Jenny Starfighter

Innehåll i middagssoppan:
Rödbetor
Palmolja
Rödlök
Gullök
Vitlök
Pfepperoni
Chilifrukt
Oregano
Salt
Senap
Aprikoser
Cayennepeppar
Salt
Peppar
Majs
Kikärtor
Vatten
Morötter

Och barnen tyckte det var gott!!
Det väntar dig på spisen om du vågar!

 

Det hemmagjorda bordsmargarinet tar slut. Barnen gillar ju bananmackor sedan vi var i Togo men idag tar vi sista bananen också...

 

 

Popcornen tar slut. Vi plockar upp de som är kvar korn för korn längst ner i kökslådan för festgrejer bland tårtljus, skrynkliga servetter, russin och massor av strössel. Det blir en halv skål till fotbollen i alla fall. Barnen är rörande eniga om att det är viktigare att köpa popcorn än nytt pålägg.

Jag har matlåda. Jag får komplettera med några kolor från Rogers godisburk på kontoret.

 

 

Till kvällen: Pasta och en sås på diverse burkar från kylen, linser och ett paket gammal spenat. Ingen är överförtjust. Dessutom har jag gjort kakor på allt jordnötssmör som var kvar. Tydligen lite för mycket frön, gammal musli och kokos i dem. Nåja... när vi äter upp även potatsisskalen måste ju hönsen få något i alla fall. Jordnötssmörskakor kanske...

 

I Sverige slänger vi jättemycket mat. Jag slänger massor. Fast jag sparar nästan alla rester och gör soppa, matlåda och restpizza på fredagarna. Det är slöseri med jordens resurser. Mat kostar dessutom skitmycket pengar. Särskilt när man har en massa barn.

 

En hel hylla i kylen upptas av burkar med gelé, marmelad, jordnötssmör, inläggningar av olika slag. Frysen är full av utmaningar som fisk, råmjölk och spenat som får stå tillbaks för inköp av färsk lax eller tacos till fredagen. Och fisken och råmjölken ligger där och surnar. Känns det igen?

 

Så här är Utmaningen:

Hur länge kan vi leva på det vi har i kyl och frys utan att handla?

Några trodde två dagar andra till november.

 

VECKA 1

Handlat: 0kr

Vi har storhandlat innan vi började så första veckan är egentligen inga problem alls. Upptäcker och lär mig att ignorera impulsen att kolla av vad som finns hemma för att tillföra det på handlelistan i tid och otid. Peter gav det smarta förslaget att redan från början knapra på lite mer svårtuggade saker för att slippa kombinationer som sill med gröna linser och kardemumma sista tiden. Han är smart den där Peter. Vi gör en uppdaterad lista på allt som finns i frysen. Där finns många bra saker som bröd, jordgubbar och fisk från Råssö i somras men också sex paket med odefinierat kött från ovisst år, tre burkar jordnötssmör och tio mystiska matlådor i glasskartonger.

 

Måndag, ransonering av frukostmjölk inleds. Som kompensation, banankaka på alla halvruttna bananer.

Tisdag, Jordnötssmör till frukost. Det går åt ungefär en tesked till sex personer. Måste hitta sätt att gömma jordnötssmör.

Onsdag, Blandade rester med gelé där översta lagret i burken tas bort när ingen ser. Jättegott.

Torsdag, Havregrynsgröt med äppelmos. När jag kommer hem är det blandade rester med saltgurka och senap.

Fredag, Gör veggobiffar av bönor, vitlök, jordnötssmör, ägg, havregryn, morötter och massa ost. Jättegoda tycker Tage. Algot tycker det är tråkigt att ha med sig äpple till fruktstunden varje dag. När man har flera äppelträd blir det så. Ibland är livet tråkigt, säger jag. Du är elak, replikerar Algot.

 

Vi kommer överens att det blir roligare och vi kan hålla ut längre om vi ändrar utmaningen till att vi får handla mat för max 100kr varje vecka.

 

 

 

 

VECKA 2

Inhandlat: (Två paket mjölk och en påse chips) 47kr

 

Fortfarande tre burkar jordnötssmör kvar.

Jag gör en ”kött”färssås på en stor påse champinjoner som tänker bli dålig. Den räcker hela veckan till ris, pasta och lasagne. Barnen bakar kakor på gammalt margarin och hittar kokosarom från Togo i en låda som de smaksätter kakorna med. Det blir nog svårt att göra av med hela den flaskan.

 

Jag börjar använda påsarna med citrongräs. Det blir citrongräscrèmebrulé med grädde som är på väg ut. Barnen måttligt förtjusta så jag och Tage får äta upp det mesta. Inte oss emot. Vi kommer på att när grönsakerna börjar tryta snart kan vi ju odla lite av alla bönor som ligger i lådorna för att få lite grönt. Vi lägger bönor i blöt. Morötterna slut.

 

Söndagsmiddag: Algot gör snittar av gamla kex och olika kvarblivna tubar från kylskåpet. En gammal kyckling i frysen blir Togomat tillsammans med majsmjöl, massor av ingefära och senapspulver. Och Tage bakar havrekakor med vit chokladfyllning till efterätt. Fortfarande alldeles för lätt utmaning. Förutom jordnötssmöret då.

 

 

Jag ligger i morgonsängen. Klockan är fem och utanför faller ett stilla försommarregn. Det är så olikt Aného på alla sätt. Jag öppnar sovrumsfönstret och andas in den rena tysta, svala luften. Inget salt. Ingen svett. Inga myror eller kackelackor eller sand i sängen. Inget hav som dånar oavbrutet. Bara tystnad och drippdropp. Jag tänker mig hur jag ligger på magen naken i gräset och  och hur det regnar på min rygg och mitt hår. Jag älskar Sverige.

 

 

En lätt stresskänsla infinner sig när man kliver in på kontoret i Örebro efter fem veckor i Togo. Högarna väntar. heldag. Tur att jag har ståskrivbord. Jag försöker hitta någon slags struktur. På mitt jobb. På mitt liv. Lönlöst. Bara att le och glida med.

 

Det är ett magiskt ljus över perongen när jag kliver ut från styrelsemötet kl 22.30 med en banan i munnen och en lång arbetsdag i kroppen. Sebastian står kvar i köket och diskar kaffemuggar och godståget gnisslar och rullar långsamt förbi. Bussarna är lila och det är alldeles för sent att gå till Ali Baba och handla. En fantastisk dimma sveper in husen och långtradarna på hemvägen och vemodet från styrelsemötet skaver. Hemma maler chokladmaskinen på högsta voym. Det finns inget magiskt alls över att veta att jag måste ta hand om chokladen efter en lång arbetsdag. På bänken står en tallrik med fisk och löskokt ägg.

 

Jag står i sena försommarnatten med choklad på fingrarna. Jag slickar malstenarna som gått i melangern i tre dagar helt rena från ljummen criollochoklad. Om det är att jag gjort en bra rostning, att det är jag själv som plockat bönorna på min egen mark och torkat och jäst dem eller om det bara är vetskapen om att det är criollobönor enbart som gör smaken extra fyllig och len spelar ingen roll. Kanske är det den ljumma sommarnatten som inte är för varm och inte för kall. Kanske är det en lång arbetsdag

 

 

 

Jag skulle lätt vinna tävlingen världens sunkigast, äckligaste, skitigaste, trasigaste micro som ändå används och fungerar. Om det var en vettig tävling som fanns. Men jag värmer ändå brödet i den på tidiga morgonen. För barnen klagar att det var bakat igår. Och att det inte finns någon god ost hemma. Bortskämda ungar.

 

När jag kliver in på kontoret tidigt ringer Marie från Aného. Jag har nästan glömt bort att Togo existerar. Nu för tiden går anpassningen så fort att den inte ens existerar. Jag är båda länderna. Marie låter stressad. Det ska komma folk från Coutounou senare på dagen som har beställt kanelbullar och hon har glömt bort hur hon ska göra med smöret i bullarna. När ska det i? Jag försöker lugnt och metodiskt gå igenom receptet steg för steg väl meveten om att Marie inte kan skriva ner det. Jag avslutar med att hon kan röra ner ett ägg i smeten på slutat om hon vill men det är inte nödvändigt om hon inte har ägg hemma. Och jag har redan blandat fem ägg med smöret så nu fortsätter jag svarar Marie och skrattar. Sen lägger vi på. Så är det att driva en restaurang på distans. Jag sätter på kaffe. Saknar dansen. Jag älskar Togo.

 

 

Jag sprang runt Norasjön igår igen. Det är inte så himla peppigt med massa asfalt och backar och inga människor som står och hejar i hitorpsbacken. Men måndagar blir aldrig roligare än vad man gör dem. Så idag har jag testat en roligare träning.

Intervallträning för husmödrar som kombinerar nytta med nöje: (vilket som är nyttan och vilket som är nöjet kan man välja själv).

 

1. Mät upp sträckorna dagen innan.

2. Små barn sätter man med fördel framför en film som är en och en halv timme lång (Inte SAW eller När lammen tystnar, det gör dem oroliga, inte heller Bamse som är alldeles för korta avsnitt)

3. Byt om och gör några enkla stretchövningar (eller låt bli) medan du berättar vad som gäller för barnen.

4. Klara färdiga gå! Sätt en deg.

5. Medan degen jäser gör en god vegetarisk soppa av alla halvdåliga grönsaksrester som finns i kylen och tillsätt linser och massa vitlök. Låt puttra på låg värme jättelänge.

