Jenny Starfighter

Varför? För att betala tillbaks skulder och spara till något roligt. Vad som är något roligt har vi inte enats om ännu.

·         Ture, Åka till Madrid eller Milano och köpa ett bubbelbadkar och ett biljardbord.

·         William, Få igång bar- och uthyrningsverksamheten i Togo. Åka på en charterresa med Bamseklubb.

·         Tage, köpa en jättestor vattenstudsmatta.

·         Jenny, Dra igång nya jordbruks- och dansprojekt, starta en chokladfabrik och bygga en superstor klätterställning och åka till Pernilla & Otto i Nepal.

·         Algot, Åka till Gustavsvik och åka vattenrutchkana och köpa en hel väska full med godis.

·         Myra, Åka till en lekpark.


Tråkigt att spara? Nej, det är ju roligt ju! En utmaning! Vem hänger på? Det som är lite tråkigt är faktiskt beslutet att inte köpa dyrare mat när den är bättre (typ eko och närproducerat). Men… ur miljösynpunkt kommer vi ändå att konsumera mindre, äta mer vegetariskt och på så vis dra vårt strå till stacken. Ekologiskt för en fyrbarns familj blir faktiskt flera hundra i månaden.

Regler & tankar:

Inte köpa några prylar (inkl. husgeråd, kläder, leksaker m.m.) nytt.
Köpa väldigt begränsat med prylar begagnat.
Diska plastpåsar, använda bakplåtspapper tills de är svarta, koka disktrasorna och ha påsar med sig till affären.
Inte handla mjölk på statoil.
Sälja bussen i Togo.
Använda bibblan mer.
Inte handla ekologiskt när det är dyrare. (Alltid köpa ekologiskt när det inte är dyrare).
Ingen färdigmat (med undantag för risgrynsgröt på korv och ibland annan korv o veggofärs)
Mycket (!) begränsat med cafébesök, köpespizza, restaurang, snabbmat och godis.
Äta upp all mat i kylen o frysen även i udda kombinationer. Gör mycket grytor och pizzor med rester.
Minst hälften av all mat vegetarisk för hela familjen (Algot har också blivit vegetarian).
Baka allt bröd (undantag hårt bröd).
Storhandla på Willys eller liknande.
Matlåda, matsäck & kaffetermos nästan jämt.
Använda den gamla grillen som Fredrik & Therese glömde här för två år sedan istället för att köpa ny.
Sälj av alla saker som ingen använder som man kliver över i källaren.
Kolla över försäkringar på bil & hus.
Skaffa billigare telefoni.
Inte vara med i facket.
Inga tidningsprenumerationer.
Tillverkade eller begagnade presenter i alla lämpliga fall.
Ta hand om äpplena, lingonen osv…
Låna filmer istället för att hyra eller köpa.
Låna av varandra i större utsträckning.
Stor begränsning av utflykter som lekland, hotell, djurparker osv.
Ska inte börja röka, spela, snusa, gå på krogen i större omfattning eller köpa läsk.
Köpa billiga viner.


Undantag:
Färg, spik, lampa osv till badrummet som inte är klart är ok.
Ok att köpa dyrare alternativ istället för mat med E621.
Ok att köpa findus ärtor istället för billigare alternativ.
All form av pannacotta i obegränsade mängder.
En del dyr choklad, Ost och grönsaker.
All teater och även en del biobesök.
Motionsaktiviteter.

Bilen då? Att inte köra bil får bli ett annat sparår. Vi bor på östra sidan Norasjön, Myra går på dagis på västra sidan sjön, pojkarna går i skolan på norra sidan sjön, jag jobbar 3,5 mil söderut, William jobbar långt bort i tjottahejti och det är en halvmil till närmsta busshållsplats. Kanske byter vi storbilen mot en liten miljöbil till.

Klara färdiga gå!

