Vitsipporna kvittrar
Lördag
Dansar och folkbildar hela dagen.
Söndag
Bygger en hönsgård och badar i sjön.
Måndag
Går på fest och julien åker i bakluckan hem.
Tisdag
Laddar för beach 2012 med tre stora pannacotta, grillchips, kaffe, film och tanken på en joggingtur.
Onsdag
Dagisdansworkshop, fika i solen på karlsängs kafeteria, repetition och tre lunchföreställningar, workshop med sjuorna, workshop med niorna. sol. Maurice diskar kastrullerna som demonstrativt stått på bänken och möglat i två veckor.
Torsdag
Kontoret. Min arbetsplats. Rapporterar verksamhet vid datorn hela dagen. Ute kvittrar vitsipporna högt. Kollar genomdrag av en dansteaterföreställning. Kvällsdansworkshop på Eriksbergsgården. Dansen öppnar upp. Får blommor. Blir sugen på att gå ut och ta en öl eller hälsa på Rut. Men jag åker hem. Saker ligger och gnager. I olika hörn. Omringar mig. Onödigt. Behöver sova. Jag tar en pannacotta och går och lägger mig med öppet fönster. Och lyssnar på kvittret.
Är du fattig?
Och jag visste ju att jag skulle hamna här någon gång under pojektet "Ta hit dansare från Togo". Att inte ha en kväll ledig på flera veckor. Att försumma jobbet ibland. Att bli sur för att jag måste väcka dansarna och se till att de är i tid. Att jag måste laga mat och tvätta åt dem. Att köra runt i bilen till förbannelse. Att mötas av smygrasismen hela tiden där alla tackar Julien och Maurice för att kommit men ingen tackar mig som bokat upp och arrangerat allt och dansat lika mycket som de. Att journalisten på ETC skriver att det är ett inlägg av Julien när det är jag som kommit på tanken, skrivit det, skickat in det och vi båda skrivit under. Att det altid är jag som gör fel när jag och Julien dansar ihop även om det är jag som gjorde så som vi tränade igår men jag är den vita. Att fakturera. Att packa upp allt vi elva på kvällen för att sedan börja med lunchlådor till togoleserna som gått och lagt sig. Jag visst ju detta från början. Ändå står jag här och skriker. Är arg. Men bara i korta stunder. Tio minuter. Ett par dagar. Sen går det över. När jag översätter frågan -Är du fattig, från en mellanstadieelev på en liten lantskola vars föräldrar hade sagt att svarta människor är fattiga och elaka. Julien svarar - Inte fattig men inte heller rik och pojken verkar lättad och säger - Nähä. Ungefär som jag då. Och Julien nickar. När jag ser högstadieelverna som dansar och fnissar och ler. När mellanstadieeleverna spelar trumma och skriker så att taket lyfter och ser på Julien med beundran. Han är man, han är cool och han dansar. Vi gör så mycket nytta och sprider så mycket dansglädje. Jag skulle vara tokig om jag inte gjorde det här när jag kan. Sen är det ju i grunden ren och skär egoism att jag tar hit dem. Jag vill ju dansa men kan inte vara i Togo hela tiden. Ur egoism kan det komma mycket gott.
Fredagkväll. Regn. Svara på jobbsamtal på toa, i bilen, i tvättstugan och i trummornas dån på Järnboås skola. Dansens dag på Tullängskolan. Vi är de isärklas mest orepeterade. Men ändå. Kul. Julien vill att vi ska skaffa sådana dräkter som discotjejerna har. När vi åker hem framemot tio är vi tio glada dansare på väg hem.
Lördag
Vi är dansglada i Karlskoga med Kulturskolan klockan tio på morgonen. en Svullar i oss munkar och kollar på racerbilar. Dansar utomhus i solen med massor av folk! Energikick! Sedan åker vi vidare till Örebro och Kulturhuset där vi jammar i en timme med The Splash. Street, popping, break, trummor och afro. Barn och vuxna. Killar och tjejer från olika kulturer, både i världen och i samhället. Dansen gemensamt. Min första streetworkshop någonsin.
