En veckas dagbok

 
19/ 9
Vi har varit och fyllt på förråden av europeiska varor i Lomé. I kväll ska vi laga köttbullar och potatismos med Marie som vill lära sig göra svensk mat. ”Ca, c’est votre pate?” frågar hon och menar potatismoset. Ja, det är vår ”pate” kan man väl säga. Riktig mat för oss som pate är för en togoles. Mat och potatis. Sen är det strömavbrott och vi är glada att ha kolgrill och inte elspis. Elspisen vi köpte ägnade frigoristen två timmar åt men lyckades inte få den ickeströmförande. Vi sitter i fotogenlyktans sken och äter köttbullar med potatismos och brunsås på terrassen. Det är bara lingonen som fattas. Be din kusin ta med säger Marie men jag vet inte… vår lista till Sanna är redan alltför lång och innehåller viktiga saker som en bra såg, luftmadrass till poolen, räkost, våra datorhögtalare, chokladpuddingfrön och choklad. (Två dagar senare gör Marie själv Köttbullar och potatismos till oss. Köttbullarna är runda och små och lagom stekta. Potatismoset är luftigt och brunsåsen är något tjock men smakar… brunsås. Barnen äter tills de stupar och somnar på varsin stol.) Jag har bakat bröd också. Och brödet jäste trots att det blåser ordentligt på terrassen. Och jag fick inte en enda stöt av elugnen. Kanske vågar jag använda den igen så slipper vi vitt bröd ”Sakomi” varje morgon i ett års tid.

 
Igår hade vi varit mer betjänta av en båt än en bil på vägarna. Det regnar hela dagen och man kan simma från Lomé till Aného (nästan). Myggorna frodas och Myra har ropat att det kliar hela natten igenom. Vi klagar över regnet och kylan. Vi köpte en termometer i går och nu vid tiotiden på kvällen visar den 28 grader i skuggan på terrassen. Det är ju faktiskt rätt så svalt. Frukosten idag efter en Lométur är fantastisk; Papaya, grape, passionsfrukt, melon, mango, annanas, banan, avokado och tomater. Och så nescafé och ett pain au chocolat med nutella på det. Men då kostade handlingen på supermarket i går 130 000cfa. I det ingick en 4,5liters whiskeyflaska till Eric som fyller år på torsdag. Idag ska jag göra en kompost. Vi odlar smörgåskrasse. Det står på påsen att den är färdig att äta efter 10 dagar. Men nu är den klar efter två och en halv. En del saker går snabbt i Togo även om det inte är internet och arbetet med poolen. Flugorna mumsar på överbliven annanas, jag luktar sursvett och ser ut som Sue Ellen med min nya frilla. Nu går jag ner och duschar och sätter igång med komposten.

 

20/9
Sammanfattning av sommaren: Det regnade allvar och var den bästa och värsta sommaren. Hittills. Sammanfattning av Togo. Här lever vi och alla andra lite närmare inpå verkligheten. Närvarande i nuet mer än i det som varit eller ska vara eller kunde ha blivit eller kanske kommer att bli. Jag är ambivalent. Jag tycker om att vara här och nu. Jag tycker också om att analysera, filosofera och dagdrömma. Jag tycker om när elektrikern tänker längre än vad näsan räcker. När han gör jobbet så att det ska hålla i morgon och även i övermorgon ;) Jag gillar ISO-arbetet hemma.

I morgon är det måndag. Den 20:e. Då ska jag ge mig i kast med den franska grammatiken igen och så ska jag kolla om jag fått barnbidraget. I så fall gäller det att hålla på rutinerna. Jag har köpt hem en flaska champagne för om i fall att allt funkar och försäkringskassan har skickat barnbidraget ända till Aného. Försäkringskassan + det togolesiska systemet måste vara den ultimata kombinationen!



21/9
Jag blir aldrig en av dem. Togoleserna. Man bär panj, man lär sig språket, man hinkar upp vatten, förhandlar, lagar maten på kolgrillen och bär sakerna på huvudet. Man lägger sig till och med till med deras små ljud och sätt att posera och skratta och så här efter 15 år kan jag deras traditionella danser bättre än många av dem själva. Sen ser man sig själv utifrån ändå ibland och ser hur fånigt neger-wannabe det ser ut. Då åker man till supermarket och frossar i ost och duschgele och struntar i att ha majonnäs på brödet och hemgjorda tvålar. Köper pringels. Men andra dagar är känslan rätt schysst av att vara en ibland alla andra här. Även om man är lite av apan när man gå på marknaden så finns det en skön känsla i att kunna glo och skratta precis som de gör. Att kunna vara lika fräck i förhandlingarna och veta vad det ska kosta. Att bita i tygerna, smaka på tomaterna och förstå vad de säger om en i ståndet bredvid även om det inte alltid är något positivt. Även om de pratar om mig för att jag inte är en av dem.

