Jenny Starfighter

Feedback till polisen

För en vecka sedan var mitt barn hos er på ett ”samtal”. Han var kallad ensam. Vi som familjehem var inte välkomna att vara med.

Efteråt var han helt enkelt inte kommunicerbar. Och när han senare pratade berättade han om två poliser som förhört honom och sagt att han aldrig kommer få stanna i Sverige, att det där med att man inte ska kunna skickas tillbaka till sitt krigsdrabbade land medan man går i gymnasiet bara är ett politiskt förslag som aldrig kommer att bli verklighet och frågat honom flera gånger hur han planerar att återvända till Somalia. De påpekade gång på gång att han inte har rätt att vara kvar i Sverige utan ska skickas tillbaka.

Min feedback gäller att det är ett lite onödigt samtal på många sätt. För det första så är det väl onödigt att neka honom att ha sin tillfälliga ”mamma” och ”pappa” med sig. Lite stöd och kärlek kan man behöva om man är 16 år och rätt ensam i världen. För det andra så är det onödigt att tala om för honom gång på gång att han inte har rätt att stanna i Sverige. När han fick det beskedet för två år sedan mådde han så dåligt att han skar sig, inte åt och var deprimerad i flera veckor. När han nu lyckas ta sig ur det kommer det med ojämna mellanrum liknande möten hos Migrationsverket och polisen och varje gång får han och vi kämpa för att han ska återfå åtminstone lite av livsglädje och vilja. För det tredje så har mötet vad jag kan förstå inget konkret syfte. Och då finns det väl bättre saker polisen kan använda tiden till. För syftet kan väl inte bara vara att skrämmas.

Nu har jag ju bara mitt barns version av mötet eftersom jag inte fick vara med. Stämningen kanske inte alls var förhörslik och poliserna kanske var jättefina mot honom. Han kanske förvrider allt i sin rädsla och sitt ungdomliga oförstånd. Men hans upplevelse var i alla fall hemsk. Han berättar att han under hela förhöret varit livrädd för att bli inlåst i ett rum hos polisen. Kanske finns det något ni kan göra för att han och andra som kommer till er inte ska behöva känna så?

Nu har han knappt ätit på en vecka. Han pratar väldigt lite och isolerar sig i sitt rum. Han har idag misslyckats totalt på det nationella prov som han jobbat för att få godkänt på i tre år så att han kan komma in på barn- och ungdomsprogrammet på gymnasiet och sedan kunna bli förskollärare eller polis. Och nu idag har han skolkat för första gången under hela sin högstadietid och säger att han tänker sluta skolan helt. Och här hemma har han gråtit.

Idag på nyheterna på tv så intervjuade de unga invandrade killar i någon förort till Stockholm som sålde droger på gatan. De berättade att de inte kände att de hörde till. Att de inte hade fixat skolan och att hur de än hade skött sig så gjorde det ingen skillnad. De var ändå ensamma och utanför. Så de blev hårda killar på gatan som aldrig går ut utan vapen.

Han är lite känslig mitt barn. Och det är bra. Men rätt som det är har okänsligheten från de runt omkring honom ätit sig så långt in i honom att han tvingas bli hård. Den dagen kommer närmare för varje känslokallt myndighetssamtal. Den dagen bävar jag för.

Så vad kan vi göra? Vara lite mera mänskliga. Ge de ensamma barnen lite mer kärlek. Det kostar inget. Och om man har råd så kanske även en bulle och en kopp thé.