Jenny Starfighter

 

Nu är det många fransmän som firar. Och just idag firar man inte bara valresultatet utan även segern i andra världskrigets slut. Det vet jag för det står i min kalender som jag ärligt snodde i februari när ingen ville expediera mig på ett sunkigt supermarket i Lomé. Det är ett supermarket med takiga vibbar eftersom jag blev jag rånad där några år tidigare. När rånaren dragit i min väska i vad som kändes som flera minuter tog han fram en kniv, antagligen bara var för att skära av remmen men ändå obehagligt. Jag släppte väskan och allt ramlade ut på marken, däribland mitt pass. Snabbt som blixten fick han med sig mitt pass, plånbok och telefon och försvann.

 

Det första jag gjorde var att spärra mitt bankkort. På den tiden kunde man ju inte handla med kort i affärer i Togo så egentligen rätt värdelös första handling. Sedan åkte jag tillbaka hem till Aného och började fundera på hur jag skulle ta mig till Sverige utan pass. Tänka tänka tänka. Sverige har ingen ambassad eller konsulat i Togo. Det är väl i sådana här lägen man ska ringa UD tänkte jag och letade på ett nummer för att få lite stöd och tips.

-Hm… Togo…; sa personen i andra änden av luren och verkade bläddra lite för att se var det låg på världskartan… - Är du i Togo nu alltså? Då har du det varmt då! (skratt). Lång paus. Det jag skulle råda dig till är att ta dig till Svenska ambassaden i Nigeria, de kan hjälpa dig att utfärda ett provisoriskt pass.

Jag fick inte fram något att säga. UD rekommenderade mig alltså att försöka ta mig till Nigeria. Utan pass. Ibland har även UD-personal otur när de tänker. Sedan dess har jag tagit UDs reserekommendationer med en nypa salt. Jag tänkte vidare på egen hand. Vi är ju med i EU så jag tar mig till något annat EU-lands ambassad och försöker se hjälplös ut. Frankrikes ambassad är störst. På franska ambassaden möttes jag av en skylt på grinden som just deklarerade att de hade ledig dag eftersom de firade segern i andra världskrigets slut. Tyska ambassaden, tänkte jag, och kände mig omåttligt smart, de kan inte ha stängt. Men det hade de. Utan hänvisning till varför.

 

Lösningen hittade jag efter mycket letande på Togolesiska inrikesministeriet. Där fick jag fylla i en blankett, ta ett foto och så kunde chefen, som visserligen också vara hemma på ledighet men lätt gick att muta med ett par flaskor gin, med sin underskrift intyga att jag var svensk medborgare. Smidigt. Så med ett laisser-passer från togolesiska ministeriet kunde jag efter bara några dagar lämna Togo, spendera ett dygn inlåst i en källare på flygplatsen i Marocko som jag och Myra låtsades var ett fint hotell och sedan utan problem komma in i Sverige utan någon form av giltig legitimation överhuvudtaget. De tittade lite på mig i svenska tullen och lyssnade på min historia. Sen vinkade de bara förbi mig. 

 

Många gånger har jag undrat om det hade gått precis lika lätt att komma in i Sverige även om jag inte hade sett så ”svensk” ut, inte varit kvinna och haft en liten kvittrande femåring med ljusa lockar som resesällskap! Undrar också ofta vad rånaren gjorde med mitt pass och varför tyska ambassaden har stängt den åttonde maj.

Orden är viktiga. I morgon kommer språkrådets nya upplaga av svenska skrivregler. Jag som inte hunnit igenom hela upplagan från 2008 ännu. Och nu är den redan gammal. Jag brukade gilla att springa för att man ska någonstans. (Alltså bara den meningen gör ju att man vill ha tillgång till nyupplagan direkt!) Till jobbet till exempel. Det heter transportlöpning. Jag fick lära mig ordet av en Stockholmsgranne som jag träffade på ute i skogen när jag var ute och gjorde allt annat än transportlöpte. Ni vet en sådan där förkyld dag när mer tid går åt till att fotografera lingonris i solsken och stretcha vaderna än att verkligen springa. Då kom Hanna förbi och jag fick lära mig att det fanns ett Stockholmsord för att springa till jobbet. Ett Stockholmsord. Helt plötsligt var charmen borta. Det var inte mitt eget projekt längre utan ett fenomen som massor av trendiga och hurtiga människor håller på med. Det finns tusen tips på nätet och speciella ryggsäckar man kan köpa så att inte datorn skumpar så mycket. Jag får nog börja med något annat. Kanske 100 meter svenska skrivregler.

 

 

 

Tanken:  Jag har en ny grym idé på ett träningsupplägg!

 

Kroppen: Åh nej…

 

Tanken: Jo alltså, vi kör hela veckans träning på måndagarna den här terminen.

 

Kroppen: Va?!?

 

Tanken: Jo vi kör alla pass på måndagen och sen är vi helt fria att bara träna om vi vill resten av veckan. Skitbra när det är kvällsjobb och skjutsa ungar och resdagar och så.

