Jenny Starfighter

Radiobilar i Togo!

Joggingtur. Marie är hos sin sjuka mormor. Elise säger hejdå och åker till Lomé. Känns som en lättnad även om det innebär mer arbete. Sopat lägenheten. Skurat golven. Plockat undan leksaker och skitiga strumpor. Tvättat lakan. Tvättat barnens fotbollskläder. Tvättat skurtrasor. Vattnat hela trädgården. Vattenslangen har gått av så halva trädgården är med vattenkanna numera. Öppnar baren. Duschar. En tysk och en schweizisk kvinna kommer förbi för att kolla in vårt ställe. De köper en kaffe och vi bjuder på halvgamla kanelbullar och pratar länge. De arbetar i Lomé och har arbetat i flera länder i västafrika som konsulter till regeringar och företag gällande handikappanpassning. De driver ett litet gesthouse i Lomé och ena kvinnan har en dotter som är koreograf och kommer hit om ett par veckor. Mycket trevliga kontakter. Sedan städning. Rengöring av kylen och inplockning av varor. Dåliga tomater för sig och fina tomater för sig. Skär upp en gigantisk vattenmelon till alla barn. Är lärare åt barnen i Svenska skolan. Monsieur Amematron kommer och har fransk skola på terrassen och jag skriver. Köper en stor silvrig fisk från fiskarna på stranden. Snart dags att börja med kvällsmaten. Det finns potatismos i kylen. Grilla fisken och så grönsaker till.  Lawson från Lomé kommer på anställningsintervju. Han verkar bra. Vi behöver en servitör till baren och han säger att han kan städa toaletter också. Och så pratar han engelska. Introducerar Ture i La nouvelle becherelle. Snart kan han böja 12 000 verb. Sanna skickar meddelande; Hur går det i Afrika? Jodå, i Afrika går det bra ;)

Vaknar halv fem och hade fångat en tanke i flykten men innan jag hann sätta på datorn var den borta. Ett år är så kort. Snart har livet gått. Hinner ju ingenting fast jag inte har något att göra. Jobbig start på dagen. Sedan finns det vitt bröd till frukost med alternativen marmelad och nutella. Blä. Vi drar till Lomé. Åker på Supermarket och handlar pumpernickel och ost. Och bestick till vår restaurang. Man ska inte behöva äta köttbullar och potatismos med sked.

I en gränd på grande marché hittar vi oss en liten ristant. Vi handlar paprika, melon ,bananer, morötter och annat nödvändigt och hittar till och med blomkål och dill. Sen åker vi till Palais de Congres – Lomés stora kongresscenter och tillika Erics arbetsplats. I dag ska det vara avslutning av Togos femtioårsjubileum som självständig stat med en stor traditionell danstävling. Parkeringen är gigantisk och när vi kommer är den helt tom. Vi parkerar längst bort och upptäcker till vår förvåning att det i den bortre änden finns en liten bar och radiobilar. När barnen ser det garderar vi oss och säger att de förmodligen inte funkar eller är tillåtna för barn eller har öppet eller har el. Men de funkar. Och vi är i Togo. Och de kostar 500cfa per tur. Och barnen har jättekul. Inga bälten så Myra flyger som en liten vante och Algots mast ramlar ner så att han får ett sår i huvudet. Annars är de tipptopp.

Sen får vi våra jubileumsdressar med Alla Togos presidenter på och kollar danstävling med hög stämning. Efteråt blir det Sodabi och popcorn och kolla in rollerbladesåkarna innan vi skjutsar hem halva dansgruppen genom Lomés gränder. Jag ringer och pratar med mormor som fyller år. Maries 99-åriga mormor är sjuk så hon åkte till henne i kväll. Vi har betalat ut löner och sagt hejdå till Elise. Igen. I morgon ska jag äta grovt bröd med ost. Godnatt.

Det är så skönt tyst här. Det har varit likvaka och musik och massor av folk och liv nu oavbrutet i snart två dygn. Två hundra personer extra i kvarteret precis runt oss. Glädje och släkt och grannar och musik och trummor och böner och dans i all ära. Det är skönt när det blir tyst.

Ibland längtar jag efter att bara ha mina egna barn här hemma efter klockan åtta på kvällen. Men jag sväljer i alla fall en del av irritationen över att det väller in ett halvt tjog grabbar efter fotbollsträningen som skitar ner och kastar sina svettiga kläder på golvet. Det är ju det här jag vill. Egentligen. Tänker jag. Att Ture och Tage ska ha kompisar som de pratar franska med. Att de umgås i med andra barn och inte bara får franskan i skolan och sedan sitter inne och läser Harry Potter och badar ensamma i poolen. Men killarna får i alla fall  plocka upp kläderna efter sig och torka golvet efter sig. Basta.

 
Basta. Vi har haft tre finnar här i dag som har beställt potatismos och köttbullar med lingonsylt. Inget problem för Villa Suédoise. Jag och Myra gick raka vägen till duschen för att klä oss fina. Sedan gick vi en stund längs stranden för att få en moppetaxi för att åka in till stan och handla potatis till moset. Fyra timmar senare var middagen klar. Finnarna hade åkt tillbaks till Lomé en sväng men kom precis tillbaks till maten. De har köpt ABSOLUT peppar också. Sen efter maten beställde de en Irish Coffee. Har ni det frågade den mest packade finnen som var den ende som pratade svenska. Japp sa jag. Vilken himla tur att internet fungerar för jag har aldrig gjort en Irish Coffee förut. Tack Micke för att du lämnade kvar en halv flaska Jamesson.  Någon gång ska ju vara den första så varför inte i Togo till tre packade finnar som William just nu skjutsar hem i taxi. Det enda som är konstigt är egentligen varför de ratade våra hembakta negerbollar. De hade nog druckit för mycket för att förstå det roliga.

Bilder? Jo då sen...