6. Baka ut degen till bullar och sätt på jäsning.

7. Jogga första rundan 30 min.

8. Sätt in första plåten.

9 Jogga andra rundan 12 minuter (Här kan äldre barn med fördel vara med och tävla, kan de duka/plocka ur diskmaskinen el dyl på 12 minuter?)

10. Ta ut första plåten. Om du har joggat långsamt är de mörka. Sätt in andra plåten.

11. Försök springa 12-minuters-rundan snabbare än första gången.

12. Ta ut andra plåten.

13. Stretcha lite medan brödet svalnar.

Punkt elva kan .med fördel hoppas över till förmån för en dusch.

 

Grattis, du har nu gjort ett roligt utmanande intervallpass på närmare en mil samtidigt som du bakat bröd och lagat en god vegetarisk middag! Och huset ser ut som ett bombnedslag. Eller två. Hepp.

 

 

 

 

 

Torsdag

Jag sitter på trappen och tar på mig de fuktiga träningskläderna som doftar sur svett. Jag lyssnar på dånet från havet, syrsorna, tuppen, fåglarna och ljudet från sopkvastar. Morgonljud. Klockan är kvart i sex som de flesta joggingmornar den här semestern. Idag är det ”assamption”. Kristi him. Det betyder att det är dagen då vi ska flyga hem i kväll. Om jag har ett pass. Det betyder också att det är en helgdag så alla passkontor och ambassader är väldigt stängda. Nu ska vi se vad det berömda togolesiska korruptionssystemet går för!

 

Det är också idag som det togolesiska turistministeriet ska komma på inspektion. Marie har full aktivitet för at fixa brandvarnare, numrera rum, städa och sy upp uniform till vakten. Det är idag Villa Suédoises eget fotbollslag ska spela turnering i Habitat och dagen då vi ska göra ett danspass med Zondede till Hjulsjökunteras musik. Alltså – ”Egbe Nye Egbe – Esso mulemo” som man säger på éwé (typ i dag är idag, imorgon räknas inte, det är i dag det gäller).

 

Vi äter pate med dansgruppen för sista gången, köper våra sista mango, åker vår sista moppetaxi för den här gången och äter hejdåmiddag ihop med alla i huset. Vi dansar till Hjulsjökunteras musik i flera timmar och vårt lag förlorar finalen på straffar. Och jag provar alla tänkbara vägar och kontakter. Chefen från turistministeriet är väldigt förstående och deltagande och prickar av brist efter brist som vi har åtgärdat. Snart får vi ett kvalitetsdiplom att rama in och hänga upp på väggen säger han. Jag ringer och sms:ar och flirtar med tulltjänstemän klockan fyra på morgonen och lägger fram pengar och ser ledsen ut och förklarar situationen en miljard gånger men förgäves.

 

 

Fredag

När solen går upp i Togo sitter Lena på flyget, Myra sover fortfarande hemma hos Marie i Aneho och jag sitter rätt trött och osoven på en cafeteria utanför passmyndigheten i Lomé och väntar på audience hos chef monsieur Akakpovi. Exakt två och en halv timme efter att flyget har lyft har jag alla mina papper med mitt provisoriska pass i handen och efter en halvtimme till har jag fixat nya flygbiljetter med Royal Air Maroc på måndag med en övernattning i Casablanca. Hepp.  Men lite dyrare än beräknat blir det ju. När jag sover i en taxi på väg hem till Aného ringer Julien och säger att det är dansuppträdande i morgon i Kpalimé. Bon! Je serai là! Jag har ju ändå inget inbokat i morgon. På kvällen ger jag mig ut och springer. I hotpants, rosa träningstop, finörhängen och rosa pärlarmband. Så det så. Ayi följer med och Bernard på cykel. 12km blir det. Nästan till fosfatfabriken. Sen får jag håll. Jag har ätit för mycket kokosnöt. På kvällen ser Myra och Afrikabrorsorna på film med en jättebunke popcorn och jag sover i en trasig solstol och får tusen myggbett.

 

 

Lördag

När jag och Myra kliver utanför dörren på morgonen kommer störtskuren. Så vi blir fast i köket en timme och dricker choklad och äter muffins med killarna. Sen tar vi oss med taxi hit och dit och fram och tillbaka till begravningen som ligger i en lite by vid en dålig väg långt lång utanför Kpalimé. Och vi dansar till den dödes ära. Och alla skrattar och skriker och har kul. När vi bytt om och tvättat av oss ansiktsmålningarna så blir det pate och rökt fisk under ett mangoträd. Nydansad, nyäten och solen tittar fram efter regnet sitter jag en stund med barnen i dansgruppen på busstaket och mår gott. Sen bussas hela gruppen hem med sång och sodabi hela vägen. Ett enda stopp för att proviantera frukt till alla barnen i Agou. När vi kommer hem möter alla killarna oss vid vägen och Marie har lagat pinot och pizza och vi äter i köket tillsammans och pratar strunt med småmango till efterätt. Och Afrika har verkligen greppat mig i dag för jag går och lägger mig oduschad. Efter regn, tio timmar i svettig afrikabil, ett danspass i hettan och sanden och så promenad genom lervattenpölarna hem. Så kan man göra. Jag kommer ju ändå duscha efter morgonjoggen i morgon bitti.

 

 

Söndag

Jag joggar mina vanliga sju kilometer. Idag i lera. Precis när Myra kommer och möter mig vid huset hör jag att det kommer en riktig jogginggrupp bakom mig. Med femtio personer i och trummor och koklocka och sång och likadana dressar. Gula och blå. Och han som springer längst fram med deras fana har en dress som det står Sweden på. Då måste jag ju bara hänga på. Tre kilometer till bort till borgmästeriet. Och sen tre kilometer tillbaka. Och sen blir jag medlem i deras förening ”association des jeunes togolais sportif” och köper deras joggingdress. Och sen blir det världens underbaraste dusch.

Jag och Myra har fruktätartävling så här sista dagen. Vi klämmer tillsammans en monsteravokado, två grapefrukt, fyra bananer, fem mango och lite ananas. Till frukost.

Fjärilssöndag. Hela trädgården är full med fjärilar. Blåa, röda, vita, svarta, stora och små. Vackra. Barnen springer först och fångar fjärilar, sen fångar de krabbor som de bryter benen av, sen plockar de ner kokosnötter och skalar dem. Till mina barn i Sverige. Och till Hannes säger Mawuli när han kommer ner från palmen. Et pour mormor. Et morfar. Jag och Bernard tvättar poolen. Vi äter ris & bönor hos Tanti. Jag, Myra och Mawuli promenerar till Aného och handlar glass och tomater och två väskor. Jag tänker på Mawulis liv,hur himla mycket mer ansvarstagande han blivit och hur det skulle bli om han kom till Sverige. Marie surar för att barnen inte hjälper till hemma så hon, jag och Myra äter ihop på terassen medan killarna får laga spagetti själva i köket. Sen tittar alla barn på Kirikou och klockan tolv går vår taxi från Aného.

 

 

Måndag

Alla kontroller tar dubbelt så lång tid utan pass. Jag fixar lite Euro. Vi mutar oss till sist förbi visakontrollen eftersom jag inte har något visum och Myras gick ut i fredags och vi är med på planet som lyfter 4.25.

Planen var att strosa längs strandpromenaden i Casablanca i dag, bada lite i havet, sitta på någon uteservering och dricka mintthé och jobba lite på distans på hotellets WiFi eftersom jag skulle varit tillbaks på kontoret idag. Istället sitter vi i ett klaustrofobiskt litet cementrum utan dusch och toalett i källaren på Casablancas flygplats och får inte gå ut. Hepp. Ingen Tv, radio, väckarklocka, internet, telefon, sängbord eller något mer än en säng och en spegel. Flygplatspolisen tyckte inte att det var bra att jag hade ett papper från den togolesiska passmyndigheten när jag inte är togoles. Men det verkar som de tänker mig låta mig åka vidare i morgon bitti till Sverige i alla fall. Och det lät som om vi får gå ut på flygplatsen och köpa mat i kväll. Då måste jag försöka hitta en väckarklocka så att vi inte missar Stockholmsflyget i morgon bitti. Men det blir två dagar utan morgonjogg.

Sitter i en minibuss tillsammans med arton andra på väg till Lomé och grämer mig över att jag hade passet i handväskan. Hämtar ut ”attestation de declaration de vo”l som är klar hos ”gendarmerie national” och sitter resten av förmiddagen på Tyska ambassaden och väntar på min tur bara för att få veta att de inte kan utfärda något resedokument åt mig. De råder mig att kontakta franska ambassaden när de öppnar i morgon bitti. Jag, Lena, Mawuli och Myra går till marknaden. Africa-chop! ropar en man efter mig och Lena när vi går längs vägen och äter rykande färska Ablo ur en åse med jättestark sås till i den jättevarma afrikanska solen och är jättesvettiga. Lämnar in ett tyg med tuppar på hos skräddaren för att han ska sy mig en ny afrikapyamas. Det blir nattliv i Lome med dansgruppen. Vi dansar rumporna av oss både på Lomés finaste nattklubb där alla uppklädda människor står och dansar framför en spegel och en cola kostar 60kr och ute på boulevarden i vimlet där en cola kostar 6kr. Att festa loss med dansgruppen är som fem träningspass efter varandra och kroppen blir glad och vi somnar på golvet i ett rum när klockan är halv fem på morgonen.

