Jenny Starfighter

Fredag 29/10
Vi har varit i Togo i två månader. Barnbidraget lyser med sin frånvaro. Likaså internet. Vi har investerat alldeles för mycket pengar i huset. Nu måste vi få snurr på ekonomin. Det känns lättare att hyra ut huset här än att ge sig i kast med försäkringskassan. På tisdag ska vi till ett tryckeri och kolla priser på att trycka upp reklamblad.

Idag kom Tontonvi hit med bussen vi köpt. Den är vit och har Ac. Årsmodel 92. Kostade tre gånger mer än vad den skulle göra i Sverige. Om vi inte säljer den innan vi åker tillbaks så har vi inte råd med flygbiljetterna till Sverige säger jag. Marie bara skrattar men jag skojar inte.

Det verkar som om de inte längre har någon bio i Togo. Är det möjligt med ett land utan bio?
Saker som inte finns i Togo som jag trodde fanns i varje land: Bio, Mc Donalds
Saker som inte finns i Aného som jag trodde fanns i varje håla: Torg, pizzeria, smör, ost, mjölk, choklad, aluminiumfolie. Vad etnocentrisk man kan vara!

Lördag 30/10
Vi har köpt växter. Plantzon. Högt och lågt. Jag har trettio små papayaskott bredvid brunnen som jag satt själv. Eukalyptusen som vi kapade slår rotskott. Några små citrusplantor växer i en kruka. Det kan vara lime eller apelsin eller grape. Kommer inte ihåg. Sedan har jag köpt ett mangoträd. De är så härliga. När vi åkte hem från Lomé såg jag tre ställen längs vägen där de sålde mango. Det verkar lovande mot mangosäsong. Snart är de överallt i stora högar. Små gula och stora rödgröna. Skalet smakar svartvinbärsblad. Sedan har jag några fina plantor som kommer överallt. Först trodde jag det var ogräs. Sedan trodde jag det var melon. Nu börjar jag undra om det inte är gurka. Vad tror du?



Jag har en snygg ring av små små sår på ena foten. Det är nog insekter säger Marie. Jag tror att hon har rätt. Då menar hon inte insektsbett alltså utan litet djur som kryper under huden och lägger ägg som blir små larver. Det är helt ofarligt. Vanlig åkomma. Vi vitingar blir ju lätt lite pjåskiga över sådant där som kryper under huden och lägger ägg. Det känns obehagligt på något sätt. Men man vill ju inte vara pjåskig utan mera… cool.

På kvällen funkar inte elen i vår lägenhet. Överallt annars på gården lyser det. Jag blir lite trött. I morgon måste vi få hit en elektriker. Inget internet i sikte.

Söndag 31/10
Målarna sitter utanför muren när jag kommer ut vid kvart över sex. Det är söndag och sovmorgon. Jag har väckts av brödcykeln. Jag köper fem vita bröd för 10kr och bjuder målarna att komma in och sätta igång. Jag visar var färgen står som vi köpt. Pappa och Micke kommer på tisdag så vi ska måla lägenheten innan de kommer. Marie har ledigt och är i Lomé. Tage kommer på att han ska steka ägg. Äggmacka. Kolgrillen var besvärlig i dag. Elspisen funkar bra, den ger knappt stötar alls längre. Men kontakten i väggen smälte, rök och blev svart sist när vi skulle baka bröd så vi använder kolgrillen. För säkerhets skull.  En timme senare, svettiga går vi upp på taket och äter frukost. Klockan är halv åtta och termometern på taket visar 29 grader i skuggan. Vitt bröd med stekt ägg och nutella.

Vi flyttar ihop alla stenar som är tillverkade för att Sven ska göra pizzaugn av när han kommer. De är gjorda av lera från stranden och ser mer ut som sandkakor är byggstenar tycker jag. En tredjedel av dem har spruckit. Där de legat ska vi försöka plantera gräs. Innan det är dags att plantera sådant vi köpte på plantmarknaden i går behöver vi tvätta. Det blir mitt jobb. William ger sig av för att uträtta ärenden i Aného och barnen badar med Bernand och Prosper och har jättekul i poolen. Jag tvättar i två timmar drygt medans målarna sjunger sakrala sånger. De jobbar fast det är söndag. Murarna är lediga. Elektriker ett som finns i kvarteret är jättesöt men han har jobbat här i sex veckor och ändå blir inget bättre. Nu är elektriker två här och jobbar. Han är inte söt men, hör och häpna, han städar efter sig.

Vi orkar inte med kolgrillen till  lunch utan går till seven eleven. Där säljer man ris med blackeyebönor. Till efterätt blir det kex. Elektriker ett kommer också dit och köper lunch. Sedan betalar vi maten och även för katten (som vi köpt på krita på seven eleven) Vi betalar för den andra katten också, den som rymde tillbaks hem igen efter en dag hos oss. Nu lovar seven-eleven-tanten hemleverans på katten som för tillfället gömt sig.