Idag har Siva satt två pinnar igenom en av mina papayaplantor. Han bara skakade på huvudet och tittade på blommorna den har i toppen. Sen vässade han två pinnar och visade hur jag skulle trä dem rakt genom stammen. Han är inte bara snickare Siva utan även trummis, dansare, häxdoktor, bibelexpert och nu också- trädgårdsmästare. Vi får se vad som händer med papayan.


Ture och Armand dansar i poolen till musiken som strömmar in från likvakan nedanför. William har gjort äggmackor, Marie grillspett och jag och barnen negerbollar som vi säljer i baren tillsammans med palmsprit och öl. Mörkret är på intågande. Gilbert  friterar fisk nere i vårat kök. Det är fredagsstämning. Ett fiskenät som fortfarande inte är inne så ko-klockan hörs lite på avstånd. Ljumma kvällsvindar på terrassen och temperaturen har sjunkit ner till 29 grader. Går man ner på gården så är det fortfarande varmt. Nu ska jag gå ner och skala potatis och poppa popcorn. Här kommer det att poppas likvaka hela natten fram till begravningen i morgon förmiddag. Vi somnar nog in ändå men vaknar väl till av sakrala sånger och reagge framåt småtimmarna. Saknar svensk radio.

Plockar plastpåsar från rabatterna och sår krasse i en kruka. Är trött på alla plastpåsar överallt. Sätter på Ekologiska lösningar i baren och hänger en stund med Marie och Ali. Tänker på plastprojektet och surfar in på Forum Syds hemsida men de har fortfarande ingen info där. Tittar lite närmare på påsglassen som barnen köpt åt mig på glasscykeln. Den är tillverkad i Togo enligt ISO 9001. Jo det är sant!

 
Funderar på Elise. Hon tvättar åt oss, fast inte allt och inte bra. Hon sopar men det ligger påsar och skräp kvar överallt. Hon diskar ibland. Hon kliver ner all blommor jag planterar och kissar öppet utanför baren. Hon serverar i baren men är den suraste servitris jag träffat på. Det låter inte så svårt att göra sig av med henne som anställd va? Men. Hon är Maries lillasyster och psykiskt mycket instabil. Det är svårt. Hur gör man?

 
Nu är värmen här igen. Det var så varmt i dag att jag inte orkade leta rätt på termometern. Vitt bröd och sött thé varje dag till frukost. Vad fasen, vad då onyttigt? Nyttig kan man vara hemma i Sverige. Här nere känns det oväsentligt. Svettas som en neger. Började med kurslitteraturen i dag, läste introduktionen till The happiness hypothesis av Jonathan Haidt. Den kändes väldigt… västerländsk. Tala för dig själv, kände jag när han skrev om hur mycket livsvisdom och analys vi översköljs av genom media och tv och så vidare i dagens samhälle. Här sköljs man över av fiskarnas entoniga sång till koklockan åtta timmar om dygnet. Analysen kommer inte heller som en våg, den får man stå för själv där man sitter och tittar och glor och tittar och glor...


Myra hade med sig en syrsa i fickan hem från dagis i dag. Hon höll den i rumpan och förkunnade glatt att den kan flyga. Hn har fått nya rosa byxor med volang av Marie. Lycklig. Algot har bjudit sin dagisfröken på en dricka i baren i dag.


 
13 backar läsk och öl handlade vi idag. Det är ju vaka i morgon. Nu har alla plaststolar anlänt. Byggställningarna är på plats och musik och ljus och gästerna börjar anlända. Om vi kan få fart på ugnen i morgon ska jag baka någon trevlig kaka att sälja i baren. Borde sopa stranden ren från plastpåsar också. Igen.

Måste sätta upp en hängmatta för i morgon tänkte jag börja med kurslitteraturen till halvfartskursen ”Livets mening” på högskolan i Skövde. Den ges bara på halvfart. Om jag ligger i poolen halva dagarna så kan jag sedan ligga i hängmattan och plugga på om livets mening resten av dagen. Det måste ju vara så det är tänkt.

Har startat ett fotbollslag idag. Det verkade lättare än att starta en chokladfabrik. Ibland är man lite lat.

Morgon. Joggning på stela tunga ben. Men det är tisdag och havet ljuder mjukt. Inte en koklocka eller fikaresång så långt örat kan nå. Inte en droppe regn på flera dagar. Tyst och skönt. På marknadsdagen lagar fiskarna sina nät. Det är en oerhörd lättnad och vila för öronen. Men när vi kommer till änden av vår joggingtur så sitter några fiskare med en MP3 och har spelat in fiskesång och koklocka som de lyssnar på på alldeles för hög raspig volym. Abstinens. Nu rinner svetten åter från armar och ben efter en joggingtur. Skönt.

  

Jag har blivit röd på axlarna i dag av marknaden. Orutinerat. Värmen är definitivt i antågande och Harmattan mattas av. Jag förstår att Togoleserna fortfarande tycker att det är lite kallt men dunjacka i rosa siden mitt på dagen. Hur orkar man? Han tyckte väl den var snygg förståss. Här är den individuella friheten stor när det gäller klädstil. Barnens moppetaxiförare är alltid extremt välklädd med pressade snyggbyxor, skjorta och propra glasögon alt. Solbrillor. Moppeförare kan ju annars vara lite halvtaskigt klädda. Som tex rosa dunjacka. Alla som kommer hit förundras över de oerhört välklädda män och kvinnor som stiger ur basthyddorna på morgonen. Basthydda, inget rinnande vatten, ingen elektricitet, pressveck, stärkt vit skjorta och senaste mobilen är en mycket vanlig kombination. På marknaden sitter jag hos ristanten och dricker limejuice och låter tankarna flyga iväg. Jag tänker på vilken otroligt kvinnodominerad plats marknaden är. Starka och livliga och hårda och ljudliga kvinnor som tjänar pengar. Jag frågar ristanten om det är på borgmästeriet man söker tillstånd för marknadsplats och det är det. Kanske skulle man ha ett litet stånd här och sälja kaffe och negerbollar till frysande Togoleser? Måste kolla det.