Hur många kvällar tänker du så här; I kväll ska jag gå och lägga mig tidigt och läsa? Jag tänker så nästan hela tiden. Men så kommer ett långt telefonsamtal, en massa skollappar, listor med saker att kolla upp och flera hinkar med äpplen, viktvätt, loppisprylar och kissiga lakan. Och så står damsugaren och morrar argt borta vid dörren till sovrummet och behöver bli rastad (och det ska erkännas att den inte kommer ut särskilt ofta, tur att jag inte har hund). Och när allt det är ordnat med så är klockan halv ett på natten och då drar skrivandet och datorn i mig en stund och så vips så somnar jag. Förstår inte hur folk får plats med Tv:n i sina liv. I dag har jag klippt gräset i tron på att benen får vila när jag gör det. De är nämligen trötta på att jogga.

Det finns två saker som är bra med att gräset är jättelångt. För det första så faller äpplena så mjukt så mjukt att de knappt slår sig alls. Och för det andra så får man vansinnesmotion av att klippa det. Jag blir ledsen i hjärtat av alla skottkärror med äpplen jag kör bort och alla ton med vinbär som ruttnar på buskarna. Men sånt är livet. En del saker ruttnar och jag hinner inte skörda allt. Men det retar mig att vinbärsskördemaskinen Jonas inte rullar längr och att jag inte hittar batteriladdaren uppe i kartongerna så att jag kan ladda batterierna till radion och lyssna på P1 där de för två-tre veckor sedan hade ett program om att göra egen äppelmust.

Jag har just pratat med Marie. Inget pass. Högtalarna i baren är trasiga, den nyanställda servitrisen har slutat innan hon hann börja. Nästa vecka börjar Yeke-Yeke. Då serveras det Yeke-Yeke, hamburgare och pils till ett förmånligt pris i baren på Villa Suédoise. Tänker på Togos glasscykel som är certifierad enligt ISO 9001. Skulle vilja sitta som en liten ödla i taket och se deras ISO-process. Skickar lön, elräkning och skogsvaktarlön till Togo via Western Union. Bedriver bistånd på mitt eget sätt.

Nu ska jag gå och lägga mig tidigt och läsa lite. Go’natt.

Dagens grubbel kommer från att Algot fått hela familjen & co att se Svensson Svensson.

Det slår mig vad fort man anpassar sig till nya saker. Det är så vi överlever. När man får en bebis kan man inte gå och tänka på friheten man hade innan man fick barn tills bebisen blir vuxen. Man ändrar utgångspunkt helt enkelt. Lever livet som det ter sig nu. Vi är ruskigt anpassningsbara. Nästan som barnen. Risken är att fastna. För livet bara rullar på. Det är viktigt att hitta perspektivet ibland och se på sig själv utifrån och ställa frågan. Vill jag ha det så här. Blir svaret ja så ska man strunta i om andra tycker annorlunda. Om svaret blir nej måste man förändra. Förändras. Anpassningen sker stegvis. (Pannacotta en söndagsfrukost, mums! Göra om det nästa helg och så vips är man fast i pannacottaträsket.) Att förändra med vilja är oftast mycket svårare. (Inget är så beroendeframkallande som ett pannacottaträsk).

Svampar och barn är fantastiska på anpassning. Barnen är så anpassningsbara att jag ibland bli rädd över hur mycket jag kan påverka dem. Svamparna är helt otroliga. De anpassar sig till sin miljö så till den milda grad. Men så har de också haft många tusen år på sig. Men vi ligger inte långt efter. Precis som kantarellerna liknar björkens löv, trattisstjälkarna ser ut som nedfallen bark från fura och en svamp ser ut som en avsågad gren så smälter vi också in. Den politiska korrektheten, Ikea-hysterin och människor i färglösa städer som har färglösa kläder är bara små bevis på vår förmåga att gömma oss bland alla andra. För att inte tala om Zumba! Det är trygghet. För svamparna är det självklart bra. Men för oss? Måste vi inte förnya oss? Förändra oss? Utvecklas? Vara annorlunda. Kanske. Kanske inte. Ibland.

