningen med allt detta överflöd? Snart måste vi nog hitta på ett nytt projekt.
 


 
 

Skåprensning still going strong

Körsbärssylt i rödbetsfärsen
Spaghetti för 9kr på pekås i Hällefors.
Pannkakor med för mycket vetekli.
Lånar ett paket kaffe av pappa för att jag vill. Slut på snart allt. Så här ser kylskåpet ut i skåprensningsvecka 23.



Onsdag anländer en Ost från delicard. En portvinscheddar. Galet lyxigt!

Vi har ändå planerat vår mat rätt bra. Sista veckan har vi faktiskt ätit älgstek, sås o potatis, pasta o köttfärssås, pannkakor med vispgrädde och sylt, oboy och ostmackor. Alltså vanlig lyxmat och inte bara konstiga kombos.

Men mycket får plats i en köttfärssås. Majonnäs, salsa, nötter, pesto, grädde, russin. Jag plockar ur russinen. Där går min gräns.

Vi gör rispuffchoklad till lördagen.

Sent på kvällen när barnen somnat tar vi itu med rensningen av det sista i chips & godisskåpet...


23 veckor

Fredag morgon
Jakten på pålägg är i full gång. Senap och honung är självklarheter. Sylt också. Och majonnäs. Kan man ha brysselkål på mackan ropar Myra. Salsa verde? Det var länge sedan det fanns ost och leverpastej. Men vi utvecklar en fantastisk uppfinningsrikedom.
The är slut. Lime, ingefära, pommerans, nejlikor, rabarberbitar, vaniljpulver och mandarin i en kanna blir till morgondricka. 

Rektor ringer från skolan för att kolla vad vi håller på med. Jag blir helt paff. Han säger att om jag inte är orolig för våra barns hälsa så är inte han det heller. Bra. Har tusen saker jag borde sagt om kreativitet, överflöd, hållbarhet, snabbmat och sånt men kommer inte på en enda.

Lördag
Till frukost bakar jag och Tage paj med vetekli, mandel, florsocker, rabarber och solroskärnor. Till det kokar vi egen vaniljsås= superfrukost!!

Lördagsmiddag. Kokta morötter och brysselkål. Värmda kidneybönor i chilisås. Hollandaisås på påse med tomat och timjan i. Myra och hennes kompis delar på ett paket nudlar som blivit kvar. Sedan länsar vi godisskåpet och tar lite av de popcorn som finns kvar.

Söndag
Sista kaffet. Resten av frukosten är inget vidare att tala om.

Vi 100kronorshandlar. Det är en slags familjehappening. Sen springer Algot en mil hem från stan. Tage lagar pianot och diskmaskinen. 

På kvällen blir det älgstek. Vi har handlat potatis för hundringen. Gelé och pulversås. Morötter och tomater. Sen rensar vi bort sista glassgnuttan och en massa chokladsåstubar, maränger och strutar till efterätt. Och ingen tycker att skåprensning är jobbigt.

Som tur är så räckte hundringen den här veckan även till frukt som barnen kan ha med sig till skolan så att personalen slipper oroa sig.








Tuff skåprensning

Igår quinoa med färsk spenat, kycklinggryta (med hovmästarsås i), rödbetor och potatis.
Idag djenkoume :)
Nu storbak. Bröd på överbliven müsli, chokladkaka med nötter, utflyktsmuffins och kokar körsbärssylt.
Slut på müsli och kyckling.
Trodde veckan skulle bli tuff;)


 
 
 
 



Hovmästarsås & puffat ris

Nu har vi skåprensat i 21 hela veckor. Ture konstaterar att det är nästan ett halvår! Eftersom han har klarat en personlig utmaning den här veckan får han handla för 100kr extra. Han handlar ost åt Tage, snickers åt William, leverpastej åt Myra, grädde åt mig, popcorn åt sig själv och tuggummi åt Algot :)





Det börjar bli riktigt tomt nu i alla skåp. KANSKE är vecka 22 sista veckan. Just nu känns det så. Men man vet aldrig. Jag har kokat en 10 liters gryta med risgrynsgröt och vi har flera trumfkort kvar som älgstek, frysta bär och hjortronsylt, inlagd ingefära, spenat, hallon & lakritsglass och matvete. Men tips på hur man ska använda hovmästarsås och puffat ris mottages tacksamt!

Fiskpizza

Dagens skåprensningshöjdpunkter:
Gröt kokt av müsli.
Fiskpizza från frysen till mellis.
Quinoa med soyafärs, soltorkade tomater och inlagd vitlök till kvällsmat.
Chokladpudding med maränger och snöskottning till efterätt:)




Idag slut på:
Pasta
Havregryn
Quinoa
Soltorkade tomater 
Fetaost
Inlagd vitlök
Timjan
Soyafärs


Russinmacka

Listar dagens skåprensningshöjdpunkter medan jag väntar på att få introducera nästa barndansgrupp:
Togo-oboy. 
Glutenfria mackor med stekt ägg och russin. 
Bondbönor med inlagd vitlök, soltorkade tomater och julskinka.
Hemodlad morotsblast.
Nu ska jag hem och se vad det kan bli för påhittigt till kvällen.






Om man lever i ett för gott land


Diskussion vid frukostbordet:
-Mamma, det jag är rädd för är att det kommer bli tufft sista veckan. Att vi kommer typ ha ättika kvar till kvällsmat.
-Ättika är väl inte så tokigt. Utspädd med lite vatten... Hellre det än senap som vi har fyra tubar kvar.
-Jag tar hellre senap.
-Nej ättika.
-Senap!
-Ättika!
-Senap!

Måndag 
Ingen fil eller mjölk. Ingen jäst till bröd. Inga havregryn till gröt. Ingen frukt. Det blir pannkakor gjorda på glutenfri mjölmix och torrmjölk till frukost. Med vispgrädde och bär från frysen.

Handling
Den här veckan är det 70kr som gäller för överraskningsdagen för mamma i förra veckan blev dyr.
Vi köper:
Mjölk 5 l
Potatis
Jäst
Tomater
Då är det 12kr kvar till någon helglyx.

Tisdag
Hemgjord risgrynsgröt med äppelmos till frukost. Och till kvällsmat. Gammal Jansson i lunchlådan.

Det svåraste är mellanmål och picknickmat nu efter 20 veckor. På badet i dag blir det feferoni på mackorna. Wow, säger Kompis Axel och äter tio feferoni på sin macka. Feferoni slut. Check på det. På kvällen lägger jag de allra sista bönorna i blöt och mal anis och kummin i morteln. Jag tänker baka bröd på havremjöl, majsmjöl, glutenfri mix och sånt som finns i botten på lådan i morgon bitti. Vad vi ska ha på brödet blir svårare nu när feferonin är slut.

Om man lever i ett för gott land. Om man har det för bra. Då skapar man sina utmaningar.




RSS 2.0