  
 
Inte blir det mycket gjort i dag. Marknaden tar musten ur mig. Sen åker Marie till Lomé för att försöka ordna med sitt pass. För femtitolfte gången. Jag vattnar och sår rödbetor. Sorterar mina inköp. Lite planlöst. Tar ett dopp i poolen och en kaffe eftersom jag ändå inte får något vettigt gjort. Barnen kommer hem. Vi äter frukt och postar brev. Sitter på en bänk och ser på när de reser byggnadsställningar för en vaka som är på fredag. Emmanuels pappa är död. Vi ska sälja grillspett och Akpan och öl till gästerna på vakan. Sedan tar vi moppe in till Aného och pumpar upp bollarna för 300 cfa. Det blir för mycket bilåkande nu. I bilen är det trångt och varmt och tjat om sitt ner och på med bilbältena och kliv inte i sätena. På moppen är det svalt och lite farligt och man är cool och äger världen. Hur skönt som helst. Tänker att jag kanske ska skaffa motorcykel. Inser att jag börjar bli medelålders när jag tänker så. Räknar snabbt ut att jag fortfarande är närmare 30 än 40. Jag tänker inte skaffa motorcykel. Plötslig åldersnoja. Den går nog över tills i morgon. Möjligtvis EU-moppe. Maries farmors mor blev 118 år berättar hon i dag på marknaden. Marie är 40. Gode Gud gör så att Marie får ut sitt pass. Amen.

  

Sen blir det kväll och barnen klättrar i träd, gör hål i vatttenslangen, gräver upp krabbor ur rabatten, kastar sten på varandra och spelar fotboll. Jag steker äggburgare. Vi har fått en glad kvällsöveraskning. Maria och Edvin och Elom planerar att komma och hälsa på i påsk!

I morse var det jobbigt för nio-åringen. Hemlängtan kombinerat med tidig måndagsmorgon då man måste till sin jobbiga Togoskola utan riktiga kompisar. Oj vad ledsen han var. Så följden av det blev att vi nu ikväll har kollat på flygbiljetter hem. Det behövdes. Barnen har slutprov den 20 juni. Sedan är det fest och resultaten förkunnas 10 juli. Ture kollar flyg hem den 21 juni. Han tycker att skolan kan skicka hem resultaten. Detta är första gången hemresa har varit så tydlig. Det känns konstigt. Vi håller ju på och bygger upp något här och är inte färdiga…

”Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”  T. Tranströmer


Denna ruta kom upp när jag sökte efter hemresa paris-stockholm
Spara 3h 5m!
17556 kr i tillägg
Ska jag slå till?

Det känns i fötterna. Vi har dansat på cement nu onsdag, fredag, söndag. I onsdags mycket barndans. I fredags intensiv med Bima och Adjogbo och i dag full fräs tillsammans med fyra tyska ungdomar. Grymt!

  

Två kycklingar har tittat ut. De är små och grå-bruna och ulliga. Koklovi. Hönan har säkert femton ägg till som hon ruvar på. Får se hur många de är i morgon. En paprika börjar bli röd. Vattenmeloner har börjat runda till sig. Häftigt.

  

Barnen fick julklappspengar av sin morfar och ville åka på hotell. Så vi har varit på Hotell Clementin två nätter. Det var fint. Med pool, biljardbord, badkar och restaurangmiddag. Tv på rummet och chips på kvällen. Sen var det ändå rätt skönt att stanna till i Agbodrafo på vägen hem och käka vid vägkanten. Jag köpte kokta ägg i en plastpåse, fyra limesaft och fettkakor. Tage köpte kokosnötter av några coola killar. Coolt, nära och billigt! Vi träffade några finnar på hotellet som jobbar med Togos elförsörjning och som skulle komma och äta köttbullar hos oss. Med lingonsylt. Just nu serveras det grillspett med Akpan i baren och så pizza på fredagar så klart. Grymt god pizza!

    
 
I torsdag när barnbidraget kom försökte jag göra två uttag i Aneho. Inget fick jag ut. Men banken har dragit 400 000cfa från mitt konto. Hela barnbidraget! Grymt.

 
Vi har haft kalas för Bernard i kväll. Han fyller 14 år. Vi bakade citronpaj, blåste upp ballonger och sjöng för fulla lungor för honom. Han fick ett par fotbollsskor i present och blev mycket glad. Han gillade inte citronpajen men det gjorde alla andra som åt två bitar. Innan Bernard gick hem bar han ner Myra till lägenheten, hjälpte till att duka av och såg till att få med sig tombuteljerna till kalasdrickan med sig hem. Livet ter sig lite annorlunda för en kille på fjorton  här mot i Sverige. Jag skulle så gärna vilja låta Bernard följa med till Sverige och hälsa på. Se barnens skola. Träffa alla deras kompisar. Se hur vi har det. Han visar ju oss sin värld. Men även om jag hade råd så vågar jag inte ens påbörja den processen med konsulatet i Ghana. Orättvis värld. Åttio afrikaner omkomna på havet i liten dålig båt på väg mot Europa. Vad håller vi på med?

Grymt.

 

Harmattan har inte direkt gett sig av men övermannas ibland på dagarna av solen och värmen. Diset skingras och temperaturen i skuggan letar sig återigen upp mot 35. Här i sovrummet tutar Ac:n och går på 26 grader. Skönt. Ibland går säkringarna men det är väl för att vi bara har en fas. Eller så är det för att finnarna hällt för dåligt med koskinkorva i elverket.

Nu ska jag sova för i morgon är det upp klockan halv sex som gäller. Grymt.

Jag tror nog att jag trivdes bättre än långt hår än som jag har det nu. Kort. Men egentligen är det inte så stor skillnad. Vissa dagar känns det tufft och coolt och vuxet med kortfrilla och vissa dagar känns det mest för kaxigt och okvinnligt. Det beror mer på dagsformen egentligen än håret. Nu längtar jag tills det blir lite lite längre så att det inte bara står rakt upp som en igelkott. Gräset är alltid grönare. Det mesta beror på dagsformen. På hur kroppen mår, hur hormonerna klarar av att mobilisera och hur tankarna flyter i sina banor.  Inget är bra eller dåligt i sig själv utan min hjälp. Håret är i alla fall superpraktiskt. Jag har inte kammat det på flera veckor.