Sedan tillverkar Tage och Bernand lekstuga. De gräver ner stolpar och flätar palmblad. Barnen tvättar sedan snäckor i långa banor åt oss för att tjäna fem hundra franc var. På kvällen blir det restaurang. Visserligen har vi rester som bara är att värma men vi har jobbat hela dagen och orkar inte heller nu med kolgrillen. Vi går på Oasis som lämnar mycket kvar att önska. Men barnen får pommes med ketchup och glass efteråt så de önskar inte något mer av den här söndagskvällen. Och jag och W får god kaffe med varm mjölk. Tre barn somnar i bilen. ACn funkar och vi har en halvdöd ödla i taket ovanför vår säng. Vad gör man med sådana? Hm… tänker att jag måste tänka efter nu när det gått två månader. Gör vi det vi vill? Är vi på väg åt rätt håll? Stämma av målen. Kvalitetsäkra. Men jag orkar inte i dag. En annan dag.

Tisdag 2/11
Ibland finns det inte ord för allt som rör sig i en liten människa. Ibland vet jag exakt vad jag känner men orden är inte tillräckliga. Då kan jag bara försöka med ord men måste ha någon som känt samma sak för att förstå. Känslorna finns då redan inom henne också. Orden är bara en språngbräda över. Ibland är känslorna utan kontur eller så ihoprörda att det är svårt att finna ord. Då är det ännu svårare. När jag inte vet själv vad jag känner i ord. Då är det skönt att tänka att gud har en plan. Jag andas bara lugnt och väntar. Räknar till tio. Eller två miljoner. Och ser vad som händer. Ibland tror jag att det är så många känner här. En slags hjälplöshet. Därför är alla moppar och bilar och barer fulla med citat från bibeln och klistermärken med typ ”Le sang de Jesu me protege”. Fiskebåtarna säger ” Mawulolo”. Skolan heter ”kristus är kungen”. Det är farligt att fiska, köra moppe och att leva i Afrika. Till och med Frisörerna och sömmerskorna har bibelcitat på reklamskyltarna. Hemma på vår gata i Sverige är vi uppfostrade med att man styr sitt eget liv. Det blir vad du gör det till. Och blir det inte det inte bra blir det jobbigt. Då har jag bara mig själv att skylla för mina misstag. Det är skönt att skylla på gud. Lika bra som att prata med en terapeut kanske. Det är farligt att leva. Det är jobbigt att leva. Men det som inte dödar gör en starkare. I morse skålade vi i varm choklad för att pappa kommer i kväll!

I natt ingen el igen i vår lägenhet. Efter två timmar av svett och myggbett tog jag med mig Algot som låg i min säng till den andra lägenheten och bäddade provisoriskt och satte på AC:n sen sov vi gott till framåt fyra då tuppen gal och jag sms:ade med pappa som satt på Arlanda.

Internet fungerar inte alls. Jag blir tokig. Det är svårt att studera utan internet. Nästintill omöjligt. Kakelläggarna som var här och skulle göra rent terrassen från cement sa att det var omöjligt. Det kan inte vara omöjligt sa jag och såg sur ut. Oj vad jag börjar bli bra på att se ut som en sur vit madam. Nu är det två män från kvarteret som knackar bort cement på terassen. De knackar och knackar och ser möjligheterna. Att tjäna pengar. Jag har knäskurat golvet i dag i lägenheten. Och poolen. Tvättat och vattnat och planterat. Var är min poolskötare och min hushållerska? Jag satt på sjukhuset en timme i morse. Sjuksköterskan tog det sista av plåstertejpen och den sista kompressen ur påsen från apoteket som jag har med mig varje gång. Sedan tittade han i den tomma påsen och sa att det här är sista omläggningen. Ta bort bandaget om ett par dagar. Merci sa jag och gick ut och köpte telefonkort och åkte hem. Eftersom internet inte funkar utan jag bara sitter här och skriver massa skit så stänger jag datorn nu och går ner och tvättar och packar istället. Nu ska vi till Kpalimé och odla en skog med teak och starta en chokladfabrik och hämta Sanna och bo på hotell!

Onsdag 3/11
Inget internet men salami och godis och en pappa från Sverige.

Torsdag 4/11
Jag vaknar och är pigg och längtar efter att ut och springa. Kollar klockan som är två på natten. Somnar om. Vaknar igen och är pigg. Klockan är tre. Ställer klockan på halv sex. Somnar om. Vaknar kvart över fem och ger mig ut. Oftast är dagarna inte som i dag. Oftast tänker jag på kvällen att i morgon ska jag gå upp tidigt när det fortfarande är svalt … och sedan är jag för trött. Luften är klar. Framför mig ser jag bergen. Dimmorna över bergen och det öronbedövande ljudet av cikador. Vägen är en enda lång asfalterad uppförsbacke mot bergen. Jag ger mig på den med glädje. Mopparna rullar tyst nerför berget på väg mot Kpalimé. Inga motorer hörs. Vilken frihet. Jag ser vackra vita blommor längs vägen. Tänker att jag ska gräva upp några innan vi åker hem. Den här Kpalimétrippen var tänkt som en resa för att pappa och Micke skulle träffa högdjuren och ha lite trevligt. Högdjuren hade inte tid så vi är ensamma. Vi badar i en pool och äter hotellmiddag. På vägen tillbaks från bergen har vägen kantats av ungdomar i skoluniformer med ryggsäckarna på huvudet. De är konstiga Togoleserna. Jag kommer tillbaks till en dusch och frukost och nyvakna barn. När vi åker längs samma väg senare på dagen har de vackra vita blommorna slagit igen. Det är för varmt för vitingar. Inget internet.

