Nu ligger vi här och hoppas lite igen

Efter en lång varm dag vid markerna uppe i bergen i Agotime koumassi och en handfull olika färdsätt står vi vid taxistationen på stranden i Lomé. Fötterna är svarta av lera och håret klibbar mot kinderna av torkad svett. Det tutas och skriks och vi håller stenhård koll på våra grejer. Vi förhandlar med en man och får en taxi och jag ska sitta fram med en annan kvinna. Standarden är tre personer fram och fyra i baksätet plus eventuella bihang som barn, getter och hönor. Bagaget är fullt såklart. Inte av glansiga presentpåsar från någon stor shoppinggalleria utan av var och ens dagliga bröd som förutom bröd kan bestå av torkad fisk, pallar och bord, kolgrillar, bönor, majs och andra väsentligheter.

Jag hoppar in först. -Du är för tjock, konstaterar chauffören. Inte mer med det. Jag är helt enkelt för tjock för att både jag och den andra kvinnan ska få plats på höger sida om växelspaken så jag får sitta med växelspaken mellan benen. Inget konstigt alls. Den här chauffören är dessutom en mästare på att manövrera växelspaken liksom framifrån utan att så mycket som snudda vid mig en enda gång under resan hem till Aného.
-Jag vill inte sitta bredvid en vilt främmande man som äter ägg och luktar svett protesterar Algot när han ska kliva in där bak mellan Marie och en mycket tjock man. Marie drar in honom i taxin. I Sverige får man välja men här sitter man helt enkelt bredvid vilt främmande män som äter ägg. Kvinnan jag sitter bredvid gör korstecken och ber en lång bön för resan. Det känns bra. Själv nöjer jag mig med att lite lojt önska att vi kommer fram helskinnade och att någon har lagat kvällsmat när vi kommer hem. Kvinnan tar fram en svart plastpåse med kycklinggryta och bjuder mig artigt att äta tillsammans med henne. Jag tackar lika artigt nej. Och hon äter med god aptit medan vi rullar ut genom Lomés gigantiska hamnområde fullt med lyftkranar, slumkvarter, rök från skräpbrasor och smog från trafiken. Kycklingbenen tuggar hon ordentligt så det krasar, suger ur märgen och spottar sedan ut resterna genom det öppna fönstret på eventuella förbipasserande i mörkret som man inte ser. Svarta i natten. I Sverige har vi reflexer. Om man inte har reflexer på väskan och jackan och mössan och gärna en reflexväst och ficklampa så får man sig garanterat en utskällning och en gratisreflex av busschauffören om hen ändå ser en och räddar en ur den iskalla busskuren. Här finns ingen iskyla, inga busskurer och ingen som räddar en.

Innan vi nått Aného hinner kvinnan äta färdigt, prata högljutt om ditt och datt med passagerarna i baksätet och somna på min arm. Det är lite skönt när hon tystnar och fast jag har ont i både rygg och rumpa och lite varstans efter dagens strapatser och bägge benen har somnat så är det ett lugn över taxiresan när vi rullar in i Aneho och bara dunket från musiken i alla otaliga barer vi kör förbi avlöser varandra. Vi dumpas vid vägkanten. Där står vi mörkret och försöker samla ihop allt vårt bagage som är utspritt på marken och har rullat ur de svarta plastpåsarna. Vi går mot huset. Marie först med den tyngsta kassen med kakao elegant balanserande på huvudet. Algot efter med den stora bananstocken och jag sist med armarna fulla av avocado, grape och svettiga danskläder.

Ingen har lagat mat när vi kommer hem och det finns ingen el. Ingen har heller hinkat upp duschvatten ur brunnen. Vi slänger oss på rygg på gården en stund av utmattning och besvikelse.
 
Stjärnhimlen. Den är fantastisk när det är strömavbrott. Vi ligger kvar och låter kropparna sköljas av havsvinden, ljudet av cikador och vågorna som slår in. Sen ligger vi lite till. Det är lättare att tänka när det är helt mörkt. Vi pratar om Maries visumansökan. Vi ligger där och hoppas och drömmer lite försiktigt om att den skulle gå igenom. Att det ofattbara ska hända på onsdag och hon ska ha ett pass och ett visum efter tio års kamp. Att hon skulle komma med ett flygplan till Sverige och få göra allt det där vi fantiserat om. Se jorden ovanifrån för första gången, få perspektiv, krypa ner under ett tjockt täcke och ha på sig raggsockar för första gången. Se snö, åka rulltrappa, baka allt det vi sett i kokboken jag haft med mig till Togo men som inte går att göra i tropisk värme. Att hon skulle få träffa alla, prova allt och dela vårt liv en liten stund. Det kan hända. Det är inte omöjligt alls men vi har gått på så många bakslag, fått så många nej och suttit och väntat i så många korridorer hittills att vi inte riktigt vågar hoppas högt och än mindre planera. Jag säger att OM hon skulle få visum så är hon beredd att resa med ett par dagars varsel? Såklart att hon är.
 
Till slut kommer elen tillbaka. Stjärnhimlen och tankarna grusas av ljus från lampor och världen går igång igen och vi sätter på en kolgrill och lagar ris. Som vanligt. Och vi hoppas, som vanligt, lite extra mycket på ambassadens svar.
 

Kommentarer
Postat av: Anonym

Underbar betraktelse❤️

2016-12-07 @ 18:43:05

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0