Nu har jag lagt barn och eldat och pratat med Maria och allt man måste göra som människa här i livet. Nu är jag så oändligt trött. Har glömt att köpa torrjäst och majonnäs men går och lägger mig ändå.
/Jenny (snart i en afrikansk discodräkt)
En liten karusell
Fredag
På morgonen ligger Myra med fötterna uppe på soffkuddarna i vardagsrummet.
-Mamma, jag är ingen människa längre, säger hon allvarligt.
-nähä...
-Jag är en karusell.
Jag skjutsar en karusell till dagis. Sen är det prova-på dag med ös på habiliteringen i Nora, workshop med en massa fritidsbarn i Hällefors, thaimat och kvällskurs. Godnatt.
Lördag
Vi råstädar. Jag och alla barn. Julien står med sin förbannade manliga stolthet och ser ut genom fönstret. Jag ber barnen ta hand om alla flaskor oc burkar som julien och maurice lämnat på bänken. Det är svårt att acceptera en del sidor av andra kulturer när man lever ihop. Jag hade aldrig accepterat samma beteende hos någon svensk. Dricka upp vårt spritförråd, lämna burkar och flaskor på bänken och sedan stå och se på när barnen plockar undan. Men jag vet att julien är uppväxt med detta. Att han har plockat undan efter sin pappa när han var liten. Det är ingen ursäkt. Det är en förklaring.
Maurice lagar mat hela dagen. På kvällen dansar och festar vi med glada människor i järlegården tills fötterna blöder och jag känner mig glad över att bo här på landet.
Söndag
Jag bakar glutenfritt bröd till Nancy. Vi slänger i oss kaffe och macka och sladdar in vid Nora kyrka två minuter efter utsatt tid. Sen blir det drag i kyrkan. Vissa ser saliga ut. Andra dödsförskräckta. Vi dansar fort och spelar hårt på trummorna. Sen lyssnar vi på predikan om gud som är en höna. Det regnar lätt när vi lastar in alla trummor i bilen.
En chokladsockerkaka står på bordet. Jag dricker en öl. Maurice Nancy och Tage leker med lego på övervåningen så att de missar middagen. Julien lagar en trumma. Myra begraver vitsippor och filosoferar:
-Innan man föds då har man inget liv. Se får man ett. Leannes familj har nog haft en bilolycka i sitt liv för hon har inga brorsor alls.
Måndag
Gör om allt jag gjort fel på jobbet. Det tar tid. Matlåda som smakar sand. Hem sent på kvällen. Maurice stupar i säng. Jag steker några champinjoner och ägg. Bara till mig själv. Julien står bredvid och tittar på. Jag sätter mig och äter mina ägg på bänken. Julien hittar ett par gamla pannkakor i kylen som han äter med majonnäs emellan. Du är afrikan säger jag. Verkligen, flinar julien och tar en bit leverpastej.
Smörj
Vi jämför fötter jag och Julien. Svullna , ömma fötter med sprickor och sår av dansen. Vi langar ut de sista trummorna till parkeringen i snögloppet och snålblåsten. Det är råkallt i Hällefors ikväll och oset av thaimat ligger tung över det lilla torget. Vi har dansat sen tio i morse och alla dagar och alla kvällar sen tidernas begynnelse. Typ. Bilnyckeln är borta. Men vi kan väl gå hem säger jag glatt. Det är ju bara 5-6 mil. Vilken tur att vi inte ska ända till örebro. Ja! och vilken tur att det är så härligt väder fyller Julien i ger mig en mörk blick och går in på thaigrillen och värmer sig. När vi kör förbi Nora vaknar Maurice till och frågar på ewe om vi är trötta. Aldrig trötta svarar vi, som frågan kräver. Bon travaille aujourd'hui! Nu ett glas vin och smörja fötterna i sängen. Och imorgon bitti är det smörj för de barn (eller danslärare) som väcker mig innan åtta!