 

 

Klockan sex är det morgonjogg i regnet i Lomé. Ensam. Sen joggar jag och Julien hem till hans mamma och pratar om stulna saker. Snabbdusch, på med gårdagens utekläder igen och så åker jag och Pascal till franska ambassaden. Som har stängt. De firar segern i andra världskriget. Hepp. Så det blir service de passeports istället. Man går in på bakgården, förbi militärerna, upp tre trappor och letar på dörr sjutton. Där inne sitter sekretararen och studerar sin kalender. En man i lång grön skjorta sitter och läser en tjock bok om olika fiskar och nickar medhållande för sig själv varje gång han vänder blad. En annan man sitter och skriver upp utvalda siffror ur sin telefonbok på ett papper. Till slut har chefen tid att ta emot och vi får följa med honom till ett kontor på andra våningen där vi får en ny man at hänga på. Han skäller ut sin sekreterare och vi väntar. Han är barca-fan och vi får gå med honom ner till första våningen och fylla i papper och betala böter och så fortsätter det i ett par timmar med frågor av typen varför tjuven inte tog Myras pass också, varför jag inte hade min mamma med mig och varför jag måste åka hem på fredag morgon och vad jag använder för tandkräm. Vi betalar mutor i flera omgångar för att de ska göra klart papprena under dagen eftersom det är ledig dag i morgon. Sen åker vi moppe genom hela Lome i ösregnet. Jag Pascal och Julien. När det regnar som värst stannar vi och tar en sötkaffe och väntar ut störtskurarna. När jag kommer hemvandrande längs den röda vägen droppande blöt och ganska trött och tomhänt möts jag av Armand på en cykel med bara ett handtag (det andra har rostat bort), Mawuli som tar mig i handen och förklarar att han behöver nya skor och en liten vit tjej som sitter i köket hos Marie och äter pommes med ketchup och säger att jag aldrig är hemma. Må så vara. Myra spelar fotboll med Prospere och kompisarna i vattenpölarna länge. Jag tar en huvudvärkstablett och gå till Tanti och äter ris och sen sopar jag och väntar och mal majs och väntar och försöker ordna ner kakaobönor från Agou och väntar… Om de ringer och säger jag får ett tillfällig pass i dag ska jag också fira andra världskrigets slut i kväll.

Efter en hel förmiddag av ihållande regn, flera koppar värmande nescafe, plaskjoggingtur och stötar från alla eluttag drar hela familjen (Marie, Jag, Lena, Bernard, Armand, Mawuli och Myra) till hotelleriorganisationens förstamajfest på hotell miss. Vi äter couscous, dricker Whiskey och sjunger togolesiska arbetarsånger. Vi går hem i högklackat genom den röda leran och Mawuli ropar ”hejdå” och ”sluta gnälla” efter varenda moppetaxi.

 

 

Redan efter morgonjoggen tar vi en taxi in till Lomé och hänger med dansgruppen hela dagen. På eftermiddagen dansar och spelar vi tillsammans på en folkbildningseftermiddag där läkare kommit till kvarteret för att berätta om familjeplanering, visa bilder på äggstockar och trä kondomer på en träpenis. Alla som är där får ställa frågor och svara. En riktigt rolig tillställning. Jag får mer danskomplimanger än vad som är nyttigt för en liten viting och Julien är stolt som en tupp när han håller koreografens tal efteråt till gruppen på bar New Harlem. Vi äter Djenkoume och dricker billig Whiskey med gruppen. Myra och jag leker kurragömma och engagerar hela gårdens barn och vuxna fram till på sena kvällen. Det är varmt att sitta under plåttaket på en hög med kolsäckar alldeles stilla. Sen går vi ut och tittar på godnattbrasor när kvarterets barn eldar skräp och brasorna speglar sig i vattenpölarna. På natten sitter vi på New Harlem och pratar dansminnen och gör upp planer för framtiden.

 

 

När solen går upp ger vi oss av mot Kara med postbussen. Hettan i bussen går att skära med kniv och ett par timmar får vi sitta bredvid vägen i väntan på en ny buss och mekaniker. Några korta stopp för att proviantera bananer, friterade bönbollar, läsk och avokado och efter elva timmar på röda vägar, genom små byar, berg, svett och savann är vi framme.

 

 

 

Joggar förbi togolesiska kommandostyrkans fallskärmsjägare utanför Kara på tidig morgonjogg. Ett par timmars väntan på marknaden innan en taxi till Sarakawa äntligen är full och ger sig av. En av de bättre taxibilarna med spräckt framruta som man får putta igång. Sen köper vi parkbiljetter och två saftiga mango direkt från trädet och så får vi åka Safarijeepsflak genom parken och ser zebror, antiloper, gnuer och sköldpaddor. Guiden har varit skogsvaktare i Agotime Koumassi och har en brorsa som nog vill börja jobba på vår mark. Eftersom det inte går någon taxi tillbaka får vi åka fyra personer på en moppe i 35 km. Vi handlar kalsonger, godis och buffelost på marknaden och hänger med personalen utanför Togotelecom i tre timmar för att få komma in till direktören en lördagkväll och konfigurera det nya modemet jag köpt för att få internet. Vi får ångkokta ablo och chili-ingefärsås på en bar som serverar tetrapack med rödvin i svarta plastpåsar och Myra sover i mitt knä. Vi knallar runt på Karas gator mitt i natten och lyckas flirt-prata oss förbi militären utan att varken behöva muta oss fram eller gifta bort vare sig Myra eller Lena. Somnar gott på ett sunkigt hotellrum vid tvåtiden. Vi är på semester.

 

 

Jag får väcka hotellvakten som sover på soffan för att komma ut och jogga vid femtiden. Det är oväder ute och regnar när vi tar oss till busstationen. Bussresan är helt oafrikansk och tar bara åtta timmar till Lome i en buss som inte pajar en enda gång. Vi handlar mango och grönsaker av trevliga kvinnor längst in på marknaden. En kille försöker rycka min väska. Han rycker och rycker och jag håller i. Sen håller jag i honom en stund och sen i väskan igen innan den går sönder och innehållet ramlar ut på marken. Trettio personer tittar på men har efteråt inte sett någonting. Tjuven får inte med sig fettbollarna, grapefrukten, de nya kalsongerna, buffelosten, Tures nya nationalitetshandlingar, min hårklämma, Myra och Lenas pass. Men han lyckas ta mitt pass, mitt körkort, mitt visakort, min svenska telefon, min togolesiska telefon, mitt nya internet på usb som jag satt tre timmar i går för att få konfigurerat och så alla mina pengar. Hepp. Marie gör världens godaste Irish coffee i baren på Villa Suédoise på kvällen och vi sitter och lyssnar på havet. Kara var trevligt men Aneho är hemma.

 

 

Morgonjoggar och grämer mig över att jag inte sparkade ficktjuven i magen. Vad ska han med mitt pass till? Nu får jag sitta av förmiddagen på gendarmerie national, togocel, togotelecom och service de passeports. Roligare kan man ha. Och inga bilder från danseen och semestern i Kara får ni se heller. På kvällen dansträning, Djenkoume och regn som hänger i luften.

Fredag

Vi leker vita turister i Erics stora svarta jeep och drar över savannen mot bushen. Till lunch soyaspett med chilikrydda i Agou innan vi ger oss ut på den röda vägen mot odlingarna. Om man vill uppleva Afrikas alla sorters olika dåliga vägar på en enda sträcka så är vägen mellan Agou och Agotime Koumassi den ultimata sträckan. Först är det röd väg med jättedjupa fåror där vattenet runnit nerför sluttningarna, sen är det steniga vägen som håller på att skaka sönder bilen. Efter det kommer det som egentligen ska vara asfaltsväg men är mest hål och av asfalten är det bara hårda kanter kvar och så sist kommer lervägen med vattenhål djupa som badkar.

 

Marie gör kladdig avokadosallad till kvällsmat som vi äter med händerna i ficklampans sken.på farmen Kekeli där vi sover fyra personer i samma förråd som förra veckan.

 

Bara när jag går ut på toa mitt i natten tänker jag på att ormar sägs trivas i de hoprullade vissnade bladen på bananplantorna. Annars tänker jag på annat. Jag tar lite toapaper och kryper in under kakaoträd och bananplantor till hålet i marken med maskar längst ner och två stenar att stå på. Jag skriker inte högt när en höna flaxar ner från den lilla palmen rakt ner i huvet på mig. Folk sover ju och jag är ju van vid Afrika gudbevars.

 

 

 

Lördag

Jag vaknar av att det stinker av jästa otorkade kakaobönor. Klockan är sex och utanför i gryningen står Kolgrillen och brinner. Tupparna har galt i två timmar redan och Myra har hög feber och har varit vaken halva natten men sover just nu vidare på cementgolvet när jag smyger ut. Springkläderna luktar flerdagarssvett och är fuktiga från gårdagens regn.

Liten vit sjukling sitter och kliar sig på benen på en stock vid vägen när jag kommer joggande tillbaks. Gråtande tar hon min hand och vi går ner till duschen och sköljer bort myggbett, kiss, svett, banankladd och lite feber. Sen får hon vara som en afrikansk bebis och åka på min rygg runt på markerna under dagen. Hon sover på en bastmatta när vi kapar bambu på kakaomarken, när vi skördar kakao på ett annat ställe och när vi röjer gräs med machete där den nya kakaoplanteringen ska kompletteras med trehundra kakaoträd och trehundra bananer.

 

Vi leker taxi och skjutsar gamlingen som har stått och väntat på moppetaxi hela förmiddagen till Nyaite precis vid Ghanagränsen och tar en läsk vid den enda baren i byn. Sen tar vi med svärdottern till vakten på gården där vi bor och hennes maniocsäck till Agou.

En kort sväng på Kpalimes handelsträdgård där vi köper fruktträd och äter stjärnfrukt direkt från trädet och så buffelost med chilikrydda till lunch.

