Jenny Starfighter

Han sitter uppe på sitt rum och skriker alla de värsta ord han kan komma på. Jag behöver inte återupprepa allt för ni kan säkert tänka er de värsta orden en tolvåring vet. Jag är härdad. Och jag vet att han kanske menar det just då men inte jämt. Ändå svider det lite att höra i en halvtimme att man är världens sämsta och mest egoistiska kukmänniska. Ibland ryker tio tvålar, en murstock, några leksaker eller en hög böcker. Han gråter och skriker. Han häver ur sig allt. Han somnar så småningom under biljardbordet, hulkar fortfarande lite i sömnen, helt utmattad.

Och lugnet lägger sig. Vi går in till syskonen och plockar ut de taggar det sätter i deras hjärtan att höra sin bror så förtvivlad och vi säger att det nog var skönt för honom att få ur sig all besvikelse. De är vana att balansera på slak lina och vet mer än väl hur snabbt stundens harmoni kan skifta till en krigszon. Vi klappar om oss själva som föräldrar och rannsakar oss om vi kunde gjort något bättre. Det vet man aldrig. Men alla situationer går inte att bemöta bort. En del utbrott måste få hända. Lite äter det upp en inifrån och till viss del vänjer man sig.

Morgonen därpå kan det vara som bortblåst. Ibland kan det komma nerhissandes några försonande meddelanden på en surfplatta eller en lapp i en korg från övervåningen redan samma kväll och jag kan få klia honom på ryggen innan han somnar. Någon gång får man till och med en kram. Eller så kan det vara som idag att han straffar ut de allra sämsta kuk- och fittmänniskorna genom att inte prata med oss på hela morgonen, inte äta någon frukost och inte ta på sig jacka till skolan. Och jag vet att några han möter under dagen kommer fundera på vad han har för föräldrar som inte ser till att han har fått i sig frukost och inte har några ytterkläder på sig. Må så vara. För vi vet att vi blanaserar hela tiden så gott vi kan på den där slaka linan.