Jenny Starfighter

Efter en hel förmiddag av ihållande regn, flera koppar värmande nescafe, plaskjoggingtur och stötar från alla eluttag drar hela familjen (Marie, Jag, Lena, Bernard, Armand, Mawuli och Myra) till hotelleriorganisationens förstamajfest på hotell miss. Vi äter couscous, dricker Whiskey och sjunger togolesiska arbetarsånger. Vi går hem i högklackat genom den röda leran och Mawuli ropar ”hejdå” och ”sluta gnälla” efter varenda moppetaxi.

 

 

Redan efter morgonjoggen tar vi en taxi in till Lomé och hänger med dansgruppen hela dagen. På eftermiddagen dansar och spelar vi tillsammans på en folkbildningseftermiddag där läkare kommit till kvarteret för att berätta om familjeplanering, visa bilder på äggstockar och trä kondomer på en träpenis. Alla som är där får ställa frågor och svara. En riktigt rolig tillställning. Jag får mer danskomplimanger än vad som är nyttigt för en liten viting och Julien är stolt som en tupp när han håller koreografens tal efteråt till gruppen på bar New Harlem. Vi äter Djenkoume och dricker billig Whiskey med gruppen. Myra och jag leker kurragömma och engagerar hela gårdens barn och vuxna fram till på sena kvällen. Det är varmt att sitta under plåttaket på en hög med kolsäckar alldeles stilla. Sen går vi ut och tittar på godnattbrasor när kvarterets barn eldar skräp och brasorna speglar sig i vattenpölarna. På natten sitter vi på New Harlem och pratar dansminnen och gör upp planer för framtiden.

 

 

När solen går upp ger vi oss av mot Kara med postbussen. Hettan i bussen går att skära med kniv och ett par timmar får vi sitta bredvid vägen i väntan på en ny buss och mekaniker. Några korta stopp för att proviantera bananer, friterade bönbollar, läsk och avokado och efter elva timmar på röda vägar, genom små byar, berg, svett och savann är vi framme.

 

 

 

Joggar förbi togolesiska kommandostyrkans fallskärmsjägare utanför Kara på tidig morgonjogg. Ett par timmars väntan på marknaden innan en taxi till Sarakawa äntligen är full och ger sig av. En av de bättre taxibilarna med spräckt framruta som man får putta igång. Sen köper vi parkbiljetter och två saftiga mango direkt från trädet och så får vi åka Safarijeepsflak genom parken och ser zebror, antiloper, gnuer och sköldpaddor. Guiden har varit skogsvaktare i Agotime Koumassi och har en brorsa som nog vill börja jobba på vår mark. Eftersom det inte går någon taxi tillbaka får vi åka fyra personer på en moppe i 35 km. Vi handlar kalsonger, godis och buffelost på marknaden och hänger med personalen utanför Togotelecom i tre timmar för att få komma in till direktören en lördagkväll och konfigurera det nya modemet jag köpt för att få internet. Vi får ångkokta ablo och chili-ingefärsås på en bar som serverar tetrapack med rödvin i svarta plastpåsar och Myra sover i mitt knä. Vi knallar runt på Karas gator mitt i natten och lyckas flirt-prata oss förbi militären utan att varken behöva muta oss fram eller gifta bort vare sig Myra eller Lena. Somnar gott på ett sunkigt hotellrum vid tvåtiden. Vi är på semester.

 

 

Jag får väcka hotellvakten som sover på soffan för att komma ut och jogga vid femtiden. Det är oväder ute och regnar när vi tar oss till busstationen. Bussresan är helt oafrikansk och tar bara åtta timmar till Lome i en buss som inte pajar en enda gång. Vi handlar mango och grönsaker av trevliga kvinnor längst in på marknaden. En kille försöker rycka min väska. Han rycker och rycker och jag håller i. Sen håller jag i honom en stund och sen i väskan igen innan den går sönder och innehållet ramlar ut på marken. Trettio personer tittar på men har efteråt inte sett någonting. Tjuven får inte med sig fettbollarna, grapefrukten, de nya kalsongerna, buffelosten, Tures nya nationalitetshandlingar, min hårklämma, Myra och Lenas pass. Men han lyckas ta mitt pass, mitt körkort, mitt visakort, min svenska telefon, min togolesiska telefon, mitt nya internet på usb som jag satt tre timmar i går för att få konfigurerat och så alla mina pengar. Hepp. Marie gör världens godaste Irish coffee i baren på Villa Suédoise på kvällen och vi sitter och lyssnar på havet. Kara var trevligt men Aneho är hemma.

 

 

Morgonjoggar och grämer mig över att jag inte sparkade ficktjuven i magen. Vad ska han med mitt pass till? Nu får jag sitta av förmiddagen på gendarmerie national, togocel, togotelecom och service de passeports. Roligare kan man ha. Och inga bilder från danseen och semestern i Kara får ni se heller. På kvällen dansträning, Djenkoume och regn som hänger i luften.