 

Kroppen: Skitbra? Nu har du väl ändå tänkt lite tokigt...

 

Tanken: Alltså först tänkte jag ”morning bake run”, bara en kortis medan brödet jäser på morgonen, sen blir det lunchträning och så danskurs tidig kväll och sist ett boxpass.

 

Kroppen; Va!?!?

 

Tanken: Och sen om vi inte fått nog så kan vi springa hem efter det.

 

Kroppen: Hallå, du är fyrtio, inte tjugo.

 

Tanken:  DU är fyrtio, inte jag.

 

Kroppen:  Alltså... Jag kommer vägra!

 

Tanken: Det kommer du inte alls, jag känner dig.

 

Kroppen: Jag kommer vägra!

 

Tanken: Inte heller. Och på tisdagar när du kliver ur sängen och känner stelheten kommer du vara så himla nöjd!

 

Kroppen: Du kommer vara nöjd. Jag kommer vara… stel.

 

Tanken: Bra. Då bestämmer vi det.

 

Man tycker inte om allt i ett nytt land. Men man kan vänja sig vid nästan allt. Nästan...

 

 

 

 

 

Feedback till polisen

För en vecka sedan var mitt barn hos er på ett ”samtal”. Han var kallad ensam. Vi som familjehem var inte välkomna att vara med.

 

Efteråt var han helt enkelt inte kommunicerbar. Och när han senare pratade berättade han om två poliser som förhört honom och sagt att han aldrig kommer få stanna i Sverige, att det där med att man inte ska kunna skickas tillbaka till sitt krigsdrabbade land medan man går i gymnasiet bara är ett politiskt förslag som aldrig kommer att bli verklighet och frågat honom flera gånger hur han planerar att återvända till Somalia. De påpekade gång på gång att han inte har rätt att vara kvar i Sverige utan ska skickas tillbaka.

 

Min feedback gäller att det är ett lite onödigt samtal på många sätt. För det första så är det väl onödigt att neka honom att ha sin tillfälliga ”mamma” och ”pappa” med sig. Lite stöd och kärlek kan man behöva om man är 16 år och rätt ensam i världen. För det andra så är det onödigt att tala om för honom gång på gång att han inte har rätt att stanna i Sverige. När han fick det beskedet för två år sedan mådde han så dåligt att han skar sig, inte åt och var deprimerad i flera veckor. När han nu lyckas ta sig ur det kommer det med ojämna mellanrum liknande möten hos Migrationsverket och polisen och varje gång får han och vi kämpa för att han ska återfå åtminstone lite av livsglädje och vilja. För det tredje så har mötet vad jag kan förstå inget konkret syfte. Och då finns det väl bättre saker polisen kan använda tiden till. För syftet kan väl inte bara vara att skrämmas.

 

Nu har jag ju bara mitt barns version av mötet eftersom jag inte fick vara med. Stämningen kanske inte alls var förhörslik och poliserna kanske var jättefina mot honom. Han kanske förvrider allt i sin rädsla och sitt ungdomliga oförstånd. Men hans upplevelse var i alla fall hemsk. Han berättar att han under hela förhöret varit livrädd för att bli inlåst i ett rum hos polisen. Kanske finns det något ni kan göra för att han och andra som kommer till er inte ska behöva känna så?

 

Nu har han knappt ätit på en vecka. Han pratar väldigt lite och isolerar sig i sitt rum. Han har idag misslyckats totalt på det nationella prov som han jobbat för att få godkänt på i tre år så att han kan komma in på barn- och ungdomsprogrammet på gymnasiet och sedan kunna bli förskollärare eller polis. Och nu idag har han skolkat för första gången under hela sin högstadietid och säger att han tänker sluta skolan helt. Och här hemma har han gråtit.

 

Idag på nyheterna på tv så intervjuade de unga invandrade killar i någon förort till Stockholm som sålde droger på gatan. De berättade att de inte kände att de hörde till. Att de inte hade fixat skolan och att hur de än hade skött sig så gjorde det ingen skillnad. De var ändå ensamma och utanför. Så de blev hårda killar på gatan som aldrig går ut utan vapen.

 

Han är lite känslig mitt barn. Och det är bra. Men rätt som det är har okänsligheten från de runt omkring honom ätit sig så långt in i honom att han tvingas bli hård. Den dagen kommer närmare för varje känslokallt myndighetssamtal. Den dagen bävar jag för.

 

Så vad kan vi göra? Vara lite mera mänskliga. Ge de ensamma barnen lite mer kärlek. Det kostar inget. Och om man har råd så kanske även en bulle och en kopp thé.