Svinkallt
På migrationverket lämnar vi in pappren med alla bilagor. Tar ett foto och fingeravtryck. Betalar och går. Tre minuter tar det. Julien skrattar när vi går ut. På ambassaden i Accra fick vi vänta tre dagar för att göra en intervju.
När klockan är ett ringer Maurice hemmifrån och talar om att diskmedlet är slut. Han ber mig köpa diskmedel och cigaretter när jag åker hem.
Två tuppar rikare och och mätt på pannkakor med äppelmos åker vi in till stan för att se premiären på Riskzon III. Det är en fantastisk produktion med elva dansare från hela världen. Julien tycker att det är för lite fart i den och jag och Maurice blir danssugna. Skriver ett debattsvar till ETC när jag kommer hem. Om modern kontra traditionell afrikansk kultur. Det är varmare i huset nu. Någon har ju eldat i dag. I morgon blir det dans från kvart över åtta till kvart över åtta. Med en paus för pappersarbete och mat mitt i. Vi lär inte frysa i morgon.
Man måste älska våren
Det är sextio elever redo när vi kommer in i idrottshallen på Risbergska. Intensivdans. Tre danser på en timme och sedan ett seminarium om genus och dans. Vi äter vegetarisk lasagne i matsalen, dricker kaffe och gör en liten föreställning i Aulan. Jolie!
Effektiv eftermiddag. Tolkar en Intervju för Latte åt Julien.
-Vad tycker du om den svenska våren?
Julien skrattar.
-Den lurar mig hela tiden. Man måste älska den när det snöar. Man kan ju inget annat göra åt vädret än att tycka något. Bättre att älska än att hata om man kan välja.
- Men ni har ingen vår i Togo.
Julien skrattar
- Nej!
Hänger upp gardinerna i danssalen. Hittar en lösning tillsammans med en svetsare. Rapporterar kurser. Bär ner fällborden från vinden. Bollplankar en affisch. Mailar scheman. Allt i folkbildningens tjänst.
Det blir kväll så fort. Solen skiner. Jag vill vara som våren. Algot säger att ska bli inbrottare när han blir stor. Jag avråder. Maurice diskar, Ture kokar ris, Tage är ute och springer av sig och Algot skär upp korv. Vet inte vilket som ser äckligast ut. Korvstroganoffen eller kotungegrytan. Julien har lagt de nyuppackade getskinnen från Aného i blöt i badkaret. Det ser äckligt ut. I kväl ska vi tillverka en Doun-Doun av ett gammalt oljefat vi hittade i slänten bakom magasinet. Återvinning. Vi häller curryn från Lomé i små burkar och hänger upp tyger och dricker inte upp all palmsprit. Nu snöar det igen. Barnen ser film och Maurice torkar disk och sjunger. Vi är konstigt nära Togo och så långt bort med en gång. Som så många gånger förr.
Pate
Veckan börjar med sömnunderskott, träningsvärk och olästa veckobrev. Så är det. Punkt slut. Evo.
Ju mer jag lär mig på Éwé dessto svårare blir det.
Några exempel:
Esso betyder eld, igår och i morgon
Egbe betyder både idag och Han vägrar
Evo betyder Slut och snopp
Keke betyder tårta och Cykel
Aja betyder vind, kam och maraccas...
Det enda som skiljer orden är tonhöjden. Fattar ni vad svårt det är! Éwé är fint säger Julien. Italienska däremot är fult, faux-francais!
Vi funderar på importerade ord. På éwé fins inget ord för äpple. På franska finns inget ord för Gboma. Och vi tror att Mango hette Amango från början på éwé. Har fransmännen och svenskarna och tyskarna tagit ordet från éwé?
Idag lagar Maurice lunch. Pate.
Tisdag
Morgon. Algot spyr i bilen = hemmajobb. Maurice lagar lunch. Pate. Roses & Beans på nya china på kvällen. Maurice och Julien sitter tysta hela vägen hem. Skulle vilja kunna läsa deras tankar. Vissa saker är svåra att formulera.
