Att fiska upp barn

”En dag står jag på terrassen och ser ut över havet. Men den här dagen hörs inte fiskarnas entoniga sånger som annars. Det är den dagen de får upp den 11-åriga pojke som försvann i vågorna tidigare på morgonen i nätet.”


Idag händer det igen. När jag går förbi vildforsen inne på Gustavsvikbadet är det en personal som hivar upp en liten livlös kille ur bassängen. Personalen försöker prata med honom men han svarar inte. Hon pratar i sin comradio och ber någon kalla på ambulans. Hon försöker få pojken att stå upp men han står inte. Under näsan har han fullt med vitt skum. När jag har hämtat vår picknickorg har de burit ut honom och startat defibrillatorn. En stund senare körs han iväg i ambulans. Jag tänkte läsa lite medan Tage och hans kompisar hoppar från trampoliner och hopptorn men det går inte. Varje sekund följer jag deras minsta rörelser och försöker hela tiden hålla koll på alla tres guppande huvuden i vattnet. Jag är lättad när de föreslår bubbelpool och sedan gå upp.


I dag är Tages dag som han planerat för i tre månader. Han använder pengarna han tjänat på att sälja bröd och bjuder sina kompisar och allt ska hinnas med på en dag. Efter Gustavsvik hinner vi med Stadsparken en sväng innan bion. Killarna leker och jag sitter på en bänk och läser och dricker kaffe. Vad är det som har hänt? Jag har en lyxig jätteskön timme i sällskap av Ellen Key och Anneli Jordahl medan killarna brottas på gräsmattan och springer och köper glass. Det är en vuxenfrihet som smyger sig in i mitt liv igen och som jag knappt minns. Många tillfällen under sommaren har vi efter utflykterna orkat plocka upp matsäck och blöta handdukar och extrakläder med en gång på kvällen när vi kommer hem. Det är jätteskönt och ett jättetydligt tecken. På att barnen blir större. Först med lite perspektiv kan man se hur trött man blir av att ha fyra småbarn samtidigt. Hela tiden. Vad kallar man den tiden som är nu? När man inte längre är småbarnsförälder men ännu inte tonårsförälder. Man är inte ung längre men ännu inte medelålders? Vad är man då?


När vi lämnat Max har Tage ätit två veggoburgare, två stora pommes och två läsk. Jag tror jag måste spy säger han när vi sätter oss i bilen. Tre åttaåringar tystnar innan vi kommit förbi svampen. Tage somnar. Carl-Axels mamma ringer och undrar var vi är. Med all rätt eftersom klockan blivit över tio. -Varför ringde min mamma? Frågar Carl-Axel trött. – Hon undrar väl om du inte är hemma snart, säger jag. Då suckar Carl-Axel tungt. Jag vet, säger han. – Hon kan inte sova utan mig. Jag ler och säger att jag förstår det. Och jag är så himla glad att jag kan lämna tillbaks en trött Carl-Axel till hans mamma så att hon kan sova. Men väldigt tung i bröstet av att tänka på killen i Vildforsen och hans mamma.


Kommentarer
Postat av: Inger

Det är bara så sorgligt det som hände på Gustavsvik.

Hoppas att det trots det som hände blev en bra dag för Tage och hans kompisar. KRAM till er alla

2011-08-07 @ 19:48:00
Postat av: Bettan

Så fruktansvärt för pojken i G-vik o i Togo...vildforsen är verkligen OTÄCK även för vilda vuxna som är vattenälskare.

Jag måste bara säga att jag beundrar Tage o hans(ert) jobb den här sommaren o att han ville bjuda sina kompisar på ALLT det där.VILKEN KILLE!!!!!!

Önskar att jag bodde kvar så att jag kunde ha fått njuta av färskt hembakat bröd OCH GOA BARN varje dag!!!!!!!

2011-08-08 @ 01:20:30

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0