 

 

Nu, februari 2017 bor jag mitt på en byggarbetsplats i Villa Suédoise. Heltid liksom. De tio murarna går inte hem när arbetsdagen är slut utan de lagar sin mat i vårt kök, dricker gin på vår lokala basthydda, sjunger och dansar i vår bar, duschar i vår dusch, gosar med våra kattungar och sover på vårt tak! Det cementgråa skimmer som täcker hela trädgården och huden på alla som bor här försvinner inte heller när klockan är fem. Eller alla spadar, skottkärror, sönderslagen betong och trasor som ligger överallt. Samma sak var det 2001 när vi byggde huset. Fast då var förutsättningarna lite mer… tröttsamma.

Ture var sex månader och var med till Togo för första gången. Vi åkte för att bygga klart vårt hus och bodde på byggarbetsplatsen. Skillnaden var att då fanns det inget hus att bo i. Vi sov på en bastmatta på gården mellan högar av cement och grus. Jag fick salmonella och hade diarré i fyra veckor medan jag helammade Ture som fick malaria. Läkarna skrev ut sex mediciner till honom varav tre med varningstrianglar på. Vi vågade inte ge honom någon. Vi hinkade upp lättsaltat vatten ur brunnen till tvätt, dusch och mat och på natten när bebisen gnällde och var hungrig som bebisar gör gick vi upp och tände kolgrillen och kokade lättsaltad välling som Ture spydde av.

Jag försökte vara arbetsledare för murarna då med. Jag hade aldrig byggt ett hus tidigare. Särskilt inte på franska. Det gick typ till så här; Muraren säger hur mycket cement och armeringsjärn han behöver köpa för att gjuta nästa rum. Jag ringer pappa och frågar om det är rimligt. Han funderar och säger att vi behöver tvättad sand istället och se till att de använder distanser. Jag försöker förstå vad distanser är. De finns inte med i vanliga svensk-franska reselexikonet. Vi åker en timmes resa till Lomé för att googla distanser på ett internetcafé. Jag förklarar sedan för murarna på franska. Vi förstår inte varandra alls. Jag ammar och murarna röker. Efter halva dagen har vi gjort tydligt med varandra att det ska vara tvättad sand. Vi åker till byggmarknaden i Lomé igen i 35gradig värme för att leta efter distanser. Jag sitter och ammar i en taxi med nedvevade rutor och bilen stannar vid rödljus och någon på trottoaren rycker åt sig bebisen genom fönstret, gullar lite med den, nyper den i kinderna, kastar den i luften och lämnar tillbaka den till den ammande mamman när det slår om till grönt. Inget konstigt alls. På BVC får man lära sig massa saker om amning men inte hur man hanterar sådana situationer. Jag tror att jag log och svettades lite. Jag förklarar och förklarar och förklarar hos tio bygghandlare vad distanser är. Jag börjar känna mig som en expert på distanser. Ingen förstår. Vi åker hem och lagar spagetti på kolgrillen. Vi äter Spagetti för sextiofemte kvällen i rad. Ture äter mest sand utblandat med cement och börjar bli smal. Vi vaknar i soluppgången av att murarna tillverkar egna distanser av betong och ståltråd utan att ens veta att det är distanser.

Så där höll vi på i ungefär tre månader. Och då plötsligt en dag, precis när taket, tillika terassen, var färdiggjuten och vi satt där uppe på kvällen, dammiga av cement och svalkade oss och laddade för kvällsspagettin för sextiosjätte kvällen i rad så kom en främmande kvinna upp för trappen. Det var Marie. Hon var klädd i en helvit glänsande klänning med vit turban och hon log och frågade på knagglig franska om vi behövde någon som lagade mat åt oss. Hon ville ha 150kr för att göra det under en vecka. Och vi skrek ja i våra hjärtan. Hon bar Ture på ryggen och snöt honom och gav honom söta kex som BVC aldrig skulle rekommendera och hårda karameller som var precis lagom stora att fastna i halsen. Och hon tog med sig sin son Armand som var lika gammal som Ture till vår cementgård. Och Ture lärde sig krypa där på terassen. Och Marie lagade jättegod mat. Och livet blev lite lättare.

Så det här med att bo på en byggarbetsplats nu 2017– piece of cake! Allt beror på jämförelsematerialet. Och har man tio murare på gården är det alltid ett par som sjunger när de jobbar, det tycker jag är trevligt..

 

Efter en lång varm dag vid markerna uppe i bergen i Agotime koumassi och en handfull olika färdsätt står vi vid taxistationen på stranden i Lomé. Fötterna är svarta av lera och håret klibbar mot kinderna av torkad svett. Det tutas och skriks och vi håller stenhård koll på våra grejer. Vi förhandlar med en man och får en taxi och jag ska sitta fram med en annan kvinna. Standarden är tre personer fram och fyra i baksätet plus eventuella bihang som barn, getter och hönor. Bagaget är fullt såklart. Inte av glansiga presentpåsar från någon stor shoppinggalleria utan av var och ens dagliga bröd som förutom bröd kan bestå av torkad fisk, pallar och bord, kolgrillar, bönor, majs och andra väsentligheter.