Onsdag
Det är skitkallt. Jag jobbar hemma i raggsockor. Eldar i pannan. Pate till lunch. Vi dansar med sjuorna på Karlsäng. Det är svårt att undervisa trettio ungdomar i dans när 23 personer spelar Djembe samtidigt i rummet bredvid. Sen blir det niorna. Svetten rinner. Vi går förbi simhallen och jag får en oemotståndlig lust att slänga mig i. Som efter dansen i Aného. Vid havet. I regnet bär vi ut tretton trummor till bilen. De trasiga torkarbladen viftar meningslöst på rutan. Vi konstaterar att nya torkarblad motsvarar två månadslöner för en lärare i Togo. Plötsligt känns det inte så viktigt. Vi spelar afropop i bilen och Julien frågar om vi inte kan stanna och köpa statoilpizza som förra onsdagen. Japp, det gör vi. För att de gillar den. Och för att man inte orkar fixa matlådor precis alla dagar. De kan ju inte rå för att de hamnar mitt i vårt sparår! Vi förbereder Svänghjulet för kvällens pass. Julien och Maurice stannar för att göra två danstimmar där själva. Jag åker hem i regnet och byter bil och duschar. Solen skiner igenom molnen när jag en halvtimme senare styr mot Stadra. Det blir en vacker tur för ett möte i folkbildningens tjänst. Efter mat och vin är ljudnivån bland sponsorerna lika hög som på förmiddagens afropass med sextio sjundeklassare. Lite mer kostymer och mindre svettlukt bara.
Torsdag
Jag kissar för öppen dörr. Bara familjen är hemma på morgonen. Konstigt. Bakar rågbröd och bränner bara en plåt av tre. Lämnar Myra på dagis i god tid med för säsongen lämpliga kläder och känner mig stolt som en tupp över det. Efter en timme på kontoret möter jag upp Togoleserna i Kumla och vi rullar in på parkeringen i Kävesta precis i lagom tid. Två timmars workshop och så spenatsoppa på det. Är det Gboma eller Ademe frågar Maurice. Épinard svarar jag. Fransmännen har inget ord för det här. Att kalla Gboma för Épinard är ju som att kalla Romansallad för grönsak säger Maurice. På kvällen blir det dans på Sänghjulet. Trummorna är redan varma. Jag och Paquita dansar gamla danser. Raggardusch. Årsmöte. Smörgåstårta. Teater. Hem. Alla utom jag sover i bilen intryckta mellan elva trummor. Jag skulle ge mer än två månadslöner i Togo för en sovmorgon i morgon. Ställer klockan på sex och går för att duscha.
Vi har föreställningar om hur världen är funtad:
På alla skolor välkomnar de oss som Jenny från Örebro och dansare från Togo. (Alla svarta är afrikaner och alla vita är från Örebro). Jag presenterar oss sedan som Jenny från Nora, Julien från Lomé, Maurice från Lubeck och Abbe från Kumla
Alla som inte kan franska och vill visa välvilja och prata med Julien börjar kommunicera på engelska. Julien kan inte ett ord på engelska men ganska mycket svenska.
Väldigt många tar för givet att Ture är Juliens son. Lika många tror att han är adopterad när han är med mig. Och jag tror att det är skitbra att vi åker omkring i skolor och har dans överallt. På många sätt.
Vardag
Måndag
Upp sex. Sex matlådor färdigfyllda i kylen. Fem trummor och två dansare med i bilen in till jobbet på morgonen. Heldag. Mamma hämtar på dagis och tar barnen till badhuset. Vi äter de tre sista matlådorna innan danskursen. Hemma efter nio. Barnen sover. Tvätt, plock och förberedelser för nästa dag
Tisdag
Upp kvart i sex. Sätter en deg. Vinkar till Julien, släpper barnen vid bussen och lämnar på dagis. Jobbmöte på kommunhuset i Kopparberg. Mackor till lunch. Föreningsutveckling hela kvällen. Hemma efter nio. Barnen sover. Tvätt, plock och förberedelser för nästa dag
Onsdag
Upp halv sex. Sätter en deg. Heldag på jobbet. Möten och möten och en ansökan går iväg. Skickar allt som är kvar på lönekontot till Togo. Vi får ju ny lön på fredag. Mackor till lunch. Föreningsutveckling hela kvällen. Hemma efter nio. Barnen sover. Orkar inga förberedelser för nästa dag.