I dag stod jag med alla barnen på marknaden strax innan solen gick ner när allt är som hetsigast. Alla barn hade fått veckopeng och skulle välja godis och mjukisdjur och halsband och fan och hans moster och jag skulle hålla reda på hur mycket var och en hade kvar att handla för och vem som skulle ha vad och hur mycket växel de skulle ha tillbaks och vi står i ett kexstånd och mamman som säljer där har två barn som just kommit från skolan som bokstavligt talat hänger henne i kjolen och hon bara suckar och jag bara suckar och de andra kvinnorna tittar på mig och jag förstår inte allt men vi förstår varandra. Jag förstår ”enutchikone” som betyder att man blir trött och ”Yovono” som betyder vitingmamma och lite ord däremellan. Jag lyfter upp Myra. Vi vinkar och banar oss ut mellan alla moppetaxis och skrikande försäljare. De vinkar.


22/9
Magrutormålet går sådär. Magrutor rimmar dåligt med de afrikanska kvinnornas kroppar. Biologin har gett dem stora härliga äppelrumpor. Sedan är det ofta ganska rejäla magar och hängbröst. Och så vältränade ryggar och armar så att man knappt tror att det är sant. Rumpa här anses sexigt. Det där med toppiga bröst och magrutor är inte så viktigt. De får barn och då ser magar och bröst ut som de gör efter det. Visst känns det smartare att låta biologin styra idealen än tvärtom?

Jag har så mycket jag vill säga och skriva. Tänker så mycket. Känner att jag på något sätt under många år ändå redan berättat för alla där hemma om allt med Togo och livet här som nu är vår vardag. Som Mariah skrev häromdagen på Fb; var tar dagarna vägen? De läggs till varandra här också precis som hemma. Skillnaden är att även om man har fullt upp precis som hemma så går allt man gör långsammare så man får tid att tänka en massa (Till långsamhetens lov av Owe Wikström? läste på ett långsamt tåg på väg till Outo Kumpu för nio år sedan, kan inte någon skicka ner den? 130 BP 311, Aneho, Togo) Pernilla skrev häromdagen att man lever så mycket mer intensivt i ett u-land. Här lever man på gränsen mellan paradis och soptipp. Kan sitta på terrassen och se ut över havet och palmerna och höra fiskarnas sång och få maten lagad. Man äter underbara frukter och har råd att sy upp dubbla uppsättningar skolkläder till barnen. Men det är soptipp runt omkring, fiskarna får dåliga fångster i sina nät, vi längtar alla hem ibland, allting går sönder och det är hett och bakterierna frodas, jag förstår inte allt jag vill, blir inte förstådd, saknar att dela allt detta med fler och allt kostar för mycket. Så går dagarna förbi. Vad lär man sig egentligen med dagarna och åren? Att acceptera och trivas med sig själv? Att man alltid har sig själv det är det enda man vet? Att vänta tålmodigt? Att njuta av det man har? Att se det fantastiska i det som finns runt en? Att bättre bearbeta allt som händer i livet?

Jag tycker jag har tålamod ibland. Nu är mitt toalett-tålamod slut. I tre veckor har rörmokaren varit här med jämna mellanrum och jobbat med vår toalett och den fungerar fortfarande inte. Det är ju så skönt med en fungerande toalett! Men den som väntar på något gott… Letar efter klorin. Jag har ett vitt snyggt linne från kaffe. Nu är det som mer kaffefärgat än vitt. Jag har hittat en snygg kjol som jag tycker mycket om. Den köpte jag för två år sedan på myrorna i Örebro men har aldrig använt. Nu är den perfekt. Lagom lång, lagom sval, lagom snygg, lagom mycket paljetter på. Lagom vuxen och lagom ungdomlig. Lagom smutsfärg från början så att skiten inte syns. Var sak har sin tid.

När jag går längs stranden här med mötande på  moppe eller till fots är det så lätt att zooma ut inne i huvudet ända tills jag har Afrikakartan eller hela världskartan framför mig och se hur jag går längst ner på guldkusten, längs Afrika, i skärningspunkten mellan hav och land. Där den afrikanska kontinenten möter havet som räcker ända ner till Antarktis. Här möts vi ”on the edge” så att säga. På många sätt. Svindlande tanke.


23/9
Internet funkar dåligt i typ… hela Togo. De har för tillfället något generellt problem. Så internet är lite nedstängt i hela Togo sedan… en tre fyra dagar.  Det innebär att mina internetbaserade studier inte längre bara funkar halvtaskigt utan också är nedstängda.