  


Och som vanligt är det bara magkänslan som talar sanning. Magkänsla vs förnuft är den ständiga kampen i sökandet efter det perfekta livet. Kanske skulle man vara svamp. De måste ju leva det perfekta livet. Eller katt. En lång dag i soffan känns just nu som det mest eftersträvansvärda i mitt liv. Hellre det än att starta chokladfabrik. Just nu. Men nu är det kväll. Och i morgon kommer jag att stutsa upp som en guttaperkaboll med ett leende på läpparna och nybakta lingonrutor i fickorna för att möta en heldag med intern kvalitetsrevision på Studiefrämjandet.  Go'natt!

Måndag
Jag har fått en ny växeltelefon på jobbet. En I-phone. Den passar inte till min image. Jag måste hela tiden ursäkta mig och säga at den är jobbets. Dessutom har den rosa skal och den har fått mig att börja vänstra med Runkeeper istället för Sanna som joggingkompis. Vrider på den. Bilden vrider sig. Vrider tillbaks och bilden följer med. Och jag är fascinerad. En sak gillar jag med den. Den har bättre mottagning vid rörbraket än i stan. Och så springer jag faktiskt fortare med den än med Sanna. Den är en obarmhärtig Sanningssägare vad det gäller konditionen och det gör Sanna mycket trevligare att springa med.


Tisdag
Mina barn sover i soffan. Vi började med missen att bygga tre barnrum när vi har fyra barn. Sedan blev det så stora sängar så det räckte med två. Sedan ville barnen ändå bara sova i en av sängarna alla fyra tillsammans. Nu har de flyttat ner från sängen till soffan där de lägger i filtar varje kväll och det senaste är att de lägger ut bäddmadrasser och täcken under soffbordet och sover där allihop. Kommer detta att allvarligt skada dem i deras utveckling? De vet inte heller riktigt vilket som är deras eget rum, använder flitigt alla varandras kläder och tandborstar och har en gemensam låda för trosor kalsonger och strumpor där de tar vad som passar för dagen. Med Togoåret har gränserna för vad som är normalt flyttats lite. Ett uns av anpassning till den värld där man i första hand är en del av kollektivet familjen och i andra hand en egen individ.

Algot kommer nedstormande från övervåningen.
–Vi måste bestämma när man får se på Tv!
-Vill du se på Tv? frågar jag förvånat.
-Nej vi måste bestämma hävdar Algot.
-Kanske när det har gått en månad? säger han och ser frågande på mig.
-Men vad är det du vill se på Tv?
Algot springer utan att svara upp till Tage och skriker triumferande att de får se film när det har gått en månad. Då slår det mig att Algot inte bara är väldigt omedveten om hur lång en månad är. Han minns inte att han har sett en Tv-sändning. Kanske var det två år sedan. Tv för honom är det samma som Dvd-film. Jag minns den hissnande känslan när jag var i Algots ålder och vi fick vår först VHS-spelare. Att man kunde se tecknad film precis när som helst. Det var nästan för bra för att vara sant. För Algot är det också fantastiskt att se på film. Samma lika hela tiden och de långsammaste filmerna. För Algot är det fullt tillräckligt att försöka begripa sig på den riktiga världen och tolka den. När det kommer till film ska det bara vara skönt förutsägbart enkelt.


Torsdag
Jag luras inte, jag har varit på Lurö i två dagar. Det kallas Kick-off när man träffas i två dagar och badar badtunna, dricker vin, pratar och pratar och pratar. Det är skitkul och faktiskt även riktigt bra för jobbet. Att inte bara maila sina kollegor i andra städer utan att faktiskt träffas. Passet om distriktets friskvårdssatsning handlade om att bryta vanor. Vilka vanor ska man bryta då? Kom på flera vanor jag lagt mig till med under det senaste året som jag inte vill bryta.