Jag hoppar in först. -Du är för tjock, konstaterar chauffören. Inte mer med det. Jag är helt enkelt för tjock för att både jag och den andra kvinnan ska få plats på höger sida om växelspaken så jag får sitta med växelspaken mellan benen. Inget konstigt alls. Den här chauffören är dessutom en mästare på att manövrera växelspaken liksom framifrån utan att så mycket som snudda vid mig en enda gång under resan hem till Aného.
-Jag vill inte sitta bredvid en vilt främmande man som äter ägg och luktar svett protesterar Algot när han ska kliva in där bak mellan Marie och en mycket tjock man. Marie drar in honom i taxin. I Sverige får man välja men här sitter man helt enkelt bredvid vilt främmande män som äter ägg. Kvinnan jag sitter bredvid gör korstecken och ber en lång bön för resan. Det känns bra. Själv nöjer jag mig med att lite lojt önska att vi kommer fram helskinnade och att någon har lagat kvällsmat när vi kommer hem. Kvinnan tar fram en svart plastpåse med kycklinggryta och bjuder mig artigt att äta tillsammans med henne. Jag tackar lika artigt nej. Och hon äter med god aptit medan vi rullar ut genom Lomés gigantiska hamnområde fullt med lyftkranar, slumkvarter, rök från skräpbrasor och smog från trafiken. Kycklingbenen tuggar hon ordentligt så det krasar, suger ur märgen och spottar sedan ut resterna genom det öppna fönstret på eventuella förbipasserande i mörkret som man inte ser. Svarta i natten. I Sverige har vi reflexer. Om man inte har reflexer på väskan och jackan och mössan och gärna en reflexväst och ficklampa så får man sig garanterat en utskällning och en gratisreflex av busschauffören om hen ändå ser en och räddar en ur den iskalla busskuren. Här finns ingen iskyla, inga busskurer och ingen som räddar en.

Innan vi nått Aného hinner kvinnan äta färdigt, prata högljutt om ditt och datt med passagerarna i baksätet och somna på min arm. Det är lite skönt när hon tystnar och fast jag har ont i både rygg och rumpa och lite varstans efter dagens strapatser och bägge benen har somnat så är det ett lugn över taxiresan när vi rullar in i Aneho och bara dunket från musiken i alla otaliga barer vi kör förbi avlöser varandra. Vi dumpas vid vägkanten. Där står vi mörkret och försöker samla ihop allt vårt bagage som är utspritt på marken och har rullat ur de svarta plastpåsarna. Vi går mot huset. Marie först med den tyngsta kassen med kakao elegant balanserande på huvudet. Algot efter med den stora bananstocken och jag sist med armarna fulla av avocado, grape och svettiga danskläder.

Ingen har lagat mat när vi kommer hem och det finns ingen el. Ingen har heller hinkat upp duschvatten ur brunnen. Vi slänger oss på rygg på gården en stund av utmattning och besvikelse.

 

Stjärnhimlen. Den är fantastisk när det är strömavbrott. Vi ligger kvar och låter kropparna sköljas av havsvinden, ljudet av cikador och vågorna som slår in. Sen ligger vi lite till. Det är lättare att tänka när det är helt mörkt. Vi pratar om Maries visumansökan. Vi ligger där och hoppas och drömmer lite försiktigt om att den skulle gå igenom. Att det ofattbara ska hända på onsdag och hon ska ha ett pass och ett visum efter tio års kamp. Att hon skulle komma med ett flygplan till Sverige och få göra allt det där vi fantiserat om. Se jorden ovanifrån för första gången, få perspektiv, krypa ner under ett tjockt täcke och ha på sig raggsockar för första gången. Se snö, åka rulltrappa, baka allt det vi sett i kokboken jag haft med mig till Togo men som inte går att göra i tropisk värme. Att hon skulle få träffa alla, prova allt och dela vårt liv en liten stund. Det kan hända. Det är inte omöjligt alls men vi har gått på så många bakslag, fått så många nej och suttit och väntat i så många korridorer hittills att vi inte riktigt vågar hoppas högt och än mindre planera. Jag säger att OM hon skulle få visum så är hon beredd att resa med ett par dagars varsel? Såklart att hon är.

 

Till slut kommer elen tillbaka. Stjärnhimlen och tankarna grusas av ljus från lampor och världen går igång igen och vi sätter på en kolgrill och lagar ris. Som vanligt. Och vi hoppas, som vanligt, lite extra mycket på ambassadens svar.

 

Socialarbetaren sa att vi hade ”kulturell kompetens” så det fanns goda förutsättningar för att det skulle gå bra. Och Fuaad verkade vara en skötsam men blyg pojke. Och vi var taggade och beredda.