 
Vi behöver rutiner för att må bra. Vi behöver också avbrott i rutinerna för att må bra. Det är balansen däremellan som räknas. Jenny Starfighter blir filosofisk igen. Blev det över Evys kommentar. En del behöver mycket rutin andra behöver mer avbrott. Vissa perioder i livet behöver man mer struktur, andra mindre. Ju fler man är i en familj desto svårare att pricka in så att balansen blir rätt för alla. Nu har vi i familjen haft vardag hela dagen och vi börjar tröttna. Barnen har fått pengar av sin morfar i julklapp och de börjar fantisera om att lägga dem på en minisemester på hotell Clementine till helgen. Kanske blir det så eftersom där finns allt av vikt för en lyxig helg: En stor tv, gungor som man får gunga på, en basketkorg, ett utomhusschack och vattenkokare och badkar på rummet. Kan det bli bättre? Dessutom är det nära till Lomé där man kan gå på marknaden och få sig en thé med socker i vid en thévagn...

 
Ture har tjänat tusen cfa i skolan i dag. Läraren utlovade pengarna till den som kunde tala om vad en foufou-mortel hette på franska. Ingen i klassen kunde utom Ture. Dessutom har läraren lovat Ture att han får gå vidare till nästa klass efter påsk om han kommer etta, tvåa eller trea i sin klass. En klass varje termin i stället för en klass per år. De har ett jättebra system på christ Roi. Mellan klassrummen för CP2 och CE1Det här skolsystemet där man tävlar si är det bara uppställd en svart tavla på snedden så att Ture får liksom undervisningen från båda klasserna på en gång. Är den ena läraren tråkig kan man lyssna på den andra. Det här tävllingsinriktade skolsystemet passar Ture ganska bra när han kommit in i det och fattat galoppen. Tage däremot - att sitta stilla utan att jobba och vara kreativa nästan hela dagarna är döden för honom. Han grät i dag när han kom hem från skolan. För att vi inte kunde dra iväg och fiska krabbor direkt. Efter en kvarts gråt i sängen var vi ute och rev lekstugan som han byggt av flätade palmblad och lagt golv i och byggt ett bord och ett draperi. Han och Bernard började bygga en boutique utanför grannens mur. Tage ska sälja Bisapsaft. Världens godaste saft om ni frågar mamma. Sedan har Tage fått vara solen och lysa med ficklampa på en stor badboll med jorden på som sitter fast i basttaket på terassen. Vi såg att det blir morgon och kväll nästan samtidigt i Togo och Sverige men inte i Nepal.

Jag och Marie har varit till depån och handlat nio backar öl. Algot och Myra satt i bakluckan. Vad annars tar man sig till med en halvtrist måndag? Jag har gjort min sista inlämning på kursen muntlig språkfärdighet vid högskolan i Dalarna. Jo, vi har köpt Avokado och varit förbi skräddaren också med en hel bunt jobb också. Han ska sy en kjol till mig, dressar till alla barnen, fålla upp tre draperier, dela och fålla ett lakan, göra volang på sex gardiner, byta två dragkedjor, ta in två klänningar och en kjol och fålla tre panj. Marie kan pruta. 12 000 cfa fick vi betala. Ungefär 180kr.

 
Vad övrigt är så har Harmattan- ökenvinden inte släppt greppet om oss ännu. Det har varit svalt hela dagen. Vi höll på att frysa ihjäl på terrassen i morse trots fleecetröjor och bada i poolen på taket är inte skönt. Jag var tvungen att leta fram termometern ur förrådet i morse och kunde konstatera att det bara var 26 grader i skuggan. Vi som brukar sova med Ac:n på 26 grader. Nu ligger vi utan Ac och fryser om tårna på natten. Det är tur att vi har februari som är Togos varmaste månad att se fram emot. Då ska vi svettas igenom dagar och nätter med glädje! Gräset är alltid grönare på andra sidan ekvatorn.

I dag har vi fiskat krabbor. På Tages initiativ såklart. Han hade med sig snöre och klädnypa och hink och hade tiggt till sig en liten bit fisk av Marie på äkta svenskt västkustvis. Utflykt till lagunen blev det. Vi tog bilen och så gick vi en bra bit genom vass och majsåkrar. Badade i sunkvatten. Hittade massor av krabbor i hålor i åkern. Barnen fick åka lite båt med en glad kille som hade en egen pirogue. Alldeles fullt med eremitkräftor. Snälle Ali var med och bar omkring på Myra och pratade franska med henne. En lugn söndagstur. Fullt med togolesiska mygg som inte hörs. Visserligen äter jag malariatabletter men myggbetten kliar ju lika mycket ändå. Jag måste nästan fira att jag varit i Afrikat ett tjugotalgånger men aldrig fått malaria! Tror ni det är bäst att fira det med chokladbiskvier eller champagne?Eller kanske en kombination...

 
Det börjar bli trångt i papayaskogen vid brunnen. Är det ingen som vill ha papayaplantor. Det är bara att komma förbi och hämta. Jag måste gallra snart igen.
Rapport till Sanna:
Det finns två pyttesmå tomater på tomatplantorna vid brunnen. Två av papayaträden i min papayaskog blommar. Melonerna blir lite slemmiga inuti, vad gör man då? Nya majsen vid uteduschen är en meter. Jag har planterat om broccolin på balkongen. Tvåvåningsträdet börjar klättra mot tak nr två. Hur högt kan det bli? Jag har sparat en buske vid förrådet som du kan klippa en elefant av när du kommer hit (eller en soffa).
  

 
Vi ska äta kyckling till kvällsmat. Jag är jättehungrig. Det blir nyfångade krabbor också. Bernard håller på och duschar Myra i uteduschen. Algot och Tage duschar med Armand borta i deras dusch. Ture duschar i inneduschen så jag blev hängande här vid datorn. Inget barn att duscha och ingen dusch att duscha i. Och inga vettiga tankar tänkta. I morgon.