1)    Alltid äta pannacotta till frukost på helgmornar.
2)    Alltid köpa en flaska champagne för att fira att man får barnbidraget.
3)    (Typ) Alltid baka färskt frukostbröd.
4)    Springa flera gånger i veckan.

Vanor jag vill bryta:
1) Skrika åt mina barn när jag är sur.
2) Inte gå och lägga mig så sent jämt.
3) Alltid tro att jag vet bäst.
4) Inte starta upp så mycket som jag inte klarar av att slutföra.
5) Inte låta tvätten hamna i stora högar i tvättstugan.


Jag visste att de lurar oss. Jag har väl vetat det länge men ibland blir det så uppenbart. Man köper en självgående gräsklippare som man står och tittar på. Sedan måste man köpa en motionscykel också. Man köper ett program för att datoruppstarten ska gå 24 sekunder snabbare. Men man hinner ju inte ens göra klart snabbkaffe på 24 sekunder. Man köper en mixer och en matberedare som tillsammans kostar 2000kr när man kan använda en kniv. Det tar en halvtimme längre tid inne på Ica för att hålla ordning på scanner, vågen, rätt varor i rätt påsar bara för att sen slippa stå i kö till kassan.

Att saker ska bli ”enklare” är luret. När de som vill få oss att köpa saker säger ”enklare” så menar de antingen att det ska ta mindre tid eller att det krävs mindre ansträngning. Och vilket av detta är egentligen värt att sträva efter? Vi behöver inte mer tid utan styrka nog att välja vad vi ska göra med vår tid. Vi behöver inte anstränga oss mindre. Vi behöver anstränga våra kroppar mer. På verksamhetskonferensen idag fick jag veta att stenåldersmänniskan gick ungefär 4 mil om dagen. Det gör inte vi. Så, nästa friskvårdsuppmaning lyder; vispa mer, hacka mer, putta den tunga gräsklipparen och andas, le och vila i att datoruppstarten tar 24 sekunder extra. Jag säger som faster Ammi; Vem har sagt att det ska vara enkelt? Problemet är inte att livet är svårt utan att vi tror att det ska vara enkelt. (Åh gud vad skönt det var att komma hem till Sverige och enkelheten i livet och tvättmaskinen här från tvättbaljan och allts komplexitet i Togo. Och vad tråkigt.)

Kanske ska jag starta en folkrörelse. Mot enkelheten! Eller så ska jag starta en chokladfabrik och skriva en roman om meningen med livet i stället. Hur börjar man då? En folkrörelse vet jag inte riktigt hur man gör men vad det gäller de andra två så är det ju Busenkelt, man börjar med att läsa romaner och äta choklad. Skaffar sig ordentligt med erfarenhet alltså.

Det är fredagsmorgon och kantarellerna trängs i skogen inför helgen. Vägen upp till rörbraket är en sjuhelsikes backe. Vilken väg man än tar. Jag springer från norr. Fast något springande är det knappast tal om i den brantaste, sandigaste och stenigaste delen av backen. När Ture var fem myntade han uttrycket fullkornsbacke. Det är ett bra ord för den är skitjobbig men med lite ansträngning så blir man också starkare efteråt. När jag springer på plan mark så händer det inget annat än att tankarna mal på om hur jobbigt det är. Platt mark, platta tankar. I backarna finns det sten och mark och blåbärsris att tänka på. Att försöka hålla sig upprätt och inte snubbla. Projekttankar och livets väsentligheter avhandlas i samma rasande fart som fötterna far fram. Jag väljer gärna backarna framför planmarken i livet också. Vid rörbraket finns det ingen utsikt i dag. Miljoner spindelnät brer ut sig över blåbärsriset och mitt i dimman står en stor älg. Cool älg. Utpumpad Jenny. Utförslöpan är värld andnöden och mjölksyran. Man bara flyger ner för berget. Idag är det så dimmigt att vattnet droppar från håret när jag kommer hem. Renad. I dag blir det Valnötsbröd tror jag.

Nej fraggelmorsan, hon har faktiskt ett par, alla udda ligger i slänges-påsen på trappen. Den är full med udda skor. 