Nu haglar det uttagsautomater över Togo. Ecobank har etablerat sig. När jag var här första gången var det in på banken som gällde för att ta ut pengar. Nu finns det till och med en uttagsautomat med AC i Aneho. Från Bergslagens sparbank ringer de för att kolla att det är jag som tar ut pengar i Aneho med mitt kort och inte någon annan. Det är sånt som är bra med en lokal bank, att de har koll på en. Jag har inte hittat något enda ställe där man kan betala med kort i Togo ännu. Och inget Mc Donalds. Är det två tecken på u-land?

Algot kommer in och säger Mamma,  det är en räka som har bitit mig i nacken, med ett tonfall som om han tycker att jag borde gå ut och säga ifrån… till räkan ;) det ska jag göra, på skarpen.

Myra längtar hem till Doris har hon gråtit hela kvällen. Första attacken av riktig hemlängtan. Det här är sista dagen säger hon hoppfullt. Jag måste ju säga att det är många många dagar kvar… Myra sitter i killarnas klassrum för andra veckan i rad. Vägrar gå till dagisrummet och fröken Edem. Hittills har de inte gjort så mycket i skolan mer än drillats i att sitta stilla och vara tysta. Men Tontonvi säger att brukar det vara de första veckorna. Vi får väl se. En del dagar undrar jag om det här är vettigt för våra barn. Och andra dagar vet jag att det är det.

  

24/9
I dag är en… halvbra dag. Blandningen av champagne, rött vin, cognac och sodabi från Abidjan och Lomé på Erics födelsedagsfest känns mindre lyckad i dag än i går. Ovanpå det kan jag lägga till andra halvdassiga saker. Tage har spytt i Tontonvis bil. Vi har åkt bil i ett varmt Lomé i fyra timmar. Det har regnat. Internet fungerar fortfarande inte. Bussen vi skulle titta på för att köpa var skitdålig. Tontonvis bil gick sönder så vi fick ta taxi till Aného. Tage spydde i Taxin. Vi missade dansträningen. Vi har 8000cfa (=120kr) kvar och får inte ut något mer på varken williams eller mitt kort. Vi har varit lite halvsura på varandra hela dagen. Men positivt var att vi har hälsat på farmor. Hon är härlig. Hon bjöd på godis och lastade bilen full med Njam och Akpan. Sedan hade hon en jättesöt kattunge och lovade Myra att hon skulle få en likadan med sig till Aného nästa gång vi hälsade på. Sedan hälsade vi på Tures farfars bror Atavi. Där fick vi thé och Cola och satt i hans kvava rum och pratade släktingar som dött och fötts och så fick barnen ett gäng barnböcker han köpt för att de skulle lära sig franska.

 

25/9
Lördagsgodis. Tage har tillbringat dagen i sängen och på toa. Han är dålig i magen. Även vi andra är lite slitna just nu. Lite i kroppen och lite i sinnet. Vi har dansat med Julien. Sedan har Marie lagat finmat till Eric som aldrig kom förbi. Det var synd. Vi hade tänkt låna pengar av honom. Vi har tvättat och organiserat med snickerierna. William har klivit rakt genom det nylagda eternittaket. Vår snickare som bor i kvarteret och hjälper oss med mindre snickerier har idag visat oanade talanger. Han är en riktigt duktigt trummis och han pratar bra engelska. Han kommer från Ghana. Nu blir det mycket enklare att kommunicera med honom framöver. Hittills har det mest varit teckenspråk eftersom hans franska är kass. Nu på kvällen har vi promenerat. Tage har använt den taskiga publika toaletten längs stranden. Toapappret han hade med sig tog slut och vi fick använda den enda handduken vi hade med oss så det blev inget bad som planerat. Solen gick ner. Tage, Algot och jag gick hem i mörkret och tog lite thé och vitt bröd med den sista svettiga ostbiten från supermarket på. Myra, William och Ture tog moppetaxi för till Aného för att se fotboll på tv:n på stan.  5185cfa har vi kvar och då har vi länsat alla våra fickor och väskor.


Kommentarer
Postat av: Elisabet Eknor

Hej!

Det är så ROLIGT att få läsa er blogg o det hinner man ju med nu när det är fredag o inge speciellt.

Tvivlar du ....???Jag tycker att ni gör HELT RÄTT som bor nere i Togo ett helt år!TÄNK vad mycket era barn får lära sig som de aldrig skulle ha en chans till här hemma....och det där om långsamhetens lov....det låter härligt.....skulle passa mig!Förstår sällan varför vi måste jäkta så,framför allt med barnen.

Vad roligt att Sanna kommer ner o hälsar på er.

Jag har försökt med Inger men hon verkar svårflirtad....

Ha det så GOTT o vi tänker mkt på er...

Kram kram E-bet

2010-10-01 @ 19:32:38

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0