Biståndet till Afrika.

I dag åker Ingrid och Ylva hem till Sverige. I morgon är det söndag. Tänkardag. Sedan börjar det stora allvaret. Eller nåja… i alla fall vardagen igen. Vi har haft folk här på besök sedan 2 oktober då Sanna kom. Nu är vi bara familjen igen. Familjen som numera består av oss sex i den svenska kärnfamiljen samt Marie, hennes syster Elise som är lite psykiskt instabil, 24 år och gravid och hennes lillebror Armand som är tio år och som tror att hon är hans mamma eftersom deras mamma dog när han bara var någon månad. Han som gått från Lomé för att Han vill vara med Marie. Jag förstår honom. Så nu har han fått byta skola och bor här. Sedan har vi Bernard som är elva år och nästan bor här. Han sover hemma hos sin farmor. Övrig tid tillbringar han hos oss. Leker med killarna. Bär runt på Myra. Hjälper till att tvätta. Så i morgon – tänkardagen – blir det till att tänka på vad våren ska innehålla. Skola för barnen såklart. Massa spännande afrikaäventyr som bara blir. Men nu när vi har renoverat de största bristerna i vårt hus och inte får något barnbidrag för att studera så finns det flera alternativ:

1)     Plugga mer på distans

2)     Lära mig mer Mina och franska

3)     Dansa mer

4)     Jobba på uthyrningen av huset, pizzerian och baren.

5)     Plantera teak i mellersta Togo

6)     Börja jobba på att starta en chokladfabrik

7)     Öppna ett supermarket

8)     Börja jobba på ett plastprojekt med stöd av forum syd

9)     Starta ett kulturcentrum i Aného.

10)  **?**

 
Ge mig några tankar och en riktning är du snäll! Jag tror inte allt går att kombinera. Även om jag i förväg vet att livet ALLTID bjuder på överraskningar och att jag gillar det så skulle det kännas skönt att så här i januari ha en plan i alla fall. Sen kan jag ju när planen känns tråkig alltid bryta upp från den.

 
Vad övrigt är så har jag haft huvudvärk i dag. Vi har firat Algot på namnsdagen med Ingrid och Ylvas goda ananaspaj och så har vi dansat järnet, klippt ner en palm och en buske, torkat golvet, tömt poolen, tagit en lördagsöl i baren, rensat ogräs, sått bönor och blomkål och badat i havet. En helt vanlig lördag helt enkelt. Inga spännande historier att berätta.

Det är många som frågar vad vi gör här om dagarna. Ibland försöker jag förklara. Ibland säger jag att jag mest badar i poolen och dricker paraplydrinkar. Tänkte ge en kort blink av hur vår vardag sett ut under hösten. Kanske är lite tråkigt för dig som mest vill tro att vi har semester men hoppa då bara över resten av det här inlägget!

 
Måndag-Torsdag
5.30                klockan ringer. Jag öppnar fönstret och väcker sedan resten av familjen. Påklädning.

6.00                Brödcykeln kommer förbi. Vi köper bröd. Fixar i ordning choklad, thé, smör, mango m.m. på terrassen. Frukost!

6.45                Tvättning av mangomosiga barn. Fläta hår. Borsta tänder leta på skor som aldrig är där de ska vara. Bråttom. Packa skolväskor.

7.00                Moppen kommer och hämtar de två stora till skolan och Solange kommer och tar med de två små till ”dagis”, en procedur med vinkningar och pengar till kex m.m.

7.30                Jag och W redo för joggingtur. Joggar i svett och sand.

8.00                Tillbaks. Alltid någon att diskutera något med som väntar utanför muren. Lite diskussioner, några magövningar och armhävningar. Dusch.

8.30                Jag vattnar trädgården och / eller tvättar.

10.00              Kaffe och pluggstart på taket. Alltid någon räkning eller mail att kolla av också. William städar eller fixar med något som behöver göras på gården. Det här är som en sommarstuga som inte renoverats på tjugo år. Fönstren har ätits av termiter, kranarna har rostat, gardinerna möglat, pumpen gått sönder. Allt sådant försöker vi ordna upp nu. Vi vill kunna hyra ut huset när vi inte är här. Och som ni sett tar allt sådant tio gånger längre tid här än hemma. Det är inte bara att åka till ikea och köpa nya hyllor…

12-14              Barnen kommer hem. De får en stunds siesta.

15-18              Ture och Tage har svensk skola med William och måndag och torsdag även en timmes extra franskundervisning med monsieur Amematron. Jag och de mindre barnen städar, tvättar, uträttar ärenden på stan, lagar mat, planterar och går promenader i kvarteret för att köpa kex. På tisdagar storhandlar vi på marknaden och det tar ungefär tre-fyra timmar.

18.00              Det blir mörkt. Vi duschar. Vi äter. Vi tar en kaffe. Sedan söver vi de barn som inte somnat bums efter maten. Planerar morgondag. Läser. Skriver.

 
Fredag
Liten sovmorgon. De stora barnen har sedan svensk skola hela förmiddagen. Jag och Myra och Algot fixar med huset och renoveringen och trädgården. Åker till Aneho och handlar inför helgen. Efter lunch är det dans med Julien och sedan badar vi och bakar pizza och… fredagsgrejar, målar någon hylla, skruvar ditt några gångjärn, planterar om en buske, skyfflar lite sand.

 
Lördag-söndag
Tar igen skola vi missat. Träffar Eric. Äter lördagsgodis. Lagar mat. Åker till Lomé gör en utflykt till stranden. Picnic. Åker pulka. Åker till Aného och går på någon bar. Gör sådant man gör på helgerna.