 

Vi vaknar i Kouma Konda, en liten by. Där kan man springa upp till en bergstopp och se ut över Kpalime, Chateau Vialle på en av de andra bergstopparna och små röda byar i de gröna Ghanabergen. Där är det svalt när man vaknar av fåglarna och man kan ha avocadokastning på det lilla hotellets tak efter frukost. På centre artisanal hittar vi en man som har en bror som ska komma dit efter morgonsporten och som har en påse med ebenholtsfrön hemma som vi får köpa för 15 000cfa. Vilken tur man kan ha!

 

Klockan är tre och vi sitter i Agotime Koumassi igen och väntar på Koko. Det är 42 grader i skuggan vid vägkanten och Myra är varm som ett element på min rygg. En halvtimme senare står vi ute på marken med våra nyinköpta mango- och avokadoplantor. Regnet öser ner. Det åskar och blixtrar och genomvåta söker Lena, Myra, jag och Kokos barn skydd under en palm. Myra gnäller och gråter och skakar tänder av feberfrossa och kyla och blåst medan Marie och Koko klafsar runt på den nyplanterade jordnötsåkern och planterar ut träd på vad jag tycker verkar vara helt fel ställen. Men inte orkar jag bry mig. Vi markerar ut platsen för en brunn och så klafsar vi hem och vrider ur våra kläder och äter avokadosallad med fingrarna i ficklampans sken. Överallt hänger genomblöta kläder och handdukar och kakaobönorna luktar ännu mer än i går. Dripp-dropp.

 

Måndag

Den lilla vitingen ger sig ut på landsvägen och springer och rätt vad det är så möter hon den första svartingen som är på väg till sin farm med en spade på huvudet. -Yovo yovo, fikolleio (Lilla viting, viting var är du på väg) ropar svartingen och den lilla vitingen svarar -Ma podo vide (Jag är bara ute och springer lite). Svartingen skrattar och vinkar och den lilla vitingen fortsätter. Snart möter hon den andra svartingen som bär en balja med majskolvar och en machete på huvudet. Yovo yovo, fikolleio (Lilla viting, viting var är du på väg) och den lilla vitingen svarar Ma podo vide (Jag är bara ute och springer lite). Svartingen skrattar och vinkar och säger -du courage! och den lilla vitingen fortsätter. Snart möter den lilla vitingen den tredje svartingen som inte bär på någonting. De utbyter morgonens artighetsfraser och svartingen säger till vitingen att jogga hem till sitt barn eftersom svartingen ska ut och promenera lite och att snart kommer lantmätaren och de ska räkna på vad det kan kosta att bygga sig ett litet hus som inte vinden kan blåsa och flåsa sönder där de kan sitta och se solen gå ner efter dagens arbete på fälten…

 

 

Och inte startar den lilla vitingens stora svarta bil mitt i den Togolesiska bushen heller. Efter  puttande och frustande åker några iväg på sin moppe för att hämta hjälp. Men när bilen har fått vila en halvtimme i solen så går den som en klocka och de små vitingarna kan åka hem till Aneho igen. Vilket är mördande varmt och svettigt mitt på dagen med lantmätare och bambu och bananer och plantor och svettkläder och smuts överallt.

Hemma på gården väntar alla barn som får bröd från Lomé och småmango och varsin banan. Vi fyller på fruktförrådet med bananer, apelsiner och avokado som vi plockat på marken.

 

Tisdag

Trädgårdstisdag. Allt klipps och ansas och binds upp. Bouganvillean vid brunnen blir det inte mycket kvar av. Ebenholtsfrön läggs i blöt.

Tvätttisdag. Allt blir rent efter en halvliter klorin och två timmars tvätt i solen. Bilen med.

Skrubba-poolen-tisdag.

Marknadstisdag. Hela familjen (just nu Marie, Jag, Lena, Armand, Bernard, Myra och Mawuli) drar på marknaden och strosar och handlar fettbollar och rödvin på tetrapack.

Internet-funkar-inte-som-vanligt-tisdag.

På kvällen sitter vi nere vid köket och Marie, Ali och Antoinette gör med gemensamma ansträngningar Irish coffee. Riktigt god. Efter det att vi visat hur elvispen fungerar.

 

Onsdag

Inget internet.

Marksnack med en potentiell skogvaktare från Afagnan till frukost. Sen kommer Madame från hotell Safari och Monsieur från Prince Noir. De är ute och tar uppanmälningar till festen som vi i hotellägarnas intresseorganisation i Aneho ska ha den 1 maj. Klart vi ska gå. Knallar ner för trappen med kolonialpelare och ser ut över huset och känner mig igen som den vita kolonialmadamen. Hackar rost från gångjärnen på huset med machete.

 

Torsdag

Vi äter papaya och dricker druvjuice hemma hos Eric i Lomé när vi lämnar tillbaka bilen. Chauffören som skjutsar oss till Aného petar öronen med vägtullsbiljetten och släpper av oss vid vägkanten. Vi tar vår halvtinade kyckling från supermarket och knallar den röda vägen ner till huset vid havet.

Jag står i uteduschen. Skymning. Jag öser solvarmt vatten över mig med en plastskopa och gnuggar skinnet med kokosnötshår som Mawuli köpt hos Tanti. Runt omkring mig är det folk. Gilbert ber mig om pengar till fisk och majsmjöl. Vi har dansat och kroppen är skönt trött. Antoinette serverar öl till några gäster på terassen. Myra och Adjo far runt och Marie tvättar lakan till gäster som ska komma i helgen. Här är jag i duschen mitt i livet.

Pommes, vitkål och rödvin till kvällsmat nere i köket. Myra och afrikabrorsorna kollar film. Dansarna lagar akoume. Anani kommer förbi med ännu en potentiell skogvaktare.

 

 

Fredag

Regn.  Åtta kilometers klafsmorgonjogg i leran. Jag möter massor av glada människor jag känner längs vägen och någon har tappat okra med tio meters mellanrum som ett spår att följa. Tjipp-tjipp-dans på den blöta terassen. ACn i andra lägenheten är ”grillé” och måste lagas. Varmt kaffe. En vecka utan internet i huset. Jag åker in till Aneho för att jobba lite på internetcafe. En sval dag. I eftermiddag ska vi dansa igen och sen ska vi laga fredagspizza och njuta av den och kanske en Awoyo i pailotten vid köket. Fredagsmys i Villa Suédoise.

Jag sitter i gryningen i ett litet förråd i närheten av Agoutime Koumassi och försöker få ut snöret som åkt in i linningen på mina springshorts. Jag har verkligen ingen säkerhetsnål till hands. Och inget lyse. Lena och Myra ligger på tvärs över sängen och Marie ligger på bastmattan på golvet. Sex kilometer på den röda lilla vägen mot Ghana. Jag möter män och kvinnor på väg mot sina odlingar med machete och korgar. Nästa vecka ska jag upp igen hit och plantera. 

 

   

 

 

Jag och Myra pratar om larver och maskar under morgonduschen. Det faller sig naturligt när de kryper omkring fötterna på en. Fjärilslarverna är mjuka och mysiga säger Myra. Vi stuvar ner alla svettkläder från gårdagens djungelstrapatser i ryggsäcken och åker på Kokous motorcykel bort till Tsalis gård. Myra köper pärlor av en togolesisk gårdfarihandlare och bönor med olja till frukost av Tsalis första fru. Vi betalar 25 000cfa och två schnapps till den lokala kungen för att han ska skriva under alla våra köpekontrakt på markerna. Sådana är reglerna. Vi har ett långt möte med Tsali och Kouko om palmspriten. Det slutar med att vi får med oss åttio liter som vi binder fast på mopen på smala slingervägarna tillbaka till Agou.

 

 

Vi köper lerbollar på marknaden för att laga pizzaugnen som börjar bli sliten i botten. Den afrikanska solen är obarmhärtig mot oss på marknaden och lyser över kol, ananas, tomater och konserver. Myra åker ensam hem på en moppe när hon inte orkar längre. Hon är stor här i Afrika. På eftermiddagen dansar vi. Efter träningen blir det alla barnens tur. Det är det roligaste på alltihop. Wow vilket drag!!! Kocken från Accra har skickat med kakor med Julien som present och vi har kakor kvar från caféet i Enköping. Så på kvällen blir det kakbuffé med poäng. Accra mot Enköping. Enköping går segrande ur striden med nöttårtan.

 

 

    

 

 

En del onsdagar kräver siesta. Idag är det en sån dag. Dagen efter marknaden. Siesta och skura golv. Rörmokaren har kommit och vi kan fylla poolen. Sen blir det dans också. Och lagning av internet (inte billigt). Och lagning av pizzaugnen. Och har man lagat pizzaugnen så måste den ju provköras direkt. Gilbert ber om tretusen cfa till majsmjöl när han hör att det ska bli pizza till kvällsmat… Det nya fotbolslaget tränar i sina gulblå dressar på stranden. På söndag ska de ha sin första match.

 

    

Vi är i tid, är trötta, har ätit hallonchesecake från Enköping i Casablanca och bara haft ett ordentligt spyanfall på hela resan

 

Anländer Lome kl 03.19 där hela dansgruppen tar emot oss. 27 grader. Inget bagage har kommit. Vi ser solen gå upp i Aneho. Det har regnat. Hela terassen är blöt. Trädgården har verkligen börjat växa igen sen vi fick sötvatten till huset. Gräset tar sig och buskarna och träden är fulla med blommor. Oreganoplantorna är en centimeter, tomater spirar i komposten, vita hibiskusar blommar i skyggan, gullrankan klättrar i trädet.