Måndag
Nu är det bara 10 dagar kvar till den första riktiga lönen på ett helt år. Det ska faktiskt bli härligt! Några dagar ska jag känna mig rik innan vi börjar spara för att återbetala det vi lånat under Togotiden. Nu 740kr på kontot som jag ska sätta sprätt på fram till lön. För 740kr behöver jag köpa:

1)    Mjölk, Ägg, gurka och rågmjöl.

3)    Bensin

4)    Karlssons klister

5)    Ny saftställning

6)    Skrivbordsunderlägg med Real Madrid

7)    Inte dammsugarpåsar för man kan faktiskt ta ur dem och tömma dem på lite innehåll…

Det borde räcka med råge.



Tisdag
Tänker på de som har hund. Promenad för att valla hunden varje dag efter jobbet. William vallar barnen på fotbollsplanen och jag vallar dammsugaren. Okej, jag vet vad du tänker. ”Inte särskilt jämställt va!”. Men vi är inte heller särskilt jämställda. William tar hand om bilarna. Han kör motorsågen. Han bär alla skittunga grejer, sköter ekonomin, lagar pannacotta och bakar pizzabröden. Han har tagit ut mest föräldraledighet. Han jobbar mindre än jag. Han står för hälften av all matlagning och all disk. Han tar hand om alla snuskiga avlopp och komposter. Han är mest uppe på natten när barnen är vakna. Han skjutsar nästan alltid barnen till kompisar, bäddar alltid sängen och städar toaletterna. Jag sköter tvätten och handlar ibland. Jobbar på kontor. Det är tufft att vara fyrbarnsmamma.

Den här veckan har jag hört tre intressanta saker på P1.

1)    De mindre bläckfiskhanarna har snabbare spermier så även om de får para sig med honoprna efter att de större hannarna ”tagit för sig” så är det ofta de som får föra sina gener vidare.

2)    Man har hittat en helt ny svampklass. Under jorden. (Bosses Svampkurs här)

3)    Sverige köper en massa sopor från Italien för att elda upp till fjärrvärmenäten (Kanske en tanke att föra in i plastprojektet. I Togo behöver de ju inte någon fjärrvärme.)

I övrigt har de bara pratat ekonomi på P1. Och de ekonominyheterna kan man vara utan just nu. Så länge de inte rör mina 740kr.

Onsdag
Det är första skoldagen. Första dagisdagen. Vi sitter vid frukostbordet i lugn och ro. Faktiskt. Tage tittar längtansfullt ut genom fönstret. -Tänk om man snorar så hårt att fönsterrutan spricker och tjofs så far snoret ut genom fönstret ut till äppelträdet och hämtar in äpplen åt en. –Coolt, säger Algot. –Coolt, säger Ture och ler. -Vissa önskningar förlorar sin charm när man blir vuxen och tappar fantasi, säger jag. –Det tror jag inte på, säger Myra.

Första skoldagen innebär att man som mamma måste ha koll på allt. Papporna får gärna fortfarande vara disträa och utan hjärna. Mest av allt måste man ha koll på att barnens kalsonger är märkta med namn, att gummistövlarna inte är trasiga och att regnkläderna inte är två storlekar för små. Och inför bytardagarna måste man även ha koll på vilka barn som saknar vad. I år har jag stenkoll på allt utom vantar. Dessutom har jag kokat nyttig svartvinbärssaft till alla barnen i dag. I morgon ska jag sticka dem nya sockor och mala nyponmjöl... ;)

Vi sitter mitt i skogen i hennes sommarstuga. En vanlig måndagkväll. Helt ovanlig för jag brukar int vara här på måndagskvällar. Vi dricker vin. Rosé och rött. Provsmakar sex olika efterätter och äter fläskkotletter som är svarta och goda. Cyklar till sjön och pratar om livet. Om tiden som var på jobbet och hur det är att bo utomlands. Hon pensionär på cypern och jag fyrbarnsmamma på Bröstorp.