En neonvit stark sol strålar över den röddammiga vägen. Buskar, hus, bilar, kläder, överallt ligger ett rött damm. Det är Harmattan. Den kalla ökenvinden som är här. Vi är på väg till Kristus Kungen. Jag och William ska vara med barnen i dag för Ture ska börja CP2 och Tage ska då bli ensam kvar i CP1. Båda två lite nervösa. Det går jättebra för båda två. I Tures klass börjar de dagen med en lång förmaning om att fast Harmattan är här så måste alla försöka komma i tid till skolan. I Tages klass får de göra fingergymnastik och gnugga händerna mot varandra en kvart för att få upp värmen. Alla barn har tjocktröja över skoluniformen. I morse klockan sex när vi åt frukost på terrassen fick jag gå ner och hämta fleectröjorna som vi åkte hit på till hela familjen. Det var alldeles för kallt med bara linne och kjol. På frukostrasten har värmen återvänt och Ture och Tage köper bröd med rödbetor, morötter, spagetti och majonnäs. Tage äter dessutom en tallrik sallad, åtta bitar friterad banan och en påse popcorn. Jag tror att det blir superbra för Ture att börja tvåan. På Algot och Myras dagis händer det minsann också saker. De har börja koka ris själva istället för att köpa färdigkokt. De har en anka som fått ungar och en gravid katt. Och så har de bytt kisställe. Jag har städat hela dagen. Nu är det dags för kvällsmat. Jag har duschat i uteduschen. Svalt vatten i dag. Man får gåshud när man står och tittar på stjärnorna. Och hur kallt är det då när det är så här gräsligt kallt? Vid sex i morse kan det inte varit mycket mer än 20-22 grader. Hualigen. Men februari är sedan den varmaste månaden i Togo.

Hannes was here. Och det var två gråtande pojkar som satt i bilen efter att han åkt. Han betyder så mycket för dem!

Så bar det av till begravning. Tures pappas farbror är död. Så vi åkte till familjens hemby Agomé-Séva. Eric har ett hus där. Kanske blir det en lyxkåk av det en dag men fortfarande är det kissluktande dusch utan rinnande vatten och myggiga rum med madrasser gjorda av ihopsydda plastsäckar med pressad halm. Begravning är väldigt lika som i Sverige. Fast olika. Det är vaka hela natten innan. Musik och trummor och dans HELA natten. Plaststolar, billig Wiskey och trötta, ledsna och uppspelta släktingar. Sedan är det mässa i kyrkan, likvisning och mer dans och mat och prat dagen därpå. Mycket släkt blir det. Många hundra personer. Bröder med solglasögon och vackra kvinnor i traditionella dräkter som är systrar och mödrar till någon allihop. På kvällen lagar alla kvinnor mat i medhavda jättegrytor på eldar. Det är ett ordnat kaos av högdjur, byäldstar, kungar, släkt och grannar. Och vi är som inne i familjen fast ändå inte. Tures farmor är så underbar. I hennes familj är jag hemma. Efter att kroppen är förd till kyrkogården och vi fått lunch andra dagen träffar jag min vän Justino som är miljöjournalist. Han ska till Sverige i veckan som kommer. Så vi passar på att prata miljöprojekt. Omar från Kpalimé är på plats så vi hinner prata om trädplanteringar tillsammans med David. Anéhos borgmästare hinner jag också få ett samtal med så att vi kan göra klart med tillstånd för baren. Alla var där. Efter stå-upp-transan som vi sett förut åker vi hem. Två dagars släktkalas och begravning är nog. Vi köper hårda karameller för 6 kr i Aklakou. Det är ju lördag. Sedan blir det lördagskväll. Vi klipper några buskar jag och Ingrid. Sätter upp en ny snygg tvättlina. Tvättar. Våra nya vänner från belgien kommer förbi och säger hejdå. de åker till Bryssel i morgon. Potatismos och gammal upptinad oxfilé, ett glas rödvin, kladdkaka och monopol. Kan man ha det bättre?
 Bildspel begravning här!

  

Ok. Vi hade en lugn förmiddag. Fram till klockan nio. Frukost, få iväg barnen till skolan, joggingtur, vattna alla växter, störa upp tomaterna.