 

 

Alla barn är här. Vi stoppar brödcykeln och får bröd och nescafe till frukost. Bada, sova middag, åka till Lome och betala interneträkningen. Taxin kokar och vi får ta en ny. Växla pengar på svarta marknaden. Köpa frukt och grönsaker. Laga sallad och dricka öl.

 

   

 

 

 

    

 

    

 

 

 

Jogging. Vi äter all frukt vi kan komma på till frukost. Sen gräver vi ur duschen , tvättar all sten,fyller på med ny sand och får solsting. Ingen el. På eftermiddagen promenad till Aneho genom vägarbetet. Vi tittar på den nya bron, köper mjöl, olja, la vache qui rit och tar en moppe hem. Pluggar med barnen i pailotten. Köper fisk av Esta på taket medan elektrikern lagar routern.

 

 

 

 

Morgonjogg. Mango värd att dö för till frukost. Varje dag ris och bönor hos Tanti. Rörmokarn kommer och vi filosoferar över varför vitingar vill bli svarta och tvärtom. Stor fråga. Marie har använt den franska duschtvålen jag köpte i januari som hudcreme. Hon har blivit alldeles vit om benen. Läskigt. Alltså riktigt vit. Nästan som jag. Jag och Myra mutar ut vårt bagage i Lome. Vi åker på Juliens moppe runt och lämnar av grejer i kvarteren innan vi köper pizzaost på supermarche och far hem. Vi sitter "hela familjen" och sjunger barnsånger, äter pizza och ser My little pony på film ute vid Maries kök. Sen kan vi inte hålla oss längre utan plockar fram fotbollsgrejerna vi har med oss till imorgon...

 

   

 

 

 

Det är uppställning vid köket och utdelning av lagtröjor 05.30. Alla barn är där. Alla blir fina och grymt peppade. En farmor kommer med sin flicka som varit ledsen hela morgonen för att hon också vill vara med så hon får en tröja och får låna Algots gamla badshorts. Sen springer vi sjungande och svettiga sex kilometer. Ali i täten och Marie sist.Däremellan massa barn. Solen stiger. Vi sopar stranden och utanför huset. Alla barn får Djenkoume och läsk och sen blir det fotboll på stranden. Vi badar. Tantis son simmar för långt ut och håller på att drunkna men Ali räddar honom. Han spyr och får åka till sjukhuset. Vi delar ut presenter på taket och sen blir det skola och choklad från Sverige. Lena, Mawuli och Myra lär sig franska, Jag lär mig Mina och Bernard lär sig Svenska.

 

         

 

 

Lördag

Om det finns något som är sunkigare än att äta nästan en hel påse bearnaissåschips på fredagskvällen så är det att hälla i sig resten direkt ur påsen på lördag morgon.

Tvättmaskinsluckan har hittills gått att öppna med en skruvmejsel. Från och med idag går det inte. Funderar på tvätten när Göte ringer och säger att han fixar in oss på Zenits sista föreställning i kväll. Göte är snäll och tvätttankarna ger vika.

 

Söndag

Roadtrip men Mike & Lena. Allt är såå stockholmigt. Macka & kaffe 102kr. parkering 70kr i timmen. Felkörning runt halva stan. Alla människor är ute och åker skridskor på vikarna i Stockholm utom vi. En fantastisk föreställning och mycket tid för prat. På kvällen kostar en flygbiljett till Togo 5215kr. Ett pris man bara inte kan motstå. Jag köper två.

 

 

Måndag

Tränar på crosstrainern klockan halv sex på morgonen till morgonandakten med universitetsprästen på Malmö högskola. Han spelar visa från Utanmyra. Jag blir melankolisk. Steker ägg. Eldar.Tvätthögen växer och jag skickar över fem tusen till nya vattenledningar i Togo. Undrar vad en ny tvättmaskinslucka kan kosta.

 

Tisdag

Tvätthögen faller ner på golvet. Ingenstans säljer de black eye-bönor. I Togo säljer de black-eye-bönor i var enda kiosk och affär. Det får bli veggolasagne till kvällsmat istället. Det är ju också gott. Fast det är ju inte black-eye-bönor.

 

Onsdag

Dagen då jag sitter på Järle gård och grottar ner mig i Bergslagsspelen, gör tre-rätters till min familj och får hem den nya tvättmaskinsluckan. Efterätt skulle det inte bli egentligen. Men det blir lisom inten ordning på en tre-rätters utan efterätt. Och sen är det ju samiska nationaldagen i dag. Så jag gör en samsisk pannacotta. Med samiska vindruvor. Och samisk chokladkräm. Inte tokigt alls.

 

Torsdag

Jag vabbar halva dagen. Jag tvättar allt. Och bakar bananmuffins. Diskmaskinen går sönder.

 

Fredag

Diskmaskinen är trasig

 

Lördag

Diskmaskinen är trasig. Åker skidor.

 

    

 

Söndag

Diskmaskinen är trasig

 

Måndag

Vab med Myra:

-Och hur blir det snö då? Ändå ganska lätt att svara på.

-Och hur gjorde gud när han gjorde världen? Gud skapade HELA jorden. Visst är det så!?! Och sen kom Jesus och gav den näring. Och skapade vintern och alla postlådor.  Och nu är han uppe i himlen. Med änglarna. Jag vill bli en ängel. De är så vackra. Som snön på träden. Hur gör man vind? Alltså jag vet hur man blåser en liten liten vind men en sån där jättestor…

 

När mina öron är trötta sätter jag på film. Ägnar sen hela förmiddagen åt att prata med tyska posten, togolesiska ambassaden i Berlin, Ethiopian Airlines och söka efter den lokala passmyndigheten i Adis.

 

Tisdag

Sonen blir bjuden som ensam kille på tjejparty. Han undrar försiktigt om han ska ta det som en förolämpning eller en komplimang. Komplimang skriker alla vuxna. Diskmaskinen är trasig. Jobbar från 08.00-22.00. Plastföreläsning, verksamhetsberättelse och en hel massa mail och samtal och anmälningar. När jag kommer hem är disken ren. Pappa har landat i Lomé utan passet med visum men med tillfälligt pass och en attestation som jag fixat fram om att de får komma in i Togo med massor av stämplar och frimärken. Och ibland ska man vara glad över det afrikanska korrupta systemet. Och jag är avis. Äventyr och värme. Jag har suttit på golvet med datorn i knät och ryggen mot elementet och jobbat i dag.

 

Onsdag

MÅSTE ha grädde i kaffet eftersom mjölken är slut! Myra hostar till hon spyr och blöder näsblod. Vi ser Savannens hjältar och Dora på franska en miljon gånger. Och jag skottar snö och mailar om inställda kurser och nya mötestider medan hon ser Dora en gång till. Jag tittar på den trasiga diskmaskinen. Tankens kraft. Det har hänt att saker självläkt förut.

Söndag

Det finns situationer man aldrig kan förutse. Gänglåsningsvätska och mosade gröna ärtor på min nya nytvättade tröja tex. Visste inte ens att vi hade gänglåsning hemma och än mindre vet jag vad man använder den till. Inget bra att få den på kläderna i alla fall. Sur. Hoppar i overallen och går ut och eldar.

 

Så intensiv och fanatisk. Blir trött på mig själv. Varför måste jag hitta på saker hela tiden och dra dem till sin spets? Varför kan jag inte bara se Tv och vara nöjd? Måste jag starta nya projekt på jobbet innan de gamla är slut, aldrig avsluta en diskussion i tid, alltid baka mer bullar, starta fler kurser, längta efter andra världar, lära mig mer danser, köpa mer mark och alltid vilja ha något annat? En ständig strävan. Välsignelse och förbannelse.

 

 

Måndag

-Varför tar de som jobbar på de här åkrarna inte bort snön?

- Tar bort snön?

-Ja. Så att det växer lite bättre.

-Det kommer ju växa bättre till sommaren.

-Men då är ju jag redan sex år och fastan är över.

Vad får ungen allt ifrån…

 

Kroppen är smart. Känslor är kroppens sätt att få oss att göra det vi borde för att säkra artens fortlevnad. Att vara känslostyrd borde alltså inte vara så irrationellt och flummigt som det har en stämpel av. Att låta bli saker som man är rädd för eller följa sina lustar kanske är bra. Ture undrar om man kan bli filosof. Jag säger att det kan man. Lyssnar på en klok kvinna på P1 som säger att man aldrig ska äta saker för att de är nyttiga. Man ska äta för att det är gott och älska för att njuta. Så enkelt -så genialiskt. Amatörfilosofen Jenny gillar det.

 

När jag kommer hem sent på kvällen efter styrelsemöte på jobbet skriker värmepumpen. Kall Pytt i panna som systern har lagat finns. Fattar inte att hon engagerat orkar laga mat till sina barn på kvällarna efter att ha stått i en skolbespisning hela dagen. Jag orkar ju sällan öppna datorn på kvällarna. Jag tystar värmepumpen och min kurrande mage med pytt-i-panna. Ja eller… ni förstår… inte pytt-i-värmepumpen.

 

Tisdag

Dagen då jag upptäckte att det finns en Facebookgrupp som heter Örebros snyggaste Afrikaner och en Swingersklubb för föräldralediga.

 

 

Onsdag

Visste ni vilken existentiell ångest och ensamhet man kan vakna med kl 5.40 en onsdagsmorgon mitt i livet? Jaha, det visste ni. Alla visste det?! Ja då så. Det är ju ändå en liten tröst. Fumlar runt i köket och sätter en deg. Naken. Tar på mig skoteroverallen utan en tråd under och går ut och matar pannan och hönsen. Att kunna gå naken hemma är något av det bästa med att bo på landet.

