Toalettpapper
Fredag
Man kan dela in världen i två delar. Den delen där det är självklart att det finns toapapper på toaletterna och den andra delen där det är lika självklart att det inte finns. Redan vid mellanlandingen i Casablanca har vi bytt värld. Vi blir vitare och vitare, det blir mer och mer färger på kläder och människor och mindre vanligt med papper på toaletterna.
Ladies and gentlemen, we have arrived in Lomé. Local time is 3.30. Outside temperature is 29 degrees. Have a pleasant stay and we are looking forward to welcome you on board on Royal Air Maroc soon again.
Erics chaufför dyker upp så vi får åka stor jeep från flygplatsen till Aneho. Kramar, dela ut presenter, gå runt i huset och titta på allt som inte funkar. Samma procedur som vanligt. Framförallt är det nu vattnet som faktiskt inte funkar alls. Det finns inte längre ens saltvatten i kranarna. Vi bestämmer oss för att kolla vad det kostar att gräva in sötvatten från grannen. Vi hänger lite i köket och tittar på en ny kattunge som struttar runt medan det ljusnar. Vi pratar om Alla helgons dag, om att Ture blivit morbror för en vecka sedan och om att Marie ska bli farmor snart. Det finns inget papper alls på toaletten men vitt bröd, socker, thé och avokado på taket.
Vi sover en stund. Sen händer det som alltid händer. Varje gång jag vaknar upp efter att kommit hit är det med en stor ångest. Riktig ångest. Över att vara nedsläppt här mitt i ingenting utan mina svenska vänner och sammanhang runt mig. Utan plan. Utan måsten. Jag tar mig ur det på några minuter med hjälp av Tage. Vi har ju en plan faktiskt. Den är att först ska vi bada, sen får vi se…
Jag badar med alla barn som vanligt. Men Marie följer med. Efter en stund kommer en till av kvinnorna ner och häver sig i vattnet med alla kläder på och busar med oss andra. Sen kommer Esta också. Det känns som någon slags feministisk revolution. Efter att i många år suttit och stirrat surt på oss vitingar som hänger oss åt meningslöst halvfarligt underbart bad varje dag har någon slags hämning släppt. Det var dags helt enkelt.
Sen äter vi hos Ristanten. Som vanligt får jag betala mat för alla från huset och nya skor till Mawuli och Bernard. Ändå tror jag att vi kan hålla budgeten på 100kr i veckan om vi bara äter där. Hibiskusarna blommar och passionsfrukten är snart mogen. Trädgården är full av gräs och blommor till skillnad från för några år sedan då allt var sand och ingenting tog sig. Vi går upp och lägger oss på taket en stund för att sova bort resan. Vi vaknar bryskt av storm och regnoväder. Det regnar i en kvart och ALLT är nu blött. Vatten sipprar in under dörren och genom fönstret. Utanför lägenheten står Mawuli och knackar på dörren och undrar om han ska sudda ut bilen (han är inte så bra å franska ännu) så att vi kan åka till kyrkogården. Jag säger oui. Och vi åker. Barnen tjatar om att vi ska köpa bröd. Vi åker hem och hälsar på Maries mormor (hon som vi bakade hundraårsvåningstårta med kolasås och rosa blommor till för ett par år sedan). Vi tänder ljus för alla i släkten på kyrkogården i Tsalivé. Det är folkfest på kyrkogårdarna. Vi åker hem och funderar på vad vi ska göra till kvällsmat. Vi köper bröd till barnen. Och toalettpapper.
Lördag
Morgonjogg Togostyle tungt som satan. Gick upp för sent. När jag kommer tillbaka är klockan nästan åtta och det är fiskare runt hela huset. En tant som sopar gården skriker högt om var skräpet ska eldas. Jag förstår inte riktigt vad problemet är. I baren sitter tre vodoupräster och deras kompisar och dricker pils. Jag lyckas slingra mig ur deras inbjudan till tidigt morgonölande och smiter in på gården. En kall vattenpåse hittar jag i frysen i förådet. Eller egentligen är det bara en halv frys för Marie har låtit såga av den på mitten så den ska dra mindre ström. Smart.
Kommentarer
Trackback
