Jenny Starfighter

Jag tänkte att jag skulle plocka vinbär. Och så gjorde jag det. Jag och Maria plockar i regnet medans barnen badar. Vi kokar saft och sylt och gelé. Saade från Born och Johansson från Lejonbacken plockar också vinbär men vi orkar inte allt så det finns fortfarande kvar för den som behöver (det är 30 000 buskar). Maria gjorde en vinbärspaj med lite överblivna jordgubbar i som vi åt ljummen med vispgrädde på. Det var helt fantastiskt.


Var sak har sin tid. Nu är vinbärnas tid. Både på året och i mitt liv. I mitt liv är även tiden för tomater, persilja, rödbetor, kyckling, färskt bröd och vispgrädde.


Jag älskar att plocka vinbär. Att baka tidiga mornar. Att promenera omkring på Bröstorp. Att se det vackra Sverige och njuta av att mina barn lär sig cykla och vara grymt fina.



Samtidigt har jag tråkigt. Jag längtar inte tillbaks till jobbet. Jag undrar varför jag jobbar kvar på ett kontor efter 13 år. Jag vill ju inte jobba på kontor. Men jag vet att jag kommer vara lika hopplöst engagerad när jag börjar igen i augusti. Och tycka att det är roligt.


Det är bra att ha tråkigt. Man kommer på saker. Jag ser på mig utifrån och ser hur jag kan se rastlös ut. Men vad ska man göra när man bara vill göra saker och fångas av idéerna. Fångad. Önskar att jag kunde bara inte ta ett enda initiativ på ett år nu och vara nöjd med det.


Lyssnar på sommarpratare som säger att det handlar om passion. För något. Eller någon. Funderar på kopplingen mellan passion och naivitet. Jag är så grymt naiv. Jag fångas av alla idéer. Dras med och svävar runt och upp i det blå. Sedan när allt ska gå på rutin är det ju inte roligt längre. Marianne Arne säger på radion att man inte kan ångra hur man är, bara vad man gör. Kanske stämmer det.


Vi äter pizza vid stranden i ett fantastiskt ljus. Födelsedagstårta. Barnen bygger vattenbanor och åker packmoppe. Badar i solen och regnet och regnbågen. Är sommarbarn. Ligger nakna invirade i en filt i regnet och plirar ut över sjön där regnet plaskar i vattnet och solen lyser sitt nordiska sommarljus.


Jag ger mig ut att springa med sju barn på cykel som draghjälp. Vi känns som en hel cirkuskaravan. Algot lärde sig cykla i går. Eloms kedja hoppar sju gånger och de tre äldsta barnen orkar bara två kilometer. Vi tappar bort varandra på vägen runt Hammarby men alla kommer hem till slut. Vi äter Djenkoume och dricker vin. Tänker på Togo. I regnet och natten tänder vi en brasa och äter popcorn. Sen ligger jag på soffan och lyssnar på sommar igen. P1 rules. På spiselkransen står en träsnigel som Kotoka gjort, en VHS-film med barbapapa, en badmintonboll, serpentiner och legogubbar. Det känns mysigt. En annan dag vore det skitirriterande.

           

Jag tycker det är lite tråkigt att komma hem. Livet här är liksom inte lika levande, farligt och spännande. Inte på sin spets. Paketet som Ardebys hade skickat till oss från Nepal kom aldrig fram. Kanske kommer det snart. OM det kommer fram någon gång så säger Marie till. Och om inte Marie får något pass så måste vi nog åka ner och hämta paketet...