 

Att jag glömmer att fylla i fritidsschemat och skicka med barnen skidor till skolan är inte bra. Det kan till och med vara respektlöst mot andra. Men det gör mig inte till en dålig människa. Går på after work och skiter i dagens träning. Det gör mig inte heller till en dålig människa.

Äter ost och vispgrädde ur kylen när jag kommer hem och struntar i att duscha. Det finns inga dåliga människor.

 

Torsdag

Till middagen smörar barnen för att få se James Bond. Efter en lång rolig diskussion om vad som hade hänt om man gjort en precis likadan James Bond-film med en kvinna i huvudrollen och hur det hade påverkat olika scener får barnen se ”Die another day”

 

 

Fredag

Försöker bara förstå världen. Hela tiden. Det är det allt det här bloggandet går ut på. Jag har tur och mitt morgonmöte dyker inte upp. Jag hinner jobba lite. Glada trevliga kollegor på kontoret idag. En hjärnforskare, träffa gamla bekantskaper, anställa en nya ung projektledare, gratis lunch och knäck som Tobba har med sig till fikat. Vad mer kan man begära av en fredag? Vi åker och badar med de små barnen medan de stora barnen och deras kompisar sprayar hela huset med parfym och försöker tända eld på den. Jag pratar med Julien som gjort en ny skiva till mig och med Togolesiska ambassaden i Berlin som varken pratar engelska eller franska och han som vet om det går att få expressvisum jobbar kanske någon gång i nästa vecka.

 

Myra är nöjd och trött i bilen. Jag behöver inte säga ett ord. Hon håller låda hela vägen.

-Men på riktigt riktigt mamma, finns Gud?

-Mamma, vet du att nu är det natt i andra världar.  Det finns skiiitmånga världar. Och solar. Men på de andra solarna pratar de ett annat språk. Vi ligger i rymden. Jorden svävar liksom. Vilken planet ligger närmast solen? Är det Spanien eller Mattias. Eller det var kanske en tjej… Jag ska bli kvinna när jag bli stor. Det ska du med. Kvinna. Det ska alla tjejer. En miljard är mer än tusen. Det är skiitmånga solar. Överallt. Och så deras planeter. Om man sätter ihop alla planeter i en hög så är det mer än hundra. Det vet jag. Det finns rävar i skogen. Men inte björnar. Fast det finns björnar. Ing-Marie säger att det kanske bara var spåren av en stor hund men Leeane och Minne vet att det är björnspår. Det finns skiitmånga björnar och skiitmånga solar…

Aného bjuder på ananas, kokosnöt, stekt ägg, brieost, thé, sol och en fantastisk vit bouganvillea till frukost. Fiskarna ropar Ayele efter mig när vi drar iväg på joggingtur. flera gånger. Ayelevi är mitt togolesiska namn. Om jag vänder mig om kommer de att skratta åt mig och skoja om något som jag inte förstår. De har redan tagit ett par stärkande supar på morgonen. Om jag inte vänder mig om kommer de tycka att jag är en vit snobb. Svårt val. Dagens ordspråk: Det är inte svårare att bära en vattenbalja på huvudet och ett barn på ryggen än det europeiska koloniala arvet på sina axlar.

 

Mina fötter värker av två dagar med dubbla danspass och sår från glassplitter. Mina lår är alldeles stela av Adjogbo och morgonjogg sex dagar i veckan. Dessutom har en av de nyfunna små kattungarna bitit mig i fingret. Nu har vi två tama kattungar och tre vilda. Vi dansar på förmiddagen. Sedan kommer en togolesisk kock som jobbar på en libanesisk restaurang i Accra och lagar fransk partylunch till alla med Djenkoume, kött, fisk, bönor, sallad och tiramisu till efterätt. Vilken fantastisk lyx. Julien bjuder.

 

 

Jag och Marie spenderar eftermiddagen på CEET, elbolaget. Roligare kan man ha. Det är fredagkväll. Och så plötsligt mitt i afropoppen som spelas från elva på morgonen till elva på kvällen och fredagsröjet i baren på Villa Suedoise så bryts strömmen. Det blir tyst. Vågorna dånar och bara en ensam fiol med Kalle Moreus tonar fram från min dator. Jag sitter i paillotten vid köket där Marie eldar pizzaugnen med kokosnötter och bakar pizza för fulla muggar. En stunds overklighet i tystnaden innan CEET slår på strömmen igen.

 

 

Mot Agoutime Koumassi igen. Jag kör en stor svart stadsjeep över den afrikanska savannen i flera timmar och känner mig riktigt cool, miljöförstörande och svettig. Jag och Marie pratar om att bygga oss en lite lerhydda i Koumassi så at vi slipper åka så mycket. Man kan faktiskt göra det om man vill. Dagens ordspråk: Det är inte svårare att bygga en lerhydda i Agoutime Koumassi än att låna pengar till en villa i Nora.

 

 

 

Vi hämtar upp vår lantmätare i Agou och eftersom Tsali är i kyrkan när vi kommer till Koumassi vid tio så provar vi att åka några kilometer till mot Ghana och ta oss över bron utan visum. Det funkar. Vi dricker varm fanta i en liten Ghanaby och åker sedan tillbaks till Togo igen. Hela dagen går åt till att vandra genom djungeln och genom gräs och floder för att kolla till plantor och se på ny mark som Tsali vill sälja och förhandla om ogräsmedel röjning mot skogsbränder, skogsvaktarlön, plåttunnor, plantering och rensning. Ingen kakao får vi med oss hem men några liter färdig palmsprit som råkar läcka ut lite i bilen och massor av god frukt. Dessutom är vi två hektar mark rikare och en massa cfa fattigare. Så kan det gå. Dagens ordspråk: Det är bara lite svårare att impulsshoppa i Koumassi än på Marieberg.

 

Nyårsafton

Alla som har ordnat barnkalas vet hur man brukar känna sig på kvällen efteråt. Urvriden disktrasa- typ. Hämtmat och soffa brukar kännas som en bra idé. Sen åtta år tillbaks så är det så i vår familj varje nyår. Inte mycket till nyårspartajork kvar. Samma sak i år. Tårtan uppäten på en minut. Barn och läsk överallt. Efter hamburgarna som Algot önskat till kvällsmat blir vi sittande på terassen och gör ingenting. Dricker lite vitt vin och äter upp den sista hamburgerlöken. Slöpratar. Till slut tar vi oss i kragen och tar oss ut i baren för att åtminstone ta en öl och känna sanden, vinden och de kulörta lyktorna lite innan vi tar kväll. Vi ska skjuta lite raketer. Bartendern, Marie, Fifi (Tures syster från Lomé) och Ali hänger i baren. Och så en ung kille på 20 bast från kvarteret som jag inte vet vad han heter. Alla kvarterets barn samlas för raketerna och godiset. När klockan är tolv i Sverige öppnar vi sötchampagnen som var den enda som fanns i Aného och skålar för Sverige. Sen drar Ali och Fifi igång dansen på den lilla röda vägen utanför baren. Jesussånger, treditionell ewe-musik, nyaste Nigeriapoppen, marengue och franskt dansband i bartenderns mix. Och vi dansar. Och vi dansar. Och vi dansar lite till. Barfota i sanden. Barnen droppar av. Esta, fyrbarnsmamman från gården mitt emot som bara var ett flickeflarn när jag kom ner första gången kommer ut från sin hydda, uppklädd och danssugen, jättesnickaren som är minst två och tio med båtar till skor kommer, Estas mamma som är på besök, Lilla Marie som är nio år och hjälpreda hos Tanti på 7-11, Simon, Fifi, Mawuli och sen en finklädd mager kvinna som brukar gå i grannkyrkan och hennes dotter. Andra kommer och går längs vägen. Och vi dansar. Och när strömavbrotten kommer så sjunger vi och dansar i mörkret. Ali tokdansar. Det är som värsta nattklubben fast mycket bättre. Någon bjuder på sodabi till alla. Vi dansar in det togolesiska nyåret. Av Esta får jag den finaste komplimangen. Hon säger att jag verkligen har kommit till Aného nu, nu när jag kan dansa som de. Det tog arton år i Togo. Vi förlorar oss helt i dansen och vi finner oss själva i den. Sen badar vi i havet med kläder på. Vi sjunger Togolesiska psalmer och Marie och Ali ber för det nya året. Bästa nyårfirandet sen jag satt i Baguida på en soptippstrand med Malin och halvsov och misstog grisarna för fyrverkerier. Ja och då räknar jag ju inte in det nyåret som Algot föddes för det var ju av ett helt annat slag.

Glad amatörfilm från vårt nyårsfirande här

 

 

Tisdag

Stora-hälsa-på-farmor-dagen. Hela dagen laddar vi. Vilar och duschar länge i saltvatten i underbara uteduschen. Sen finkläder på och fulltaxi mot Lomé. Farmor har också laddat. Med popcorn, kakor, annanasdricka och en massa kramar. Vi far på restaurang tillsammans. Vi pratar om Sverige och familjerna och sånt man pratar om när man inte setts på länge. Farmor är fantastisk. Sen hämtar vi upp en svart stor jeep hos Eric som vi lånar med oss hem till Aného.

 

   

 

Onsdag

Harmattan är här på riktigt. Det är svalt och torrt när jag kommer ut på morgonen. Säkert inte mer än 25 grader och kalla vindar. Fiskarna på stranden har täckjacka och barnen fleecetröjor. Vi nordbor tycker fortfarande att det är varmt nog att gå i bikini men en liten frysning rysning drar genom kroppen när jag går upp ur havet innan solen hiner värma upp mig igen.