Det är svårt att veta hur man ska vara i en svensk familj. Han ville tillbaka till fotbollslaget i Lindesberg och till sommarlovet i Vedevåg. Det var tufft att börja högstadiet, att våga prata med oss i familjen och asylprocessen tog på krafterna. Och det är inte alls enbart roligt och lätt att få ett nytt barn som är fjorton år och kommer från en annan kultur, har massor av upplevelser ett barn inte ska behöva ha. Dessutom annan tidsuppfattning, andra matvanor, duschvanor och sätt att vara. Men vi hade ju kulturell kompetens så det var vi beredda på.

Vi lagade mat tillsammans. Vi åkte till Liseberg, badade i havet, åkte skidor och städade hos hönsen. Vi uppmuntrade samtal och relationer och hemspråk. Och vi knöt an allt vad vi orkade från alla håll. Och barnen hittade varandra som barn gör. Genom bus, filmer och fotboll blev han en av dem.

När avslaget kom så rasade hans värld ihop. Såklart. Det var jobbigt för hela familjen. Många frågor från barnen som vi inte kunde svara på. Många möten och samtal. Många nya socialsekreterare. Men vi visste att det kunde hända. Och vi kunde göra någonting. Vi kunde kanalisera vår frustration och ilska i ett engagemang för att diskutera med advokater, kontakta lingvister, rota fram intyg, kontakta media och läsa in oss för ett överklagande. Alla stöttade och peppade och Fuaad blev stärkt.

Sen kom överklagan bort. Fuaad kallades till återvändandesamtal på migrationsverket och eftersom man efter ett par månader inte hittat något som han kunde återvända till så avskrevs ärendet hos Migrationsverket. Alltså avskrevs. Han fick inget uppehållstillstånd men får vara kvar tillsvidare. Det var vi inte beredda på.

Och vi var inte beredda på hur det är att ett barn i familjen inte har uppehållstillstånd i landet där familjen bor och inte heller några utsikter att få det.
Det innebär att hans lillebror får köra moped men inte han. Kompisarna övningskör och det finns ingen plan på att han vid en viss ålder eller ett visst datum ska kunna göra detsamma. Varje gång vi ska betala honom månadspeng och busskort måste vi åka och ta ut kontanter för han får inte ha bankkort eller konto. Han kan inte göra alla de saker man behöver ett personnummer för att göra som att gå en kurs, köpa saker på nätet, beställa biljetter, hämta ut saker på posten osv. Familjen kan inte tillsammans göra någon resa utanför Sveriges gräns. Och varje gång några i familjen ändå åker iväg till släkt utomlands eller till Togo så för planering, resa, och minnen resten av familjen samman och barnet utan uppehållstillstånd längre bort. Han är en av oss men ändå inte.

Han hade framtidshopp och var på väg att långsamt bli en del av vår familj och av Sverige. Han hade tankar på vad han ville bli som förändrades i takt med att han integrerades och förstod hur möjligheterna såg ut. Han brydde sig om andra. Han knöt an, ville göra gott och kämpade.

Men sakta försvinner ju hoppet. Drömmarna om att i framtiden bli polis, förskollärare eller läkare bleknar. Viljan att tillhöra familjen, landet och samhället byts mot ilska, hopplöshet och uppgivenhet. Lusten att spela fotboll, att vara lojal med laget och hålla vad han lovat finns inte längre. Stunderna på rummet blir allt längre. Kampen för att klara godkänt i minst åtta kurser på högstadiet och kunna gå vidare på gymnasiet går på halvfart. Bup säger att självdestruktivitet och depression är helt naturliga reaktioner på en onormal situation.
Som ingen av oss var beredda på. För hur förbereder man sig på den?

Hur går det för Fuaad, frågar folk fortfarande.
Det går inte. Det står stilla. En stilla hopplöshet.
Han vill ingenting. Eller inte mycket i alla fall.
Han vill inte klippa gräset när det regnar. Han vill inte åka med på familjeutflykt till Julita. Han vill inte äta frukost eller hjälpa till att elda. Han vill inte ha på sig praktiska ytterkläder eller gå upp på morgonen och tycker att föräldrarna är rätt jobbiga. Sommarlov med familjen är kass. Så han är också bara en vanligt osnuten självisk tonåring.
Och vi är bara härjande, oförstående puckade föräldrar.
Som arbetar i en byråkratisk inhuman motvind.
Som älskar alla våra barn.
Och som inte var beredda.

Idag ska vi äta tårta tillsammans. För att fira att Fuaad varit en del av vår familj i två år. Grattis till oss och honom. Och ett stort antigrattis till Sveriges asylsystem.

Ibland gör min man fel. Ganska ofta faktiskt. Han lägger barnens kläder i fel korgar i garderoben så att Algots tröjor ligger i Tages hög. Sen glömmer han vattna blommorna fast han lovat och ibland köper han bara köttkorv och glömmer den vegetariska. Själv gör jag också fel. Allvarligare saker. Jag glömmer barnens matsäck på friluftsdagar, jag glömmer signera lönerapporter så att anställda inte får någon lön. Jag har faktiskt också glömt att hämta mina barn från fritids så personalen fått ringa hem. Då får man skämmas och be om ursäkt. Det är ok att göra fel.