Fredag 5/11
Hemma igen. Inget internet. Jag ringer café informatique. Innan dagen är slut hinner de förbi här. Tillsammans plockar vi ner antennen de  satte upp för en vecka sedan och de säger att de måste byta en kontakt som blivit förstörd av salt. På måndag. Kakelläggarna har kaklat och kaklat ända ut på väggen utanpå huset. Det ser ut som kaklet runnit ut ur rummet och ner på trappen. Men vi hade ju inte sagt att vi inte ville ha det så… och nu räcker inte kaklet till köket. Konstigt.

Lördag 6/11
Inget internet. Jag och pappa sitter hos en ”chef du quartier” och dricker hembränt, bjuder på Ahlgrens bilar och pratar om hur man gör en spånugn att bränna lerstenar i. Vi byter telefonnummer. Han lovar att ringa. På kvällen gör Marie potatisgratäng. Det tar jättelång tid. Barnen badar i poolen och är lyckliga. Jag har jobbat hårt hela dagen och min kropp är lycklig. Jag sätter på Den flygande Holländaren och häller upp varsitt glas vin till mig och Marie. Jag känner mig privilegierad som kan prata med henne. De andra svenskarna pratar med varandra.

Söndag 7/11
Inget internet. När jag var tjugo kunde jag inte föreställa mig att mitt liv skulle vara så här. Det känns spännande inför framtiden.

Måndag 8/11
Inget internet. Inga studier. Jag har varit skitsur mot internetföretaget i telefonen. Måste sluta vara skitsur. Barnen var jätteledsna i morse, ville inte gå till skolan. Myra och Algot har varsin stor varböld. Blä.

 De som skulle kommit i dag men inte kommit;

• Elektrikern som skulle fixa trefas
• Murarna som skulle göra en skylt vid vägen
• Internetleverantören med ny koppling
• Snickarna med barhyllorna som skulle vara klara för tre veckor sedan
• Chef George med någon som kan göra en spånugn
• Erics chaufför som skulle hjälpa Sanna med kontakten på centre Artisanal i Kpalimé.
• Målarna
• Mannen som skulle köpa cementhögen som ligger i vägen för vår bar.
• Salamin som ligger kvar i Erics kylskåp (Eric är i Bangkok)
  
  Tålamod!
  
  Har suttit hos ”chef du quartier” igen. Han heter George och bjöd på torkad småfisk och rödvin till frukost. Jag tackade nej till småfisken. Vet hur den smakar. Sedan åkte vi runt med en liten lastbil som vi tankade med lokal bensin och försökte få tag på röd lera. Till slut när allt var förhandlat och arrangerat och klart gick vi genom Abalo kondji till en liten bar mitt ute i bushen och tog en öl. Väntade där i en och en halv timme på att de skulle lasta klart och pratade om chefens pappa och om gemensamma bekanta. Han kände Anselm som blev galen och Virgine, hans fru. Han berättade att han hade tre tvillingpar och två barn till. Jag sa att jag hade fyra men han verkade inte nöjd med det. Han sa att jag fortfarande var ung och kunde få fler. Du är väl inte ens över femtio? Nej… svarade jag. Kanske inte ens över fyrtio? Nej sa jag och jag ska inte ha fler barn. Smickrare där. Sen körde vi hem den fina röda leran och tippade av den utanför muren. Pappa kom med stenatillverkarna från Lomé och de göt stenar till mörkret föll. Röda fina stenar som passar till en pizzaugn.

Tisdag 9/11
Internet!!!  Var nöjda med era kostnader för bredband i Sverige. Här har vi lagt ca 6000kr i ingångsavgift + en månadskostnad på 500kr! Nu hoppas vi att det kommer fungera. Har börjat på förra veckans uppsats om nyttan med fonetik för franskinlärningen.

Det märks så smått att värmen börjar anlända. I morse dröp svetten mer än vanligt efter joggingturen. Den forsar. Rinner längs benen. Nu börjar jag få skoskav av mina gamla nötta joggingskor. Två månader i flip-flop och jag har inget skinn av någon vidare kvalité på hälarna längre. Bara blåsor efter joggingskorna. I morgon får jag ta dubbla strumpor.

Jag har tagit av bandaget från mitt sår i pannan. Frisyren är… inte vacker… inte snygg… kanske möjligtvis cool. I alla fall annorlunda. En kal fläck där såret varit som nu är fint grisskär av solen och så fem millimeters stubb på den halvan av framhuvudet.

Jag, barnen och Sanna har tagit en eftermiddagstur till marknaden. Mycket liv. Vi satt och njöt en stund. Pratade med brödtanten som hälsade hem till William. Köpte handdukar, pärlor, fettbollar och övade på Mina bland alla dessa kvinnor. Det är livet på en pinne. Mitt i livet liksom.