Torsdag
Upp halv sex. Mjölet är slut. Inga matlådor. Packar jordnötssmör, gammal korv, gamla rullader jag hittat i frysen och omögligt bröd. Nyckeln till min bil ligger i Williams ficka i Felingsbro. Dåligt. Till slut hittar jag en reservnyckel i en vinterjacka. Släpper pojkarna vid bussen och lämnar en okammad unge i prinsessklänning utan ytterbyxor och vantar på dagis mitt i frukosten. Dansarna spelar politisk ewepop hela vägen till Örebro. Heldag på jobbet. Maurice undrar om grisen i matlådan har gått själv hela vägen från Aného. Jag fräser att han gärna får laga egna matlådor. Mamma hämtar på dagis.
Vi dansar så att vi blir blöta. Amoreuse, badagalari, atapakalama, Felangbeshilala... Vid niotiden lastar jag, Maurice, Julien, Nancy, Ture, Maria, Edvin och Elom in sex trummor i bilen och avslutar dagen med en 35 km tyst bilfärd mot Bröstorp. Julien och jag utbyter några ord om dansen. Vi är varandras förutsättningar i det här projektet. Han kan inte göra det utan mig och jag inte utan honom. Vi är utlämnade åt varandra och beroende. Vi vet det båda två. Beroendet ligger i all den tid och alla de kulturkrockar vi redan haft. All oförståelse, felplaneringar och missförstånd. De är förutsättningen för att det ska gå så bra som det gör. Att det ska gå alls. När jag lyssnar på ungdomarna i föreningsutvecklingskursen som ska åka till Togo snart ser jag det så tydligt. Allt vi lärt oss ihop som inte går att ta på eller beskriva men som vårt dansprojekt bygger på.
Vi ser en man med mätutrustning ute på en mörk åker vid lejonbacken och måste skratta. Hemma dödshungriga. Barnen sover.Vi sitter och pratar en stund om Säffle och Togo och omvänd rasism.
I morgon ska jag gå upp halv sex. Sätta en deg. Köra iväg pojkarna til bussen och jobba lite hemmifrån. Sen ska jag dricka champagne för att jag gjort ett bra jobb i veckan, öva på styltorna och inte jobba kväll.
Om att stå och kissa
Måndag - Dans på Kulturstation med en massa glada kvinnor som dansar så det ryker.
Tisdag - Dans med några ett-tvåor på skolan
Onsdag - Dans med först ett sextiotal sjundeklassare, sedan femton danstjejer och sist en grupp med fem döva utvecklingsstörda och fem med andra blandade funktionsnedsättningar.
Man måste ordna det för sig när man bor ihop med sex män. Vi har skapat en regel här i huset. De som står och kissar gör rent toaletterna. Om ingen står och kissar gör jag rent toaletterna. Är det en schysst regel?
Jag, Maurice och Julien klär på och av trummor hela dagen. Fem var bär vi ut och stuvar in i bilen om och om igen. Jag springer upp en timme på jobbet. Togoleserna sitter kvar i bilen och sover. Sen fyller vi på luft i däcken, bokar en ny danslokal, pratar med securitas, tankar och äter pizza på statoil.