   

Fyrbarnsmamma i verkligheten. Hur kul är det. Som i dag. Efter jobbet. 1½ timme på Willys. 7 kassar. Kassörskan ser medlidsamt på mig. 1700kr + 500kr lokala grönsaker från kanan. Hemma kvart i sju. Barnen springer och möter mig alla fem! (Hannes också såklart). Nyduschade i pyamasar. Pussas och undrar var jag varit så länge. Jag säger att jag sovit över hos en kompis. Jag får hjälp att bära in all mat. Middag tillsammans och diskussioner om vem som ska göra vad under helgerna framöver. Jag försöker få fram att jag vill ha lite vilotid på helgen när Ture föreslår ett tredagars sovaöverkalas för alla sina kompisar. Måttligt peppad fyrbarnsmamma lite trött. En kopp kaffe i salongen (de två fåtöljerna vid sidan av köksbordet) med femton minuters briefing inför morgondagen. Sedan eldning, upplockning av varor, lägga barnen och koka fem liter god tomatsås efter Maries recept. Sopa undan det värsta från golvet. En stunds dator och dusch och vid tolvtiden vaknar Myra och skriker.

Är det roligt? På eftermiddagen träffar jag Lena Josefsson som förstår mig när jag säger att det faktiskt är tråkigt att komma tillbaks till Sverige. Var är livet? Var är glädjen? Var är all smuts och all oplanerad samvaro i köket, på stranden, i baren? Jag saknar alla överilade beslut och total frånvaro av planering och eftertanke. Elisabeth ringer och ber om receptet på Tages rågbröd. Hon säger att hon tycker att det är kul att vi är hemma. Jag blir glad.

På fredag ska vi servera pizza, pistagesniglar och öl i magasinet till alla som vill samvara. Eller utanför om det blir fint väder. Man kan ju inte bara sitta och vänta på att Sverige ska bli som Togo. Man får ta saken i egna händer.

Inser att jag har en kassettbandspelare i bilen. Ner i källaren och hittar en dammig och småmöglig låda med kassettband från 80-90-talen. Vilken nostalgitripp. Utöver Duran-Duran och Freestyle hittar jag ljudspåren till en massa teaterföreställningar jag jobbat med. Jag förlorar mig i Först föds man ju, Hambo & Adjogbo, Romantisk pastoralsvit, Tommy Sikh Show, Musikallinjen à la 1996 och Ja må jag leva. Jag tänker att det är ju det allt handlar om. Mötena med andra. Jag visste det då, jag vet det nu och redan Sokrates visste det. Togoleserna vet det. Varför är det då så svårt att prioritera det?

En av de två anställda i Villa Suédoise kommer att bli avskedade i morgon. I kväll har jag haft många roliga och jobbiga samtal med de i huset och säkrat upp för eventuella utbrott när han får det trista beskedet i morgon. Stora starka dansarna och mäktiga politikerna ska stå på Maries sida mot knytnävar och annat tok och dator, kamera m.m. ska vara i förvar hos Marie så att han inte råkar få med sig det. Vi är tillbaks på noll. Eller på ett. Det finns fortfarande bara en person som jag träffat under de femton år jag åkt till Togo som jag kan lita på helt och fullt. Jag blir trött. Men jag är väldigt glad att jag har Marie. Om hon någonsin får ett pass och kommer till Sverige så måste vi alla vara snälla mot henne och samvara mycket med henne för det är hon värd. Kan vi vara överens om det?

I morron ska jag samvara, jogga och plocka svamp med Sanna så nu måste jag sova. Gonatt. 

”En dag står jag på terrassen och ser ut över havet. Men den här dagen hörs inte fiskarnas entoniga sånger som annars. Det är den dagen de får upp den 11-åriga pojke som försvann i vågorna tidigare på morgonen i nätet.”


