Jenny Starfighter

Ingen speciell dag. Efter joggingturen börjar jag klippa bouganvillean vid trappen. En timme höll jag på. Det syns knappt. Den är ett monster till blomma. Läxdag med barnen på taket. Sen, i den tropiska värmen skickar jag barnen till grannen för att köpa jäst så vi kan baka kanelbullar. Lite tokigt, jag vet, när man kan ligga vid poolen med en bra bok. Jag springer mellan köket och tvätten och terassen mellan jäsningarna. Men det är fint när Mawuli står bredvid och talar om hur mycket han gillar kanelbullar och undrar om alla bullar ska med till Lomé i kväll. Och det är härligt att sitta på en moppetaxi genom Lomés gator i rusningstrafik med folk och musik och skratt och matdoft överallt och hålla en form med kanelbullar i ena handen och med andra handen försöka ta kort på barnen som åker på en moppe bredvid. Och man lever lite extra när man får bjuda kvinnan som sopar utanför vår gård varje lördag för 7,50 och som sitter på vår garageuppfart på en bulle. Hon väntar på Marie. Marie är i Lomé på passmyndigheten för att försöka få ett pass. För femtitolfte gången inom loppet av sju år. Så kvinnan på garageuppfarten får vänta. Vi träffar Fifi i Erics hus i Lomé på kvällen. När hon åker hem för att sova stoppar hon ner två extra kanelbullar i ett hushållspapper i handväskan och ler. Eric har redan ätit tre och frågan är om Sofia, Tures lillasyster som kommer med planet från tyskland ikväll får någon bulle alls.

 

 

Hela dansgruppen byter om på en bakgård i Lomé. Sedan väntar vi där i två timmar. Sen blir det karnevalståg genom stan. Femton grupper är samlade + styltdansare och cavalleriet. Stora vägen är avstängd och vi dansar ett par kilometer i ett långt tåg. Det är lite svårt att veta vilka rytmer man ska följa emellanåt för varje grupp har sina egna slagverkare som kör sin egen rytm högra än alla andras. Innan vi åker tillbaka till Aného får vi hälsa på alla kungar och äta pate och sås och sötpotatis och dricka sött nescafé.

 

Vi sitter i pailloten vid köket och väntar på Maries goda pizzor och pratar om gud. Det är barnen och jag och lite folk som passerar då och då. Det blir som en övning i kritiskt tänkande vilket barnen i Togo knappast övar på i skolan! Mawuli hävdar bestämt att gud finns med motivationen att hur skulle vi annars kunna skicka sms till Sverige och få reda på på en sekund vad det står i matchen mellan Portugal och Sverige. Jag har inget att säga. Jag sitter och ser upp i pailottaket som är flätat av gröna växter som slingrar runt varandra. Eukalyptus, bouganvillea, passionfrukt och många andra som jag inte kan namnet på. Genom springorna ser jag natthimlen och stjärnorna. Jag vet att bokstäverna omvandlas till signaler men hur ett helt meddelande ska hitta ut mellan alla blad och upp till en satelit utan att något trillar bort på vägen och sedan sändas vidare tusentals kilometer och veta var just någons telefon är just då är helt omöjligt att fatta. Någon gud måste helt klart vara inblandad. Säkert lite vodou också. Gud gör ju också så att tuppen vaknar så att den kan väcka dig säger Bernard som ytterligare ett belägg. Sen övergår vi till att diskutera varför man då offrar tuppar till gud. I den frågan blir jag inte lika övertygad. Bättre att lära sig simma än att offra en tupp om man inte vill drunkna i havet.

 

 

Jag skippar joggingen för en dansträning i Lomé klockan sju. Tage hänger på. När vi avslutat repetitionen inför kvällens föreställning får han prova ett par små styltor. Lycka. Trots punka är vi hemma igen innan tio och väcker Ture. Kom och kolla ropar Tage, det finns en sån här cool spak på toaletten längst upp som man kan dra i så kommer det vatten utan att man behöver hämta. Alla samlas och säger Wow! Från och med idag har vi vatten i kranarna. Det är häftigt faktiskt. Svider lite i plånboken bara. Vi får skjuts av rörmokaren till Aného för att ta ut pengar och äta pate.

 

På kvällen är det den stora kvällen. Festivalen. LE spectacle! Vi hyr en taxi så alla barn i huset får följa med in till Lomé och titta. Det är stort. Mawuli och Bernard kommenterar varenda sten vi kör förbi. Det är lätt att glömma att det är häftigt att få åka bil ut i världen när man får göra det kanske en gång per år. Vi värmer upp i fyra timmar innan vi får gå på scenen och vi var inte direkt kalla när vi kom. Det är tre grupper innan oss och en pastor och en komiker och en känd sångare från Benin. Kvinnan som arrangerar hela festivalen ger oss sju budord vi ska respektera. Det första är gud, det andra är presidenten i det landet vi bor, det tredje är vår mamma. Jag blir fotad med alla och sist med en clown i blöja och kroppsmålning på en liten rolig cykel. Sen är det vi. Det filmas och fotas och hejas. Julien och batteriet håller ett bra tempo och det funkar. I sista dansen när jag kryper in på scenen under ett skynke medan killarna dansar ovanför mig sitter jag där inne under och pillar på den röda heltäckningsmattan som täcker scenen och är fullkomligt närvarande. Jag är klädd i ett vitt lakan, råsminkad med ett band gardinfransar för ögonen och sitter mitt på en scen mellan två dansare med paraplyer i händerna mitt i den afrikanska natten och syns inte för någon. Snart ska jag dansa. Jag hör hur Sena viskar bakom Gilberts kjol att jag ska hålla i det vita tyget när de drar upp det andra och jag gör det. Julien har präntat i mig att jag måste lyssna på signalen. Det är en ny och svår signal men jag lyssnar. Det här är livet.

 

Efter dansen köper Ture tre varma pain au chocolat åt oss och vi får sött gratiskaffe. Julien bjuder på sallad och pate och vi sitter i en ring och äter i mörkret. Bortifrån scenen skrålar nästa dansgrupp från Nigeria. Vi kommer hem klockan tolv. March i säng. I morgon är det packningsdag.

 

 

Jag vaknar av att någon luktar svett. Det måste vara jag. Det är ljust i rummet och klockan är redan sju. Ligger och funderar en stund på gud och dansen och om jag ska springa ändå. Jag tvättar ansiktet i rinnande vatten ur kranen. Jag springer. Det enda bra med att springa efter klockan sju är att man svettas så att det liksom blir som bubbelplast på armar och ben. Små bubblor av svett som man kan smälla.

 

Vi åker omkring och handlar souvenirer. Vi hittar sockerrör, buffelost, ficklampor, cashewnötter, minneskort till jobbets kamera och ananas. Ali kommer förbi med citrongräs  och pratar om gud och kokospalmerna och Kotoka kommer med skor till barnen. Man kommer och säljer en gädda från dagens fångst. Eller, gädda och gädda men den har samma form och jag blir aldrig klok på de togolesiska fiskarna.

 

Jag sitter en stund på terassen och blir nostalgisk. Jag vill vara kvar här. Jag åker gärna hem men jag vill inte åka härifrån. Jag vill få det här stället att rulla. Marie har massa idéer på vad vi ska göra. När vi renoverat upp alla möbler och satt nya lås på dörrarna ska vi köpa in ett nytt dieselverk, måla om huset och börja visa storbilds-TV på muren och sälja fryst fisk och starksprit i baren. När jag ska packa hittar jag malariatabletterna längst ner i resväskan. Just ja. Undrar just om det är någon idé att börja ta dem nu. Tio timmar kvar i landet.