Mitt äldsta barn kom ensam hit från Somalia när han var tretton år. I tio år hade hans familj flyttat runt i södra Somalia för att undvika kriget, han såg självmordsbombare spränga sig själva på marknaden, fick inte leka fritt av rädsla för soldater och efter hot från Al-shabab om att gå med dem eller dödas så flydde han. Ensam. Utan pengar. 13 år. Till slut kom han till Sverige. Sen han flydde för ett och ett halvt år sedan har han inte haft någon kontakt med sin familj eftersom de inte har telefon eller fast adress och än mindre någon smartphone.

Nu efter ett år har han fått avslag på sin ansökan om asyl i Sverige och ska skickas till Somaliland. Migrationsverket anser inte att han ”kunnat göra sin hemvist i södra Somalia trolig”. Men det beslutet kan man överklaga. Eftersom det begåtts misstag i utredningen och vårt barn fått kunskaps- och språktestet som en vuxen man skulle ha så finns det goda skäl att överklaga. Migrationsverket ska ju som andra myndigheter se till barnets bästa och intervjua med ett barnperspektiv, tillämpa bevislättnader med tanke på barnets ålder osv. Man kan till exempel inte begära att ett barn som inte kan klockan eller metersystemet, växt upp i krig och bara gått sporadiskt i koranskola ska kunna ange hur långt det är mellan olika platser eller hur stadsdelar eller byggnader ligger i förhållande till varandra

Nu är en överklagan inte längre möjlig. Någon ha nämligen gjort fel. Det kan vara barnets offentliga försvarare eller det kan vara posten eller Migrationsverket. Överklagan har i alla fall inte registrerats hos Migrationsverket i tid. Så de tänker inte behandla den. Även fast det står svart på vitt i deras papper att språk- och kunskapstesten han gjort var avsedda för en vuxen. Och även fast det finns en väl underbyggd överklagan som de har fått några dagar för sent. 

Posten och juridiska ombud gör fel. Det är mänskligt att det någon gång ibland händer. Men att Migrationsverket då säger:  –Någon har missat ett mycket viktigt papper. Ett så viktigt papper att du, barn i Sverige, inte får den process du har rätt till utan avvisas till Somaliland. Det är ett allvarligt fel. Det är inte en rimlig konsekvens. Och dessutom en konsekvens för fel person. Så viktiga papper och stelbenta system borde inte få finnas. Vart tog barnets bästa vägen?

Nu lever vi på hoppet om att det inte finns något barnhem i Somaliland som kan ta emot honom eller att Migrationsdomstolen ändrar Migrationsverkets beslut. Och vi hoppas innerligt att inga mer fel begås. Att tvätten hamnar i rätt korg och barnen får bo kvar där de bor.

Myra älskar alla djuren här. Kycklingarna hos Tanti som man inte får hålla i förrän man ätit upp maten. Alla katter vi har i huset som ingen har ätit upp ännu. De små söta getterna. Soptippsgrisarna som springer iväg om man närmar sig. Ödlorna i taket. Hon tycker inte att man ska offra djur på vodoualtare. När jag väcker henne för att vi ska åka till bergen en morgon så mumlar hon om att vi inte får glömma att ge minsta katten mat. Sedan vaknar hon.
- Mamma varför väckte du mig, jag hade en sådan bra dröm.
- Jaha vad drömde du om då?

- Den där med långt svart hår och skägg som är bak på alla bilar är det en tjej eller en kille?

- Det är Jesus.
- Jag var med Jesus. Och så kunde vita människor få svarta barn och svarta människor få vita barn. Det blev liksom en överraskning.


När jag har morgonjoggat några kilometer så ser jag allt på ett lite bättre sätt.
Alldeles nyss var jag irriterad på att Marie inte ordnar det som behöver ordnas. På att hon sitter i baren eller på en stol och hänger, på alla presenter som alla förväntar sig, å att jag inte kan språket bättre och på att allt i huset är skitigt och trasigt, att gångjärnen rostar och Ac:n behöver renoveras, att människor ser mig som vandrande pengar, att allt som behöver renoveras hela tiden kostar för mycket och att barnen här inte har något hyfs.Efter joggingturen står jag i uteduschen som vi har konstruerat helt genialiskt så att man ser allt som händer på gården samtidigt som man helt ifred kan stå utomhus under stekande sol och ösa över sig kallvatten. I bortre änden av gården står Marie i dörren till sitt rum och borstar håret. Några kunder sitter och dricker öl vid ett bord borta på parkeringen. Hela gården som för några år sedan bara bestod av sand och sand är nu en oas av bouganvillea i tre olika färger, massor av hibiskus av alla sorter och nyanser, gräs, träd och buskar jag inte har en aning om namnet på. Med blommorna kommer även småfåglar som kvittrar och fjärilar i olika färger som fladdrar förbi. Utanför muren brusar havet och från duschen där jag står ser man toppen på vågorna. Jag ser också barnen som spelar fotboll i sanden på stranden med palmerna som mål, mina egna och andras och fiskarna som drar nät och sjunger sin entoniga sång. Snart är det för varmt för att göra något alls.

