Jenny Starfighter

Morgondansträning i Lomé klockan sju. Jag kommer fem över. Julien ger igen för alla gånger jag gnällt på honom. Det är första dagen med bra badväder sen vi kom hit. Vi badar länge och jag och Tage ser nu ut som kokta kräftor. Men det är ju så skönt. Ture är sjuk och håller på att dö enligt honom själv. Det kan vara förkylning, kolera, blindtarmen eller helt enkelt för lite kanelbullar. Vi får se.

 

Vi bakar kanelbullar som inte jäser ordentligt för vi har gammal jäst. Marie har glömt bort hur man gör så hon vill att vi repeterar. Sen har vi ingen pensel. Jag letar överallt. I förrådet efter någon form av målarpensel, i barnens rum efter vattenfärgspenslar. Till slut hittar jag en puderpensel i min necissär. Puder är i alla fall helt värdelöst här och nöden har ingen lag. Bullarna blir penslade och fina om än ojästa och de går åt som smör i solsken.

 

Man vet att det är varmt när… smöret smälter innan man hunnit få i det i kastrullen.

 

 

Jag vaknar av att jag tror att jag är försenad till min trumpetlektion. Det är jag inte. Jag ska bara ut och jogga lite. Längs stranden bygger de fortfarande stenpirar för att skydda byn mot erosion. En enda sak har de skyddat mot grävskoporna med hjälp av avgränsande band. Det är ett litet litet vodoualtare. Man vet aldrig hur förbannelsen ser ut för att köra över ett vodoualtare med grävskopa. Inget man vill prova. Vi har ett eget vodoualtare vid vårt hus där man ibland offrar mindre djur och ber om god fiskelycka.

 

Klockan tio rullar det in en minibuss med sju dansare, fem par styltor och två trummor vid Villa Suédoise. Det bådar gott inför helgen. Vi dansar ett pass innan lunch och efter lunch blir det styltor. Egentligen är det inte så himla svårt. Det krävs lite balans och koncentration. Det som verkligen är det svåra är att släppa tanken på vad som händer om man förlorar balansen. Man har liksom ingen utväg och det är riktigt läskigt. Särskilt om man fortsätter tanken på var man hamnar när man slagit sig här. Togolesiskt sjukhus hehe;) Nej, ska man gå på styltor FÅR MAN INTE tänka på det för då låter man bli. Efter styltorna åker vi iväg på tennislektion med killarna i huset. Och sen blir det pizza och läsk och öl och helg.

 

Man vet att det är varmt när man kan vrida ur benskydden efter att ha eftermiddagsstyltat lite.

 

Jag joggar en mil längs stranden. Det är varmt. Har man tur så går solen ur moln först vid sjutiden. Men man kan inte ha tur alla dagar. På vägen tillbaka möter jag Aladji, Jean och vivi iklädda sverigedressar joggandes. Vi springer runt kvarteret tillsammans. Banan och vatten sen styltor. Blåmärken på benen så jag nästan gråter när jag ska gå. Går runt hela kvarteret. Sitter sen ensam på terassen och äter lokalproducerad frukost. Banan, avokado, grape, kokos och mango. Citrongrästhé. Eller, jag är ju inte ensam direkt. Mawuli, Romain, Abel, Armand och Bernard är också här men Ture och Tage är lite sjuka så de sover.

 

Jag och Marie har ett samtal om hur elaka människorna i kvarteret är. Att allt styrs av pengar och hur småaktiga folk blir. Att vi inte får hotellet att gå runt. Vi tar en moppe till grönsakshandlaren och köper något elakt att spruta bort de små vita flugorna i trädgården med. Vi åker till skräddaren med tyg så han kan sy madrasser till solsängarna och vi handlar ägg, kyckling, bönor, sallad och mango på marknaden. Hemma väntar rörmokaren från Lomé. Han är en stor man och beter sig som sådana ofta beter sig. Jag blir trött. Men jag vill ju att vi ska få vatten i huset så jag är i alla fall acceptabelt trevlig.

 

Sen på eftermiddagen styltor igen. Mina ben dör snart och jag är rädd och grinig men jag går. Och jag stannar och kramar varje elstolpe jag ser.

 

 

Helhelg med alla dansare blev detta. Jag tänkte jogga bara jättekort men sen kom Ali och sprang om mig. Styltor. Jag dansar lite på styltorna idag. Lite.

 

Sen blir det dansträning, Djenkoume med hela dansgruppen. Pumpapaj med pepparkakssmak från kocken i Accra och sen ger vi oss av mot Lomé. Det är begravning idag igen. Stor begravning. Alla gäster vill dansa i uppvärmningsdanserna och vi håller aldrig på att få köra vår show. Efter tre timmar kommer vi tillbaks in på gården där vi byter om. Där mammor badar sina barn inför kvällen, barn mal kryddor, lagar kläder, leker i sanden och hämtar vatten. Kvinnor kokar kvällsmat över sina kolgrillar och vi försöker få av oss de svettiga trasorna till kostymer som var fina och rena för några timmar sedan. Jag och Tage betalar för en extra plats bara för att ha framsätet för oss själva hela vägen till Aného. Sen duschar vi. Det är det bästa som finns. Man vet att det är varmt när man måste ha skor på sig för att inte bränna fötterna av sig i duschen.