Jenny Starfighter

Nu har jag varit off i en vecka. Snart två. Det blir liksom ett vakuum när man snart ska åka. Ganska snart men ändå inte i morgon typ. Sedan har jag varit sjuk, det har regnat och internet har funkat dåligt. Jag har blivit seg och inte orkat jogga eller dansa. segt.


Men nu har jag äntligen friserat mig hos frisör så att jag ser ut som nidbilden av en amerikansk hemmafru från 60-talet. Dessutom har frisörskan flätat så hårt att jag haft huvudvärk och knappt kunnat sova på två dagar. Men vill man bli fin får man lida pin. Måste bestämma mig om det blev fint eller om det åker ur innan hemresan. Det schyssta med Kenny Starfighter är att man ser hur cool han känner sig. Det är få förunnat att kunna känna sig så coola. Vi är vita och o-coola. Vitare än när vi kom hit. De sista tre månaderna har ju varit regnsäsong. Dessutom har vi verkligen lärt oss konsten att alltid vistas i skuggan. I början svettas man och står ut. Sen söker man skugga som om den vore vatten i öken. Men i dag har jag och Ture solat en stund för att det är så man gör innan man åker hem. Puh vad varmt det var. Vi har lekt lite med Viktor också. Ture och jag tyckte det var jättemysigt men Viktor som bara är tre veckor orkade inte leka så länge.




Vi har testat en tredje skräddare eftersom han som skulle sy upp barnens skolskjortor i september inte har hunnit färdigt med dem ännu. Den nye har sin atelje lite längre bort i kvarteret. Några shorts och byxor skulle vi sy upp. Mest kläder till barnen. Det verkade lovande, han märkte upp tygerna och skrev ned måtten. Jag räknar hans anställda och slutar på 9 unga killar och 5 tjejer. Förundrat försöker jag förklara för honom att det finns ingen kvartersskräddare i hela Sverige som kan ha 14 anställda. Det är för dyrt. Det finns kvappt ens kvartersskräddare alls. Han ser oförstående på mig och undrar var folk då syr upp sina kläder. De har inte kläder, de går nakna, säger jag skämtsamt. Jag tror inte han förstår det roliga. På kvällen kommer Patrice, borgmästaren, förbi och tar en öl. Han ursäktar sig för att han inte kommit förbi tidigare men han har haft för mycket att göra. Vägbygget, bron och nyintagandet av marknaden… allt ligger på hans bord. Han tycker att vi behöver försöka få hit lite svenskar nu som kan bo i huset när vi åker. Jag säger att vi försöker men det är lite svårt. Svenskar kan inte franska och så är de rädda för att åka till Afrika. Patrice skrattar gott. Men vi är inte farliga säger Patrice. De är nog rädda för sjukdomar och fattigdom och vilda djur säger jag. Patrice skrattar igen. Men sen förstår han att jag menar allvar. Hm. Det är som om tanken aldrig slagit honom förut. Han har ingen lösning. Fattigdom smittar ju inte säger han innan han går.


Va! Har vi ljus i badrummet utropar Algot. Vi duschar tillsammans i ljuset. Det är mysigare att duscha med stearinljus men man ser bättre att raka benen i lampsken. 


Vi var på konsert i går. Klockan 14 stod det på affischen. Kvart i två var vi alltså på plats, köpte biljetter och gick in. Vid tre började de soundcheck. Tjugo över fyra började konserten. Ibland tänker man fortfarande så himla svenskt. Barnen höll på att krevera av att sitta stilla innan allt ens börjat.  Vi hängde i nästan till slutet då madame Abitor sjöng. Hon är Togos storstjärna. Spelas i ALLA barer. En pastor i rullstol med vit klänning och hatt med flor som sjunger Jesusafropop. Sen gick vi innan den sista stjärnan började spela.  Vi fick en skön stund för oss själva utanför palais de congres med alla sex barnen uppradade på trappen ätandes varsin bönmacka. Inga mutor viskade jag till William när militären ropade på honom. Men militären ville bara kolla vem som var Tures pappa och vilken klass barnen gick i och tala om att Tage kommer bli lång och säga att de gillade Myra och att vi skulle ordna en svensk fru på 29 år åt honom. Han gav barnen stränga order att lyssna på sina föräldrar och göra som de säger. Vi åker hem på regnvägar som får mig att lova att aldrig aldrig mer klaga på vägarna i Sverige.