Det är en vanlig kväll i vårt hus i Togo. Fast den sista för den här gången. Men ändå vanlig. Klockan är nio. Vi har lagat mat och pratat och svettats och gnabbats i tre timmar i uteköket. Nu är vi mätta på hemgjorda pommefrites, akoume, gbomadesi, avokadosallad, kyckling och kanelbullar. Barnen sitter på pallar vid köksbänken med en gammal dator som man bara kan se på halva skärmen på och ser på mister Bean. När Marie kom till huset för tretton år sedan för att hjälpa till att se till det när vi var i Sverige så var det bara hon. Men det har förändrats. Barnen i huset är just nu Ayi och Estelle som är Maries vuxna barn, Ayis flickvän Cristelle och deras ettåriga dotter Emmanuela, Mawuli mer eller mindre föräldralös och som bor här ganska permanent nu, Bernard som är femton år, föräldralös och bor här, Armand som är fjorton och som är Maries lillebror men är föräldralös och uppfostrad av Marie, Dede nio år och Sisi 6 år, Maries brors två döttrar som är här på en månads påsklov eftersom deras mamma lämnat pappan och barnen och åkt till Benin, José som är en flicka i femtonårsåldern som följt med Marie ifrån Agootime-Koumassi för att jobba lite här i huset och så Tage och Myra.

José som inte säger mycket och fortfarande är främmande i gänget skrattar så att hon gråter och lägger sig ner bland lökskal och smuts på cementgolvet och vrider sig av skratt åt mister Bean. I den nyrenoverade pailotten vars runda pelare inte räckte ända upp till taket så man fick skarva med lite plankbitar och där Marie investerat i en ny lampa som ger discoljus hela tiden precis bredvid köket sitter Marie och jag med varsitt glas vin och en stor väggalmanacka och räknar på vad barnens mat och skolgång kommer att kosta från mars och fram till examen i juni. Det är Sju barn i kvarteret som vi betalar skolgång för just nu varav Bernard och Mawuli är två. Vi räknar på ungefär 4500kr totalt. Vi smaskar lite choklad. Sisi har somnat ovanpå den gamla rostiga frysboxen. Bernard räknar ut att vi har druckit tjugofem liter vatten i dag. Det har varit varmt. Som vanligt.

Jag flagar på magen efter två härliga baddagar i Togo den här resan. Det är inte alltid man får det eftersom det inte är någon badstrand direkt. Nu var den full av tång men med lagom stora vågor två av dagarna. Och Myra var tillräckligt stor för att våga bada själv. Och Tage hade tusen kompisar. Och de två dagarna ville vi aldrig gå från stranden.

 

Det är så svårt att fatta rätt beslut. Allt handlar om pengar när man kommer till Togo i två veckor. Nya gångjärn till dörrarna och fönsterluckorna, bord och stolar som behöver repareras, belysningen som är trasig ute och inne, nya fläktar, kylskåp och duschar, huset behöver målas, sötvatten behöver ordnas, hur många barn ska få gå med till Tanti och äta lunch varje dag eller få åka med till marknaden, hur ska vi ordna en billigare strömförsörjning som ändå kan palla både lampor och en stereo och vattenpump och kyl samtidigt, kostnader för skogsvaktare – kommer det bära sig i längden, ska vi bygga ett hus till skogsvaktaren eller hyra ett rum, ska Esta som inte är ett dugg tacksam för bidraget till sina barn ha rätt till bidrag när hon bara pratar bakom ryggen på alla och varför… och tusen andra frågor som kommer upp när man är i ett U-land. När man hjälper barn. Och när man har en sommarstuga som behöver ses över. Man behöver en stund på stranden ibland.

 

Jag läser Erica Bjerströms bok ”Det nya Afrika” och häpnas över hennes träffsäkra beskrivningar av hur biståndet och kolonialismen skapat ett Afrika som som står längs vägen och ropar ”viting viting ge mig hundra franc” och inte själva är sina egnas lyckas smeder. Det känns som om Togo till största delen fortfarande befinner sig där vid vägkanten (även om medelklassen ökar) medan andra afrikanska länder blomstrar. Jag tänker på Ayi som vi nu tillsammans hjälper med utbildning. Naturligtvis är det bra. Men biståndet som institution? Det villkorade biståndet som kräver att länderna anpassar sig utifrån våra principer om vad som är gott och demokratiskt? För ländernas självstyre, utveckling och kraft på sikt? Jag blir bara mer och mer skeptisk.  Men som människa måste man tänka på andra människor och inte bara på nationer.