Jag och Maurice bär ut stolarna i korridoren när vi är klara på svänghjulet vid halv nio på kvällen. När vi kommer tilbaka in i danssalen har Julien ställt upp trummorna i en rad som dansarna i Saba och så ger han dem instruktioner om hur de ska röra sig. Vi brister ut i asflabb. Lite trötta. När vi kommer hem får fisksåsen stå och puttra på spisen en halv evighet. Vi tre står och glor på den. Handlingsförlamade. Om jag inte hade så mycket att göra skulle jag lära mig mer svenska säger Julien och tar fil och flingor istället för bränd fisksås. Jag är på vippen börja ifrågasätta hans upptagna liv och säga att vi gör samma dansjobb här i Sverige men jag har fyra barn, ett heltidsjobb och är chaufför, administratör, arrangör och lagar mat och tvättar åt dem medans de ligger uppe i sängen och sover och pratar politik. Men jag säger inget. För jag inser lika snabbt att jag är svensk. Och det är faktiskt en skillnad på vilket tempo man är van med. Och att det faktiskt tar mycket mindre energi att leva här för mig än för dem. Är du trött? frågar Maurice mig på èwé. Aldrig trött svarar jag. Som frågan kräver. Och jag säger att jag vill lära mig mer èwé om jag inte hade så mycket annat att göra. Julien och Maurice är tysta. Undrar vad de tänker.
Jag tänker på hur jag ska göra för att kolla om någon står och kissar utan att det blir konstigt.
Om träsket (ni vet vilket)
I-Phonestatus: Fortfarande ingen stor abstinens. Och jag har varit utan telefonen i över tre dagar. Det enda jag saknar är kameran.
Morgonstudie. Jag går över stan. Från Centralen upp till ett möte på Kulturförvaltningen. Klockan är halv åtta på morgonen. Jag möter 211 människor. Ungefär. Av dem har 199 svarta eller mycket mörka jackor. Två har rosa, två vita, en blå, en turkos och en grön. Resten beige. Vad är det för fel på människorna här får jag lust at skrika. Eller lite mer kontrollerat; Är det verkligen så att 94% av den vuxna svenska befolkningen tycker att det är snyggast med svart. Och varför tycker vi det? (Jag menar svart är ju ingen glad färg direkt. Vill vi inte vara glada?) Och hur kan det komma sig att ungefär 94% av människorna i Togo går omkring i alla tänkbara färger förutom svart och beige? Och om man då drar slutsatsen att detta är kulturellt betingat, skulle det då också vara det alla småtjejer gillar rosa. Och kanske till och med då att alla flickor vill leka med dockor. Och kanske till och med att flickor inte kan leka tre tillsammans medans killar kan det och att flickor är känsligare än pojkar. Så funderar jag när jag knallar över stan i min skrikrosa jacka och känner mig utanför.
På vägen tillbaka tänker jag på mindfulness. Medveten närvaro. Det är bra. Att lära sig vara närvarande i sitt eget liv. När jag kommer till Kulturstation ser jag mig omkring på mitt kontor som jag delar med fyra killar. Det är rätt mycket färg där konstaterar jag. På en av kollegornas skrivbord liger en rosa ukulele. På en annan kollegas bord står två flaskor med rosa schampo och hudkräm. Julien och Maurice sitterpå varsin stol i danssalen och stirrar ut genom fönstret. Så sitter de timme efter timme, dag efter dag, vecka efter vecka. Omedveten närvaro. I Togo är de ruskigt bra på det här med att vara närvarande i sitt eget liv. Utan att reflektera över det. Har det något med färgerna att göra tror ni? Jag tror nog att det hänger samman på något sätt. Måste bara klura ut hur...
Gör en handlelista. I och med Togolesernas ankomst har limpa och mellanöl introducerats på min handlelapp. När jag reflekterar så är nog mars 2012 första gången i mitt 35-åriga liv som jag handlar mellanöl. Jag vet inte om det är något jag bör skämmas över eller vara stolt över. Nu har jag i alla fall gjort det och det var inte så märkvärdigt. Skriver upp grädde och gelantin på handlelistan. Ska man nu gå ner sig i något träsk så finns det många sämre träsk att gå ner sig i än pannacottaträsket.
Nu ska vi se
Hur beroende jag är av min Iphone. IT-Tero har skickat iväg den på reparation i dag. På obesämd framtid.
Sitter med en halv pripps blå vid köksbänken. Egentligen dricker jag inte öl. Men till pizza, lammgryta, släkt och fredagskväll passade inte rödvin.