 

Jag kollar av e-posten. Runkeeper har mailat massor jobbiga frågor om jag har satt upp några mål för 2013 ännu. Nej det har jag inte och jag vill inte göra det heller. Jag vill bara springa lite planlöst. När jag får lust. Stänger ner e-posten. I dag har dansarna lust att komma hit. Tio personer och minst lika många trummor. Vi dansar på förmiddagen. Det är drag, svett och rytm på Villa Suedoise. Sen äter vi alla på 7-11. För 16 personer kostar det 75kronor. För er som aldrig varit här så är 7-11 palmhyddan bakom vårt hus där Tanti med hjälp av sin man driver ris och bön restaurang och diversehandel med sprit, bananer, tändstickor, salvor, kaffe, tandborstar, torkade kokosnötter och allt man kan behöva. Ungefär som 7-11 i Sverige. Sedan dansar vi eftermiddag också. Trummorna dånar så att havet och sandbilarna inte hörs utan bara rullar förbi. Det här är min dansgrupp. Härligt att få höra till dem. Det är härligt att få höra till. Efter dansen har vi lyckan att det kommer en strutglasscykel förbi. Vi köper småstrutglassar till alla barn i kvarteret för 75 öre styck. Det är en sval och fin ökenvindskväll.

Första dansträningen här.

 

  

Onsdag

Utflykt till Agotime Koumassi. För att se hur det går med palmvinstappningen. Det betyder många timmar i smällhet full bil. Barnen turas om att åka i bakluckan. Vi stannar och letar efter ogräsmedel i varje liten varm by. Chauffören backar in i ett kalebassträd på Kokous gård så att bakrutan går i en miljon bitar. Sen tittar vi på mark och dåligt jästa kakobönor, vadar genom en flod och barnen hugger alla krokodiler med macheten. Till slut landar vi för att sova i Kpalimé.

 

 

Torsdag

Morgonjogg i Kpalimé är svalare än i Aného. Tsali som vi ska diskutera allt med idag är på begravning för en kille som tagit livet av sig själv och sin pappa med en machete. Det blir inga diskussioner och vi får varken ett pris på den nya marken eller får veta varför de inte börjat tappa palmerna som redan är kapade. Vi köper frukt så att inga barn längre får plats i bakluckan. Simon kräks och vi åker tillbaks till Aného flera timmar i den skitvarma, skitfulla bilen som är full med glassplitter, vitt bröd och mangokladd.

 

Fredag

Hela dagen tänker jag att jag ska ta en moppetaxi upp på byn och köpa en såg. Jag har bestämt mig för att såga ner en buske. Men först är det morgonjogg. Sen tar det tid att fixa frukost för vi har massa gofrukt att skära från Agou och så har Mawuli eldat upp vattenkokaren så vi får värma thévatten på kolgrillen. Och så måste vi tvätta. Jag uppfostrar barnen och alla får tvätta sina egna kläder. Det tar en stund. Barnen duschar i nya vattenspridaren. Sen gräver vi och klipper och planterar om nere på gården. En del måste bort som inte överlever när allt är salt. Och vi blir så svettiga så vi måste gå och bada. Och sen är det lunch. Och sen måste vi ju ta siesta. Och sen knäskurar jag golvet. Sen är det snart mörkt och det är dags att åka och köpa såg. Jag drar på mig lite kläder och ger mig ut längs stranden för att hitta en moppetaxi men bäst jag går där blir jag snål och tänker att en såg har ändå rostat sönder till nästa gång jag kommer så när jag möter Emmanuel så frågar jag om han kanske har någon såg att låna ut. Han känner en snickare som hyr ut sin såg och han ska komma med den till oss i morgon. Så jag åker upp på byn och köper grönsaker istället. Vattenkokare finns tydligen inte att få tag på i Aného. På vägen hem genom allt damm frågar jag moppeföraren hur länge vägbyggena ska hålla på. Han vet såklart inte men vi enas om att det nog är snart tre år sedan de startade och det är långt ifrån klart. När jag kommer hem är Fifi, Tures syster här. Vi sätter igång pizzabaket. Eller rättare sagt Marie bakar pizza och vi andra hjälper till. Kattungarna börjar bli så stora att de kryper ut ur förrådet nu på kvällskvisten och vi tittar på dem och på Marie som råkar elda upp sopkvasten när hon sopar ur ugnen. Myra och Algot somnar pizzmätta på varsin stol på terassen. Bernard, Armand, Ture och Tage ser Julkappsfilm på Simons dator. Det är fredag.

 

Julafton

Togo har som ett av tre länder i Afrika en lag mot barnaga. Den respekteras inte. Men lagen om att alla måste sopa sina hus och gårdar varje morgon så fort solen gått upp den respekteras. Man sopar och sopar och sopar. Ung som gammal, män och kvinnor. När jag springer förbi männen som bygger pir tidigt på morgonen så står det en storväxt skäggig man och sopar ur traktorgrävaren med traditionell sopkvast innan arbetsdagen börjar.

 

Jag räddar en av de små kattungarna från att ramla i den stora kastrullen med risgrynsgröt. En ny vacker hibiskus har slagit ut på terassen. Allt är sandigt och skitigt.  Barnen försöker skjuta ner kokosnötter med 50 öres smällare.  Jag bakar en kladdkaka i värmen och tvättar lakan. Musiken är på högsta nivå i baren. Bad. Strömavbrott i fem timmar. När jag tar mer sallad, ägg, majonnäs, mango, chorizo, pannkakor och champagne och talar om högt att det här var det bästa julbord jag nånsin ätit så ser Algot skeptiskt på mig och frågat hur gammal jag är egentligen.  Och så dansar vi runt granen. Allihop. Alla danser och raketen. Och äter choklad.

Jag får en ring från Myra, klistermärken från de andra barnen och ett armband från Fifi. Jag ger bort en massa fina presenter och alla är glada. Jag bär ner en sovande prinsessa med snad över hela kroppen till sängen och är dödligt trött i kroppen. Jag smyger in i sovrummet och vilar och svalkar mig lite i Ac:n. Har jag sagt att jag bara Älskar ac:n.

 

Juldagen

Jag vaknar i en svettpöl. Ac:n har slutat fungera. Joggingtur. Sen gör vi inget mer. Det ska man väl inte på juldagen. Vi orkar inte ens gå till kyrkan. När värmen trycker ner oss som mest mitt på dagen smörjer vi in oss med solkräm och går ner till havet för att svalka oss en stund. Läser. Sitter och tittar.

På kvällen provar Mawuli och jag hans julklappscykel och barnen spelar fotboll och leker på stranden. Den korta underbara stunden mellan fem och sex på kvällen när solen gått ner men det fortfarande är ljust ute och temperaturen kryper under trettio grader.

 

Klockan är sex när jag vaknar av brödcykeln som tutar utanför. Fönstren som vi satt in stänger ute en del ljud men inte brödcykelns tuta och fiskarnas sång och entoniga klocka när de drar nät. Fönstren och Ac:n är de bästa investeringarna i den här sommarstugan näst intill poolen. Jag har AC:n på 25 grader på natten och när jag öppnar dörren slår fukten och hettan emot mig. Diset ligger tungt över havet och den vita solen tränger knappt igenom. Fukten droppar från palmerna och russinträden. Allt är blött. Jag tycker inte om att jogga på morgonen men här är det enda tillfället. Fem kilometer längs stranden känns som en mil, jag andas tungt som en blåsbälg, svetten rinner ner i ögonen och längs benen, sanden är tung under fötterna, folk stirrar, det luktar rök från brasor inne på gårdarna och fisk från havet. Sandbilarna bullrar förbi i ett moln av dieselångor och jag springer över skräp och lera. Det är hatkärlek till allt det här. När jag pustar ut vid huset igen börjar fiskarna sjunga och dra dagens första nät. En man går och stärker dragarlaget med varsin sup längs repet. När han kommer till Mawulis pappa ger han honom först en och sedan häller han rakt ner i halsen ur flaskan också.

 

 

Sovmorgon. Ingen joggingtur för första gången sen vi kom till Aného. Tvätt. Jag tvättar lakan och handdukar. Det är döden. Varmaste dagen i mannaminne. Att tvätta för hand till fyra barn är bra för det påminner mig om att inte skaffa fler. Slår på internet och folks åsikter. Jag förstår inte att folk hemmavid orkar ha så mycket åsikter och analyser av precis allt. De måste ha för lite vettigt att göra. För få barn och för lite tvätt. Stänger av internet igen och går ut och sätter mig i baren tillsammans med Mawuli. Vi pratar lite. Om ditten och datten. Om grönsaker, julen och skolan. Det skulle inte varit möjligt för ett år sedan. Men nu går ha i trean och kan en del franska.

 

 

Dan före dopparedan. Det måste vara ett dopp i poolen som åsyftas. Sedan vi kom hit har det gått en vecka, två flaskor Cilit Bang , 23 flaskor saltsyra och en flaska kaustiksoda (och så en del öl och vatten förstås;)). Poolen börjar bli ren från kalk och smuts men i avrinningen är fortfarande stopp så det måste åtgärdas innan julafton. Alltså idag. Om vi anlitar en rörmokare så är problemet i bästa fall avhjälpt om en vecka. Planen är istället att såga isär röret på ett par ställen och rensa med järntråd och sedan såga rörbitar och värma ändarna över kolgrillen för att laga med dem som muff och så limma ihop rubbet med bästa pvc-limmet och så är det klart  Jag tror inte själv på att det kan vara så enkelt men man får väl drömma. Antagligen blir det en poolfri jul i år. Steg ett är i alla fall att gå till Siva och se om vi kan låna en gammal rostig såg av honom. Sen måste vi hinna klä granen, bada i havet och baka en kaka till Armand som fyller 12 år idag. Gud vilken julstress vi har här!!!

