Sju tvättmaskiner

Mawuli gråter. Jag gråter. Ali gråter flera gånger.

Det är jobbigt med farväl. Fan vad jobbigt det är.

 

Klockan tre på natten och flygplatsen är full av folk. Människorna viftar och skriker och de två bussar som ska ta oss få passagerare de 75 metrarna ut till planet får backa och vända och tuta och cirkulera och i gryningen står en paradorkester uppställd och ett privatplan och en röd matta väntar på någon viktig person. Vi är också lite viktiga. Vi får åka i den första 75-personers bussen ut till planet. Vår familj och en man i rullstol. Besättningen pratar arabiska med oss och vi andra pratar svenska och mina och franska och Kabye. Kläderna blir ett snäpp mindre färgrika för varje mellanlandning. Lomé – Casablanca – Heathrow – Stockholm. Vi är sist av planet ett dygn senare med sovande barn och går genom de ödsligt tomma flygplatslokalerna. Allt är så enkelt här. Så tyst. Så välförpackat och välorganiserat. Är man ett par så har man kläder som matchar varandra på midsommarafton. Och smörgåsarna på pressbyrån skulle aldrig drömma om att ligga nakna i kyldisken. Allt är så tydligt. Allt är så enkelt. Är det bra?

 

Jag försöker se allt med Maries ögon. Hur hon skulle upplevt det här landet om hon kunnat åkt med. Det är svårt. Även om jag känner mig lite utifrån. Det är omöjligt. Det sommarvackra huset i gryningen, prästkragarna på grusgången, tystnaden och daggen när vi går upp mot vårt hus för första gången på ett år. Jag och Marie är mil ifrån varandra och ändå så nära ibland.

 

Ture och Tage cyklar runt gården varv efter varv tillsammans med Hannes. Algot sitter vid vårt köksbord och tittar ut i den kalla midsommarmorgonen.  – Det blir nog snö i dag mamma, säger han. – Det känns i luften. Och jag håller med honom. Fryser om tårna och går och drar igen dörrarna hela tiden. Men det är en skön springluft. Jag ger mig ut och märker att mina springkläder är för varmare klimat. Minimala hotpants och linne gör att jag både fryser och känner mig naken. För en vecka sedan skippade jag nästan alltid linnet och sprang i bara träningstopp. Men lungorna fylls lättare med luft nu och jag kan hänga upp d minimala kläderna på en krok utan att tvätta dem igen. Använda dem till en springtur till.

 

Men vad spelar det för roll… jag kan ju ändå köra sju tvättmaskiner på en dag! Allt är uppackat ur resväskorna.  Tvättat på ett vips så där bara. Vad ska man göra sen då?

 

Ingen mobil, ingen bil, ingen dator, ingen klocka. Edwards mamma sa att hon skulle hämta honom klockan fyra. När vi precis ska äta lunch kommer hon. Det är bra för då vet vi vad klockan är. Jag är längre från alla här på Bröstorp än i Aného. Inte ett sms. Inte ens någon moppetaxi hur länge man än väntar.

 

Jag har fått lånat en telefon och en datorskärm av mamma, en bil av Elin och internet på minnepinne av Helena. Men i morgon ska Helena på kurs med sin minnepinne och snart börjar Elin jobba så nu gäller det att ta tag i sitt liv.

1)      Ringa och kolla om det finns återbud på besiktningen

2)      Beställa ny PIN och PUK-kod till telefonen

3)      Hämta ny dosa på banken och hälsa på dagis

4)      Köpa ny router och datorskärm

5)      Öppna dörren till rummet där vi magasinerat alla våra saker i ett år och titta på dem.

6)      Leta lite efter tandborstar, deo, varma skor och en bra popcornskastrull.

Resten kan vänta. Till sen. Senare. En annan dag. En annan dag i det här välorganiserade effektiva landet. Och jag längtar till tisdag. För då är det marknad. I Aného.


Kommentarer
Postat av: kerstin

Hej

Följer gärna med till marknaden när du ska dit.Skulle vilja ha lite mer citrongräs.

Kraam

2011-06-29 @ 17:11:45
Postat av: Lotta

Underbar text Jenny! Denna hemkomna familj med glädje och sorg och återmöten,,och skönt att slippa och gott att finna, svårt och lätt, allt blandas på samma sätt som anehos marknad om tisdagarna kan jag tänka. Det har varit fantastiskt intressant att följa din blogg under året - många gånger känns det skönt att vara hemma i trygga, lugna Sverige, då jag läst om skolan och sjukdomar och tiggeri bl.a. Andra gånger fylld av avund av den enkelhet och rikedomen som ni funnit i ert paradis- Togo! Hoppas att du fortsätter med bloggandet om dina upplevelser av Sverige_Togo/kontrasten - kram Lotta

2011-06-29 @ 23:08:15
Postat av: Inger

Alltid lika roligt att läsa din blogg även om det ibland handlar om sorgliga saker. Hoppas att du fortsätter med ditt bloggande för det berikar min vardag.Kram till er alla/Inger

2011-07-02 @ 09:16:36

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0