Rost
Sitter på en bänk i köket. Köket består av tre cementväggar och ett plåttak. Mitt i ryker en kolgrill som jag och Mawuli tänt. På den kokar potatissoppa. Det regnar och blåser. Barnen springer dyblöta i regnet. Mörkret sänker sig. Golvet i köket är fullt med sand och blötlera. Ingen ström. Det har väl blåst ner en gran över nån kraftledning. På hela gården blåser det ner russinlöv och palmboss. Vi har tänt i pizzaugnen för vi vill ju ha nybakt bröd till potatissoppan. Jag sitter på muren och dinglar med benen och smuttar på en ljummen liten baileys medan William diskar upp. Mawuli plockar ur de sista små degkluttarna ur bunken och formar sig en egen bulle av det jag tänkt kasta. Han får en plåt och lite mer vatten och mjöl att baka med och oj vad han bakar med sin lilla lilla bulle. Han gör små små bullar och pizzor som skulle vara lagom stora för en kackelacka. Jag häller upp en mugg soppa och en bulle till honom innan jag går upp. Där uppe står Armand och Bernard och vill ju också ha. De får potatissoppa och bröd med sig ner till köket för Marie har inte kommit hem ännu.
Maries mormor är nu hundra år. Vi har sjungit, dansat, ätit, bett och svettats på hennes kalas i dag. Över hundrafemtio personer var vi. Efter mässan i kyrkan äter vi tårta som jag har bakat. Hon har discjockey som påannonserar tårtan och det är verkligen party. Ännu roligare blir det när ljusen tänds om igen hela tiden fast hon har blåst ut dem. Marie envisas med att jag ska servera tårta till alla och sjunga ”Ja må hon leva” och servera champagnen. Jag är lite motvillig för jag tycker att vi som knappt känner henne inte behöver ta så stor plats. Sedan ser jag plötsligt hur det förhåller sig. Det är ju lite snitsigt att ha en viting som passar upp på en och serverar. Det är något lite extra. Så jag bjuder på min blekfishet och serverar som bara den till hundraåringen och hennes åttioåriga döttrar och sextioåriga barnbarn och fyrtioåriga barnbarnsbarn… Ska starta en klubb. Eller en facebookgrupp. Vi som har bakat våningstårta åt hundraåringar i Afrika. Ja, jag är lite mallig, men visst är det coolt. Måste nästan ha en bild på tårtan på mitt CV. Och den höll hela vägen ut fast den stod och väntade en timme i fyrtiogradigt cementrum. Och Simon har fotat den men det är för mycket salt i datorn för att bilderna ska komma in genom USB-sladden. Följande saker blir helt förstörda och rostar av saltet och fukten: Bestick, örhängen, bilen, kameran, datorn, knappar på kläder, spännen på resväskor, sladdar, kontakter, rakhyvlar, potatisskalare, kylskåp, hårspännen, pennor, dragkedjor, kolgrill, Cd-skivor, hårmousseflaskor, handtag på hinkar och dörrar, låskolvar, duschslangen, kranen, telefonen… inte konstigt att det används mycket plast!