Sen…
ringde läraren och sa att Tage var sjuk så vi fick åka till skolan och hämta honom. Inga annanaser i hela Aného när mamma skulle handla för hemresan så vi fick åka till Agbodrafo. Susanne-Mie skulle fläta sig, sista dagen. På fjärde frisersalongen hade de tid. Det tar tid att åka runt till frisersalonger. Tage och Hannes tjatade sig blå om att bada i havet så innan lunch blev det ett dopp i havet. Ris och tomatsås. Sedan ringer Maries syster från Lomé och säger att Armand är försvunnen sedan morgonen ( Maries 10-årige bror som hon är mamma åt). Han har gett sig av arg och ledsen på morgonen och sagt att han vill vara hos Marie och vägrar gå till skolan. Vi ordnar med en moppetaxi som ska hämta Ali som ska åka och hämta upp Susanne-Mie om vi inte hinner hem och så tar jag och Marie bilen och åker mot Lomé för att leta i en miljonstad. Myra åker med. Efter ett par kilometer och mycket oro ser vi Armand komma gående vid vägen. Han har gått från Lomé (45km). Dieu Merci ropar Marie och vi kramas. Vi plockar  upp Armand. Sedan åker vi och tankar. När vi ska köra ut från stationen svänger en taxibuss in mitt framför oss och tutar. Han tycker att vi ska backa ut och svänga runt. Hallå där, säger jag och Marie och skrattar, vi har inget bråttom och så slår vi av bilen och väntar ut honom. Han blir argare och argare och till slut skriker han imbecill och kör ur vägen skrikandes och viftandes. Ha! Vi hämtar Susanne-Mie som nästan är färdigflätad när vi kommer. På vägen ut ur Adjido kör vi mot enkelriktat. Som alla andra. Som alltid. Men två poliser tycker att vi ser vita och rika ut och stoppar oss. Tyvärr är de för unga för att Erics namn ska öppna några dörrar. Jag talar ändå om vem han är och att han arbetar i antikorrumptionskommissionen för västafrika så att jag kan inte betala till poliserna på plats utan vill göra det på rätt sätt och åka till polisstationen och betala. Jag frågar vilken polisstation jag ska åka till och de är mållösa. Sedan svarar jag utförligt på alla deras frågor om min och Erics relation och huset och min kjol och mina barn och vad de heter och var de går i skolan, om jag är förkyld och hur länge jag varit det och varför Ture har rastaflätor osv. Om det är något man har lärt sig efter femton år av visiter i Togo så är det att lirka sig ur polisernas och militärernas grepp. Väldigt användbar kunskap. Jag ber dem att komma förbi baren så ska jag bjuda på en öl (apropå korrumptionsutredningen). Det blir ju trots allt billigare att bjuda dem på öl än att betala böterna. Sedan frågar den kvinnliga polisen om mitt barn är sjukt. Nej, de mår bara bra säger jag. Sen ser jag att hon sneglar bakom mig där Marie håller Myra som spyr ut genom bildörren. Jo kanske lite säger jag. Får tillbaks papper och körkort. Försöker rengöra bilen med Myras nedspydda kläder. Myra får låna Armands skjorta. På vägen hem kör vi förbi Maries före detta man som är på väg att ta taxi till Lomé för att leta efter Armand. Gott så. Myra spyr hela kvällen och Algot gör illa knät. Ingrid har huvudvärk och Susanne-Mies kudde är borta när hon ska packa. Myra spyr över matbordet. Vi dricker kaffe och beger oss mot Lomé där vi kör in i en moppe litegrann och hälsar på Tures farmor. Hon skäller ut mig för att jag inte tagit med mamma tidigare och hälsat på. I dag ska hon ju åka hem. På flygplatsen är vi 21.55. Vid disken för incheckning 22.00. Sista tid för incheckning är enligt biljetten 21.55. Men på flygplatsen jobbar de efter en annan tid nämligen 21.35 som en skylt talar om. Mamma och Susanne-Mie kommer inte med planet. Trots att det är en timme kvar tills planet lyfter, de är fem minuter sena och Lomés flygplats är mycket mycket liten. Air France vägrar. Sur-Air-france! De blir ombokade till nästa tisdag mot en straffavgift. Antagligen måste de också till Lomé i morgon också för att förlänga sina visum. Julien, Pascal och Tonton är där. Tack för all hjälp! Så det är bara att avboka hämtningen på Arlanda och köra hem mot Aného igen. Och vi skrattar åt de gigantiska farthindren på vägen ut från flygplatsen. Och vi sjunger. Får en deja-vu känsla från April förra året då en vulkan på Island gjorde att jag fick några dagars extra semester. Då stod jag också utanför den här flygplatsen mitt i natten och kom inte med. Jag har hur som helst lånat ut vår bil till Tontonvi så i morgon trycker han in hela släkten i den och kommer hit och äter lunch ( hjälp, vad ska vi laga?) sedan ska vi fortsätta mot Agomessewa i karavan och en vaka och begravning av Erics farbror. Familjefest hela natten med andra ord. Sova över med barnen. Hoppas att inte alla är magsjuka då. I morgon ska Hannes åka hem. I morgon vill jag att vår genomsaltiga kamera och dator ska fungera. I morgon är en ny dag.

Måndag 27/12
I dag kom Hannes och Håkan. Första dagen med mulet väder på en månad. Allt gick jättesmidigt. Inga köer eller förseningar eller förlorat bagage. Förvånad.

Tisdag 28/12
Egbe Njegbe. Idag har jag och Marie jobbat! Ni som har besökt marknader i Afrika vet att det inte handlar om lull lull och spunnet socker. Vi snackar ingefära, sprit, hänglås, 50kilos säckar med ris, barn som är svarta av kol och höns, getter, tomater och plastbaljor i långa banor. Men ska man ha nyårsfest och gäster från Sverige så ska man. Först gjorde vi Anéhos marknad hela förmiddagen. Sedan stora marknaden i Lomé på eftermiddagen. När de stängde vid mörkrets inbrott blev det två timmar på Supermarket. Marie höll på att somna i kundvagnen bland fläskfilé och en paprika för 50 sek! När de stängde gav vi oss ut på julmässan i mörkret och letade efter festkläder till oss själva. Någonstans där blev vi helt härligt skruvade och kände oss fria. Inga barn, inga män, inga hushållsuppgifter. Och Ingrids flyg var försenat från Tripoli. Det är mellandagsfest i Loménatten och vi har bilen full med öl och vin och festmat. Det kan tyckas som en ganska medelmåttig festkväll men i känslan var den fri. Vi tog en glass i vimlet. Vi stötte på Julien och Madeleine och följde efter dem på motorcykel till Akif där vi hängde ett par timmar på Boulevarden, drack läsk, åt en halvtaskig hamburgare och pratade gemensamma minnen. Vi kände oss märkligt besläktade. Fyra fria människor i natten. De sista två timmarna tillbringade vi på en nattöppen cafeteria vid flygplatsen. Jag och Julien pratade jämställdhet och dans och Madeleine och Marie sov i varsin stol. Sen kom Ingrid. Helt utan bagage. Men det löser sig. Hon hade sms:at så jag och Marie hade handlat trosor och bh:ar och kläder och tyg och tandborstar och deodorant och flip-flop på marknaden. Efter några trevliga stopp för militären var vi sedan hemma i Aného vid halv tre på morgonen.

 
Onsdag 29/12
Inget internet men bästa badvädret på år och dar. Vi ligger och guppar i vågorna. Sämre kan man ha det. Det blir marknad i dag också trots gårdagens mördartur. Vi växlar pengar åt vitingarna och beställer korv. Sedan åker vi förbi hemma hos bagaren. Vi beställer 100 småbröd och passar på att kolla på hennes ugn. Den är stor och rund och häftig. Bygd av samma slags lertegel som vi har gjort pizzaugnen av. Jag kan inte låta bli att fråga om de har bränt lerstenarna men de har de inte. De har bara fått ligga i solen i tre dagar. Det blir dans med en härlig mix av människor. Jag bakar två misslyckade sockerkakor till Algots kalas. Det kommer förbi ett par österrikiska kvinnor som vill hyra rum men tyvärr är det fullbelagt på Villa Suédoise nu över jul och nyårshelgen. Oändligt trött efter ett par intensiva dagar. Ögonen och ansiktet vill inte vara med. Jag sitter som en hösäck och stirrar rätt ut i luften. Fånigt.

