Jenny Starfighter

Det är så skönt tyst här. Det har varit likvaka och musik och massor av folk och liv nu oavbrutet i snart två dygn. Två hundra personer extra i kvarteret precis runt oss. Glädje och släkt och grannar och musik och trummor och böner och dans i all ära. Det är skönt när det blir tyst.

Ibland längtar jag efter att bara ha mina egna barn här hemma efter klockan åtta på kvällen. Men jag sväljer i alla fall en del av irritationen över att det väller in ett halvt tjog grabbar efter fotbollsträningen som skitar ner och kastar sina svettiga kläder på golvet. Det är ju det här jag vill. Egentligen. Tänker jag. Att Ture och Tage ska ha kompisar som de pratar franska med. Att de umgås i med andra barn och inte bara får franskan i skolan och sedan sitter inne och läser Harry Potter och badar ensamma i poolen. Men killarna får i alla fall  plocka upp kläderna efter sig och torka golvet efter sig. Basta.

 
Basta. Vi har haft tre finnar här i dag som har beställt potatismos och köttbullar med lingonsylt. Inget problem för Villa Suédoise. Jag och Myra gick raka vägen till duschen för att klä oss fina. Sedan gick vi en stund längs stranden för att få en moppetaxi för att åka in till stan och handla potatis till moset. Fyra timmar senare var middagen klar. Finnarna hade åkt tillbaks till Lomé en sväng men kom precis tillbaks till maten. De har köpt ABSOLUT peppar också. Sen efter maten beställde de en Irish Coffee. Har ni det frågade den mest packade finnen som var den ende som pratade svenska. Japp sa jag. Vilken himla tur att internet fungerar för jag har aldrig gjort en Irish Coffee förut. Tack Micke för att du lämnade kvar en halv flaska Jamesson.  Någon gång ska ju vara den första så varför inte i Togo till tre packade finnar som William just nu skjutsar hem i taxi. Det enda som är konstigt är egentligen varför de ratade våra hembakta negerbollar. De hade nog druckit för mycket för att förstå det roliga.

Bilder? Jo då sen...