Nu ska vi se
Hur svårt det är att starta en chokladfabrik. Första omgången gick ju bra. Det är väl nu det svåra börjar. Idag har jag tempererat och hällt up den andra omgången. Är den må hända dubbelt så bra som den första? Eftersom jag bara har två chokladformar i chokladfabriken ännu så blir det verkligen väldigt mycket choklad över i varje omgång. Men man måste väl smaka mycket choklad för att bli en riktig chokladkännare...
Nu ska vi se
Alla tjugoen Bondfilmerna som Ture fått i present. Tyvärr hinner vi inte med det i kväll eftersom vi måste röja, tvätta och sova lite också. Men den som spar han har (fast inte så roligt!;))
Nu ska vi se
Om Stockholm håller måttet. Algot tycker att det är bäst att proviantera och ta med sig chips eftersom man inte vet om de har det där borta i periferin.
Nu ska vi se
Om jag skäms ihjäl när jag ska sitta bredvid Ture i Globen som skriker och hejar på Ranelid. Kanske gör jag det.
Vad är oddsen
Alltså hör här:
Alla barnen sitter tysta vid bordet. De lyssnar på en barnskiva och målar med vattenfärg och skriver brev. Maurice och Julien har tagit med sig soporna och gått ut på en promenad i solskenet. Själv står jag vid bänken och gör choklad, bakar bröd och kokar fisksoppa.
Jag skojar inte. Det här var verklighet klockan 17.30 hemma hos oss. Hur förvånad blir man inte av att barnen sitter tysta bara eller att Togoleserna går ut frivilligt och tar med sig soporna dessutom. Och att allt detta ska hända samtidigt... Oddsen måste vara mindre än fjorton rätt på tipset eller att Afrika går med i EU.
Klappa takten ala bagarbarn sjunger de på skivan. Myra och Algot jagar varandra med vattenfärgspenslarna runt i hela rummet. Julien och Maurice har glömt soporna på trappen så det virvlar sopor över hela gården och mitt i det vinkar Julien glatt, han vinglar omkring på styltorna där ute. Myra och Algot kommer utspringande i bara strumplästen. På övervåningen ringer det förgäves på den fasta telefonen. Själv torkar jag upp choklad i hela köket och tar ut en plåt bränt bröd ur ugnen. Så där ja ;)
Oövervinnelig
Dans, choklad, teater, sol, en liten halvsjuk flicka i mitt knä, joggingtur och järnskrot. Jag har lett mot människor och fått leenden och förståelse tillbaks.
Spelar bra låtar med Ture och Tage. Kokar gryta på alla goda grönsaker i världen och äter ost. Skojar. Leker med Julien och Maurice och hjälper dem att värma mat i micron. Vi äter päron. De provsmakar chokladen och säger att je suis fort mais att den behöver mycket mer socker. William och jag skålar i champagne och äter choklad. Marabou och Bröstorp- Togo.
Ture ligger i soffan. Han säger att han älskar Cornelis. Jag sätter den på repeat.
Jag är oövervinnelig. De är så sköra dessa stunder.
Maurice
Man ska ju inte tänka på hinder. Istället ska man se möjligheter. Men ibland måste man tänka på hinder. Dels för at man ska kunna definiera dem och undanröja dem. Dels för att en del hinder inte är negativa.
Att Agbo och Julien fått käppar i hjulet ditpetade av Migrationverket får inte hindra oss från att dansa. Så vi har fått tillökning här på Bröstorp. Välkommen Maurice Agbolo. Idag är första dagen med Maurice. Maurice kom med flyg från Lubeck och är en skitbra tysk-togolesisk trummis. Det var en chansning som verkar slå väl ut. Han och jag och Julien har dansat barnen på Kryddgårdsskolan glada hela förmiddagen. Efter en del pappersjobb, ett besök på Nya Teatern, ett möte med Öppna kanalen Närke och en del oseriösa diskussioner på jobbet spelade Maurice rumpan av oss p Svänghjulet. Nu blir det drag under galoscherna när vi fåt en trummis att dansa för.
