Jenny Starfighter

Nu, februari 2017 bor jag mitt på en byggarbetsplats i Villa Suédoise. Heltid liksom. De tio murarna går inte hem när arbetsdagen är slut utan de lagar sin mat i vårt kök, dricker gin på vår lokala basthydda, sjunger och dansar i vår bar, duschar i vår dusch, gosar med våra kattungar och sover på vårt tak! Det cementgråa skimmer som täcker hela trädgården och huden på alla som bor här försvinner inte heller när klockan är fem. Eller alla spadar, skottkärror, sönderslagen betong och trasor som ligger överallt. Samma sak var det 2001 när vi byggde huset. Fast då var förutsättningarna lite mer… tröttsamma.

Ture var sex månader och var med till Togo för första gången. Vi åkte för att bygga klart vårt hus och bodde på byggarbetsplatsen. Skillnaden var att då fanns det inget hus att bo i. Vi sov på en bastmatta på gården mellan högar av cement och grus. Jag fick salmonella och hade diarré i fyra veckor medan jag helammade Ture som fick malaria. Läkarna skrev ut sex mediciner till honom varav tre med varningstrianglar på. Vi vågade inte ge honom någon. Vi hinkade upp lättsaltat vatten ur brunnen till tvätt, dusch och mat och på natten när bebisen gnällde och var hungrig som bebisar gör gick vi upp och tände kolgrillen och kokade lättsaltad välling som Ture spydde av.

Jag försökte vara arbetsledare för murarna då med. Jag hade aldrig byggt ett hus tidigare. Särskilt inte på franska. Det gick typ till så här; Muraren säger hur mycket cement och armeringsjärn han behöver köpa för att gjuta nästa rum. Jag ringer pappa och frågar om det är rimligt. Han funderar och säger att vi behöver tvättad sand istället och se till att de använder distanser. Jag försöker förstå vad distanser är. De finns inte med i vanliga svensk-franska reselexikonet. Vi åker en timmes resa till Lomé för att googla distanser på ett internetcafé. Jag förklarar sedan för murarna på franska. Vi förstår inte varandra alls. Jag ammar och murarna röker. Efter halva dagen har vi gjort tydligt med varandra att det ska vara tvättad sand. Vi åker till byggmarknaden i Lomé igen i 35gradig värme för att leta efter distanser. Jag sitter och ammar i en taxi med nedvevade rutor och bilen stannar vid rödljus och någon på trottoaren rycker åt sig bebisen genom fönstret, gullar lite med den, nyper den i kinderna, kastar den i luften och lämnar tillbaka den till den ammande mamman när det slår om till grönt. Inget konstigt alls. På BVC får man lära sig massa saker om amning men inte hur man hanterar sådana situationer. Jag tror att jag log och svettades lite. Jag förklarar och förklarar och förklarar hos tio bygghandlare vad distanser är. Jag börjar känna mig som en expert på distanser. Ingen förstår. Vi åker hem och lagar spagetti på kolgrillen. Vi äter Spagetti för sextiofemte kvällen i rad. Ture äter mest sand utblandat med cement och börjar bli smal. Vi vaknar i soluppgången av att murarna tillverkar egna distanser av betong och ståltråd utan att ens veta att det är distanser.

Så där höll vi på i ungefär tre månader. Och då plötsligt en dag, precis när taket, tillika terassen, var färdiggjuten och vi satt där uppe på kvällen, dammiga av cement och svalkade oss och laddade för kvällsspagettin för sextiosjätte kvällen i rad så kom en främmande kvinna upp för trappen. Det var Marie. Hon var klädd i en helvit glänsande klänning med vit turban och hon log och frågade på knagglig franska om vi behövde någon som lagade mat åt oss. Hon ville ha 150kr för att göra det under en vecka. Och vi skrek ja i våra hjärtan. Hon bar Ture på ryggen och snöt honom och gav honom söta kex som BVC aldrig skulle rekommendera och hårda karameller som var precis lagom stora att fastna i halsen. Och hon tog med sig sin son Armand som var lika gammal som Ture till vår cementgård. Och Ture lärde sig krypa där på terassen. Och Marie lagade jättegod mat. Och livet blev lite lättare.

Så det här med att bo på en byggarbetsplats nu 2017– piece of cake! Allt beror på jämförelsematerialet. Och har man tio murare på gården är det alltid ett par som sjunger när de jobbar, det tycker jag är trevligt..