Idag händer det igen. När jag går förbi vildforsen inne på Gustavsvikbadet är det en personal som hivar upp en liten livlös kille ur bassängen. Personalen försöker prata med honom men han svarar inte. Hon pratar i sin comradio och ber någon kalla på ambulans. Hon försöker få pojken att stå upp men han står inte. Under näsan har han fullt med vitt skum. När jag har hämtat vår picknickorg har de burit ut honom och startat defibrillatorn. En stund senare körs han iväg i ambulans. Jag tänkte läsa lite medan Tage och hans kompisar hoppar från trampoliner och hopptorn men det går inte. Varje sekund följer jag deras minsta rörelser och försöker hela tiden hålla koll på alla tres guppande huvuden i vattnet. Jag är lättad när de föreslår bubbelpool och sedan gå upp.


I dag är Tages dag som han planerat för i tre månader. Han använder pengarna han tjänat på att sälja bröd och bjuder sina kompisar och allt ska hinnas med på en dag. Efter Gustavsvik hinner vi med Stadsparken en sväng innan bion. Killarna leker och jag sitter på en bänk och läser och dricker kaffe. Vad är det som har hänt? Jag har en lyxig jätteskön timme i sällskap av Ellen Key och Anneli Jordahl medan killarna brottas på gräsmattan och springer och köper glass. Det är en vuxenfrihet som smyger sig in i mitt liv igen och som jag knappt minns. Många tillfällen under sommaren har vi efter utflykterna orkat plocka upp matsäck och blöta handdukar och extrakläder med en gång på kvällen när vi kommer hem. Det är jätteskönt och ett jättetydligt tecken. På att barnen blir större. Först med lite perspektiv kan man se hur trött man blir av att ha fyra småbarn samtidigt. Hela tiden. Vad kallar man den tiden som är nu? När man inte längre är småbarnsförälder men ännu inte tonårsförälder. Man är inte ung längre men ännu inte medelålders? Vad är man då?


När vi lämnat Max har Tage ätit två veggoburgare, två stora pommes och två läsk. Jag tror jag måste spy säger han när vi sätter oss i bilen. Tre åttaåringar tystnar innan vi kommit förbi svampen. Tage somnar. Carl-Axels mamma ringer och undrar var vi är. Med all rätt eftersom klockan blivit över tio. -Varför ringde min mamma? Frågar Carl-Axel trött. – Hon undrar väl om du inte är hemma snart, säger jag. Då suckar Carl-Axel tungt. Jag vet, säger han. – Hon kan inte sova utan mig. Jag ler och säger att jag förstår det. Och jag är så himla glad att jag kan lämna tillbaks en trött Carl-Axel till hans mamma så att hon kan sova. Men väldigt tung i bröstet av att tänka på killen i Vildforsen och hans mamma.

Fredag
Vi smyger ut ur bergslagens skogar efter att ha försett bergsmännen med frukostbröd. Vi far skyddslösa ut på de öppna slätterna där man ser åt alla håll samtidigt. Först närkeslätten. Sedan de småländska åkrarna. Stannar till vid en lekplats i Vadstena i solen mellan regnskurarna. Till kvällen susar vi genom regnet ner över de skånska vidderna där husen ligger blottade utan skogar att gömma sig i. Man tänker mycket under långa bilfärder.

I Staffanstorp finns världens sötaste kattunge som är fem veckor och som heter Alice. Tages kattunge. Nyfiken, direkt, utan kontroll på den lilla kroppen och helt oemotståndlig.

I Staffanstorp finns även Sanna, min joggingkompis. Hon tar med mig på sin joggingrunda som går över ett industriområde, genom ett träsk och en kohage, genom en agilitybana med massa konstiga hinder som jag och Humla gör, genom skånes enda skog och så ut på slätten genom vete, korn och betfälten blandade med dill, valmo och blåklint. Vi springer under regntunga skyar genom regnbågen hem till Sanna. Det enda dåliga med Sanna som joggingkompis är att hon bor femtio mil bort.