Julien är glad över att ha en Togoles här att fnissa med. Vi börjar spåna tokiga kurser och kommer fram till att det behövs en ”Dansapåstyltorkurs” i Örebro. Fördelen med att bli äldre är att ens galna idéer inte längre bara kan avfärdas med ungdomlig naivitet. Nackdelen är att de inte längre kan skylas över med ungdomlig naivitet. Risken är att man blir betraktad som omogen eller galen.
Inget hindrade mig från att tala på Petcha Kutcha Night i dag. Inte att jag var nervös, att det blev för sent för Ture som var med i Örebro eller att vi egentligen hade dansklass. Det var kul och inspirerande talare. Bra organiserat Svensk Form! Jag ska bli futurist när jag blir stor!
Orsaken att jag inte gjort min första egna choklad ännu är enkel och positiv. Jag har kommit hem för sent varje dag den här veckan för att våga gå över till grannen och låna en hushållsvåg så jag kan väga bönorna, kakaofettet och sockret. Och orsaken till att jag kommit hem så sent är positiv. Jag är medlem i en bra förening som låter mig ta hit fantastiska dansare och trummisar som man bara måste dansa med på kvällarna. Men i morgon kväll sätter jag igång chokladmaskinen och vem vet… utan alltför stora hinder och alltför krångliga processkartor blir det kanske till att skåla i champagne på söndag!
Bandy
Jag joggar runt Hammarby. Långsamt på isen. Lite snabbare på gruset. Jag tvättar bilen och röjer på gården. Mackor och thé.
Vi spelar bandy på sjön. Knyter skridskor åt alla utom Julien som får knyta själv. Sol och plusgrader. Inget vatten på isen. Julien och jag sitter på bryggan och äter korv och reder ut alla släktförhållanden. Sex barn med samma mamma och pappa utbrister han. Till slut förstår han att hela bandyplan är fylld av bara släkt. C’est très bon! Julien lånar skridskor och ramlar runt på bandyplan. Jag får också låna eftersom råttorna ätit upp för stor del av mina skridskor för att de ska sitta kvar på fötterna. De rosa skridskoskydden av plast har de inte rört. Myra är som Bambi men hon skrattar hejdlöst varje gång hon ramlar. Hela tiden. Kurten bjuder på hamburgare och kaffe och Jägermeister. Bätre än så här blir inte livet.
När solen går ner och vi glider hem spricker den mörka isen och knakar under våra fötter.
Jag askar ur pannan. Hostar i rökmolnet och häller askan ner i skogsbrynet. Flera hinkar vatten på askhögen. I det brandröda ljuset i fönstret på magasinet står de tre tupparna och stirrar olycksbådande på mig. Jag tar två hinkar vatten till och går tillbaks till pannan och stoppar den full med ved och skräp. Det börjar brinna direkt. Röken bolmar ur pannan och jag blir alldeles grå och tårögd. Dåligt ögonmått för en av stockarna sticker ut och dörren går inte att stänga. I verkstan finns alla slags kolvar, muttrar, släggor, kedjor, klingor samt ruttna äpplen och halvdöda pelargoner. Jag hittar en liten bågfil och dyker in i röken och försöker få av stocken. Lönlöst. Till slut hittar jag en rostig fogsvans bakom ett element och får av stocken innan hela verkstan och jag är rökfyllda. Vattnar pelargonerna.
Ute på trappen ligger Myra och Matildas samling av saker de hittat under snön. En massa legobitar, en skiva formfranska i plast, ett värmeljus, gammalt bröd och en kasperdocka utan huvud som är stelfrusen. Jag snubblar på högen av slaggsten som de med största frenesi släpat fram på trappen. Måste laga ytterbelysningen. Sen. Nu ska jag och världens bästa Algot rensa ur hans garderob och så ska vi reda ut vem som slängt ut hela tuttmemoryt på golvet. Det kan låta enkelt men är svårare än man kan tro. Ture tror att det är Julien. Jag är tveksam. Men det är inte jag.
