Jenny Starfighter

Ikväll ska vi äta jambes de kyckling säger Ture. Kyckling och pasta för att fira att barnen gjort klart mitterminsproven i dag. På fredag kommer resultaten. Vi har just haft Ewe med monsieur Amematron och lärt oss månaderna. I Togo finns det tretton månader. Mellan september och oktober finns det en extra månad för alla fester. Det är så livet är. Om man ser möjligheterna och inte ifrågasätter allt så kan det finnas en extramånad. Om man har tur. Här ifrågasätter man inte.

 
Vi har varit i Kpalime i helgen. För att titta på mark. Det betyder gupp-gupp-färd i varm bil i två dagar.

 
Vi åker klockan sex på morgonen för att slippa den värsta hettan. Men det är egentligen bara att lura sig själv. Hettan slipper man aldrig. AC:n är trasig men drivknuten som gick sönder har mekanikern limmat ihop och satt tillbaks. Vi ta en sväng upp på mont Agou på vägen. Det är Togos högsta berg. Vägen är sämre än sämst. Vi stannar på toppen och kollar på fröer, gräshoppor och så utsikten så klart. Vid lunch är vi i Kpalimé. Till lunch äter jag fem friterade bananer, tre hårdkokta ägg med peppar och en läsk. De andra äter mest pasta. Jag vet om det är åldern men jag tycker mindre och mindre om överkokt spagetti. Sedan träffar vi en lös främling som vi tar med i bilen och han visar oss lite mark som finns i Kpime. En teakodling och en ananasodling. Frampå eftermiddagen träffar vi Justino och Tontonvi som har varit och rekat lite mark och vi börjar med att se ett ställe utanför Agou. Vi passerar byar och farmar och många barn och skolor och bananplantor. Vägen mer hål än väg. Ett stycke mark utan större charm men med stor potential vad det gäller teak, ogräs och fruktträd.

Sen är det kväll. Mörkret har lagt sig när vi åker från Agou och det blåser en skön vind genom de öppna fönstren. Klibbiga är vi. Inte ens ljudet från den trasiga drivknuten kan överrösta de Afrikanska cikadorna som hörs från gräset längs vägen där vi susar in mot Kpalimé. Vi bor på hotell och äter lyxig middag och frukost. Lyxig med togolesiska mått mätt. Hotellet har varmvatten, spagetti som inte är överkokt och på morgonen får barnen choklad i små söta kannor med vitt bröd och marmelad.

 
Klockan åtta är vi klara för utfärd mot nästa mål – ett stycke mark i Lavie. Men Tontonvi och Justino har varit ute och partajat så de är disponibla att visa marken först efter lunch. Marken ligger minst sagt mitt uppe i bergen och efter en timme på läskigt vackra serpentinvägar kommer Tontonvi på att vi nog har kört lite fel. Så vi ska vänta på en guide. Vi kliver ur bilen. Svetten dryper och alla börjar bli hungriga och trötta på bilåkande. Djungel. Det doftar av vita liljor. Vi går lite längs vägen och plockar kaffebönor och lime. Tage och Algot åker rutchkana på de röda sluttningarna och plockar fröer. Det är varmare än någon annanstans på jordklotet. En moppe stannar. Han som kör moppen är lärare. Han har en plastpåse med svamp i på styret. Vi pratar lite om vad som växer här och han säger att här är det kallt, här kan allt växa. Det är så varmt att ingen av oss orkar diskutera om det är kallt här eller inte. Vi går en bit fram och han visar oss sin skola av lersten som ligger vackert på höjden. Han säger att det saknas pengar och det syns. Sen kommer guiden och vi får se marken. Den ligger vansinnigt vackert. Hela marken är full med tvåårspalmer. Jag och Algot hittar något som smakar lite som mynta. Det är persilika ropar Algot när han tuggar på den. Om det nu är persilika så mättar den i vart fall inte särskilt och magarna skriker efter mat när vi beger oss till tredje marken. Ture och Algot roar sig med att kasta ner omogna mango med småsten medans Tage och Myra följer med och tittar på mer mark. Sedan åker vi hemåt. Vi hittar lite bananer och äter dem i bilen. Bananskalen kastar vi ut genom fönstren när vi ser en bananplanta så att de ska komma hem till sin mamma igen och bli glada. Vad många ledsna bananskal det måste finnas i Sverige. Vi stannar till vid en i Tontonvis ögon undermålig restaurang vid vägen och får lite spagetti och hårdkokt ägg. Tonton vägrar äta. Sen frågar han efter läsk i bilen. Vad säger man? Han är 33 år.

 
Vi anländer till Aného sent på kvällen helt slut. Alla barn och Simon sover. Gilbert och Pascal är här. De har åkt moppe till Aného för att be om pengar för Gilberts dotter. Hon har blivit offer för tårgas när några poliser skulle stoppa demonstranter som kom in på hennes skola. Nu behöver han 15 000cfa till medicin. Jag är helt trött och sur och går bara därifrån. Orkar inte med fler som vill ha av vårt barnbidrag. William är diplomatisk och säger att de kan sova över på terrassen.

 
Nu äter vi jambes de kyckling på terrassen och Mawuli äter upp alla ben och allt som blir kvar. Han bor inte här men han är här hela den tid han inte är i skolan och han äter det han får här på gården. Vi försöker hålla middagarna för bara oss i familjen. Det är lite svårt. Tage och Ture pratar om hur det kommer att bli när Myra börjar skolan och hon har tre brorsor som går där. Kontroll! säger Tage och skrattar. Kontroll? säger Algot, Qu-est que c’est? (Vad är det). Tage försöker förklara för Algot på franska.

Kontroll är när man har tre storebrorsor på skolan menar Tage. Eller när man tror att året har tolv månader medan det i själva verket har tretton.