Lördag

Landning 01.10. 27 grader svalt i natten. Vi pratar oss ur ett gäng poliskontroller och anländer till Villa Suédoise när klockan är halv fyra på morgonen. Eller, taxin kommer nästan ända fram, fastnar i sanden så sista biten får vi kliva ur och putta. Marie, Armand och Mawuli är vakna och möter oss med glada kramar.

 

Efter några timmars sömn äter vi bröd och ägg till frukost och går sen en runda med Marie för att titta på allt som inte fungerar i huset. Det tar hela förmiddagen. Alla kranar, duschslangar, vattenlås, toaletter, lås, handtag, pumpen, vattenlås, utloppet från poolen, lampor, AC, eluttag, kylen, stereon… Många växter har dött också. Svårt att veta om det är för att vattnet i kranarna är väldigt salt eller om det är för att Marie använde Cilic Bang som vi skickade med Julien hit som medel mot ohyra istället för till kalkavlagringarna i poolen. Vi öser ur vatten ur poolen för hand. Det tar tid. Vi har tid. Sen skrubbar vi poolen med Cilik Bang utan resultat. Marie ser skeptisk ut. Saltsyra, säger hon.

 

Vi går till havet. Alla barn är med. Mawuli, Bernard, Armand, Prospère, Aladji, Adjo, Kodjo, Happy, Vivi, Jean, Bresilia, Victor... och alla andra. Det är jättebra badväder. Någon bygger pirar längs kusten med några hundra meters mellanrum. Det återstår att se om det fina badvädret är ett resultat av pirarna eller om vi bara hade tur idag. Havet är snällt och dånar bara lite. Solen är obarmhärtig. Mawuli hänger fast vid mig som en bläckfisk och ett tag tror jag att han ska dra ner oss båda. Barnen leker i vågorna tills vi måste gå upp för att solen är för stark. Vi köper ris hos Tanti till lunch och eftermiddagshänger med några öl och några dansare under taket på parkeringen och pratar minnen.

 

Myra har bosatt sig i pumprummet eftersom Miffo har fått ungar där. Två av tre katter är kvar. Den tredje har Mawulis pappa snott, grillat och ätit upp. Vi tar moppetaxi in på byn för att handla lite grönsaker och kyckling och saltsyra. På kvällen sitter vi mitt i strömavbrottet och lyssnar till havet och sandbilarna och äter upp de sista bitarna av vårt mjuka mjuka lösgodis från Sverige. Vi orkar liksom inte fundera på vad vi ska börja renovera upp.

 

-Skulle jag kunna vara en ödla istället för människa?

-Nja… om du vore en ödla så vore du ju inte Algot…

-Jamen när Big bang exploderade så fanns ju alla delar till människorna med. Innan Big Bang så var det massor av minus och plus i luften som klumpade ihop sig i luften som såpbubblor. Och sen när de som inte passade ihop blev för trånga med varandra så exploderade alltihop och så föddes jorden och jag kunde lika gärna blivit en ödla eller en katt…

-Mm…

 

 

Söndag

Svetten rinner nerför ryggen när jag, Tage och Marie i afrikatempo går de femhundra metrarna över den röda jorden upp till stora vägen. Klockan är åtta på morgonen och värmen och fukten trycker redan. I fem timmar reser vi med olika taxis, bussar och moppar innan vi når Agoutime koumassi. Tsali bjuder på annanas och kokta jordnötter. Vi förhandlar om dunkar med palmvin och tittar på små lovande apelin- och mangoträd, teakplantor och banan- och kakaoträd på vår mark. Vi köper nyskördad kakao hos granngamlingen. Vi får komma tillbaks och hämta den efter jul när den är jäst och torkad. Vi skördar lite bönor och majs och kokar det hemma hos Tsalis andra fru.

 

Efter en heldag i djungeln åker vi tillbaks till Agou. Där tar vi in på stans enda hotell och sover gott fast det är ett lager med fett och smuts i hela rummet, inget vatten i kranarna, ingen fläkt och inte mycket alls faktiskt… men en smal säng, några ödlor och en spindel på 10cm som vi dödar och hoppas på regn så att kakaon och teaken växer bra.

 

 

Måndag

Resa hem i några timmar. Inklämd i en buss med tjugo andra personer från Agou. Vi får bara på en dam till med hennes majssäck och get längs vägen och så en kvinna med ett barn som brutit armen. Barnet är tyst men geten skriker ända till Lomé. Underbart är livet att få komma hem och doppa sig i havet. På kvällen får alla barn chokladkalendrar. Mawuli öppnar alla luckor helt fascinerad men sparar all choklad.

 

 

Tisdag

Inget händer. Jogging. Bad. Jobb. Tvätt. Marknad. Fettbollar. Jag har blåmärken på höften efter bussresan och träningsverk i rumpan efter tre timmar på moppetaxi. Vi träffar Solange, Siva och de belgiska grannarna. Mawuli kommer hem fån skolan och äter upp all choklad i kalendern fram till lucka 18. Köper bananer av Cyrils fru som berättar att tvillingarna dött. Brist på vitaminer. Jag är glad att alla mina barn inklusive Bernard, Armand och Mawuli sitter på terassen i natten och flamsar och tramsar på en blandning av Ewe, Svenska och Franska.

Söndag

Väckarklockan ringer mitt i ett spännande samtal med en man på återvinningsstationen. Skulle vilja snooza lite och lyssna färdigt på honom men vi ska ju till Afrika idag. Då kan man inte ligga här och snooza.

 

Reseapoteket för det farliga Afrika har minskat med åren. Förr en mindre resväska med rena kanyler, gasbinda, andningsmasker och antiparasitkrämer. Nu är det bra saxar, alsolsprit och plåster. Och allt det går ju enkelt att få tag på i Aného egentligen.

 

Har aldrig städat så här lite innan jag far. Sänker värmen i huset och vattnar blommorna. Sopar inte ens bort pastan under bordet.

 

Pappa skjutsar oss. Vi räknar resan som transfer mot Afrika och åker sju personer i bilen. Köper kokosbollar i rondellen.  Njuter av snön som gnistrar. Blir av med alsolspriten och saxarna i tullen. Hur svårt kan det vara att stoppa dem i rätt väska! Men vi får väl bita av plåstren då…

 

Måndag

Klockan är sex på morgonen. Myra badar badkar och jag och Ture ligger i sängen och ser Barca-tv och äter chips i väntan på frukosten. Sen promenerar vi på smågator i gangsterkvarteren och tittar på den gamla borgen. Det är småkyligt och klart. Mandariner och citroner är mogna och barnen klättrar i borgen, rutschar på ledstängerna och tittar på utsikten, katter och påfåglar. Ture föreslår att vi ska åka till Lissabon istället för lek & buslandet nästa gång vi ska göra något roligt. Jag tycker det är en bra idé. 

 

 

 

Propellerplan med 18 platser och utan flygvärdinna. Skolan har just slutat när vi åker taxi in mot Casablanca. Skolbarn längs vägen. Taxin går lågt med sju personer i och 140kg julklappar. En man står och tittar på två kor och reklamskyltarna säger att McDonalds har funnits i Marocko i 20 år. Kvällen avslutas med billigt rödvin och dyr hummer. 

 

Tisdag

Är inte ensam om att jogga på strandpromenaden. Massor av äldre män i tjocka vinterjackor och mössa och äldre kvinnor i rock, huvudduk och keps joggar eller står i små grupper och gör upphopp och gymnastikövningar. Jag blir glad. Äter färskost, granatäpple och croissanter tills magen står i fyra hörn och ger mig sedan på fjärrskrivbordet och dagens arbetspass.

 

Kyliga kvällsvindar. Avfolkade turiststråk. Vi utforskar ett Afrika som är ljusår ifrån det som är i vårt fiskekvarter i Aného. Promenerar till Nordafrikas största och nyaste galleria – Morocco Mall. Äter sushi och fönstershoppar i boutiquer där ett par barnskor kostar en togolesisk årslön.

 

Onsdag

Att jogga till Morocco Mall är lika långt som Hammarbyrundan hemma så när som på 200meter. Skönt att ta fasta på likheterna. Män i reflexvästar sopar upp fimpar, sand, hästskit och matrester från kvällens snigelstånd (inte särskilt upphetsande ord men heter det korvstånd så heter det väl snigelstånd). Via facebook får jag veta att jorden inte ska gå under idag. Möjligen den 21/12 men antagligen inte alls. Tar in det. Står och tittar lite på de cerisa pelargonerna i hotellets trädgård. Vet inte om jag gillar facebook alls. Hälsar Salam på kvinnnorna som går förbi. Känner mig ensam på jorden. Börjar bli hungrig.

 

Bäst som jag sitter och jobbar vid mitt fjärrskrivbord och ingen svarar på något och jag funderar över hur jag ska få tag i utkastet till distriktets handlingsplan som ligger i Drop-boxen på min dator i Örebro så kommer det ett mail. Hej Jenny Eknor. Arbetar du vid flera datorer i flera länder. Klicka på länken för att installera du drop-box på alla dina datorer… Internet vet mer om mig än vad de mäniskor jag känner vet. Känner mig ännu ensammare och stänger av datorn.