När jag går ut i natten för att hämta necissären i bilen känner jag ett stygn av en sorts frihetslängtan jag aldrig känt förr. Bara ett uns. En glimt. Jag vill ha ett eget rum. En ny plats i världen som bara är min. Utan koppling till tidigare generationer eller kommande. Inte med stöd från familj eller jobb eller något annat. Inte en plats för att ha något gulligt att renovera på eller för att få vara barnfri. Inte en sovmorgon eller en ledig helg. Den längtan är gammal. En liten ny plats som bara är min. En ansträngd tråd som suttit fast mellan mig och platsen där jag är uppväxt och bor går av. Känner mig skönt ensam med mig själv i natten. Det är väl bara lite mer 40-års-kris. Gris. Vill jag ha. Som äter upp alla mina rester och bökar upp vinbärslandet. Får dåligt samvete för alla vinbär som faller av och ruttnar och som jag inte hinner eller vill plocka av. God natt.


Lördag
Och vi är på djurpark hela dagen och ser lo och järv och björn och älg och säl. Men det finns inget som kan mäta sig med Alice som somnar i Tages famn på kvällen.

   

Söndag
Jag flyger genom livet som en höna. Jag tror för några ögonblick att jag kan flyga och så försöker jag. Om och om igen. Vi testar den coola lekparken i Värnamo på vägen hem. Jag vill ha en sådan klätterställning. Kanske är det också 40-års-kris men jag vill inte vänta tills jag fyller 40! Dit är det ju jättelänge! Vi testar också Askersunds sunkigaste pizzeria.


Måndag
Sitter på trappen med Tage och en nybakt rågkuse innan de andra har vaknat. Bästa stunden på dagen. Även om jag inte är någon soldyrkare efter ett år i Togo så är morgonstrålarna så sköna. Vi plockar persilja ur trädgårdslandet och räknar pengarna Tage tjänat i dag. Sitter på toa. Det är varmt. Rullar upp 2,3,4 meter papper på rullen igen som hamnat på golvet. Bästa stunden på dagen. Rullar upp 10,11,12 meter på rullen och förbannar alla klåfingriga barn och mig själv för den tid jag ägnat åt att se till att jag får kompakta rullar med mycket papper per krona på Coop. Hela rullen upprullad.  – Mamma, jag behöver snorpapper! Skotarn hörs utanför och Myra springer ut fortfarande snorig. Solen lyser på skotarn och jag är glad för att jag vet att det ligger frukostbröd på skotarförarens köksbord. Frihet för Myra är att få åka skotare med morfar så ofta det går, att gå omkring i tyllkjol hela dagen och att få baka sockerkaka varje dag efter frukost.

Barnen flyger med Sven till Lövnäset en sväng och badar, kastar pil och äter chips. Det är sommar.

Jag utmanar mig själv och joggar in till bibblan i dag. Det går bra. Jag får inte håll och vid golfbanan hittar jag precis en sådan sprint som vi saknar till lilla grävmaskinen. Måste kolla i källaren om jag kan hitta några snabbare joggingskor.

Nu börjar jag jobba om en vecka.
Borde:
1) Klippa mig
2) Uppdatera min filofax med ny almanacka.
3) Revidera ansökan till forum syd.
4) Tänka lite mer på jobbet...

Nöjer mig med punkt 4.

   

Tisdag
I dag simmar jag till bibblan. Laddar först med en halv sockerkaka fullproppad med choklad och en stor kopp kaffe. Perfekt. Sol och varmt i vattnet och på ryssholmen klipper de gräset. Bibblan har stängt. Det gör inget, jag brukar ändå aldrig låna böcker i baddräkt. På vägen hem ror jag medan fem barn blir mer och mer oroliga över de mörka molnen. Sista biten regnar det småspik och blåser. Vi är dyngsura när vi kommer hem. Åskan mullrar mysigt och vi kokar en god mustig gryta (köttfärssås & spagetti) i sommarregnet och tänder en brasa i öppna spisen. Bästa stunden på dagen.