Torsdag 30/12
Jag och Susanne-Mie sitter hos Polisen. Susanne ville polisanmäla stölden av 1500kr som hon blivit av med. Nu är det tredje gången hon är hos polisen och de har gjort en utredning och konvokerat folk, varit hemma hos oss och gjort husrannsakan och skrivit rapporter. Allt hon vill ha är en polisanmälan för att hemförsäkringen ska gälla. Nu har vi bestämt oss för att vi lägger ner alltihop. Men polisen måste skriva en rapport på att vi vill lägga ner alltihop så vi sitter här. Polisen lyssnar på musik på datorn. När han ska skriva rapport så tittar han en lång stund på datorn innan han till slut öppnar pappersfacket på skrivaren och tar ut ett papper och skriver för hand. Efter en halvtimme när vi läst igenom och överatt hans rapport kommer han på att pappret ju kan flyga ut genom fönstret så han måste kopiera allt till sin bok. Lena Josefsson ringer medan vi sitter där och jag hinner prata med henne i godan ro och önska gott nytt år innan han är klar. Vi får gå därifrån och inget papper har vi fått. Men eftersom poliserna fått reda på att jag har ett barn med monsieur Kpade så kallar de mig svärdotter och jag bjuder in dem att patrullera på vår nyårsfest. Inget internet.

 
Fredag 31/12
6-års-kalas. En halvtimme efter utsatt tid går William och Algot runt och hämtar de inbjudna barnen på deras gårdar. Prinsesstårtan blir ju sur annars. På kvällen är det bjudning på terrassen med champagne och snittar och finklänning. Jag har köpt skor med megastora diamanter på dagen till ära. Samma sak här. När klockan är halv sju är en av trettiofem inbjudna på terassen. Men sen kommer hela Maries familj och grannarna och läraren och Tontonvi med kompisar och dansgruppen. Efter middag med Svensk och Togolesisk mat blir det dans utanför baren. Spectacle och vi dansar traditionella danser tills benen viker sig i sanden. Juliens brorsbarn sitter mitt i batteriet och sover. Algot ligger på en madrass i baren och myser. Hela folksamlingen sjunger Happy birthday tills Algot skriker att det räcker. Spektaklet avslutas med raketer. William springer som en råtta och tänder på, dansgruppen spelar och Marie och alla barn står på trappen och skriker och lyser och applåderar. Sedan är det natt. Några dricker, andra ber för ett gott nytt år tillsammans. Dansgruppen lägger ut tygstycken och bastmattor och sover lite varstans. Jag låser dörren till vårt sovrum och somnar bums. Låtsas inte höra när någon ringer från terrassen och undrar vart jag tagit vägen. Jag ska lägga ut bilder. Sen.

Lördag 1/1
Städa. Kaffe. Ett dopp i havet.

 
Söndag 2/1
Klockan 06.00 bär det av mot Kpalmé med alla våra svenska gäster. Nu blir det turista av. Vi lånar en bil av Tontonvi och äter frukost på Togolesisk caféteria – ett måste för en Togo-complet-tur. Togolesiska vägar, lite felkörning och förkylning. Väl i Kpalimé blir det räkpasta hos Fanny och sedan poolbad på hotel Cristal. Vi äter kanelbullar och kaffe på hotellrummet och hittar en liten pizzeria till kvällen. Vad mer kan man begära.

 
Måndag 3/1
Vattenfall utan vatten och Centre Artisanal. Det är fantastiskt att det är bra stämning. Vi reser ihop en fyrbarnsfamilj som sett allt detta förut. Mamma Kerstin och Susanne-Mie med synskada och Autism. Danskompis Ingrid och hennes vuxna dotter och sedan barnens bästa kompis med sin pappa. Det skulle kunna varit svårt. Men det är inte svårt. Alla tar dagen som den kommer och alla är nöjda med det som blir. Kan det vara enklare?

På kvällen trycker vi ihop oss tretton personer i en taxi till hotell Royal där vi lyxar med Österrikisk mat. Sedan går vi tillbaks till stan i den mörka togolesiska natten. Nöjda.

Tisdag 4/1
Ibland går bilen att bara köra på fyran och ibland bara på backen. Vi är på väg tillbaks till Aného och det blir några stopp på vägen för att köpa vatten och ris, kolla en marknad, leta efter lamboco (gula Injam) och kissa. Bilen håller till Baguida sen är det stopp. Vi hittar en mekaniker och lite friterade bananer att mumsa i oss. Det håller på att bli mörkt. Jag har en kort lina så vi kör sakta säger mekanikern som ska bogsera mig till sin verkstad. Ingrid, mamma och barnen står kvar vid vägkanten när vi drar iväg i åttio mitt i rusningstrafiken. Allt som vi köpt på vägen lastar vi om till hans lilla golf. Han visar hur bilen funkar med sina egenheter och vips så har jag en hyrbil. Hämtar upp de andra längs vägen och kommer ett par kilometer närmare Aného innan vi får soppatorsk. Men medan Myra hänger upp och ner i mina armar och gungar och tittar på stjärnorna och Algot klagar på att han är hungrig fixar några hjälpsamma killar soppa på petflaska. När de sugit runt lite bensin i motorn så startar vi och med massor av snappsvisor och franska sånger och 300cfa till vägtullen lyckas vi ta oss ända till Aného och Maries goda middag med ris och fisksås. Biltrassel är ju också ett måste på en Togo-complet-tur. I morgon ska vi se om vi får tillbaks Tontonvis bil och vad det kan tänkas kosta. I morgon ska vi tvätta resetvätt. I morgon är en ny dag.