 

Det är svårt att göra rätt hela tiden. Kanske var det lite omoget av mig att kasta en mango efter mannen som hade lovat mig ebenholtsplantor för ett år sedan och nu inte hade planterat några och kanske borde jag varit hårdare mot Marie och de andra i huset med allt som inte funkade och mot Kokou som inte gör ett dyft på marken och bara väntar på betalning. Det är inte lätt att göra rätt.

 

Ett tag kände jag att jag kom ett steg närmare Togo varje gång jag var där. Det gjorde jag väl också och gör fortfarande. Jag har kommit nära. Jag är hemma där liksom här. Men jag kommer aldrig vara en av dem. Det vet jag förstås sedan länge eftersom jag aldrig till fullo kommer förstå och vara helt en del av kulturen så som man är när man är född där. Men ibland blir det extra tydligt och det är när man ser sig själv tillsammans med dem på kort. Jag är så vit. Och 95% av befolkningen behandlar mig som vit. För 95% av alla vita man ser i Togo bor inte där. De är på resa. De kan resa och de har pengar. Om än aldrig så lite i sina egna ögon så ändå. Och det påverkar hur nästan alla ser på mig. Även de som i någon slags politisk korrekthet försöker behandla mig precis som alla andra. Jag är vit i deras ögon också. Och det får jag leva med.

 

Det här är de två jobbigaste sakerna med att åka till Togo. Att hela tiden behöva prioritera vad man ska lägga pengarna på. Och att vara vit.

 

Jag minns hur jag packade necissären och sjukväskan första resan till Togo. Det finns tusen saker som kan hända och tusen saker man bör ha med sig och oro för ormar, malaria, rabies och diarré. Men inte hade jag en tanke på att det jobbigaste skulle vara att vara vit. Nu packar jag tandborstar, skavsårsplåster, hårborste, solkräm och pincett att plocka ögonbrynen med. Godis. Och så guldsandalerna. Och jag sände inte sjukdomarna som är vardag där en tanke. Alla i kvarteret får sms om Ebola-utvecklingen i Guinea. De vet mycket mer om den än vad vi gör. Såklart. Jag försöker inte längre få med mig gott kaffe utan väntar glatt två veckor på en riktigt god kopp. Två veckor utan kaffe. Det är ju ingenting. Marie har väntat 7 år på sitt pass. Och jag väntar på att hon ska få komma. Naturligtvis för att vi ska åka till Liseberg, baka massor av goda kakor med choklad och grädde i och bada i iskalla Norasjön. Men mest för att vi ska förstå varandra ännu bättre. För att hon ska få en förståelse för varför jag är som jag är och hur mitt sammanhang formar mig. Hur det är att vara främmande och helt vit i ett land utan att kunna göra någonting åt det. Det vill jag att hon ska få uppleva. Det hjälper inte hur bra jag än dansar deras danser, de ser mig ändå som vit och inte som dansare. Och det – är den absolut mest genomgripande lärdomen av mina 19 år i Togo. Att jag vet hur det känns.

 

Sen var det inte därför jag åkte dit. Det var för äventyret. Och det är det fortfarande. Ett fantastiskt äventyr och en fantastisk möjlighet till reflektion. Och jag hoppas att du följer med mig i december, för då åker vi dit på äventyr igen!!! (Sen är det lite äventyr här hemma också som när Myra räddade den svarta kycklingen från att bli uppäten av Oscar i morse eller när jag glömde plånboken på kontoret i eftermiddags. Och så har jag fått en sticka i foten av furugolvet i köket ;))

Myra sitter vid frukosten och suckar lyckligt. Idag är den första vårdagen, säger hon. Jag tittar skeptiskt ut på det tunna lager snö som kommit under natten. Nja... Joho för det säger fröken, att idag är det första dagen på första vårmånaden. Det lilla ljuset Arvid tittar på mig och talar om att fröknar brukar inte ljuga. Så vi bakar en kaka och klär granen med vårblommor och firar första vårdagen! Nu är glada julen slut...

Det är hela veckans jobb som gör att fredagen är så skön!

Det är att barnen är på skolan hela dagen som gör det så mysigt när de kommer hem.

Det är att jag åt chokladmuffins och morötter till lunch igår och banan till lunch idag som gör att det ska bli så härligt att äta riktig mat hos min syster idag.

Det är att datorn inte fungerat bra på tre veckor som gör att det är så skönt att ha kopplat upp en ny.

Det är att duschen är så vansinnigt skitig som gör att det kommer bli så härligt att duscha ikväll när jag skrubbat den.

Det är att vi har haft skåprensning i ett halvår som gör det så vansinnigt härligt med grönsaker, popcorn, ost och frukt i obegränsade mängder.

Det är en "skitvädersvinter" som gör fem minuter av solstrålar SÅ fantastiskt.

Det är vardagen som gör helgen. Glöm inte bort det.

 

Ja ni har fattat poängen...

Och jag rekomenderar inte att äta nästan ett kilo råa morötter på en dag. Man får ont i magen.