Hur går det för Fuaad?

Socialarbetaren sa att vi hade ”kulturell kompetens” så det fanns goda förutsättningar för att det skulle gå bra. Och Fuaad verkade vara en skötsam men blyg pojke. Och vi var taggade och beredda.

Det är svårt att veta hur man ska vara i en svensk familj. Han ville tillbaka till fotbollslaget i Lindesberg och till sommarlovet i Vedevåg. Det var tufft att börja högstadiet, att våga prata med oss i familjen och asylprocessen tog på krafterna. Och det är inte alls enbart roligt och lätt att få ett nytt barn som är fjorton år och kommer från en annan kultur, har massor av upplevelser ett barn inte ska behöva ha. Dessutom annan tidsuppfattning, andra matvanor, duschvanor och sätt att vara. Men vi hade ju kulturell kompetens så det var vi beredda på.

Vi lagade mat tillsammans. Vi åkte till Liseberg, badade i havet, åkte skidor och städade hos hönsen. Vi uppmuntrade samtal och relationer och hemspråk. Och vi knöt an allt vad vi orkade från alla håll. Och barnen hittade varandra som barn gör. Genom bus, filmer och fotboll blev han en av dem.

När avslaget kom så rasade hans värld ihop. Såklart. Det var jobbigt för hela familjen. Många frågor från barnen som vi inte kunde svara på. Många möten och samtal. Många nya socialsekreterare. Men vi visste att det kunde hända. Och vi kunde göra någonting. Vi kunde kanalisera vår frustration och ilska i ett engagemang för att diskutera med advokater, kontakta lingvister, rota fram intyg, kontakta media och läsa in oss för ett överklagande. Alla stöttade och peppade och Fuaad blev stärkt.

Sen kom överklagan bort. Fuaad kallades till återvändandesamtal på migrationsverket och eftersom man efter ett par månader inte hittat något som han kunde återvända till så avskrevs ärendet hos Migrationsverket. Alltså avskrevs. Han fick inget uppehållstillstånd men får vara kvar tillsvidare. Det var vi inte beredda på.

Och vi var inte beredda på hur det är att ett barn i familjen inte har uppehållstillstånd i landet där familjen bor och inte heller några utsikter att få det.
Det innebär att hans lillebror får köra moped men inte han. Kompisarna övningskör och det finns ingen plan på att han vid en viss ålder eller ett visst datum ska kunna göra detsamma. Varje gång vi ska betala honom månadspeng och busskort måste vi åka och ta ut kontanter för han får inte ha bankkort eller konto. Han kan inte göra alla de saker man behöver ett personnummer för att göra som att gå en kurs, köpa saker på nätet, beställa biljetter, hämta ut saker på posten osv. Familjen kan inte tillsammans göra någon resa utanför Sveriges gräns. Och varje gång några i familjen ändå åker iväg till släkt utomlands eller till Togo så för planering, resa, och minnen resten av familjen samman och barnet utan uppehållstillstånd längre bort. Han är en av oss men ändå inte.

Han hade framtidshopp och var på väg att långsamt bli en del av vår familj och av Sverige. Han hade tankar på vad han ville bli som förändrades i takt med att han integrerades och förstod hur möjligheterna såg ut. Han brydde sig om andra. Han knöt an, ville göra gott och kämpade.

Men sakta försvinner ju hoppet. Drömmarna om att i framtiden bli polis, förskollärare eller läkare bleknar. Viljan att tillhöra familjen, landet och samhället byts mot ilska, hopplöshet och uppgivenhet. Lusten att spela fotboll, att vara lojal med laget och hålla vad han lovat finns inte längre. Stunderna på rummet blir allt längre. Kampen för att klara godkänt i minst åtta kurser på högstadiet och kunna gå vidare på gymnasiet går på halvfart. Bup säger att självdestruktivitet och depression är helt naturliga reaktioner på en onormal situation.
Som ingen av oss var beredda på. För hur förbereder man sig på den?

Hur går det för Fuaad, frågar folk fortfarande.
Det går inte. Det står stilla. En stilla hopplöshet.
Han vill ingenting. Eller inte mycket i alla fall.
Han vill inte klippa gräset när det regnar. Han vill inte åka med på familjeutflykt till Julita. Han vill inte äta frukost eller hjälpa till att elda. Han vill inte ha på sig praktiska ytterkläder eller gå upp på morgonen och tycker att föräldrarna är rätt jobbiga. Sommarlov med familjen är kass. Så han är också bara en vanligt osnuten självisk tonåring.
Och vi är bara härjande, oförstående puckade föräldrar.
Som arbetar i en byråkratisk inhuman motvind.
Som älskar alla våra barn.
Och som inte var beredda.

Idag ska vi äta tårta tillsammans. För att fira att Fuaad varit en del av vår familj i två år. Grattis till oss och honom. Och ett stort antigrattis till Sveriges asylsystem.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0